Damon Rasti + Ajour = dålig ekvation för Ajours trovärdighet

I onsdags publicerade Damon Rasti en krönika på Ajour. Mymlan pushade för den på Facebook och en diskussion drog igång i kommentarerna till hennes inlägg. Några av oss postade också våra kommentarer i kommentarsfältet på Ajour.

Vi kan lämna frågan om själva innehållet därhän, för smaken är som den är och ingen kan tycka fel. Vi som tyckte annorlunda läste den i stort på samma sätt som Karl Nilsson i sin analys av Damons text. Problemet jag har är Damons bemötande av kommentarer på Ajour.se och på Twitter. Så här sammanfattar Damon det själv:

Damon Rasti sammanfattar sin känsla av kritiken
Damon Rasti sammanfattar sin känsla av kritiken

De som var kritiska och identifierbara var Fredrik Wass, jag, Cecilia Jackson – som för övrigt inte faller ens inom den vidaste definitionen jag sett av ”sociala medier-elit”– Karl Nilsson och Ulrika Ingemarsdotter (de två sistnämnda endast på Ajour.se). Huruvida vi hetsade upp varandra eller inte är så klart en tolkningsfråga, och där låter jag dig själv avgöra: så här ser kommentarerna på Facebook ut (screenshot med tillstånd av samtliga inblandade – kommentarer som var positiva är bortklippta). Till saken hör också att Cecilia själv postade kommentaren på bloggen.

Tittar man på Damons övriga bemötande av kritiska kommentarer varvas härskarteknik med offerkofta. Fredrik Wass, till exempel, blir av Damon anklagad för att vara ”[…] den vita mediemannen som alltid vet bäst” när Fredrik skriver:

Din text tycker jag säger mer om hur du själv ser på Olivia (och projicerar i omgivningens blickar) än vad folk faktiskt tyckte på tillställningen.
Precis som du själv skriver är ju ingenting bekvämt på såna tillställningar. Alla står i små grupper och är ängsliga, rädda för att bli synade, avslöjade, samtidigt som de kastar granskande blickar mot alla andra.
Mina fem cent.

Cecilia (som alltså inte är en mediaprofil) kommenterar

Jag var där. Mingel är mingel: en massa folk som bjudits in till en tillställning där få känner varandra mer än ytligt, vilket bäddar för osäkerhet. En del där undrar varför de blev bjudna och är rädda att bli ”avslöjade” för att de tror att alla andra är mer inne och lyckade än de själva. Inte helt bekvämt.
Ändå håller jag inte med om Damons bild av just smygtitten på Svansjön… Förvisso såg jag en massa vackra piffiga människor där, och det togs bilder, men det var inte de ”vanliga hårsprejsbloggarna”. Jag kände tvärtom att det faktiskt var en publik som inte bara var ute efter att synas på ett ytligt plan utan att där fanns människor som var nyfikna på både föreställningen och sin omgivning. I mina ögon såg de flesta både kreativa och ”intressanta” ut, intresserade av annat än att bedöma folk efter deras yta.
Men om någon verkligen stirrade så som Damon skriver kanske de inte dömde utankanske förtvivlat försökte se om Damons apart klädda väninna var någon intressant människa som de ”borde” känna igen? För ofta är det så att de som verkligen har något att komma med ofta följer sitt eget mode. Ja, kanske var det JAG som ”stirrade” ?!? Det är inte omöjligt alls… Publiken var snygg, maten var god, bubblet rikligt, tryfflarna var ljuvliga och det vi fick se och höra ur föreställningen var toppen. Så: Jag kan försäkra att jag bara tänkte positiva tankar om allt och alla som jag såg den kvällen! Även Damons väninna!

Damon googlar henne, upptäcker att Cecilia är Facebook-vän med Linda Skugge och dessutom har gillat Skugge & Co:s Facebook-sida. På den grunden hävdar Damon att Cecilias upplevelse av evenemanget är irrelevant. Den enda som kommenterar krönikan med en avvikande åsikt och inte blir bemött med antingen offerkofta eller härskarteknik är jag. Jag får däremot en släng av det på Twitter på torsdagen.

