Micke tipsar #001

Du som gillar Internet och alla digitala har väl inte missat att @lukaszlindell har startat ett Youtube-program om just det? Det sänds live på torsdagar på lunchen, och du kan kolla på alla avsnitt efteråt. Ständiga bisittare är jag och @maria_s. Första programmet sändes idag – vi snackade Yahoos uppköp av Tumblr, nya Xbox One (som jag tror floppar i nuvarande form) och Memoto och livsloggning. Nedan kan du se försnacket, första programmet finns på Panelens Youtubekanal. Du kan också följa panelen på Twitter och Google+

Om du är mer inne på allt som är bögigt, bögiskt och gay ska du lyssna på Bögministeriet, som är en podd med Robin Olsson, Christopher Waldekrantz, Mårten Andersson, Johan Svenson, Thomas Carlhed och mig. Vi snackar högt och lågt och du hittar oss på Soundcloud, Facebook och iTunes. Vi har redan gjort tre säsonger. Nedan är ett av mina favoritavsnitt, när vi pratar om fetischer:

Andra projekt jag har på gång:

jag håller just nu på med periodisk fasta, där jag fastar två dagar i veckan. Jag vägde nånstans mellan 90 och 92 kilo när jag påbörjade den och hade en hel del muskler. Jag vill se hur det funkar med fasta, träning och behålla muskelmassan.

Jag håller på att utvärdera andra telefoner. Jag har testat en Windows Phone från Nokia under ett par veckor, och nästa test blir en HTC One.  Jag tror att jag kommer att lämna iPhone, och köra Macbook Air + iPad mini + HTC One + Google Glass (när den sistnämnda väl släpps).

Dessa projekt kan du följa det genom att följa mig på Facebook, Twitter eller Google+.

Jag och Fredrik Wass har också ett projekt vi kallar crop100. Det handlar om att skala ner, att göra sig av med fysiska ägodelar för att frigöra utrymme både i huvudet och runt omkring sig. Du är välkommen att haka på. Fredrik skriver om det på svenska, Tumblr-bloggen där alla inlägg samlas finns här och jag skriver om bakgrunden till crop100 på min engelska blogg.

Här kommer jag fortsättningsvis skriva oftare – och då framför allt om svenska företeelser.

Mina tankar från SSWC 2012

Årets upplaga av Sweden Social Web Camp är över. Det här var mitt tredje år, och precis som tidigare år blev jag imponerad över det lass som Tomas och Kristin drar, tillsammans med sponsorer, SSWC-vänner och -deltagare. Det är onekligen en häftig tillställning.

Jag funderade över min egen känsla och försökte få en uppfattning av andras. Årets mix var intressant, i runda slängar verkar det ha varit 40% nya ansikten som aldrig varit på SSWC förut, och 60% erfarna social web-campare. Många jag pratade med nämnde nätverkandet, mötena, kvällarna med dans i ladan och diskussionerna mellan sessionerna som den stora behållningen. Min egen känsla skilde från tidigare år; känslominnet av 2012 var jämnt. Inte som i en flatline, något dött, utan som i platt – en avsaknad av toppar och dalar. Det kändes som ”ett läger, med sessioner” än ”sessioner, på ett läger”.

SSWC 2012: lördagens gridd. 35 slottar varav tre (sex sessioner) är 20 minuter.

När jag funderade på varför det kändes så kom jag fram till att en del beror på att det i år, av 70 ”on topic-sessioner” bara var 6 stycken (eller tre slots) som var 20-minuterssessioner. En annan del beror på att det för mig var väldigt mycket repriser, sessioner som var snarlika dem jag gick på 2011 med ungefär samma slutsatser (här är jag en bidragande orsak till problemet, jag hade kunnat sätta upp fler sessioner än den session jag höll). En tredje var att de flera sessioner jag var på var mer som /r/circlejerk där alla höll med varandra och mindre diskussioner med olika angreppsvinklar. En fjärde att det efter den första frenetiska huggsexan om att få sätta upp sessioner på lördagsgridden fanns platser kvar (även om dessa fylldes de kommande tio minutrarna). Det här, kombinerat med att jag åkte dit med ett mindset att främst att hämta och dela kunskap under sessioner,  och i andra hand träffa alla vänner och bekanta, gjorde att min känsla blev platt. Till nästa SSWC skulle jag vilja se lite förändringar i upplägget. Här är några förslag till arrangemanget som skulle kunna ingjuta mer energi:

  • 20 minuter är defaulttiden – för att få 40 måste du argumentera för det. Många av årets 40-minuterssessioner hade mått bra av att få tajtare om tid så att det blev mer fart i dem. Förberedelse är nyckeln, ska man ta en tid och plats i anspråk på SSWC behöver man förbereda sig lite.
  • Ett par platser på lördags-gridden (t ex .SE-ladan och Under Eken) vikta åt 20-minuterssessioner. Om dessa inte är fulla en timme efter att lördags-gridden öppnat kan man sätta upp 40-minutersessioner där.
  • Lördags-gridden öppnar 16.00 för förstagångs-SSWC:are, och 16.15 för dem som deltagit tidigare. I år var där en huggsexa om platser som inte var ett dugg nybörjarvänlig, eller benägen att släppa fram förstagångsdeltagare
  • Obligatorisk presentation av alla deltagare: ”tre områden jag kan bidra mmd kompetens inom” eller  ”En session jag skulle kunna hålla”, som sedan presenteras i deltagarlistan. På det sättet får man en större överblick över personer som är där och vad de kan och kan redan innan konferensen spåna på cross-over-sessions med SSWC-vänner man ännu inte nött.

