Slakthuset skickar bistånd för att mörda bögar

Jamaican reggae musician Sizzla Kalonji. Taken...
Jamaican reggae musician Sizzla Kalonji. Taken by Chrysaora (Christina Xu) in June 2007 at the Portmore Awards. The picture is under (CC) BY-SA and is uploaded by the photographer to Wikipedia as well. Also available at http://flickr.com/photos/crimsonninjagirl/624621868/. (Photo credit: Wikipedia)

Sizzla är en homofob reggae/dancehallartist som i sina låttexter uppmanar till mord på homosexuella.

Hans texter innehåller rader som

sodomite and battybwoy mi seh a death fi dem’ (lesbians and gays, I say death to them) [Låt: Get To Da Point]

Boom boom! Batty boy them fi dead (Boom boom! Queers must be killed) [Låt: Boom Boom]

Step up inna front line (Step up to the front line)
fire fi di man dem weh go ride man behind (burn the men who have sex with men from behind)
Shot battybwoy, my big gun boom (Shoot queers, my big gun goes boom) [Låt: Pump Up]

2007 skrev Sizzla tillsammans med andra artister med homofoba texter på ett avtal om att inte framföra, återpublicera eller skriva låtar med homofoba sångetexter. Senare samma år åkte Sizzla ut på en Europaturné där han bland annat framförde låten ”Nah Apologize” som innehåller raderna

Rastaman don’t apologize to no batty-boy
If yuh dis’ King Selassie I,mih gunshot yuh boy

Enligt Sizzla själv är det ”översättningsmiss” som gör att hans texter misstolkas för homofoba. Han menar att ”batty-boy” betyder ”pedofil”, och i ett öppet brev jämför han sig med Bob Marley och undrar varför inte Eminem får samma bemötande [kanske för att Eminem är homofob, men inte uppmanar till mord?].

Sizzla har blivit vägrad inresa i Storbritannien på grund av sitt hatbudskap, och konserter med honom har ställts in i bland annat Canada, Spanien och Tyskland. Hornstulls Strand hade bokat honom, men valde efter påtryckningar att avboka. Nu har Slakthuset bokat honom istället.

Är det så att Sizzla är missförstådd? En av de DJ:s som Slakthuset bokat, och som är vän med Floyd Dixon som är arrangör skriver så här på sin Facebook-sida:
CarlThomas King Nilsson skriver om homosexuella på sin Facebooksida
CarlThomas King Nilsson skriver om homosexuella på sin Facebooksida

I ljuset av det, och texten till låten ”Boom Boom” blir det ännu mer osmakligt när CarlThomas postar detta på spelningens eventsida, efter att det blivit klart att spelningen kommer att ske i Stockholm:

CarlThomas King Nilssons citat när det är klart att Sizzla spelar i Sverige trots protester
CarlThomas King Nilssons citat när det är klart att Sizzla spelar i Sverige trots protester. "Boom Bye Bye" är en låt om att döda bögar av Buju Banton. (tack till @kuhmitzastylin)

Många hävdar att Sizzla gjort avbön och inte längre framför sina homofoba låtar. Förmodligen har de delvis rätt: Sizzla undviker  med största säkerhet de homofoba låtarna i länder det är förbjudet med hatpropaganda. Att spela dem skulle riskera att skära av hans inkomstkällor. Samtidigt mördas homosexuella och transpersoner på Jamaica, och varje krona som spenderas på Sizzlas och andra homofoba artisters musik, sponsrar också de negativa attityderna som driver till mord. Ett slags bistånd för mord på bögar. Det är alltså det Slakthuset och Sizzlas publik ställer upp på.

Och det är inte tillskruvat. På Jamaica ber man arrangörer i västvärlden att bojkotta de homofoba artisterna, vilket Slakthuset alltså skiter i. Mer läsning om Sizzla’s homohat i spelningar på Jamaica så sent som april förra året (dessutom sponsrat av Coca-Cola!). Läs också Time Magazine om hur homosexuella mördas på Jamaica, och kopplingarna till de homofoba reggaeartisterna. Har du inte fått nog än? Nyligen spelade Sizzla på Jamaica och sjöng där Buju Banton’s ”Boom Bye Bye”. Så mycket för hans påskrift på avtalet.

Om du inte ställer upp på det här, gå gärna med i evenemanget mot Sizzla och Slakthuset – och var med och blockera spelningen imorgon kväll.

