Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Kan pole dancing vara sexigt (om man inte är Barney Stinson)?
Svara inte förrän du sett Remi Martin göra sitt akrobatiska nummer till Antony & the Johnsons ”I hope there’s someone”.
Bonus för dig som redan sett videon: en mycket Freudiansk bild på Remi:
Bögar får kanske inte ge blod, men vi kan hjälpa till vid framtagandet av ett vaccin mot HIV. I höst kommer en studie ske i Sverige, och man behöver 48 personer i Stockholmsområdet. Studien är viktig, därför att om man lyckas kommer det framför allt befolkningen i Afrika till del. Studien är ett samarbete mellan Sverige, Tanzania och USA.
Studien går över 72 veckor och kräver, såvitt jag kan räkna fram, 15 besök på max 90 minuter. Vid fem tillfällen får du vaccinet, vid tio tillfällen lämnar du blodprov. Besöken sker på Södersjukhuset. Som en bonus har du under 72 veckor en anledning att hänga på Venhälsan som inte är lika stigmatiserande som att ha klamydia/gonorré/voddler.
Du måste:
Det verkar inte finnas några restriktioner på kön, som det gör i många medicinska studier. Fullständig information om studien.
För att vara med kontaktar du Maarit Maliniemi – maarit.maliniemi@sodersjukhuset.se,
tel: 08-616 26 96 Mån-ons kl. 07.00-14.00
Någon sa en gång på Twitter: ”Jag ger dig hellre klamydia än Voddler”. I början var det verkligen sant (även om du pratade med, säg, din mamma).
Rangordningen var: ”bio-release”, ”direkt till DVD-relase”, ”direkt till Kanal 6 klockan 03.00 natten mot en måndag-release” och längst ner, strax efter ”regissören gör filmen under pseudonym för att manuset är så kackigt-release” fanns ”Direkt till Voddler-release”.
Idag har de ett större utbud och en mer användarvänlig mjukvara. Borta är skammen att behöva ringa alla du voddlat med och berätta att de eventuellt behöver Doxyferm-kur. Det mest irriterande med tjänsten är att klienten suger bandbredd även när man inte använder Voddler (Voddler använder sig av användarnas bandbredd för att sprida filmerna). På andra plats kommer de ständiga nyinstallationerna som krävs – i princip varje gång jag loggar in. Vilket säger lika mycket om hur lite jag avnänder tjänsten, som om hur crappy deras klient är.
Om man ska hyra film över nätet är Zune klart bäst. Det kräver visserligen att du har en Xbox 360 (tjänsten är integrerad där), men eftersom man oftast har Xboxen redan kopplad till teven och ljudsystemet behöver man inte göra något mer än att sätta på Xboxen och teven. De har också filmer i HD-format. Nackdelen med Zune är att de är a) dyrast och b) inte har undertexter ens som tillval.
Ska du hyra film över nätet till datorn skulle jag rekommendera Headweb framför Voddler. De är två spänn dyrare på nya filmer (39:- istället för 37:- hos Voddler), men kräver inte installation av någon klient och funkar i alla webbläsare (Voddler funkar inte i Chrome). Däremot undrar jag vem som köper film av Headweb. 99 kronor för en digital kopia av en film som ”Highlander – the source” (3.2 i snittbetyg på IMDb) känns ungefär lika förmånligt som att köpa ett litet ”townhouse” och finansiera det med SMS-lån.
Voddlers utbud är mycket bättre idag än det var förut. Gratisutbudet innehåller några gratis och hyfsat bra och/eller kultiga filmer som ”Saw”, ”Johnny Mnemonic”, ”The King of Kong”, ”Tsotsi” och ”Gosford Park”. Vill du ha en inbjudan så har jag några som jag ger till mina bloggläsare. Kommentera nedan, se till att du fyller i en giltig e-postadress så skickar jag inbjudan. Först till kvarn.
(PS. Tänk på att inte använda en e-postadress som redan har ett Voddler-konto. Såna kan man inte skicka inbjudningar till.)