SSWC 2012: Fritjof och Björn hoppar lian från Albanus

Till nästa års deltagare som funderar på att hålla sessioner vill jag ge följande tips:
  • Namnge din session specifikt. Det finns en trend att använda frågor som rubriker, och det är utmärkt om du vill hålla en diskussions-session, men ska du dela med dig av kunskap så är kanske ett annat namn bättre. I år höll till exempel Malin Ström en session om ”LinkedIn för nybörjare” som var just det.
  • Om du föreläser: ha ett konkret manus och var förberedd. Du tar människors tid i anspråk, försök att leverera något vettigt och konkret. Jag försöker tänka att alla ska få med sig ”tre tweets”, alltså tre korta, koncisa budskap som skulle rymmas i en tweet. Bästa innehållssessionen jag var på: Ulrika Schreils 20-minutersdragning om social shopping. Planerad, rapp, full av matnyttigt innehåll.
  • Om du ska hålla en diskussion, förbered ett kort intro. Jag skulle säga att en 20-minutersdiskussion ska ha max 5 minuter intro, och en 40-minuters max 10. Se till att ha två-tre konkreta frågeställningar eller en tydlig problemställning. Vad är det som ska lösas? Avgränsa – vi löser inte världsfreden på 20 minuter, men vi kanske kan göra något för att hjälpa dissidenter i Ryssland? Är frågeställningen/problemet för vag kommer diskussionen inte igång förrän 10 minuter senare, när folk lite trevande har formulerat något. Förbered ett eget svar på en av frågorna, gärna ett som tar tydlig ställning åt ett håll, ifall diskussionen ändå inte kommer igång.

Jag är mycket tacksam gentemot sponsorerna ger SSWC helt andra ekonomiska möjligheter. Utan nät, ingen nätkonferens. Tack Cisco! Tåget var en höjdare. Det är en fin upplevelse att få åka ett gammalt tåg genom Sverige. Tack PR Newswire! Tältet i år var större än nånsin, och platsen där stora tältet står hade tett sig enormt tom utan. Tack Veidekke! Alla som bjöd på välbehövligt kaffe och nattamat gjorde SSWC till vad min pojkvän kallar ”glamping” (glamorous camping – han anser att om man inte sover i tält på hårt underlag och lagar all mat över öppen eld så är det inte äkta camping). Tack MEC, FS Data och Matter. Tack också .SE, Salesforce, Google, Hemnet, Netport, Aftonbladet, PAF, Binero, Payson (även om er lösenordshantering är helt hål i huvudet), Simple Signup och Trafiklab. Här är mina tips till er och andra som funderar på att sponsra nästa år:

SSWC 2012: PR Newswire-tåget redo att lämna Stockholm C

  • Kör gärna sessioner, men undvik generiskt sälj. Jag gillar verkligen Google, men sessionen ni höll var en ganska oplanerad säljpitch utan målgruppsanpassning. Vi hjälper er gärna att sprida ordet och många av oss hade kunnat bli ännu större fans om ni berättat något nytt för oss. Att visa funktioner som redan finns ute känns väldigt ‘meh’. Och att utlova en hemlig gäst som är okänd är oschysst både mot oss och gästen. Ett antiklimax är ett dåligt ställe att börja en Q&A på. Ni hade riktigt spännande personer på plats, att till exempel köra en AMAA med Harald hade gett betydligt mer.
  • Fundera på (att skippa) era giveaways. SSWC borde gå i bräschen för hållbarhet. Det gör ont i mig när jag ser USB-minnen delas ut på en konferens för geeks, och jag undrar hur många som verkligen kommer att användas och hur många som slängs eller läggs i en låda med skräp. Fundera på vilken miljöpåverkan din giveaway innebär, och vilken nytta den egentligen fyller. Det bästa sättet att hitta en bra give-away: Fundera på vilka smärtpunkter som uppstår under en geek-camping och försök att lösa dessa. PR Newswire lyckades nästan hela vägen med solcellsladdarna (som tyvärr visade sig behöva 11 timmar starkt solsken för att laddas fullt, men som kan laddas via datorn). Våtdukar med mygg- och fästingmedel var också smart.

Ett nytt inslag i år var bränningen av jättefåret omkring 22.30 på lördagskvällen. Jag tror att det var för att blidka Spagettimonstret.

Själv ska jag ta med mig följande:
  • Jag ska förbereda mig mer och fundera exakt vilken kunskap jag vill dela/hämta in, och vilka frågeställningar jag vill ha svar på. Sätter ingen upp sessioner kring dem, så håller jag dem själv.
  • Jag ska aktivt välja att fortsätta betrakta SSWC som kunskapsdelning i första hand och nätverkande i andra. Jag tror att nätverkande kommer med kunskapsdelningen, men kunskapsdelningen kommer inte automatiskt med nätverkandet.

Tack alla fina härliga SSWC-deltagare för i år!

SSWC 2012: Albanus från Åland, aka PAFCharity-båten

Trygg-Hansa marknadsför sig genom att skrämmas om Facebook

Hej Trygg-Hansa! Jag är mycket nöjd med era tjänster, senast i september fick jag användning för min hemförsäkring hos er och fick hjälp på ett exemplariskt sätt. Men vi måste prata om det här med er Facebookskräck och ert trollande med siffror, där ni ljuger för att få uppmärksamhet. Det får mig att tappa såväl förtroende som respekt för er.

I er pressrelease som ni släppe precis innan jul, finns följande hårda fakta:

  • 2010 gjordes 19 800 bostadsinbrott, varav närmare två tredjedelar gjordes i villor och resterande i lägenheter.
  • 820 000 svenskar åker på semester i vinter
  • hälften av alla mellan 18-34 år skriver om sina semesterplaner i sociala forum*

Baserat på det här uppmanar ni människor att ”Ta ledigt från Facebook när du åker på semester”. Johan Eriksson, er PR-chef säger också

– Att dela med sig av sina semesterplaner på ett öppet socialt forum kan naturligtvis vara riskabelt om informationen når fel person. Under semestern är det säkrast att även ta ledigt från Facebook och inte heller skriva i andra sociala medier att du är bortrest. Det är förstås också bra att ha en granne eller bekant som kan se till bostaden, säger Johan Eriksson.

