Recap av Stockholm Pride 2010

Årets paradögonblick:
”Stolta föräldrar till homosexuella” rev som vanligt ner mest applåder från (den mestadels straighta) publiken, tätt följt av Gaypoliserna. Det i sig är en intressant företeelse, som om heterosexuella som accepterar sina barn som de de är förtjänar mer beröm än barnen själva. Eller som om HBTQ-personer med ett klassiskt maskulint yrke förtjänar mer beröm än dito personer som jobbar som sjuksköterskor (som också hade ett eget ekipage). Jag blir mest berörd av sektionen ”Marching for those who can’t” och budskapen från den angränsande sektionen HEF (Humanetiska föreningen)
Marching for those who can't

Dock var det största ögonblicket för mig att folk slutade applådera när Migrationsverkets sektion passerade. Det var knäpptyst på Strandvägen nära Djurgårdsbron, där jag stod. När sektionen passerat mig hörde jag några i publiken bua. Att jobba på Migrationsverket och bidra till att andra HBT-personer blir utvisade till tortyr och död är inget annat än total jävla ryggradslöshet, och att gå i paraden med den sektionen är att pissa på det som Pride står för.

Årets fest: Bögjävlarnas underklädesfest
Visserligen var jag inte på någon annan av festerna, men det var mest för att bespara mig själv besvikelsen att jaga samma upplevelse av prestigelöshet, dekadens och kärlek som präglade Högkvarteret på tisdagen. Det är väldigt avväpnande och avslappnat att gå runt bland en massa människor när alla är mer eller mindre halvnakna och svettiga. (Ska vi lägga med privata fester här så vann den privata efterparaden-festen jag var på över Bögjävlarna på ren dekadens, men mer om det i ett annat inlägg.)

Årets besvikelse: 90’s-kvällen

Precis som Dee Lites ”Groove is in the heart” riskerar det här att bli en one hit wonder om man inte skärper sig rejält till nästa år. 2009 var den här kvällen välregisserad och visade potential att bli en riktigt värdig arvtagare till Edvard af Silléns schlagerkvällssuccé. Man lade ribban högt, artisterna fick ta plats baserat på deras totala bidrag till 90-talets musik. Duetten mellan Dr Alban och Haddaway var fantastisk, och E-Type lyckades verkligen engagera publiken. I år var det hjärnsläpp i princip hela vägen. Di Leva med fyra låtar är den minsta missen. Att släppa upp Rednex på scen i närmare en timme och låta dem göra Cotton Eye Joe två (eller var det tre?) gånger är som att servera sushi med den syltade ingefäran som huvudingrediens. Sash! session var bra och lagom lång, och även om jag hellre sett Venga Boys placerade före Sash! så funkade det okej. Men att efter Sash! och Venga Boys släppa upp Diamond Dogs på scen för att låta dem göra kackiga efterapningar av 00-talslåtar av Madonna och Lady Gaga är som att låta, well, Diamond Dogs vara förband åt Lady Gaga. Den trötta, edgelösa dragshow som Diamond Dogs pysslar med idag hör hemma på finlandsfärjor och som pikanta inslag på dansbandsfestivaler. För er som inte var där så var showen i princip en kackig rip off av videos och koreografi som originalartisterna gjort utan anslag till parodi eller egen kreativitet. Att sen avsluta med Darin istället för att spara honom till lördagen var körsbäret på grädden på moset. Känslan var mest ”men orka”.

Årets meh: den officiella Pridelåten med Ankie Bagger feat. Bonde-Peter
Jag hade fel i min förutsägelse, den här låten var inte årets sekundärskamchock. Både låten och uppträdandet var så menlösa att jag är förvånad om någon annan än Ankie Bagger och Bonde-Peter kom ihåg den här menlösa sörjan efter att tonerna avklingat på onsdagskvällen.

Årets paradbild:
Soldater på väg ut i paraden
Jag gillar verkligen den här bilden. Soldater på väg ut till Pride. Posen och blickarna på killarna hade lika gärna kunnat vara från en tågvagn som lämnar random tågstation 1940, och samtidigt finns detaljer som påminner om att det är ett Pridefirande. Jag gillar påminnelsen att Pride fortfarande är en kamp.

