Årets paradögonblick:
”Stolta föräldrar till homosexuella” rev som vanligt ner mest applåder från (den mestadels straighta) publiken, tätt följt av Gaypoliserna. Det i sig är en intressant företeelse, som om heterosexuella som accepterar sina barn som de de är förtjänar mer beröm än barnen själva. Eller som om HBTQ-personer med ett klassiskt maskulint yrke förtjänar mer beröm än dito personer som jobbar som sjuksköterskor (som också hade ett eget ekipage). Jag blir mest berörd av sektionen ”Marching for those who can’t” och budskapen från den angränsande sektionen HEF (Humanetiska föreningen)
Dock var det största ögonblicket för mig att folk slutade applådera när Migrationsverkets sektion passerade. Det var knäpptyst på Strandvägen nära Djurgårdsbron, där jag stod. När sektionen passerat mig hörde jag några i publiken bua. Att jobba på Migrationsverket och bidra till att andra HBT-personer blir utvisade till tortyr och död är inget annat än total jävla ryggradslöshet, och att gå i paraden med den sektionen är att pissa på det som Pride står för.
Årets fest: Bögjävlarnas underklädesfest
Visserligen var jag inte på någon annan av festerna, men det var mest för att bespara mig själv besvikelsen att jaga samma upplevelse av prestigelöshet, dekadens och kärlek som präglade Högkvarteret på tisdagen. Det är väldigt avväpnande och avslappnat att gå runt bland en massa människor när alla är mer eller mindre halvnakna och svettiga. (Ska vi lägga med privata fester här så vann den privata efterparaden-festen jag var på över Bögjävlarna på ren dekadens, men mer om det i ett annat inlägg.)
Årets besvikelse: 90’s-kvällen
Precis som Dee Lites ”Groove is in the heart” riskerar det här att bli en one hit wonder om man inte skärper sig rejält till nästa år. 2009 var den här kvällen välregisserad och visade potential att bli en riktigt värdig arvtagare till Edvard af Silléns schlagerkvällssuccé. Man lade ribban högt, artisterna fick ta plats baserat på deras totala bidrag till 90-talets musik. Duetten mellan Dr Alban och Haddaway var fantastisk, och E-Type lyckades verkligen engagera publiken. I år var det hjärnsläpp i princip hela vägen. Di Leva med fyra låtar är den minsta missen. Att släppa upp Rednex på scen i närmare en timme och låta dem göra Cotton Eye Joe två (eller var det tre?) gånger är som att servera sushi med den syltade ingefäran som huvudingrediens. Sash! session var bra och lagom lång, och även om jag hellre sett Venga Boys placerade före Sash! så funkade det okej. Men att efter Sash! och Venga Boys släppa upp Diamond Dogs på scen för att låta dem göra kackiga efterapningar av 00-talslåtar av Madonna och Lady Gaga är som att låta, well, Diamond Dogs vara förband åt Lady Gaga. Den trötta, edgelösa dragshow som Diamond Dogs pysslar med idag hör hemma på finlandsfärjor och som pikanta inslag på dansbandsfestivaler. För er som inte var där så var showen i princip en kackig rip off av videos och koreografi som originalartisterna gjort utan anslag till parodi eller egen kreativitet. Att sen avsluta med Darin istället för att spara honom till lördagen var körsbäret på grädden på moset. Känslan var mest ”men orka”.
Årets meh: den officiella Pridelåten med Ankie Bagger feat. Bonde-Peter
Jag hade fel i min förutsägelse, den här låten var inte årets sekundärskamchock. Både låten och uppträdandet var så menlösa att jag är förvånad om någon annan än Ankie Bagger och Bonde-Peter kom ihåg den här menlösa sörjan efter att tonerna avklingat på onsdagskvällen.
Årets paradbild:
Jag gillar verkligen den här bilden. Soldater på väg ut till Pride. Posen och blickarna på killarna hade lika gärna kunnat vara från en tågvagn som lämnar random tågstation 1940, och samtidigt finns detaljer som påminner om att det är ett Pridefirande. Jag gillar påminnelsen att Pride fortfarande är en kamp.
Årets Pride-insikt: ibland får man bara svälja.
Jag är inget schlager-fan, och tyckte inte att någon del av schlagerkvällen var direkt rolig ens när den var på sin topp. Däremot inser jag att schlagerkvällens framgångar finansierat mycket av andra saker på Pride som kanske annars inte skulle ha varit möjliga. Till exempel Pride House med alla seminarier och ett inträde på 80:- för ett dagspass för alla som inte vill eller kan lägga 800:- på ett veckopass.
Årets bästa: flytten av Pride park till Sjöhistoriska.
Själva området utanför Sjöhistoriska kanske inte var så mycket större om man räknar med skogspartiet utanför grusgropen i Tantolunden, men det kändes öppnare och fräschare. Att det var byggt i lite etage bidrog till känslan, liksom att det var luftigt mellan tälten. Prideexpressen från och till Sergels Torg bidrog till att Pride Park kändes mer centralt beläget än när det låg i Tantolunden.