Jag vet inte om det är era egna rädslor och farhågor kring digitalt som speglas här, eller om ni är medvetet insinuanta för att rida på nyhetsvärdet i ”sociala medier” kryddat med lite Klintbergska anekdoter utan någon som helst verklighetsförankring. I vilket fall som helst är det osmickrande och ovärdigt agerande från en seriös aktör inom ”trygghet och säkerhet”. Hade jag arbetat med sociala medier-ansvar hos er hade jag skämts ungefär lika mycket som när jag första gången såg Fadde Darwichs ståupp-försök hos Aschberg:

Jag blir än mer ledsen på er när jag faktakollar ert påstående om att ”Under det senaste decenniet har antalet bostadsinbrott i Sverige ökat stadigt.” Hade ni skrivit ”de senaste 5 åren” hade det varit mindre fel, men fortfarande fel:

Statistik från BRÅ över inbrott i bostäder (lägenheter/villor) 2001-2010
Statistik från BRÅ över inbrott i bostäder (lägenheter/villor) 2001-2010

Utifrån denna graf kan man utläsa att:

  • 2009 skedde fler inbrott (20 463) än 2010 (19 774)
  • 2005 och 2006 pekade inbrottskurvan nedåt, och 2006 var året med lägst antal inbrott i bostäder i Sverige (15 005)

Tittar vi på statistiken över antalet svenska Facebook-konton kan vi se att det i maj 2009 fanns strax över 2 000 000 svenska Facebook-konton. I mars 2010 hade antalet växt med över 50% till ca 3,4 miljoner. (För mer läsning, läs Simon Sundéns blogginlägg där jag hämtat denna graf)

Antal svenska Facebook-konton 2009 och 2010
Antal svenska Facebook-konton 2009 och 2010

Om ert (mycket långsökta) antagande stämt så hade vi alltså sett en ökning av antalet inbrott till 2010. Det gjorde vi inte.

Vad som gör det än mer beklämmande är att ni gjort liknande saker förut. Förmodligen för att medier belönat er med publicitet när ni dragit till med det tidigare. Jag klandrar inte dessa journalister, eftersom de inte kan området och har förtroende för er. För mig har ni fram till nu varit trovärdiga inom allt med säkerhet och försäkringar, men baserat på det här undrar jag vilka andra områden ni insinuerar och indirekt ljuger om, där jag inte har sakkunskap och därmed inte kan se igenom det? Den gyllene regeln är ”be honest, do good shit”, och kriterierna är inte valfria utan bägge måste uppfyllas. Det spelar ingen roll hur mycket ”good shit” ni gör (till exempel er iPhone-app där ni crowdsourcar inventeringen av livbojar och er Twitternärvaro) om jag måste anta att ni misslyckas med att vara ärliga.

Jag rekommenderar er följande:

* detta är en undersökning via Yougov, och man kan ställa sig frågan hur statistiskt säkerställd den är då de har paneler bestående av rekryterade deltagare som får ersättning för att vara med i undersökningspaneler, och inte  paneler baserade på riktiga slumpmässiga urval.

Uppdatering: Trygg-Hansa svarar på Twitter (lite imponerande så här på en röd dag):
[blackbirdpie url=”https://twitter.com/#!/Trygg_Hansa/status/155313462283747328″]
[blackbirdpie url=”https://twitter.com/#!/Trygg_Hansa/status/155314664350302210″]

Svaret känns dock extremt märkligt. Sociala medier är en ”lite onödig risk” trots att det inte finns några som helst samband mellan brott och sociala medier. Dessutom använder ju Trygg-Hansa bevislingen statistiken fel när de hävdar att ”antalet inbrott ökat stadigt det senaste decenniet” vilket får mig att undra om de mer än skummat inledningen till detta blogginlägg. Ibland är ett snabbt svar inte detsamma som ett bra svar.

Facebook-tips: visa inte vilka artiklar du läst i ditt flöde

Har du någon gång sett att någon av dina vänner postat i sitt flöde att hen har läst en artikel på någon tidning? Det kallas för ”seamless sharing” av Facebook och sker per automatik utan att vännen (eller du, om du har det installerat) är medveten om det. Och när du klickar på länken för att läsa samma artikel ombeds du installera applikationen, och sedan händer samma sak med dig.

”Sharing is caring” är i min värld sant. Också sant är  ”Seamless sharing is shit”. Det är skitdåligt för användarna. Det är jättebra för Facebook och för dem som tillhandahåller apparna däremot.

Det finns dock en lösning som blir en win-win: installera applikationen och ändra sen inställningarna så att allt den delar bara kan ses av dig själv. På det sättet kommer ingen annan kunna se vad du har läst såvida du inte aktivt delar med dig av länken.

