Slussensången, Wiehe och upphovsrättens pedagogiska problem

Bakgrund:
Sanna Rayman och Peter Santesson skrev en ny, humoristisk text om Slussen till Mikael Wiehes ”Sång till friheten” ”Mitt hjärtas fågel” (tack @magnuslj/@elingrelsson för rättelsen). Sången mottogs väl, många skrattade. Ingen tjänade pengar på den.

Nu har Mikael Wiehes skivbolag, United Stage, kontaktat dem och kräver att det hela tas bort med hänvisning till att det är ett brott mot svensk lagstiftning. Om vi bortser i ironin att Mikael Wiehe skriver lovsånger till kommunistiska stater och samtidigt använder en produkt av kapitalismen – upphovsrätten – för att hindra andra att göra icke-kommersiell satir (för att inte tala om att han stämde Magnus Uggla på 500 000 för att denne ändrade en rad i hans ”Vem kan man lita på?”), så finns här något riktigt intressant:

Många reagerar med ”Men, vad fan, det måste väl vara okej att göra icke-kommersiell satir?”. Så även jag.

Jag blev dock upplyst av en som är insatt i ämnet (Anders Hultman) att svensk upphovsrätt inte tillåter att man ändrar i existerande texter, eller skriver nya texter till existerande melodier. Jag frågade hur till exempel Rally i P3 kunde göra artister som ”B-Type” med låtar som ”Jag kan dansa” (till E-Types ”Angels Crying”). Det visar sig att Sveriges Radio, SVT och UR hade ett avtal med STIM som tillät dem att göra det här.

Upphovsrätten ser ut som den gör, men STIM och andra upphovsrättsorganisationer har ett jätteproblem: det här stämmer inte överens med rättsuppfattningen hos unga personer idag. Det finns en pedagogisk utmaning i att förklara för en generation som växt upp med Youtube och en remixkultur att det inte är tillåtet att skriva egna texter till existerande låtar, framför allt när det görs i icke-kommersiellt syfte.

Utmaningen slutar inte där. När STIM och andra upphovsrättsorganisationer inte förmår att få en generation att förstå varför reglerna ser ut som de gör, tappar de i förtroende på alla plan. De framstår som några av det ”gamla gardet” som få är beredda att lyssna på.

Om du tycker att denna fråga är intressant rekommenderar jag starkt att läsa texten i The Guardian New York Times om upphovsrättslobbyns pedagogiska problem. Fundera gärna på David Pogues frågeställningar och försök komma fram till vilka scenarion som är okej och inte. (Tack till Anders för tipset här)

Sen tycker jag också att du ska läsa denna krönika om remixkulturen och Youtube och fundera på fråga: De som var 10 år 2005, när Youtube grundades, får rösta i valet år 2014. Vad händer när majoriteten av väljarskaran har den syn på remix och upphovsrätt som så tydligt exemplifieras i reaktionerna på Slussensången och i de två texter jag länkat till?

Vi står på randen till en skön, ny värld.

EDIT Peter rättar en viktig detalj: Slussensången passerar inom ramen för parodi i upphovsrättslagstiftningen:

Prideuppvärmning: Ett transinlägg med mangainslag

Imorgon börjar Pride. Jag kommer att skriva och fota en hel del då jag fått pressackreditering (är det något specifikt du är intresserad av, säg till så ska jag se om jag kan täcka in det). Men först, lite uppvärmning med fokus på könsöverskridande.

Jag har länge varit fascinerad av den japanska kulturen. Det är en av kulturerna som mer än någon annan för mig symboliserar människans inneboende dialektik. Är du en extrem åt något håll, behövs en ventil åt andra hållet. Den strikta hierarkin och artigheten i affärssammanhang, samtidigt som japan förmodligen leder utvecklingen av teveprogram där folk gör bort sig (bjuder på sig själva) på ett sätt som är otänkbart för de flesta svenskar.

En annan sak jag gillar med japan är deras inställning till språket. Finns inte ett engelskt ord på japanska så tar man helt enkelt det det engelska och transkriberar det så att det fungerar med det japanska fonetiska alfabetet. ”Credit card” blir till exempel ”Kurejittokādo”, ”McDonald’s” blir ”Makudonarudo” och ”Michael” blir ”maikeru”.