Den enda av Ajour-grundarna som mig veterligen kommenterat det här är Mymlan som på Facebook säger:

Ok, jag tycker självklart inte att det här är särskilt bra agerat av Damon, och det är inte i enlighet med vår policy för kommentarshantering. Av någon anledning tappade han fattningen här och det beklagar jag. Vi jobbar på att göra vår policy tydligare för att undvika liknande händelser i framtiden.

Jag har pingat såväl Emanuel Karlsten som Johan Hedberg i denna fråga, och det är en vägg av kompakt tystnad. Det är problematiskt för ett projekt som ska bygga på värderingar som öppenhet. Ska jag göra en välvillig tolkning av tystnaden så är det att ingen av de andra vill uttala sig förrän de har talat med Damon om det olämpliga i att bemöta läsarkommentarer på det här sättet, men även där skulle jag personligen kommenterat det med ”vi ska diskutera det här och återkommer”. Den konflikträdsla som kan läsas mellan raderna här är inte smickrande.

Jag vill även i fortsättningen tro på Ajour. Det finns mycket potential hos de andra grundarna, och Ajours potential är att vara en alternativ nyhetssajt, som fyller det hål som Nyheter24 lämnat när den nya ledningen är mer som Damon Rasti och mindre som Aaron Israelsson (som var den förra chefredaktören).

För att visa på bra hantering av Ajour: för en dryg vecka sedan diskuterade jag med en annan av grundarna, Jack Werner. Jack kunde diskutera utan att göra personpåhopp, ta på sig offerkoftan eller använda sig av härskarteknik (ifall länken inte laddar finns här en screenshot av vår konversation). Det här är precis vad jag förväntar mig av Ajour – inte att man håller med mig, utan att man kan bemöta och argumentera.

Hade Damon Rasti bara varit en krönikör så hade jag inte brytt mig så mycket. Nu när han är en av sju grundare, och så tydligt visar att han inte är förmögen att hantera de värderingar som Ajour står för, spiller hans inkompetens över på projektet och får det att tappa i trovärdighet. Framför allt när det kombineras med en passivitet från majoriteten av de andra grundarna. Det ska bli mycket intressant att se hur de övriga i Ajour hanterar det här framöver, för jag har en förhoppning att man ska göra annat än vara knäpptyst och vänta tills folk glömmer det här.

Professionellt, personligt, privat – en personlig strategi för sociala medier

För ganska exakt två år sedan skrev jag om gränsdragningen privat, personligt och professionellt. Nu är det dags att uppdatera min strategi, eftersom den gamla i praktiken inte fungerar som det är tänkt längre.

Min tidigare strategi gick i korthet ut på det här:
Jag gjorde uppdelningen ”privat, personligt, professionellt” som ett venn-diagram och placerade sedan de olika delarna av min digitala närvaro på rätt ställe.

Professionellt, personligt och privat i min tappning
Min gamla personliga strategi i 'sociala medier'

Min nya strategi:
Jag har aldrig gillat uppdelningen ”professionellt – personligt”. Det antyder att där finns en binär skala (och än värre, en hierarki) där den ena utesluter den andra. Jag håller inte med. Man kan vara personlig och professionell, man kan vara endera eller ingen. De hänger inte samman. Jag är nästan alltid personlig, utom när jag till exempel handleder processer eller jobbar med varumärkesidentitet för andra varumärken än mitt eget; det är exempel på uppdrag som kräver att jag tar mitt ego ur bilden.

Jag tror inte heller att det finns en binär skala mellan ”professionellt – privat”. Det handlar om en sammanblandning där ”privat” är detsamma som ”intimt”. Vi gör oss själva en otjänst om vi fortsätter göra den sammanblandningen. Jag tror att de flesta professionella relationer blir bättre av en inblick i varandras privata liv. Jag har full förståelse för att du måste gå 15.30 varje dag för att du har barn som ska hämtas på dagis och är ensamstående förälder. Det går att ge andra inblick i ens privata sfär utan att för den skull avslöja intima hemligheter.

Jag tror också att man i många fall kommer undan med att vara intim på nätet så länge man inte pushar ut den informationen utan låter folk gör ett aktivt val att ta del av ens ”intima jag” genom att aktivt hämta hem informationen.