Så här gör du för att sluta automatiskt dela allt du läst i en tidningsapp. Först måste du installera appen. Sen gör du så här:

Hur du slutar visa för dina Facebookvänner vilka artiklar du har läst
Steg 1: Klicka på menyn högst upp i högra hörnet och välj "Sekretessinställningar"
Hur du slutar visa för dina Facebookvänner vilka artiklar du har läst
Steg 2: Klicka på "Redigera inställningar" till höger om Applikationer och Webbplatser
Hur du slutar visa för dina Facebookvänner vilka artiklar du har läst
Steg 3: Klicka på "Redigera inställningar" till höger om Applikationer som du använder
Hur du slutar visa för dina Facebookvänner vilka artiklar du har läst
Steg 4: Klicka på "Inställningar" till höger om den applikation du vill ändra (t.ex. The Guardian eller Washington Post Social Reader)
Hur du slutar visa för dina Facebookvänner vilka artiklar du har läst
Steg 5: Klicka på menyn till höger om "Sekretess för applikationsaktivitet" och välj "Anpassade"
Hur du slutar visa för dina Facebookvänner vilka artiklar du har läst
Steg 6: Välj "Bara jag" i menyn och klicka på "Spara ändringar"

Det här funkar även för Spotify, ifall du inte automatiskt vill dela vad du lyssnar på, och för alla andra applikationer som automatiskt postar i ditt flöde utan att fråga dig om lov först.

Damon Rasti + Ajour = dålig ekvation för Ajours trovärdighet

I onsdags publicerade Damon Rasti en krönika på Ajour. Mymlan pushade för den på Facebook och en diskussion drog igång i kommentarerna till hennes inlägg. Några av oss postade också våra kommentarer i kommentarsfältet på Ajour.

Vi kan lämna frågan om själva innehållet därhän, för smaken är som den är och ingen kan tycka fel. Vi som tyckte annorlunda läste den i stort på samma sätt som Karl Nilsson i sin analys av Damons text. Problemet jag har är Damons bemötande av kommentarer på Ajour.se och på Twitter. Så här sammanfattar Damon det själv:

Damon Rasti sammanfattar sin känsla av kritiken
Damon Rasti sammanfattar sin känsla av kritiken

De som var kritiska och identifierbara var Fredrik Wass, jag, Cecilia Jackson – som för övrigt inte faller ens inom den vidaste definitionen jag sett av ”sociala medier-elit”– Karl Nilsson och Ulrika Ingemarsdotter (de två sistnämnda endast på Ajour.se). Huruvida vi hetsade upp varandra eller inte är så klart en tolkningsfråga, och där låter jag dig själv avgöra: så här ser kommentarerna på Facebook ut (screenshot med tillstånd av samtliga inblandade – kommentarer som var positiva är bortklippta). Till saken hör också att Cecilia själv postade kommentaren på bloggen.

Tittar man på Damons övriga bemötande av kritiska kommentarer varvas härskarteknik med offerkofta. Fredrik Wass, till exempel, blir av Damon anklagad för att vara ”[…] den vita mediemannen som alltid vet bäst” när Fredrik skriver:

Din text tycker jag säger mer om hur du själv ser på Olivia (och projicerar i omgivningens blickar) än vad folk faktiskt tyckte på tillställningen.
Precis som du själv skriver är ju ingenting bekvämt på såna tillställningar. Alla står i små grupper och är ängsliga, rädda för att bli synade, avslöjade, samtidigt som de kastar granskande blickar mot alla andra.
Mina fem cent.

Cecilia (som alltså inte är en mediaprofil) kommenterar

Jag var där. Mingel är mingel: en massa folk som bjudits in till en tillställning där få känner varandra mer än ytligt, vilket bäddar för osäkerhet. En del där undrar varför de blev bjudna och är rädda att bli ”avslöjade” för att de tror att alla andra är mer inne och lyckade än de själva. Inte helt bekvämt.
Ändå håller jag inte med om Damons bild av just smygtitten på Svansjön… Förvisso såg jag en massa vackra piffiga människor där, och det togs bilder, men det var inte de ”vanliga hårsprejsbloggarna”. Jag kände tvärtom att det faktiskt var en publik som inte bara var ute efter att synas på ett ytligt plan utan att där fanns människor som var nyfikna på både föreställningen och sin omgivning. I mina ögon såg de flesta både kreativa och ”intressanta” ut, intresserade av annat än att bedöma folk efter deras yta.
Men om någon verkligen stirrade så som Damon skriver kanske de inte dömde utankanske förtvivlat försökte se om Damons apart klädda väninna var någon intressant människa som de ”borde” känna igen? För ofta är det så att de som verkligen har något att komma med ofta följer sitt eget mode. Ja, kanske var det JAG som ”stirrade” ?!? Det är inte omöjligt alls… Publiken var snygg, maten var god, bubblet rikligt, tryfflarna var ljuvliga och det vi fick se och höra ur föreställningen var toppen. Så: Jag kan försäkra att jag bara tänkte positiva tankar om allt och alla som jag såg den kvällen! Även Damons väninna!

Damon googlar henne, upptäcker att Cecilia är Facebook-vän med Linda Skugge och dessutom har gillat Skugge & Co:s Facebook-sida. På den grunden hävdar Damon att Cecilias upplevelse av evenemanget är irrelevant. Den enda som kommenterar krönikan med en avvikande åsikt och inte blir bemött med antingen offerkofta eller härskarteknik är jag. Jag får däremot en släng av det på Twitter på torsdagen.

Den enda av Ajour-grundarna som mig veterligen kommenterat det här är Mymlan som på Facebook säger:

Ok, jag tycker självklart inte att det här är särskilt bra agerat av Damon, och det är inte i enlighet med vår policy för kommentarshantering. Av någon anledning tappade han fattningen här och det beklagar jag. Vi jobbar på att göra vår policy tydligare för att undvika liknande händelser i framtiden.

Jag har pingat såväl Emanuel Karlsten som Johan Hedberg i denna fråga, och det är en vägg av kompakt tystnad. Det är problematiskt för ett projekt som ska bygga på värderingar som öppenhet. Ska jag göra en välvillig tolkning av tystnaden så är det att ingen av de andra vill uttala sig förrän de har talat med Damon om det olämpliga i att bemöta läsarkommentarer på det här sättet, men även där skulle jag personligen kommenterat det med ”vi ska diskutera det här och återkommer”. Den konflikträdsla som kan läsas mellan raderna här är inte smickrande.

