Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Alla listmakare får ursäkta, men det här är nog den bästa listan från 2010. Det är förmodligen för vågat för Oscarsgalan, men inte för bloggen My New Plaid Pants. Där listar man de tio snyggaste (halv-)nakenscenerna från förra årets filmer. Jag gissar att James Franco inte spelat in speciellt mycket avklädda grejer förra året, då han inte är med, men där finns en hel del godis.
(Jag har för övrigt redan skrivit om scenen som vinner denna kategori för 2010, både enligt MNPP och mig.)
”Listor” på Facebook är filter som man kan använda för att bara se vissa personers aktivitet. De fungerar både på sajten och i Facebooks iPhoneapplikation. Här är sättet jag använder mig av listor på för att effektivisera tiden och samtidigt få bättre koll.
Nyligen lyssnade jag på en föreläsning med Alexander Bard och blev påmind om vikten av att behålla exklusiviteten i sitt nätverk. Jag har över 650 personer i mitt nätverk på Facebook, och jag bestämde mig för att gå igenom dem och rensa ut dem jag inte kände eller hade träffat.
När jag tittade på samtliga av mina vänner på Facebook framträdde snabbt ett mönster där jag kunde dela in mina kontakter i sju huvudsakliga grupper baserat på hur jag kände människorna:
– ”Social networks” – personer jag träffat via sociala nätverk (Twitter, bloggare, mailinglistor som Trafik, Elit och Absolut)
– ”Folk från förr” – personer jag känner från tidigare arbetsplatser eller från min skoltid
– ”Gym och fitness” – personer jag lärt känna i min roll som gruppträningsinstruktör/personlig tränare
– ”Miscellanea” – bekantas bekanta och företagssidor jag följer
– ”it’s all relative” – släkt
– ”Hyper Island” – personer jag lärt känna via Hyper Island
– ”Skydive.se” – fallskärmshoppare
– ”Homomaffian” – personer jag träffat eller lärt känna i gaysvängen
Det hjälpte mig att sortera alla mina kontakter. De jag inte känner åkte från mitt nätverk. ”Känner” innebär för mig inte nödvändigtvis ”har träffat AFK”. Det finns personer som jag inte träffat fysiskt, men som jag känner bättre än många afk-bekantskaper.
Att ha sorterat kontakterna löste inte problemet med uppdateringar. För mig är Facebook ett sätt att hålla mig uppdaterad om vad som händer med personer jag gillar, men inte regelbundet pratar med. I flödet från över 600 kontakter krävs det att jag kollar ofta för att inte missa saker. Av alla mina kontakter är det ungefär 100 vars liv jag verkligen vill vara delaktig i.
Fördelen med listor är att en kontakt kan vara med på flera listor samtidigt. Därför skapade jag ytterligare en grupp, ”Darlings”, i vilken jag la till dem jag verkligen vill hålla kolll på. Genom att klicka på ”Darlings” i vänsternavigationen applicerar jag filtret, och nyhetsflödet visar bara uppdateringar från personerna som ingår i den listan.
(För att skapa listor, klicka på ”Vänner” i navigationen högst upp. För att välja vilka listor som är direkt tillgänliga i vänsternavigationen på första sidan, klicka på ”mer” längst ner i vänsterpalten och dra och släpp listorna för att ordna om dem.)
Emma frågar om de bästa sexscenerna genom tiderna, samtidigt som hon tipsar om IFC:s/Nerves lista över femtio dito. Jag försöker göra en egen topp tio-lista i huvudet så jag kan jämföra med Nerve, och inser att jag bara kan minnas fyra.
Min topp fyra bästa sexscenerna genom tiderna-lista:
Ettan är såklart självskriven. Shortbus har jag inte sett, men jag har fått den scenen förklarad för mig så många gånger att jag lika gärna kan ha med den. Fyran är egentligen så tråkig så klockorna stannar, men när en sjuttonårig bög svältfödd på allt vad förebilder heter ser två killar knulla på bioduken kommer det etsa sig fast i hans minne for ever. Det är också ungefär det enda jag minns av den filmen. Det och att huvudrollsinnehavaren heter Linus Roache.
Trean är den enda heterosex-scen jag minns, och det bara för att den är ironisk. Det är alltså ironin, snarare än sexet som jag minns.