Årets Pride-insikt: ibland får man bara svälja.
Jag är inget schlager-fan, och tyckte inte att någon del av schlagerkvällen var direkt rolig ens när den var på sin topp. Däremot inser jag att schlagerkvällens framgångar finansierat mycket av andra saker på Pride som kanske annars inte skulle ha varit möjliga. Till exempel Pride House med alla seminarier och ett inträde på 80:- för ett dagspass för alla som inte vill eller kan lägga 800:- på ett veckopass.

Årets bästa: flytten av Pride park till Sjöhistoriska.
Själva området utanför Sjöhistoriska kanske inte var så mycket större om man räknar med skogspartiet utanför grusgropen i Tantolunden, men det kändes öppnare och fräschare. Att det var byggt i lite etage bidrog till känslan, liksom att det var luftigt mellan tälten. Prideexpressen från och till Sergels Torg bidrog till att Pride Park kändes mer centralt beläget än när det låg i Tantolunden.

Stockholm Pride 2010: höjdpunkterna och skämskuddarna

Det är lite mer än en vecka kvar till Stockholm Pride 2010. För dig som vill vara säker på att pricka de sevärda programpunkterna och ha med dig skämskudden de gånger den behövs; här här mina tips.

Årets höjdpunkter
Prideparaden
En svårslagen punkt, och den enda stund på året då alla som ingår i HBTQ-paraplyet verkligen är fria att vara sig själva på stan utan att ifrågasättas eller behöva förklara. Frihet. I år går paraden från Ringvägen/Zinkens väg (vägen som leder till Tantolunden och stället där Pride Park legat tidigare år), längs Hornsgatan, över Slussen och Skeppsbron till Hamngatan och sedan längs Strandvägen ut till Sjöhistoriska (karta över paradvägen). Som uppvärmning och inspiration kan du titta på min samlinga av fotografier från Prideparaderna 2006, 2007, 2008 och 2009.

Prideparaden 2007
Prideparaden 2007

Magdalena Ribbing invigningstalar
Ett utmärkt val av invigningstalare. Jag tror att det kommer att bli det mest spännande talet sedan Jan Guillou invigningstalade 2006 (dessutom efter ett uttalande om att det inte fanns bögar på 1600-talet, vilket han formellt har rätt i). Som uppvärmning kan du läsa Magdalena Ribbings svar på etikettsfrågor som rör homosexuella par, som Fem flator har gjort en utmärkt sammanställning av.

Pride goes 90’s
Förra årets höjdpunkt i Pride Park var, förutom Bungy Jump-kranen,  just 90’s-kvällen. För oss som är uppväxta med disco där Dr Alban sjöng ”No coke, no heroin, no hasch hasch, no amfetamin” och Haddaway frågade ”What is love” är det ett ”kära dagbok”-moment när de två gör en duett på scen. Att E-Type avslutade kvällen och dessutom visade på humor och självironi var grädden på moset. I år ser jag fram mot Sash! Glad eurotechno när den är som bäst. Här är en megamix som uppvärmning:

Pride House
Mycket tack vare Pride Parks flytt till Sjöhistoriska hoppas jag att Pride House får ett uppsving i år, framför allt bland bögarna. En av de viktigaste utmaningarna för Pride House för att lyckas locka mainstreampubliken är att våga separera etiketterna. Att Stockholm Pride utåt håller ett HBTQ-perspektiv förhindrar inte att man inåt separerar etiketterna. Det är snarast en nödvändighet om man vill undvika att Pride House på sikt blir flatborgen och Pride Park, well, bögparken. Några punkter jag tror blir intressanta: kyrkan diskuterar om de kan godkänna polyamorösa familjebildningar, rullstolsteknik för normalhandikappade, hjärnforskning och homosexuella hjärnor och så klart mitt, Carlos och Finns samtal om bögar, raggning och vem som har makt (som tyvärr krockar med Immanuels ”Bög utan kuk” som jag himla gärna velat se). Som uppvärmning: läs ett inlägg om raggning på Qruiser och ett om min kroppsbild som jag skrivit.