Jag ser e-post, Buzz, Twitter och Facebook som push-kanaler. Bloggen ser jag som en passiv kanal.

På samma sätt som jag alltid är en hel person i allt analogt jag gör, så ska jag vara det även i det digitala livet. På samma sätt som jag väljer vilka sidor av min hela person jag lyfter fram i olika situationer, så ska jag lyfta fram olika sidor av mig själv i olika digitala kanaler. Jag kommer alltså att vara privat på Twitter, men i en begränsad utsträckning. Ungefär på samma sätt som jag kan berätta privata detaljer om mig själv på fikarasten på jobbet, eller slänga käft med min härliga kollega Sören. Jag kommer alltid att vara som mest privat på min blogg, på samma sätt som jag är som mest privatperson i min lägenhet. Facebook kommer att ligga som ett mellanting, som ett café där jag sitter och pratar alla jag känner som kommer in, oavsett om de är vänner från förr, kolleger eller stammisar på mina pass på gymmet. Samtidigt låter jag bli dem som kanske inte har lust att prata med mig just där och då.

De största förändringarna det här innebär för mig är att är att jag väljer att bli mer stringent i det innehåll jag skriver på Twitter och att jag slår ihop mina bloggar till en enda. Det var faktiskt framför allt bloggarna som gjorde min tidigare strategi vinglig och vind; enligt den såg jag denna blogg som något privat och personligt. Det innebar att det skulle vara ett val att komma in och läsa inläggen. Jag skulle inte pusha ut dem. Alltså skaffade jag en professionell blogg, vilket förde in en extra tröskel för mitt skrivande; det blev ännu en blogg att administrera, hålla reda på och uppdatera. Två av tre inlägg jag tänkt skriva i min professionella blogg blev inte av på grund av den tröskeln. Den professionella bloggen löste inte heller problemet helt, eftersom jag även har en roll som gruppträningsinstruktör på World Class som jag bloggar om. Jag började pusha ut vissa inlägg på Twitter/Facebook. (I en parentes kan jag tillägga att inte heller en professionell blogg skulle ha räddat mig från min pinsammaste fadäs hittills i sociala medier.) Skulle jag skaffa en tredje blogg? Fortsätta driva två stycken?

Jag bestämde mig alltså för att slå ihop dem. Numera återfinns allt blogginnehåll jag producerar här, uppdelat på tre huvudkategorier: professionellt, privat och träning. Förstasidan kommer att innehålla samtliga kategorier. Respektive huvudkategori innehåller en hel del underkategorier, och det går att prenumerera på enbart huvudkategorierna.

En annan viktig faktor som jag inte hade uttalat sedan tidigare, och som Daniel Sköld formulerade så väl på Twitter: mitt privata/intima/personliga innehåll låg sedan tidigare ute på nätet, och den som ville hitta det kunde enkelt göra det. Ibland kom de in på min blogg för att jag skrivit något relaterat till sociala medier, och genast framstod jag som icke-stringent: å ena sidan har jag sagt att jag inte ska pusha min blogg då den är ibland är av privat intim karaktär, å andra sidan kommer de hit just genom en sån push.

Nu har jag istället samlat allt under ett tak och bjuder in mina professionella kontakter att besöka mitt arbetsrum i min lägenhet, för att fortsätta liknelsen om bloggen som mitt hem. De har också möjligheten att titta in i andra rum, men jag är tydlig med att det handlar om ett aktivt val att i så fall göra det.

Alla mina bloggläsare kan delas in i tre kategorier:
– de som följer och läser via RSS-läsare som Google Reader (faktum är att Flattr:s RSS-plugin för WordPress gett mig betydligt fler klick än de jag fått via sajten: 779 flattr-klick sedan november)
– de som följer och läser genom att komma till sajten med jämna mellanrum
– de som sporadiskt hittar något enstaka inlägg de velat läsa genom sökning hos Google

På det här sättet kan jag förenkla för de två första kategorierna att komma åt det innehåll de vill ha, medan de sista blir oberörda. Följaktligen har jag också uppdaterat texten ”om bloggen” så den reflekterar just det här.