Den japanska kulturen formar en särpräglad och svårefterhärmlig popkultur. Många legendariska tevespel är ett resultat av japaners kreativitet: Final Fantasy, Super Mario Bros, Bubble Bobble. Sen har vi (den i Sverige numera delvis barnporrklassade) mangan. Jag är inte så insatt i manga/anime annat än via tevespel, men jag blev genast kär i serien ”One Piece” som såvitt jag förstår räknas till mainstream och har en könsöverskridande hjälte: Emporio Ivankov. Han har en egen stridsteknik som innefattar saker som ”hair removal fist”, ”death wink” och ”fat suctioning fist”. Nedan är ett klipp, fler finns på Youtube. Delarna av ”One Piece” som innehåller Ivankov är ännu ej utgivna på DVD.

Helt orelaterat japan, men definitivt transrelaterat är denna deltagare i ”Thailand’s Got Talent”. Mycket häftigt:

Film: David’s birthday

David’s Birthday är ett italienskt drama om två familjer som hyr ett hus vid havet och spenderar sin semester tillsammans där. Nyckelorden är relationer, elefanter i rummet, förnekande och åtrå. Matteo, en framgångsrik psykolog och hans fru Francesca har på ytan ett lyckligt äktenskap medan deras vänner Diego och Shary mest verkar hålla ihop av vana. När Diegos och Sharys 18-årige son Matteo kommer på besök från New York sätter det igång en rad händelser som påverkar alla relationerna.

David's Birthday

Spontant är det här en trea. Den är väldigt välspelad, framför allt Massimo Poggio (Matteo) är riktigt trovärdig i sin roll. Däremot är manuset spretigt, det görs försök att teckna något djup i karaktärerna som blir historieberättandets motsvarighet till att åka bil med någon som inte kan köra med manuell växellåda. Manusförfattaren lyckas inte riktigt knyta ihop säcken kring allt. Några karaktärer tillför inget alls och många scener hade kunnat klippas bort helt och hållet då de knappast bidrog till historien. Vissa saker är fåniga och tar bort från trovärdigheten, som när David och hans mamma ska prata engelska. Någon som bott tio år i New York borde kunna prata bättre än den kraftiga italienska brytning som de bägge har.

Replikerna i filmen levereras väldigt fort och det gäller att sno sig med att läsa undertexterna. ”David’s Birthday” lämpar sig utmärkt för en slö regnig söndag när du är sugen på homoerotik och drama. Den lämpar sig inte när du sitter med bakfylleångest och vill se en feelgoodfilm.

Du hittar David’s Birthday för dryga 10 pund hos Amazon UK. Är du intresserad av att låna min kopia kan du säga till så kan vi säkert lösa det.

Undertow

Jag gjort en räd på Amazon på hyfsat nyutgivna filmer med bögtema som jag recenserar här på bloggen. Först ut var ”Is it just me?”. Ironiskt nog är den bästa filmen jag sett på riktigt länge inte ett av mina inköp på Amazon, utan en present från David (aka Dexo). Det var länge sen en film berörde mig så. Jag är fortfarande rödgråten trots att jag såg klart den för 45 minuter sen.

Undertow

Undertow” är en väldigt vacker historia. Den utspelar sig i en liten peruansk fiskarby, där fiskaren Miguel har en höggravid hustru och en hemlig relation med konstnären Santiago, som i sin tur är besökare i byn.

”Undertow” är en film om kärlek. Om definitionen på manlighet. Om samhällets förväntningar och priset ickestraighta betalar vare sig de lever upp till dem eller bryter mot dem. Det är en film om konsekvenserna av både valen du gör och de du inte gör.

Tyvärr är svenska filmbutiker antitesen till ”välsorterade” när det gäller homofilmer. Varken Ginza eller Cdon.com har ”Undertow”, och ingen av onlinetjänsterna Headweb eller Voddler har den i sitt utbud. Brittiska Amazon har den för dryga 7 GBP exkl. frakt. Jag tycker absolut att du ska stödja filmskaparna och köpa filmen – såna här filmer är sällsynta och bör uppmuntras.