Årets mest omdebatterade
Pride Park flyttar till Sjöhistoriska. Visserligen kommer det att gå direktbussar varje kvart (som dock inte är inkluderade i entrén, vilket kommer att ställa till det för turister) från Sergels Torg till Sjöhistoriska och tillbaka, och man kan alltid åka med SL:s reguljärtrafik, men jag tror ändå att det innebär att färre kommer att besöka parken på off-tider. Jag tror att flytten som helhet är positiv för parken, eftersom både yta och omgivning är mer fördelaktigt än Tantolunden, men det kommer att ta ett par år att arbeta in det ordentligt och få bort alla barnsjukdomar. Alla kommer att ha en åsikt om det, och det kommer att vara ett av årets mesta samtalsämnen. Som uppvärmning: ta en promenad på Djurgården och bekanta dig med området om du inte redan varit där, eller gör en virtuell promenad med Eniros gatuvy.

Årets meh
”Schlager-kvällen”. Den dog med buller och bång 2008, när Edward af Sillén körde sin sista show. Om du har förhoppningar om att det ändå ska bli bra i år ska du tänka på att Pride under förra året gick back med 2,5 miljoner och därmed tömde samtliga buffertar. Namnen man lockar med till denna kväll kan bara tilltala schlagerfantaster från Örkeljunga som för första gången besöker ett Pridefirande. Som uppvärmning: googla Safura, Hera Björk, NEO, Jenny Silver och Hanna Lindblad, för de är locknamnen till ”schlagerkvällen”.

Årets sekundärskamchock
Trodde du att det inte kunde bli pinsammare än 2007, när Cissi Ramsby och 6AM sjöng ”I’m gay”? Tänk om. I år gör Bonde-Peter och Anki Bagger den officiella Pridelåten. En föredetting och en dokusåpakändis som vägrar släppa taget om rampljuset kommer att ta skammen till nya höjder. En pikant detalj är att Bonde-Peter inte gillar Pride (eller han ”fattar inte grejen med det”). Som uppvärmning: ta dig igenom dessa svenska Idol-auditions. Upprepa tills du inte känner någon sekundärskam alls. Du är nu redo att se Anki Bagger feat. Bonde-Peter på scen.

Vinn veckopass till Stockholm Pride

Reklam på bloggen. Jag har fått förfrågningar förut, och jag har funderat på hur jag ska ställa mig till det. I de flesta fall skulle renodlad reklam kännas konstigt. Därför avstår jag till exempel från Google Adwords och liknande reklamsystem (lyxen med att ha en egen installation av WordPress). Jag har inte bloggen för att tjäna pengar på den.

När Swedbanks kampanjansvariga för Pride hörde av sig föll en pusselbit på plats: jag gör reklam när budskapet är relevant, när avsändaren känns renhårig och när jag kan göra situationen till en win-win-win för alla tre parter: mig, mina läsare och avsändaren. Som i det här fallet.

Så här skriver Swedbank:

Som stolt sponsor av Pridefestivalen har Swedbank en tävling där ni kan vinna två veckopass genom att designa det snyggaste bankkortet. I juryn sitter den ena halvan av designerparet Simon och Tomas. Tomas kommer att avgöra vem av er som skapat det snyggaste, coolaste eller mest imponerande bankkortet. Välj ut din favoritbild och var med och tävla här: www.swedbankkampanjer.se/pride

Har du inga bilder får du gärna använda dig av mina foton på Flickr (t ex Pride 2006, Pride 2007 och Pride 2008). Jag har använt en av de bilderna på mitt bidrag:

Bankkort med Prideflagga
Mitt bidrag till Swedbanks tävling

Jag är så klart nyfiken på hur du som bloggläsare uppfattar det här. Du får gärna berätta i kommentarerna. Eftersom jag för det här får två Pride-pass, men bara behöver ett själv, så lottar jag ut ett veckopass till Pride till en av er som kommenterar senast söndag 4 juli.

Jag = het gymhunk

Det är snart Pride, och i år finns en extra stor anledning att ta sig till Pride House i Kulturhuset; Jag, Carlos Diaz och Finn Hellman kommer att prata om makt och raggning på nätcommunities typ Qruiser. Vem är åtråvärd, vem har makt och hur ser objektifieringen ut?

Jag kommer att prata om det utifrån min resa från normalt otränad till vältränad, och om det jag noterat på Qruiser och Sylvester (när det begav sig) utifrån den erfarenheten.

Exotiska blattar och heta gymhunkar: torsdag 29 juli, 17.00 i Kulturhuset

Jag funderar på att komma halvnaken, men jag måste först fundera på om det skulle stärka min poäng.