Enhanced by Zemanta

Slussensången, Wiehe och upphovsrättens pedagogiska problem

Bakgrund:
Sanna Rayman och Peter Santesson skrev en ny, humoristisk text om Slussen till Mikael Wiehes ”Sång till friheten” ”Mitt hjärtas fågel” (tack @magnuslj/@elingrelsson för rättelsen). Sången mottogs väl, många skrattade. Ingen tjänade pengar på den.

Nu har Mikael Wiehes skivbolag, United Stage, kontaktat dem och kräver att det hela tas bort med hänvisning till att det är ett brott mot svensk lagstiftning. Om vi bortser i ironin att Mikael Wiehe skriver lovsånger till kommunistiska stater och samtidigt använder en produkt av kapitalismen – upphovsrätten – för att hindra andra att göra icke-kommersiell satir (för att inte tala om att han stämde Magnus Uggla på 500 000 för att denne ändrade en rad i hans ”Vem kan man lita på?”), så finns här något riktigt intressant:

Många reagerar med ”Men, vad fan, det måste väl vara okej att göra icke-kommersiell satir?”. Så även jag.

Jag blev dock upplyst av en som är insatt i ämnet (Anders Hultman) att svensk upphovsrätt inte tillåter att man ändrar i existerande texter, eller skriver nya texter till existerande melodier. Jag frågade hur till exempel Rally i P3 kunde göra artister som ”B-Type” med låtar som ”Jag kan dansa” (till E-Types ”Angels Crying”). Det visar sig att Sveriges Radio, SVT och UR hade ett avtal med STIM som tillät dem att göra det här.

Upphovsrätten ser ut som den gör, men STIM och andra upphovsrättsorganisationer har ett jätteproblem: det här stämmer inte överens med rättsuppfattningen hos unga personer idag. Det finns en pedagogisk utmaning i att förklara för en generation som växt upp med Youtube och en remixkultur att det inte är tillåtet att skriva egna texter till existerande låtar, framför allt när det görs i icke-kommersiellt syfte.

Utmaningen slutar inte där. När STIM och andra upphovsrättsorganisationer inte förmår att få en generation att förstå varför reglerna ser ut som de gör, tappar de i förtroende på alla plan. De framstår som några av det ”gamla gardet” som få är beredda att lyssna på.

Om du tycker att denna fråga är intressant rekommenderar jag starkt att läsa texten i The Guardian New York Times om upphovsrättslobbyns pedagogiska problem. Fundera gärna på David Pogues frågeställningar och försök komma fram till vilka scenarion som är okej och inte. (Tack till Anders för tipset här)

Sen tycker jag också att du ska läsa denna krönika om remixkulturen och Youtube och fundera på fråga: De som var 10 år 2005, när Youtube grundades, får rösta i valet år 2014. Vad händer när majoriteten av väljarskaran har den syn på remix och upphovsrätt som så tydligt exemplifieras i reaktionerna på Slussensången och i de två texter jag länkat till?

Vi står på randen till en skön, ny värld.

EDIT Peter rättar en viktig detalj: Slussensången passerar inom ramen för parodi i upphovsrättslagstiftningen:

En fusklapp för Arkelsten

Hej Sofia!

Nästa gång du blir ombedd att vara kanonmat för att dra uppmärksamheten från Carl Bildt ska uttala dig om historien för det parti du är partisekreterare för kan det vara bra att ha denna fusklapp till hands, så slipper du framstå som utsänd sabotör från oppositionen, eller inkvoterad. Det är inget fel i att ha tyckt fel och sen ändra sig, däremot ogillar människor såna som låtsas att de aldrig haft fel. Här är ett facit för framtiden:

• 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej till sjukkassan.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Nej till sanktioner mot sydafrikansk apartheid.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 2003: Ja till Irakkriget.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning.

Uppdatering: Martin Edgélius håller inte med om listan. Han skriver dock ”högern” och det är på det stora ointressant. Frågan är hur partiet som sedermera blev Moderaterna förhöll sig, eftersom det är Moderaterna som nu skriver om sin historia.