(PPS. Om du eller någon du känner ännu inte har Spotify så har jag tonvis med inbjudningar, och dem kan du få ta del av till alla vänner och bekanta. Samma procedur där. Spotify-inbjudningar kan skickas till adresser som redan är registrerade för konton, så där kan du skicka vilket som.)
I december 2009 slogs det på stora trumman när Socialstyrelsen annonserade de nya reglerna för bloddonation (”Nu får homosexuella donera blod”). Förslaget var dock samma gamla grej i ny tappning, eftersom bara bögar som inte haft sex alls under ett år fick ge blod. För den som vill läsa mer gjorde jag ett knäck om de nya bloddonationsreglerna för Nyheter24.
De nya reglerna för bloddonationer skulle ha trätt i kraft 1 mars i år. Det gjorde de inte, vilket Martin på ”Vi som aldrig sa sexist” som uppmärksammar (dock har han fel om sexmånadersgränsen, förslaget landade alltså i 12 månader). ETC och Stockholms Fria Tidning har skrivit om det (bägge har gjort intervjuer med mig, då jag är en av dem som skrivit mest om frågan).
Anledningen till att de nya reglerna inte trätt i kraft är för att Läkemedelsverket stoppat dem. De är intressenter i Blodcentralerna, och här är grejen: 80% av blodet som ges i Sverige säljs vidare till läkemedelsframställning. Det måste dock vara så att det som säljs vidare är blodplasman som separeras från de röda blodkropparna. Det låter orimligt att bara var femte donators blod går till blodtransfusioner. Stämmer mitt antagande kommer de röda blodkropparna alltså till den användning som de flesta föreställer sig när de ger blod. Det är dock intressant att individer inte ska tjäna på att ge blod, däremot är det uppenbarligen okej för statliga verk att göra det. Och att det i sig ska ge regler som gör att färre kan ge blod, när det varje år uppstår blodbrist.
(Dessutom finns det många studier som visar på tydlig korrelation mellan blod som lagrats länge och följdkomplikationer inklusive dödsfall. Vi skulle alltså behöva jobba på att minska lagringstiden, vilket kräver ännu fler donatorer.)
Jag har för länge sedan slutat förvänta mig att QX ska leverera något som kvalitetsmässigt ligger ens i samma riktnummerområde som till exempel Winq. Jag vet att QX levererar mingelbilder från bögfester och schlagernytt, och att jag får vända mig till Bengt Held för att få analyser av, och nyheter kring, politik som rör HBT-frågor.
Till och med Roger Wilsons medverkan känns mest som the token Bögjävel.
Jag trodde helt enkelt att QX inte längre kunde göra mig arg och besviken, för jag förväntar mig inget av dem.
Så såg jag deras senaste omslag.
Numret handlar om ”fem par vi önskar gifte sig”. Här visar QX sina sanna färger. De är inte intresserade av bögar, flator och andra ostraighta personer. Av tio deltagare är två icke-straighta i någon grad: Regina Lund och ”Mr Gay Sweden Christo” (som för övrigt har mina sympatier: att tituleras som ”Mr Gay Sweden Christo” och inte med för- och efternamn är sorgligt på nivån med att vara Big Brother-whatever).
Innan jag går in i det koleriska stadiet av det här inlägget vill jag buga inför det mycket skickliga sätt som Anders Öhrman utför sin uppgift som chefredaktör. En lyckad chefredaktör sätter en tydlig personlig prägel på sin produkt och QX är i allra högsta grad en en vit, medelklass, medelålders Onkel Tom som förkroppsligar (vissa) bögars önskan att få förföra en straight gymkille med prilla och 90-talstribal runt överarmen. (Och Magda Gad är inte bara QX kvinnliga alibi, hon har också alltid varit kåtare och villigare på att tillfredsställa bögarna än samlade Patricia en annandag Påsk-morgon 04:59, så länge de kan erbjuda kändisskap eller makt i utbyte.)
Det är alltså varken faktumet att man väljer killparet, eller att majoriteten av personerna som medverkar är straighta som gör mig rasande. Nej, orsaken är Paolo ”Rädda Äktenskapet (för barnens skull)” Roberto.