Jag får också en enda plattform på nätet. Alla inlägg på min före detta professionella blogg, encee.se, har flyttats över hit och med hjälp av en enkel liten plugin som heter ”Simple 301 Redirects” omdirigeras alla inlägg därifrån till rätt inlägg här automatiskt.

Vad tycker du om det här? Hur gör du?

Tillbaka till rötterna

När jag började blogga var målet att jag skulle ha ett digitalt arkiv över mitt liv, en dagbok som jag kunde följa tillbaka. Det skulle vara personligt och privat, skrivet främst för min egen skull och samtidigt tillgängligt för de som kan vara intresserade.

Jag har glidit bort från det. Jag ser många små anledningar till det. Facebook och Twitter blir ett utlopp för saker som jag annars kanske skrivit ett blogginlägg om. Min professionella och personliga sfär har glidit ihop. Tiden räcker inte till till alla projekt jag skulle vilja göra, och istället för att tänka ”jag väljer att göra det här, och väljer att inte göra det där alls” så har jag tänkt ”jag väljer att göra det här och gör det där sen”.

Valet står mellan att lägga ner bloggen eller gå tillbaka till rötterna.

STFU - Going back to my roots

Jag väljer det senare. Framöver kommer det att bli fler personliga och privata inlägg. De som kommer till min blogg och läser den får själva ta ansvar för att de kan hantera informationen.

Modebloggarblogg

Modeblogg är 2008. Det nya svarta är modebloggarblogg. Istället för att snacka om det snyggaste modet snackar vi om de snyggaste modebloggarna.

Snyggast av dem alla är Pelayo, Londonbaserad spanjor som går på Central St Martins och är lika snygg som min Sitges-romans Arnaud.

Anledningar att älska honom:

Hans blogg heter ”Kate Loves Me” (och det är så klart Kate Moss som avses) och är jävligt läsvärd.

När han går på ett 70-talsparty klär han sig som en karaktär från ”Milk”

Pelayo på 70-talsfest, utklädd till en karaktär från Milk

Han har klädsmak (och kommer undan med träningsbyxor till skjorta)

Pelayo

I december drar jag till London för att hälsa på Dexo. Jag hoppas att livet regisserar en träff med Pelayo. Förresten, är det bara jag eller liknar han en ung och snyggare Matt Dillon?

God Morgon, Urban Deli: varför bloggare inte hör hemma på pressträffar

Här om dagen var jag på pressträff för Urban Delis och God Morgons gemensamma satsning Juicebaren. Jag var inbjuden genom Spot and Tell, en tjänst som för ihop bloggare/twittrare med företag som vill marknadsföra sig.

Jag var där av två anledningar: dels för att jag i egenskap av bloggare är målgrupp för denna typ av tjänst, dels för att jag i mitt jobb på Björn Borg stöter på olika erbjudanden att engagera bloggare. Det blev en intressant upplevelse med insikten att jag aldrig kommer att utsätta bloggare för en pressträff.

meny från Juicebaren

Formatet var klassisk pressträff: folk stod i givakt och hälsade välkommen. Det bjöds på frukost med smoothie och juice, God Morgons varumärkesansvariga berättade lite fakta om juice och God Morgon och hur man tänkt när man skapat Juicebaren. Därefter berättade Jesper Weidlitz, en av personerna bakom Urban Deli, om hur man tänkt när man startat stället. Provsmakning av Juicebarens smoothies följde, alla fick en påse med PR-material och ingredienser till en smoothie. Sedan var det slut. Det hela var över på knappt 45 minuter.

Det här upplägget är säkert perfekt när man bjuder in journalister och skribenter. För mig som bloggare blev det bara krystat och tafatt. Först och främst är ju frågan vad som förväntas av mig: ska jag skriva ett positivt omdöme i bloggen/på Twitter? Förväntas jag vara nyanserad, får jag vara kritisk? Jag kunde absolut skrivit en kort artikel om det i Lokaldelen, men för att jag ska skriva om det på min blogg måste det vara mer upplevelse och jag måste få vara mer aktiv. Det är inte en rolig upplevelse att bara bli matad med information, inte ens om man får en god smoothie och en goodiebag på köpet.