Jag vill även i fortsättningen tro på Ajour. Det finns mycket potential hos de andra grundarna, och Ajours potential är att vara en alternativ nyhetssajt, som fyller det hål som Nyheter24 lämnat när den nya ledningen är mer som Damon Rasti och mindre som Aaron Israelsson (som var den förra chefredaktören).

För att visa på bra hantering av Ajour: för en dryg vecka sedan diskuterade jag med en annan av grundarna, Jack Werner. Jack kunde diskutera utan att göra personpåhopp, ta på sig offerkoftan eller använda sig av härskarteknik (ifall länken inte laddar finns här en screenshot av vår konversation). Det här är precis vad jag förväntar mig av Ajour – inte att man håller med mig, utan att man kan bemöta och argumentera.

Hade Damon Rasti bara varit en krönikör så hade jag inte brytt mig så mycket. Nu när han är en av sju grundare, och så tydligt visar att han inte är förmögen att hantera de värderingar som Ajour står för, spiller hans inkompetens över på projektet och får det att tappa i trovärdighet. Framför allt när det kombineras med en passivitet från majoriteten av de andra grundarna. Det ska bli mycket intressant att se hur de övriga i Ajour hanterar det här framöver, för jag har en förhoppning att man ska göra annat än vara knäpptyst och vänta tills folk glömmer det här.

AXE gör rasistisk och homofob reklam i Australien

När varumärken och byråer använder sig av storytelling, och använder sig av konsumenten som huvudperson, behöver de fundera ett par varv extra. Annars kan de få till en kampanj som Lynx i Australien [Lynx är vad AXE heter i UK/Australien], som berättar för homosexuella att de blir straighta i framtiden, och för svarta att de blir vita.

I dessa dagar är det många varumärken som jagar sätt att engagera användare och konsumenter via digitala medier. Att berätta användarens historia där ens produkt eller varumärke finns med är ett av knepen, och Facebook är ett utmärkt verktyg för detta: om användaren ger dig tillåtelse finns där massor med data som du kan lägga in i historien för att göra den personlig.

Det är vad Lynx i Australien gjort. De har skapat en kampanjsajt som bygger på en referens till teorin att världen enligt Mayakalendern ska gå under 2012. Som konsument behöver du inte vara orolig, eftersom Lynx kan berätta hur ditt liv kommer att te sig i det fall att du inte hinner uppleva det på grund av världens undergång.

Här är en snabbversion av en av versionerna från kampanjen (den är inte värd tiden det tar att ladda den, och de andra versionerna jag sett är ungefär lika spännande):

Screenshot från Lynx (AXE) kampanj Fastlife
Det första som händer är att du ombeds ge tillåtelse att använda personlig data från ditt Facebook-konto. Du får välja en bild på dig som ska användas i videon, och sedan läser applikationen in ditt Facebookflöde och skapar filmen.

 

Screenshot från Lynx (AXE) kampanj Fastlife
Filmen går i grunden ut på att du får massa lättklädda tjejer för att du blir framgångsrik på något.

 

Screenshot från Lynx (AXE) kampanj Fastlife
Du väljer uppenbarligen ut en blondin som du gifter dig med.
Screenshot från Lynx (AXE) kampanj Fastlife
... men hon blåser dig på pengarna, och du blir även lämnad av en brunett (relation till henne är oklar)
Screenshot från Lynx (AXE) kampanj Fastlife
Det går utför. Du blir av med alla dina Facebook-vänner. Tjejer är uppenbarligen golddiggers allihopa och var bara intresserade av dina pengar. Du hamnar till slut i fängelse och tappar så klart tvålen (hö hö)
Screenshot från Lynx (AXE) kampanj Fastlife
Plötsligt dyker några tjejer som fortfarande gillar dig upp (de är dock inte dina Facebookvänner). Så mycket att det blir catfight när de besöker dig.
Screenshot från Lynx (AXE) kampanj Fastlife
Du kommer ut från fängelset och blir överkörd av en buss. THE END.

Uppenbarligen är jag heterosexuell i framtiden. Som tur är är jag redan vit, för hade jag haft något annat etniskt ursprung så hade jag också blivit vit i framtiden (det finns dock svarta tjejer som är villiga i Lynx/AXE värld). Antagandet här är att ingen väl kan ta illa upp att bli tagen för det (i västvärlden) finaste man kan vara: en ung, viril, vit man?! (Det finns detaljer som utesluter att det skulle kunna vara en lesbisk tjej som är huvudperson, som till exempel nedan:)

Screenshot från Lynx (AXE) kampanj Fastlife
Det är svårt att anta att huvudpersonen skulle vara en kvinna när de villiga babesen uppenbarligen vill ha barn med honom.

Jag gissar också att ett av försvarsargumenten kommer vara ”meh, har du ingen humor eller?”. Med glimten i ögat och lite höhö-humor kan man komma undan med det mesta på den här sidan mord och pedofili.

Så här: I grund och botten är det en töntig och harmlös kampanj som saknar finess. Men det uppstår ett problem när Lynx/AXE använder min data och mina bilder för att berätta något de påstår är min framtida historia. Helt plötsligt blir det personligt, de tar sig rätten att göra antaganden om mitt kön, min hudfärg och min sexuella läggning.