2006 skrev ett 40-tal personer under ett upprop. Bland dem fanns Siewert Öholm, Jan Myrdal, Ulf Ekman och ordföranden för Medvandrarna (en rörelse som tror man kan bota homosexualitet). Paolo Roberto var tillsammans med Anna Maria Corazza Bildt affischnamn för rörelsen.
Visst, ”Rädda Äktenskapet” Roberto gör avbön i en intervju i det här numret. Han berättar att han visserligen inte höll med om allt som stod där men att han ville väcka debatt. Vad han inte höll med om är oklart, läser man uppropet är det ingress + sex stycken som går ungefär så här:
Till detta hör enligt artikel 7 i Barnkonventionen att barnet så långt det är möjligt skall få omvårdnad av både sin mamma och pappa. Mer än någon annan relation tillgodoser äktenskapet detta behov.
Om äktenskapet görs könsneutralt kan det inte längre kopplas naturligt till barn och barns rättigheter – den samkönade relationen är ju principiellt steril. Med ett könsneutralt äktenskapsbegrepp kommer barnen med nödvändighet att hamna i bakgrunden. Då finns det inte heller någon unik, av staten sanktionerad, institution för mamma-pappa-barn-relationen.
Jag gillar tanken på att man kan ändra sig och få en andra chans. Men att lyfta någon från homofob med kvasibiologiska svepskäl till omslagspojke och ”drömbröllopspar” lämnar onekligen en besk smak i munnen.
Och med konfekten menar jag nakenscenerna i Prince of Persia.
Man kan ju tycka att en två timmar lång film en prins och en prinsessa skulle innehålla något slags nakenscener. Framför allt om den marknadsförts med hur vältränad Jake Gyllenhaal blivit inför den.
Eller att de skulle varna på affischen att filmen är lika kysk som en nyvigd katolsk präst. Eller är det det Disney-stämpeln betyder?
Jag skulle bara ta en liten time out, men halkade och det blev en lång. För varje gång jag tänk börja ökade prestationsnivån lite. Så nu måste jag skriva ett episkt fyndigt, roligt, smart, härligt, berörande blogginlägg.
Det tar jag udden av genom att bara säga: Hej, jag är tillbaka.
Gör du en sökning på @annika_lantz på Twitter Search hittar du två typer av tweets: folk som försöker kommunicera med Annika Lantz, och folk som på ett eller annat sätt klagar på att Annika inte svarar. Just nu är de senare i majoritet, och i mitt twitterflöde är trenden tydlig: Annikas varumärke tar stryk av hennes ignorans om sociala medier och hennes ignorerande av sina fans.
En diskussion på Twitter om det här gjorde mig uppmärksam på att Emanuel Karlsten frågat Annika om hennes Twitter- och Bloggynärvaro (eller kanske snarare bristen på närvaro).
om hon skulle engagera sig i twitter så skulle hon slukas helt av det. Och hon var inte beredd att avsätta den tiden. Hon menade då att hon hade två val. Att fortsätta ”missbruka” twitter, eller lägga av helt. Men så insåg hon att det var sex tusen pers som uppenbarligen fann någon slags glädje av hennes tweet och… well, hon fortsatte.
Här säger Annika två saker:
Hon ”gör det” för sina läsare.
Hon ser sociala medier som samma envägsplattform som radio.
Det är klart att man kan använda Twitter som enbart en push-kanal. Det är vad svenska SAS gör. På andra sidan har vi SJ som kör en motsatt strategi. De ger två helt olika effekter. Det handlar således inte om ett objektivt ”rätt” och ”fel” sätt att använda kanalen, utan om konsekvenserna för ens varumärke.
Låt oss titta på Annika Lantz varumärke: det är uppbyggt kring folklighet och mänsklighet. Hennes beskrivning på Bloggy är ”Hårigt cellulitmonster från förorten. Trivs i flätor och sång. Äter gärna ministrar och barn.”, och på Twitter är hennes location satt till ”förorten”.