Straight Male Gamer

Screenshot från Mass Effect
Default-utseendet på den manliga huvudkaraktären i Mass Effect

Bioware, företaget som ligger bakom rollspel som Baldur’s Gate, Mass Effect och Dragon Age är ett av få bolag som har bättrat på sitt track record när det gäller att även tillhandahålla innehåll och karaktär för kvinnliga spelare, samt för manliga icke-straighta spelare. I Mass Effect var storyn till exempel neutralt skriven, så att man kunde spela såväl man som kvinna. Även videosekvenserna renderas med din karaktär, så du alltid får vara huvudpersonen. Du kan också skräddarsy karaktärens utseende, även om jag tycker att John Shepard i standardutseende är helt liggbar och följaktligen spelade med det. Det enda som är lite trist att enda homosexuella relationen man kan ha i både Mass Effect 1 och 2 är just som kvinna. I Dragon Age gick man längre, i första delen var vissa karaktärer bisexuella och både manliga och kvinnliga karaktärer kunde ha sex med bägge kön (man kunde också köpa prostituerade, frågan är dock hur länge till det är lagligt i Sverige). Det kanske inte är ett ”Fable”, men på god väg.

Homosexuellt sex i Dragon Age Origins
En kärleksscen mellan huvudkaraktären och Zivan, en av följeslagarna, i Dragon Age Origins

I Dragon Age 2 finns tydligen manliga följeslagare som är exklusivt homosexuella. Det retade upp en snubbe så pass mycket att han (tydligen upprepade) gånger postat på Biowares forum och skrivit långa texter om hur Bioware sviker ”the straight male gamer”. Hans argumentation bygger på att majoriteten är heterosexuella och att man inte ska lägga tid på att utveckla saker som bara tillför något för en minoritet. Hur han ställer sig till kvinnliga karaktärer utifrån det här är oklart, då han hävdar att ”the straight male gamer” är 80% av fan-basen för Dragon Age. Notera att Dragon Age 2 (självklart) innehåller heterosexuella romanser (dessa faller dock inte personen i smaken). Det är alltså inte frånvaron av heterosexuella möjligheter som stör personen, utan närvaron av homosexuella diton.

David Gaider, lead writer på Dragon Age och Dragon Age 2, svarar på ett utmärkt sätt. Han avslutar med något som sammanfattar det hela ganska bra: ”And the person who says that the only way to please them is to restrict options for others is, if you ask me, the one who deserves it least. And that’s my opinion, expressed as politely as possible.”

Uppenbarligen har Bioware slagit in på ett spår som de tänker följa. Jag tänkte hur som helst köpa Dragon Age 2 och nu känns det köpet än mer klockrent.

Originalinlägget, inklusive länk till bloggposten, kan du hitta hos No More Lost.

Youtube-tips #3

Imorgon kommer jag publicera ett inlägg om reklam som skildrar homosexuella, apropå IKEAs gaypar på IKEA FAMILY-reklamen i Italien.

Men tills dess vill jag dela med mig av några guldkorn jag hittat på Youtube. Alla dessa är hittade via mitt nätverk på Facebook och Twitter, och jag önskar att jag kom ihåg vem som tipsat om vad så jag kunde ge cred till dig. Tyvärr är mitt minne inte så bra än.

Det här gitarrstycket är helt fantastiskt. Jag älskar låten, och fingerföringen är grym. Jag hör likheterna med Bucketheads ”Big Sur Moon” men den här versionen är betydligt bättre. Artisten, Ewan Dobson, finns på Spotify. Det här är dock hans i särklass bästa låt, resten är som mest ”okej”. Tipstack till Andreas

Steve Kardynal, mannen bakom den briljanta ”Lady Gaga’s Telephone on Chatroulette”-videon tar med sig en shakeweight till gymmet. Mycket roligt, och nästan lika kul som South Parks parodioriginalreklamen.

Kommer du ihåg filmen jag tipsade om i förra Youtube-tipsen? Killen som hittade en filmrulle och började leta efter ägarna? Det finns en uppföljare nu. Och en tredje del som avslutar det hela. Det här är en liten feelgoodhistoria från verkligheten som visar några av de bästa egenskaperna hos människor. Värd att ses den dagen du undrar om det inte vore bäst om vi avskaffade mänskligheten.

Sist men inte minst, Bechdel-testet. Det ger ett intressant perspektiv på hur kvinnor framställs i de flesta (Hollywood-)filmer. Hur många filmer kommer du på som uppfyller kraven?

Is it just me?

Jag har gjort en gayfilmsräd på Amazon och införskaffat lite nya releaser av filmer med gaytema. Jag skulle kunnat låna dem på internet, men med tanke på hur smal den filmgenren är och hur lite pengar som görs så är i min värld snudd på homoförräderi att inte betala de småslantar filmerna kostar.

Först ut är ”Is it just me?”.

Is it just me?