Det finns ett engelskt talesätt som passar här: ”Don’t assume, it makes an ass out of u and me”. Varumärken och byråer som jobbar med snävt definierade målgrupper kommer att behöva fundera på hur de undviker att falla i dessa fällor. I det här fallet skyller man på ”budgetbrist” att man inte hade en version som täckte in fler scenarion. Det må vara hänt att man inte hade mer budget för kampanjen, men om man ska berätta någon annans historia med personens data behöver man i såna fall också berätta om dessa antaganden: ”We assume you’re a straight, white twenty-something guy when we make the movie about you” hade varit utmärkt att skriva på första sidan. Effekten hade varligt ärlighet och transparens: ”be honest”. Huruvida det är ”good shit” hade jag då låtit målgruppen avgöra.

(Jag har tidigare ganska frekvent använt mig av AXE produkter, eftersom de i Sverige är långt ifrån det sexistiska varumärke de är i UK och Australien – men genom att stötta dem i Sverige stöttar jag även denna skit eftersom det i grund och botten är samma manual och filosofi som driver varumärket. Det kommer jag att upphöra med. Det är ett annat problem för globala varumärken: det som tidigare var lokala kampanjer påverkar nu personer i andra länder.)

IFTTT – som silvertejp för den sociala webben

Att försöka förklara vissa fenomen som koncept är ofta bökigt. Jag tror att alla är medvetna om hur bra silvertejp kan vara att ha vid rätt tillfälle. Samtidigt, om jag ger dig en rulle silvertejp och säger ”gör något med den” så kommer du att undra ”eh, jag kan göra massor, men varför?”. Istället är det enklare att förklara med praktiska exempel:

Saknar du barnstol (eller barnvakt)? Silvertejplösningen:

Barnstol/barnvakt i silvertejp
Barnstol/barnvakt i silvertejp

Har du ingen plånbok? Här är en i silvertjep:

Plånbok i silvertejp
Plånbok i silvertejp

Varför inte en silvertejpsoffa?

Soffa i silvertejp
Soffa i silvertejp

Är du verkligt avancerad kan du till och med skapa hela dräkter i silvertejp (bilden lånad från My Disguises):

Dräkter i silvertejp
Dräkter i silvertejp

Precis så är det med IFTTT, sociala mediers motsvarighet till silvertejp. IFTTT står för ”If this, then that”. Med denna tjänst kan du sy ihop en massa andra tjänster. Låt mig visa storheten med ett exempel. De tjänster som idag finns tillgängliga att silvertejpa ihop med IFTTT är:

Tjänster tillgängliga att silvertejpa ihop via IFTTT
Tjänster tillgängliga att silvertejpa ihop via IFTTT

Jag är rätt duktig på att favoritmarkera tweets som jag vill hitta igen, eller som jag vill läsa framöver. Fördelen med favoritmarkeringen är att det inte spelar roll var jag läser tweeten (i iPhone-appen, i Tweetdeck, eller via webbgränssnittet). Nackdelen är att jag sällan kollar mina favoriter. Däremot kollar jag alltid min mail. Här kommer IFTTT till användning:

Skapa ett recept på IFTTT, steg 1
Jag börjar med att skapa ett nytt recept. Jag klickar på "this" för att berätta vad den är som ska hända för att receptet ska utföras.

 

Skapa ett recept på IFTTT, steg 2
Jag väljer av alla tjänster jag kopplat upp. I det här fallet klickar jag på Twitter.

 

Skapa ett recept på IFTTT, steg 3
Här kan jag välja bland en massa saker jag kan göra på Twitter för att trigga igång händelsekedjan. Jag vill ju jobba med favoritmarkerade tweets så jag väljer "New favorite tweet"

 

Skapa ett recept på IFTTT, steg 4
I vissa fall kan jag fylla i andra kriterier. I mitt "skapa ett blogginlägg från Instragram"-recept anger jag till exempel en etikett som triggar händelsekedjan, då jag inte vill att alla bilder ska upp i bloggen. Det finns inga ytterligare val för favoritmarkerade tweets så det är bara att gå vidare.

 

Skapa ett recept på IFTTT, steg 5
Första halvan är klar: "If twitter then ...". Nu är det dags att välja vad som ska hända härnäst.

 

Skapa ett recept på IFTTT, steg 6
Återigen får jag välja mellan alla tjänster som jag har kopplat upp. Den här gången väljer jag email.

 

Skapa ett recept på IFTTT, steg 7
E-post har bara en "action": send me an e-mail. Det är vad jag väljer för att gå vidare.

 

Skapa ett recept på IFTTT, steg 8
Nu är det dags att välja vad som ska stå i mailet. Jag kan fylla i egen text, vilket jag gjort i ärenderaden. I själva mailet vill jag ha saker från Twitter, och jag behöver inte kunna något - jag väljer helt enkelt från rullgardinsmenyn. I det här fallet vill jag ha själva texten i tweeten, och från vem den kommer.

 

Skapa ett recept på IFTTT, steg 9
Allt som återstår nu är att döpa receptet till något.

 

Skapa ett recept på IFTTT, steg 10
När receptet är klart ser det ut så här. Nu behöver jag inte göra något mer, och varje gång jag favoritmarkerar en tweet hamnar den i min mailbox.

 

Det här är ett av de simplaste recepten. Mina andra recept är att alla mina Instagram-bilder läggs till ett specifikt Instagram-album på Facebook (eftersom Instagram-appen bara postar till ”Wall photos”) och ett recept som gör att när jag tar en bild med Instagram och taggar den med #instablog så skapas automatiskt ett blogginlägg här i bloggen med det. Så här ser det ut.

Det finns en lista över andras recept, några favoriter som jag har hittat är

Det här är en helt bögisk tjänst som har väldigt mycket potential. Det jag saknar i den handlar mer om nationella gränser: jag saknar framför allt möjligheten för SMS och telefonsamtal om man inte har ett amerikanskt telefonnummer. Det skulle vara trevligt att få ett SMS på morgonen om det riskerar att regna under dagen, så att jag kan ta med paraplyet.