Det fungerar också att bygga upp den imagen i radio, eftersom radio är ett envägsmedium. Lyssnarna har inga förväntningar på att kunna interagera. Problemet uppstår däremot när Annika tar steget ut i ett tvåvägsmedium. Mänsklighet och folklighet går inte ihop med ”jag pratar, men lyssnar inte när ni svarar”. Alla hängivna Annika Lantz-fans som svarar henne på Bloggy och Twitter får inget svar. Första gången kanske det passerar, men andra, tredje …? När man dessutom ser andra som twittrar kring sin frustration att Annika inte svarar ökar det varumärkesuttaget. Det handlar inte om att Annika Lantz inte följer någon. Det handlar om hennes vägran att svara på tilltal.
Betyder det här att Annika skulle ha valt bort en existens på Twitter/Bloggy? Ja, jag skulle råda henne till att radera sin profil i första hand. Framför allt när andra kändisar som Ebba von Sydow, som tillsammans med Annika är SVT:s officiella melodifestivalstwittrare, svarar på tilltal på Twitter. Folklighet går inte ihop med att inte svara. Men det finns ett alternativ två, som är nästan lika bra: att vara transparent.
Om Annika använt profilinformationen på Bloggy/Twitter för att förklara sin envägskommunikation, och istället för att länka till ”www.dialoggen.se” i sin Twitterprofil, länkat till en sida där hon skriver mer kring sitt val och varför, så hade hon absolut kommit undan med det. Hennes följare hade inte haft förväntningarna på att hon svarar.
För till syvende och sist så handlar det om just förväntningar. När du ger dig in i ett medium som är en tvåvägskanal, öppnar du för förväntningar att du ska svara. Därför är det mycket viktigt att vara extra tydlig med att man inte svarar, och med anledningarna, för att slippa göra varumärkesuttag.
1. Gromning som ord. Jag tycker att den på DN som kom på ordet ska bitchslappas medvetslös för varje gång ordet använts. Google ger ungefär 6550 träffar just nu. Vi säger 7000 gånger, det känns ungefär rimligt.
2. Moderatkvinnorna. De vill introducera brottsprovokation i Sverige. De använder sig av det gamla Bodströmska och Beatrice Askska tricket att använda pedofili som trojansk häst: ange ”skydda barn mot pedofiler och knark” som skäl och du kan argumentera för vilken absurd lag som helst. Exempel:
Jag tycker att vi ska lagstifta om att alla män ska gå med transparanta kläder på underkroppen. På det sättet kan de inte gömma knark i kalsongerna, och vi ser direkt om en man får stånd av att titta på ett barn. Vi skyddar ungdomarna från knarklangare och får, bokstavligen bort pedofilerna från gatan!
Moderatkvinnorna har kanske aldrig varit smarta, jag vet inte. Men finns det något politiskt läger som förespråkar individens ansvar eller måste jag hata dem alla? Har föräldrar inget som helst ansvar för vad deras barn gör, för att utbilda sina barn och prata med dem?
3. Slacktivism. När slacktivistgrupper börjar fajtas med varandra känns det som om världen är på väg käpprakt åt helvete. Eller kanske åt rätt håll. Snart kommer kanske Israel-Palestina-konflikten att ske helt och hållet i Facebookgrupper och Twitter-dissningar?
Andra blogginlägg om gromning, grooming, moderatkvinnorna, brottsprovokation, slacktivism, facebook, hat
Jag har länge funderat över det, och nu gjort slag i saken. Jag ska bli spermadonator. Det finns en massa att berätta om det, vilket jag ska göra.
Något som är intressant:
Ungefär hälften av alla fertila män kan inte bli spermadonatorer eftersom deras spermier inte klarar av nedfrysningen. Tillsammans med dagens regelverk, och brister i donationsinfrastrukturen förstår jag varför det är brist på donatorer.
Jag trodde att man kollade donatorerna för genetiska sjukdomar. Det gör man inte. En stor anledning är att det i så fall skulle föras in i avkommans journaler (liksom donatorns). Försäkringsbolagen får ta del av medicinska journaler och att ha donatorns eventuella genetiska avvikelser i journaler kan göra det svårt, dyrt eller omöjligt att få vissa försäkringar.
Hur som helst är jag både fertil, fri från blodsjukdomar och har spermier som klarar nedfrysning. Nu ska jag in till kuratorn och se om jag är psykiskt stabil nog att bli donator.
Andra blogginlägg om spermadonation