Det är synd. Jag fick ett bra intryck av Juicebaren/Urban Deli (någon sa att de inte har mackor, men det kan inte stämma – man kan väl inte ha en deli som inte serverar mackor? Det är som att ha en grillkiosk som inte serverar hamburgare) och av Jesper. Jag gillar Godmorgons Nypressade juice, som smakar olika beroende på säsong och apelsinsort vilket är en skön kontrast till tråkigt standardiserade produkter som Tropicana.

Så här hade jag gjort om jag varit ansvarig: låtit denna pressfrukost vara just för pressen. Sedan hade jag vikt av en kväll när jag bjudit in 10 bloggare med vänner. Bloggarna hade fått en utmaning: skapa en egen smoothiesmak. Alla skulle få ett grundkit med juice och vaniljyoghurt. Sen hade jag haft ingredier som de fått dela upp mellan sig. Sedan skulle tävlingen vara igång. Alla får en timma på sig att skapa sin smoothiesmak. Vännerna utgör juryn, som utan att veta vem som gjort vilken smoothie avgör vilka som är godast. De tre godaste hade blivit officiella smaker i Juicebaren, självklart döpta efter bloggen eller bloggaren. Alla hade fått en goodiebag med sig hem som tack.

Det hade varit något att skriva om, både för bloggarna och vännerna. Det hade varit en upplevelse. Det hade engagerat och utnyttjat kreativiteten hos bloggarna. Istället för att göra mig till en passiv mottagare skulle de ha gjort mig till en aktiv deltagare.

bruksanvisning till killar för tjejer

Googlepoesi för juli månad. Som vanligt är varje rad en egen, helt oförändrad fras som någon skrivit in i Google för att hitta till min blogg.

bruksanvisning till killar för tjejer

bra saker hitler gjorde
teknikmagasinets dildos
det senaste inom gay porr
världens bästa hitler
hans snopp är för stor
sug på den!

att vara homosexuell i en by
jag är bög men inte fjollig
mina muskulösa armar
ogillar bögar men gillar lesbiska
spanska gay killar som är kåta

dasen står
daska dasen
daska dasen i bordet
daska den i bordet

kåta fastighetsskötare
som inte använder kondom ringer billigare med comviq

Hur det är att vara sambo med en man som är manodepressiv

Hemingway skrev en gång en hel historia med bara sex ord: ”For sale: baby shoes, never worn”. Post Secret tog traditionen vidare genom att skapa ett forum dit folk kan skicka sina hemligheter anonymt på ett vykort, hemligheter som ibland har långa historier bakom sig.

Hemlighet inskickad till Post Secret
Hemlighet inskickad till Post Secret

Nu för tiden berättar människor liknande historier genom sökmotorer. Det behövs inte mycket fantasi för att väva historier av fraser som ”hur överlever man skuldkänslorna om man orsakat en annans död?”och ”hur man slår ner en vuxen” (bägge är autentiska fraser som personer sökt på för att hamna på min blogg).

Jag är också fascinerad av tanken över hur jag kan sätta ihop de sökfraser som människor använt för att hitta till min blogg till dikter, som blir ett slags samarbete mellan mig och mina (ovetande) besökare. De är helt anonyma, och lämnar ändå ett märke efter sig som blir en blandning av dem, mig och min blogg.

Jag kallar det googlepoesi (eller sökordspoesi)

Här är googlepoesi för juni 2010. Varje rad är en unik sökfras, helt oförvanskad, som någon använt för att hitta min blogg under juni månad:

hur det är att vara sambo med en man som är manodepressiv

hatar den här världen
jag ville jag vore
mr gay sweden 2007
jag har bestämt mig för att inte bli fet
jag vill ligga
fastbunden i en tandläkarstol
ont utan onani
midsommarstången en penis
i fittan
orgasm restriktion

jan myrdal
bajs-elvis
vill inte ha någon relation just nu
hade sex på bastuklubb
bareback sex
storpack glidmedel

kåt kvinna söker
anton abele
han är dålig på att hångla
lika menlös som en blindtarmsdonation
anna ekelund+aftonbladet

zlatans kuk?
xxxxxxxxxl

Pinsamt, QX

Synopsis av detta inlägg: QX skriver i både papperstidningen och på webben om sin populäraste bloggare. Problemet är att det inte är sant: hans siffror är uppblåsta och det finns minst en blogg bland Qruisers som har dokumenterat fler läsare än Andreas på ”Daska dasen i bordet”. Frågan är om QX bara är inkompetenta och inte förstår ”besök” respektive ”sidvisningar” eller om de medvetet ljugit ihop nyheten för att lyfta sitt eget, annonsdrivna, bloggsystem.