Ett varningens ord dock: tänk på att du kan automatisera för mycket. Personligen skulle jag inte automatisera saker som interagerar med andra människor, till exempel automatiska DM till personer som börjar följa mig på Twitter. Det handlar om att underlätta flöden, inte om att robotisera kommunikation.

Tipsa gärna om bra recept som du kommer på eller snubblar över!

Facebook visar delningar för sidadministratörer

Facebook rullar ut många ändringar nu. De flesta sker för privatanvändare, och du har säkert märkt många. Här är ett urval av mina favoriter:

  • det går nu att använda sig av listor för att filtrera vem som får dina uppdateringar och vad du ser i ditt flöde – till exempel får man se all aktivitet från personer som markeras som ”close friends”, även om den aktiviteten inte berör dig
  • den blå toppen är ”sticky” och följer med när du bläddrar nedåt – du behöver inte längre bläddra till toppen för att se om du fått några notifieringar
  • du kan välja vilka uppdateringar du ser från vilka vänner  – du behöver inte längre välja att dölja någon som gör massor av uppdateringar, du kan istället välja att se färre uppdateringar från personen

Men det här inlägget handlar om Facebook Pages: nu ser du som sidadministratör när någon delar ditt innehåll:

Facebook visar nu delningar för sidadministratörer
Facebook visar nu delningar för sidadministratörer (till höger om antalet kommentarer)

Det är intressant och lika relevant som kommentarer och ”gillningar”.

Det som är intressant är hur snabbt Facebook rullar ut dessa ändringar. Tidigare har Facebook haft strategin att smyga in ändringar pö om pö för att undvika det som närmast är en naturlag: förändringar får folk att klaga. Genom att göra många små förändringar blir folk inte lika uppretade, även om resultatet blir detsamma (vilket i sig säger en del om vår motvilja mot förändringar) – men nu har man alltså frångått det. Jag gissar att Facebook blivit stressade av konkurrensen från Google+ och Twitter. Frågan är om det är klokt att rulla ut så många ändringar, eftersom användare som känner ”åh, nu måste jag ändå lära om allt” kanske knuffas över till andra tjänster istället.

Arla vs Veckans Affärer: handfasta lärdomar om PR och sociala medier

Sociala medier har förändrat många branscher. Inte minst PR, där det idag krävs ett helt annat typ av engagemang och nätverk och en helt ny approach. Mejerijätten Arlas senaste fall är ett praktexempel:

1 september publicerar Veckans Affärer artikeln ”Den köpgalna kon”. Det är en gedigen text som är allt annat än smickrande för Arla.

Arla skrev genast ett svar på detta. Det är en klassisk PR-text undertecknad av ordföranden, koncernchefen och Sverigechefen på Arlas egen sajt.

Innan sociala medier hade sagan varit all här, men den 8 september händer något. Artikeln på Veckans Affärer får nytt liv när den börjar spridas på Twitter. Tittar man på statistiken på en av de mest populära URL-förkortarna, bitly.com så ser man att länken klickas mer en vecka efter publicering, än på publiceringsdatumet.

Bitly-statistik för Veckans Affärers artikel om Arla
Bitly-statistik för Veckans Affärers artikel om Arla (klicka på bilden för att komma till statistiksidan)

Arla försöker få spridning på sitt svar. Bland annat twittrar de ut länken till sitt svar till alla som de sett twittra om Veckans Affärers artikel:

[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/arlasverige/status/114297976356220928″]

Tyvärr går det inte alls lika bra för dem. Tittar vi på statistiken för Arlas egen länk (som även den använder sig av URL-förkortaren bitly.com) ser det ut så här:

Bitly.com-statistik för Arlas svar på Veckans Affärers artikel
Bitly.com-statistik för Arlas svar på Veckans Affärers artikel (klicka på bilden för att komma direkt till statistiksidan)

Arla lyckas nå drygt en tiondel så många som artikeln till Veckans Affärer. Statistiken ser liknande ut även när man tittar på andra verktyg som Sharedcount, som räknar delningar på Facebook, Twitter och LinkedIn bland annat:

Sharedcount.com om Veckans Affärers artikel vs Arlas svar
Sharedcount.com om Veckans Affärers artikel vs Arlas svar

Tittar vi på Topsy, som gör lite mer analyser är det än mer deprimerande för Arlas räkning: Topsy om Veckans Affärer-artikeln respektive om Arlas svar.

Bortsett från att Arla med stor sannolikhet bryter mot grundregeln i det nya affärsklimatet: ”be honest and do good shit” (antagandet baserar jag på att deras svar är mest luft och rosa fluff) finns ett annat problem:

Arla har inget nätverk och därmed ingen trovärdighet i sociala medier.  Att återuppväcka ett hälften avsomnat Twitterkonto för att sprida en PR-text skriven av det gamla gardet är inte att använda sig av sociala medier. Min reaktion i ett annat forum på Arlas svar var:

Arla har ett problem med trovärdigheten. Ett traditionellt svar från en traditionell PR-avdelning kommer generellt ha lägre trovärdighet än en journalistisk text, oavsett vilka sociala medier den första sprids igenom. Arla borde nu underhålla publiken med roliga skämt istället för att skicka ut ett pressmeddelande som på ett långt och omständligt sätt säger ”vi är faktiskt jätteroliga”

Det Arla hade behövt göra är att bygga upp ett nätverk av medlemmar som gillar dem och som är aktiva i sociala medier. Då hade de aldrig själva behövt försvara sig, istället hade dessa personer kunnat göra det. Det är alltid mer trovärdigt när tio andra säger ”Micke är snäll” än om jag själv skriver det. Det här hade varit mest effektivt i det här fallet, eftersom Veckans Affärer är en journalistisk produkt och dessa åtnjuter oftast större förtroende än en PR-avdelning. Tyvärr är det för sent när det händer, du måste börja bygga ditt nätverk långt innan du behöver det.