Storyn är, som synes i trailern, enkel. Guy next door (kolumnist) delar lägenhet med muskelpugga (skådis som tjänar pengar på att dansa på gayklubbar) träffar en guy next door (musiker från södra USA) på nätet, de blir betagna i varandra men förväxling uppstår när musikern tror att kolumisten ser ut som muskelpuggan.

Att jag faller för den här filmen har egentligen inget att göra med att den är bra. Det är den inte, den är rätt medioker. Den är också förutsägbar; det är som att köpa en princessbakelse i en sån där genomskinlig plastförpackning: du vet redan från början hur den kommer att smaka. Men det är en riktigt färsk princessbakelse gjord med mycket kärlek. Huvudpersonen har en smått straightamerikansk relation till tillfälliga sexkontakter, men moraliserandet går aldrig överstyr eftersom Cameron (muskelpuggan) varken framställs som tragisk eller olycklig.

Det är inte direkt Oscarsklass på skådespelarinsatserna, men det tas igen i charm av såväl Nicholas Downs (kolumnisten) som David Loren (musikern). Jag gillar karaktärerna och blir glad över att upptäcka att romantikern i mig inte alls mördats av cynikern, istället sitter han och hejar på att allt ska lösa sig till slut. Jag gillar också att filmen helt och hållet utspelar sig i en homokontext utan att försöka förklara eller ursäkta sig; den utgår från att publiken har koll på den amerikanska gayscenen.

Det här är helt enkelt filmen jag som 19-åring velat se på bio en första dejt.

Hästen som gillade Fassbender

Med jämna mellanrum brukade jag få propåer från en kille på Qruiser om ”vad jag skulle göra om han hoppade upp på ryggen på mig”. Jag gissar att han har något slags fetisch för att bli övermannad/nedbrottad och lider av väldigt kort närminne då han varje gång inte hade något som helst minne av att han försökt tidigare. Jag antar att han delvis skulle vilja att jag reagerade som Michael Fassbenders häst i filmen ”Jane Eyre”.

Michael Fassbender i Inglorious Basterds
Michael Fassbender i Inglorious Basterds

Mia Wasikowska, hans motspelerska berättar:
”Allt jag minns är att närhelst min medspelare Michael Fassbender hoppade på hästen fick den en jätteerektion”

”Den stackars hästen var bara … väldigt glad! De var tvungna att låta honom springa runt kvarteret varje gång Michael hoppade på honom. Det stoppade filmningen lite grann. Saken bara … dinglade!”

via My New Plaid Pants

Ny Oscarskategori: snyggaste nakenscenen

Alla listmakare får ursäkta, men det här är nog den bästa listan från 2010. Det är förmodligen för vågat för Oscarsgalan, men inte för bloggen My New Plaid Pants. Där listar man de tio snyggaste (halv-)nakenscenerna från förra årets filmer. Jag gissar att James Franco inte spelat in speciellt mycket avklädda grejer förra året, då han inte är med, men där finns en hel del godis.

Cam Gigandet på tionde plats över snyggaste nakenscenerna 2010
Cam Gigandet på tionde plats över snyggaste nakenscenerna 2010

Plats 6 – 10
Plats 1 – 5

(Jag har för övrigt redan skrivit om scenen som vinner denna kategori för 2010, både enligt MNPP och mig.)

Bortförd av rymdvarelser

Senaste tillskottet i min bokhylla är Alien Lamp, designad av Lasse Klein. Inte speciellt mycket belysning, utan snarare popkulturell dekoration med hyllningar till 50- och 60-talets UFO-design.

Alien lamp, design Lasse Klein

Alien lamp i min bokhylla
Lampan på plats i min bokhylla. Sladden är dumt placerad, med tanke på att det är en LED-lampa hade batterier varit bättre.
Detalj från Alien Lamp
En kul detalj är att kon ser ut att hålla på att lyfta. Ljuset från LED-lampan koncentreras runt kon tack vare konstruktionen.
Detalj från Alien Lamp
Man kan välja att ha fönstrena i UFO:t tända, att ha strålen tänd eller att ha bägge tända. Fönstrena i cockpit skiftar långsamt färg från orange till grönt och tillbaka. En liten rymdvarelse skymtas i ett av fönstrena.
Alien Lamp underifrån
Det är en rätt stämningsfull dekoration. Värd de 995:- lampan kostade.

Lampan finns bland annat hos Designtorget. Tyvärr är den (tillfälligt) slut i de flesta butiker och även på webben.