Lång version: QX skriver om ”sin populäraste bloggare” i både papperstidningen och på sin sajt. Bloggen i fråga, ”Daska dasen i bordet”, har enligt QX.se 17 000 läsare på en månad (i papperstidningen står inga siffror, där omnämns bara bloggen som ”den populäraste bloggen på QX”).

Enligt QX har Daska dasen i bordet 17 000 läsare
Enligt QX har Daska dasen i bordet 17 000 läsare

Det är inte orimligt, det finns bloggare i sverige som har tio- och tjugodubbla antalet läsare. En blogg som lyckas ge sin läsekrets inlägg de finner läsvärda kan med målmedvetenhet komma upp i de siffrorna.

Problemet är att dessa siffror inte stämmer när man jämför med andra tjänster.

Tittar man på Aftonbladets Bloggportalen.se, där ”Daska dasen i bordet” finns registrerad ser man att den ligger någonstans kring 1500 unika besökare (som Bloggportalen definierar som ”unika IP-adresser”) de senaste sju dagarna. En annan blogg som är betydligt mer välläst är Blondaa, som enligt Bloggportalen har mer än det dubbla besökarantalet och har haft det under den senaste veckan.

Bloggportalens topplista över HBTQ-bloggar, tors 22 juli
Bloggportalens topplista över HBTQ-bloggar, tors 22 juli

Även Blondaa är registrerad på i QX bloggsystem. Men där ligger han i princip konstant tvåa:

QX topplista över bloggar torsdag 22 juli 22:56
QX topplista över bloggar torsdag 22 juli 22:56

Tittar man på läsarantalet som följer respektive bloggare i Google Reader (2 för DDIB, 13 för Blondaa) och Bloglovin’ (4 för DDIB, 285 för Blondaa) så pekar även dessa siffror på att Blondaa är betydligt mer läst.

Då slog det mig. Med ”läsare” menar QX ”sidvisningar”. Varje gång du laddar om en sida som är listad i QX bloggsystem räknas besökarantalet upp med 1. QX topplista är inte något annat än en sidräknare. 2010 lanserar QX ett bloggsystem från 2005 med ett statistikverktyg från 1997.

Det i sig är pinsamt. Det tillhör grundskolningen att veta skillnaden mellan ”sidvisning” respektive ”unik besökare”, framför allt för personer som utvecklar åt en webbplats som är reklamdriven. En pikant detalj är att någon jobbar på att blåsa upp siffrorna för ”Daska dasen i bordet” i QX system. Strax efter midnatt den 23 juli hade bloggen strax över 1500 läsare enligt QX. Bloggportalen sa strax över 1650 (notera också Bloggportalen räknar senaste veckan, QX räknar typ senaste dygnet). Nio timmar senare säger Bloggportalen 1950 läsare. 300 fler läsare är en aktningsvärd ökning för en blogg som brukar snitta 1400-1500 per vecka, och onekligen en effekt av att vara pushad i både på webben och i papperstidningen. Vad QX egna system säger? 2930 besök, eller 1400 fler.

Bloggportalen.se:s siffror är mycket svårare att manipulera. Tittar jag på min sajt och jämför besökarantalet som Bloggportalen rapporterar med vad Google Analytics säger stämmer de två hyfsat överens. Det är nu vi kommer till pudelns kärna: Hos Bloggportalen.se kommer knappt Blondaa, som alltså har mer än dubbelt fler läsare än ”Daska dasen i bordet”, upp i 17 000 besökare per månad.