Det andra alternativet är att agera på det sätt som man anser sig vara. Att säga ”oj, är det det här ni tror om oss?” istället för det offerkoftedoftande ”Veckans Affärer skriver felaktigheter om oss” (framför allt när man inte lyckas bemöta majoriteten av kritiken i artikeln). Det här kostar både i form av pengar och arbetstid, och kräver att beslutsfattare i organisationen förstår vad transparens betyder idag. Kort sagt: agera schyst och låt andra berätta historien om hur schyst du agerar. Genom att bjuda in, vara transparent och agera schyst börjar du också bygga det nätverk du hade behövt.

Rekommenderad läsning om du tyckte att det här var intressant: ”The greatest customer service story ever told

Facebook fas 2

Jag fick här om dagen en fråga på Twitter:

[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/mgarbarczyk/statuses/111521950198800384″]

 

Texten i fråga, skriven av Alexandra Bylund på Solresor, gör mig först lite ställd. Det tar ett tag för mig att få ihop rubriken med resten av texten, för egentligen handlar det ju inte om att lämna Facebook. För mig känns det mest som om Alexandra slår in vidöppna dörrar. Vilka seminarier och ställen hänger Alexandra på när hon upplever att människor pratar på den låga nivån?

Sen börjar jag tänka på hur många byråer jag pratat med som i sina pitchar har med just ”viral spridning”, ungefär som om viralt vore en strategi (det är det inte, det är ett lotteri). Samma byråer har inte koll på varför användare sprider saker, och tror att om något är ”coolt” så sprids det. I själva verket sprider människor material för att de tycker om sina vänner, och för att de vill bli omtyckta. Ditt varumärke råkar bara vara på rätt ställe i rätt tid. Hemligheten är att hela tiden befinna sig på det stället, och dit når man inte genom att tokragga tusentals ”likes” på Facebook som sedan inte interagerar med dig för fem öre.

Jag drar mig också till minnes 7-Elevens och GB:s fullständiga hjärnsläpp till kampanj från förra året, där man gav bort glassar mot att folk spammade sina flöden på Facebook.

7-Eleven bjöd på Bröllopsstrut

Kampanjen beskrivs i hyfsat positiva ordalag på de sajter som nämner resultaten, som Icanyheter och Dagens Media. Att kalla en kampanj där man ger bort gratis glass för ”framgång” för att man lyckades ge bort 5000 glassar på under fyra timmar är som att kalla det för framgång när man ställer ut smör i solen och det smälter. Jag vågar påstå att 7-Eleven inte fick in speciellt många personer i deras butiker som inte redan visste om att 7-Eleven fanns, och jag vågar påstå att merförsäljningen för majoriteten av dessa 5000 walk-ins som kampanjen skapade inte täckte kostnaden för att ta fram kampanjen (jag utgår från att GB gav bort glassarna gratis, för annat vore lika dumt som att svara på Nigeriabrev med sitt kreditkortsnummer) . Om någon fortfarande tvivlar så fundera på det här: idag har 7-Elevens officiella Facebook-sida 1656 likes.

Jag drar mig också till minnes bolaget som ringde upp mig och erbjöd sig att öka antalet ”likes” på Björn Borgs Facebook-sida, allt vi behövde göra var att erbjuda folk rabatt i vår webbshop och investera en summa pengar i annonsering på Facebook. Företaget i fråga gjorde jobbet gratis och tog betalt per konvertering, det vill säga per person som handlade i vår webbshop från erbjudandet. Det fungerar kanske om man säljer kapitalvaror, men till och med då skulle jag ställa mig frågan om man verkligen vill att ens Facebook-närvaro ska präglas av en Groupon-anda: folk följer sidan bara för att få tillgång till rabatter. Då har man till slut rabatterat ut hela varumärket. Det funkar om man är Galne Gunnar, men inte om man befinner sig i något slags premium-segment. Väldigt många byråer anammar samma tankesätt som telefonbolag och gymkedjor: de vill att man lägger pengar och krut på att rekrytera nya kunder/likes och totalignorerar dem man redan har. Det är så uppåt väggarna att jag baxnar.

Jag inser helt enkelt snabbt att jag ibland behöver titta upp ur den bubbla jag befinner mig i, och tackar Alexandra för väckningen. Jag fastnar för hennes formulering

Som när vi, någonstans på webben, läser en dålig recension om en av våra produkter lägger krut på att ta bort produkten ur sortimentet istället för att fundera över hur vi ska stoppa den virala spridningen. Som känner tacksamhet över att äntligen få tillgång till alla kunders åsikter. Som inser att vi nu får ovärdelig hjälp att städa upp och rensa inom vårt företag. Som förstår att vi blir hjälpta att bli ett attraktivt företag.

Det här tycker jag är kärnan i det hela. Jag skulle också vilja tillägga att om du inte gillar ”sociala” i ”sociala medier” så ska du helt enkelt inte vara där (alternativt anställa någon/några som gillar det, och ge dessa personer mandat att genomföra saker – det innebär minst en direktkanal in i ledningsgruppen).

För dig som känner ”jag förstår inte exakt, men vill gärna göra det” kan jag varmt rekommendera en (skräddarsydd) Master Class på Hyper Island för delar av bolaget, eller att de som jobbar med marknadsföring går kursen Interactive Communication på Berghs. (Full disclosure: jag jobbar ofta med Hyper Islands Master Class-koncept och jag är ansvarig för distanskursen Interactive Communication på Berghs)