Det är bara att konstatera: Jag kan inte relatera till heterosex. Jag kan inte ens stava till ftita.
Sen började jag fundera på varför jag inte kan relatera till det obligatoriska vaniljsexet i varje film, inte ens när sexscenerna sedan hamnar på topp femtio-listor. De flesta av scenerna innehåller ju trots allt en kille.
Svaret är att denna kille har begär till tuttar och f som i sitta.
Massuppfitta mig rätt, jag kan relatera till tutt-begär på ett teoretiskt plan. Ungefär som jag kan förstå att folk kan bli sugna på surströmming. Men jag kan själv inte bli sugen på varken surströmming eller tuttar, inte ens om tuttarna har nakenbilder på Jake på sig. Jag hatar inte surströmming. Eller tuttar. Jag är helt likgiltig inför dem, ur ett sexuellt perspektiv (matsex med surströmming kan för övrigt inte vara någon höjdare). Att jag gillar Agent Provocateur-estetiken bottnar snarare i just estetik än i åtrå eller kåtma (avdelningen ”Thank you for sharing”: jag förknippar ordet kåtma med Ranelid, och Ranelid med Pojkfröken, alltså finns det hos mig en tankekedja mellan kåtma och Pojkfröken).
Men då kanske jag skulle kunna identifiera mig med tjejen istället, som är föremål för killens åtrå? Jo, tjena. Hon har tuttar. Jag skulle kunna tänka mig att ha tuttar och en kropp som bär upp en Agent Provocateur-outfit av samma anledning som jag skulle kunna tänka mig att ha läderharnesk och chaps: det kan vara kul med uppmärksamhet och bekräftelse på en lagom dekadent fest. Men rent sexuellt är det lika intressant som lego-porr.
Eftersom Emma triggade hela den här grejen så får hon avsluta den också: Under inköpet av en ny dator fick hon namnet Emma Gay Munthe. Jag har sagt att jag aldrig skulle kunna tänka mig att byta efternamn (om det inte blir till Gyllenhaal), men jag ändrar mig. Gay Munthe är typ världens bästa efternamn. Det skulle jag inte byta bort, inte ens mot Gyllenhaal. Jake skulle få vara gift med Micke Gay Munthe Gyllenhaal.
Jag har just insett att jag är både olycklig och straightacting. Enligt Stockholm City har personerna som mår bäst följande saker:
Två och en halv av sex. Du ser ju. Jag är så olycklig att före detta pandatjejer riskerar att få återfall och skära sig i handlederna för min skull.
I helgen snackade Dexo, jag och T dessutom om listor på vad som är straightacting, och Dexo har nu listan på sin blogg. Jag tror visserligen att PC bara är straightacting om man är Mac-användare från början, å andra sidan är Mac gay på ett sånt där skönt Carson i Fab5-sätt.
Jag kontrar med:
Jag medger att det ser illa ut, och då har jag inte tagit upp klassiskt macho saker som licens i personlig träning, fallskärmshopparcertifikat och vandrarkängor i Gore Tex. Dexo konstaterade att jag inte ens blir bra som transa, det enda jag kan transa som är en kraftigt dopad kulstöterska från Bulgarien. Jag har inte ens haft sex på länge. Jag skulle kunna vara den sämsta bögen ever, om det inte vore för att halva min filmkollektion består av filmer som ”Mean Girls”, ”Mounlin Rouge” och ”Snygg, sexig, singel”, för att det enda som pryder mina väggar är en almanacka med halvnakna killar, för att jag faktiskt har en autograf av Anna Book (utskriven nån gång -89 eller -90) och för att jag faktiskt hade Madonnas ”Immaculate Collection” på LP-skiva redan som tonåring.
I ett försök att kompensera fyllde jag min önskelista med nattkräm från Dr Brandt, halva ZIRHs hudvårdsserie och en fuktkräm från Decleor. Visste jag vilken färg jag ska ha så skulle jag lagt upp smink också. Det värsta är att jag inte kan bestämma mig för om det är gay eller bara Peter Siepen-metrosexuellt med såna saker på sin önskelista.
Andra saker som är svåra att bestämma på metrosexuellt eller gay-skalan är:
Okej. Nu ska jag övertala Jake om att vi faktiskt är tillsammans och måste skaffa barn, så jag kan bli lycklig.