Det finns två förklaringar. Den ena är ”inkompetens”:
QX har litat blint  på siffrorna från sitt eget verktyg, som alltså kan manipuleras av en datorliterat femåring. De valde att skriva om den blogg som nästan konstant ligger på toppen och som hela tiden ökar i läsarantal på ett sätt som inte överensstämmer med någon annan mätning. De har tagit antalet sidvisningar och rapporterar det som antal läsare.

Den andra är ”medveten lögn”:
QX är medvetna om att deras system räknar sidvisningar, att det finns andra bloggar registrerade i deras system som har fler läsare, men har valt att manipulera siffrorna så att den ligger på toppen eftersom den ligger i deras eget system. Vinsten är att de kan skriva en nyhet om det och få fler att blogga i deras plattform, som också visar annonser, och därmed öka annonsintäkterna. Frågan är om annonsörerna då betalar för faktiska antalet unika besökare/klick eller om de betalar för exponeringar – i vilket fall de inte får så mycket valuta för pengarna. De kan alltid hävda att de valde den blogg som ligger i deras eget system, men det förklarar inte de höga siffrorna.

För att bevisa min tes så satte jag min blogg på enkel omladdning. På några timmar har jag blivit just QX populäraste blogg utan att ha haft speciellt många fler läsare.

QX topplista över bloggar efter några omladdningar
QX topplista över bloggar efter några omladdningar

Uppdatering: att blogga på Qruiser är inte speciellt sökmotorvänligt. Det här inlägget hamnade direkt överst i Googles sökresultat för ”Daska dasen i bordet”. QX utvecklare är inte bara inkompetenta när det gäller statistik, de kan inte sökmotoroptimera heller uppenbarligen. Om du letar efter en bloggplattform rekommenderar jag wordpress.com, Tumblr eller Blogger.

PS. Förlåt för tautologin i rubriken.

Vinnare av veckopass till Pride

I ett tidigare inlägg bad jag om kommentarer på reklam på bloggen. Jag lovade att dela med mig av den förtjänst jag fick för första sponsrade inlägget bland dem som kommenterade.

För att göra det opartiskt använde jag mig av  en äkta slumptalsgenerator . En dator kan nämligen inte av sig själv slumpa fram ett nummer, det krävs extern hjälp. Till exempel radioaktivt sönderfall, eller vitt brus. Random.org använder det senare.

Jag gav de fem som kommenterat ett nummer i den ordning de kommenterade. Resultatet:

Slumpmässigt genererat tal
Slumpmässigt genererat tal

Vinnaren blev alltså nummer 1: Julia Skott!

Vinn veckopass till Stockholm Pride

Reklam på bloggen. Jag har fått förfrågningar förut, och jag har funderat på hur jag ska ställa mig till det. I de flesta fall skulle renodlad reklam kännas konstigt. Därför avstår jag till exempel från Google Adwords och liknande reklamsystem (lyxen med att ha en egen installation av WordPress). Jag har inte bloggen för att tjäna pengar på den.

När Swedbanks kampanjansvariga för Pride hörde av sig föll en pusselbit på plats: jag gör reklam när budskapet är relevant, när avsändaren känns renhårig och när jag kan göra situationen till en win-win-win för alla tre parter: mig, mina läsare och avsändaren. Som i det här fallet.

Så här skriver Swedbank:

Som stolt sponsor av Pridefestivalen har Swedbank en tävling där ni kan vinna två veckopass genom att designa det snyggaste bankkortet. I juryn sitter den ena halvan av designerparet Simon och Tomas. Tomas kommer att avgöra vem av er som skapat det snyggaste, coolaste eller mest imponerande bankkortet. Välj ut din favoritbild och var med och tävla här: www.swedbankkampanjer.se/pride

Har du inga bilder får du gärna använda dig av mina foton på Flickr (t ex Pride 2006, Pride 2007 och Pride 2008). Jag har använt en av de bilderna på mitt bidrag:

Bankkort med Prideflagga
Mitt bidrag till Swedbanks tävling

Jag är så klart nyfiken på hur du som bloggläsare uppfattar det här. Du får gärna berätta i kommentarerna. Eftersom jag för det här får två Pride-pass, men bara behöver ett själv, så lottar jag ut ett veckopass till Pride till en av er som kommenterar senast söndag 4 juli.