Hittaforetagen.se / Svensk Företagslansering är bluff-företag drivna av lurendrejare

Peter Forsman på Internetsweden avslöjar fula fiskar och är rädd att de ska försöka få bort informationen genom att överbelasta hans server, på samma sätt som Svensk Företagsförening blivit utsatta för attacker sedan de börjat publicera nyheter om lurendrejarna bakom Svensk Företagslansering, hittaforetagen.se, hittaforetagen.com, allaforetagen.se, allaforetagen.com och Dinlokaladel (bland andra). Han ber om hjälp att sprida informationen.

Läs hans inlägg här, det är ett mycket imponerande gräv Peter gjort. Jag är glad att Peter jobbar på .SE, även om jag tror att polisen hade varit mer förtjänt av hans kompetens.

Om hans sajt är nere kan du se inslagen som skurkarna inte vill att du ska se på SVT Play:

SL:s nya informationsskyltar är mer än 80% reklam

UPPDATERAD Innan SL täckte av de nya digitala skärmarna som satts upp på många tunnelbanestationer var de täckta med överdrag där det stod att SL installerar ett nytt informationssystem för resenärer. Det är en intressant omskrivning för ”nya reklamskyltar”.

Tittar man på skyltarna under en minut (videon är 64 sekunder lång) ser man att det som jag skulle klassa som ”information till resenärer” är totalt cirka 11 sekunder fördelat på fyra tillfällen. Det är 83% reklam och 17% information. Då räknar jag även att visa klockslag och väderlek som ”information till resnärer”. Varje tillfälle som information visas är kortare än tre sekunder. På den tiden ska alltså personer som kanske har svårt att läsa hinna ta till sig informationen.

Intressant är att reklamfilmerna för SAS, SvD och Telia är mellan 5 och 11 sekunder långa. Reklaminslag får alltså dubbelt så mycket tid på sig som information. Här vill man inte riskera att någon missar den viktiga ”informationen”.

Som Tilde påpekar i en kommentar på Facebook: det är illa att skärmarna är synkade också. Alla visar samma information samtidigt. Hade man verkligen velat informera så hade i alla fall en av skyltarna visat informationen hela tiden.

SL vore mer rakryggade om de stod för vad det här är: ytterligare reklamplatser istället för att sälja in det som ”information till resnärer”. Jag är gissar att SL:s förklaring kommer att innebära att man skyller på en underleverantör som gjort fel.

UPPDATERING Jag har en källa (som vill vara hemlig) som avslöjar att SL:s avtal med ClearChannel (bolaget som säljer reklamplats i tunnelbanan och som finansierat skyltarna) säger att 20% av tiden får gå till information. 80% är reklamplats. SL har alltså sålt ut tunnelbanestationerna och skapat ett visuellt brus för att öka annonsintäkterna, inte för att informera.

Skillnaden mellan neger och Kinapuff

Fazer byter ut den smått karikatyrliknande kinesen i rishatt på Kinapuff-förpackningen efter att konsumenter tryckt på. De i sin tur blev medvetna om problemet efter en krönika av journalisten Patrik Lundberg.

Det som förvånar mig mest är den storm som sedan kom, och vilka personer som ifrågasatte att Fazer gjorde ändringen. Till exempel Sakine, som vägrade se rasism i att använda en karikatyr av en kines och argumenterade hårt för att det bara var fånigt.
[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/Sakine/status/116059573290414081″]

Sakine var ett undantag från regeln om att alla andra som tyckte det var ”löjligt” etniskt tillhörde vita (som i ”europeer”). Jag tycker att de bryter mot en viktig prinicip: när man pratar om minoriteter, och själv tillhör en privilegierad majoritet i det hänseendet som disktueras, så bör man vara väldigt försiktig med att hävda tolkningsföreträde eller värdera vad som borde vara stötande och inte. Som en färgad kompis till mig en gång sa: ”Det är bara vita som kan hävda att hudfärg inte spelar roll”. Jag kan definitivt säga att det bara är heterosexuella som kan säga att det inte är en stor grej att vara homosexuell idag.

Det mest intressanta i sammanhanget pekades ut av Eric Rosén:
[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/detljuvalivet/status/116050691159625728″]

Det jag inte kan förstå är hur avskaffandet av en stereotyp bild kan ses som något dåligt. Det kom ingen lagstiftning, det var i princip marknadskrafter som löste det, vilket borde tillfredsställa även den mest hårdnackade libertarian. Problemet är att liberaler ibland verkar hata marknaden när den agerar på ett sätt som de inte håller med om. Jag hatar problemrelativism, men det är just vad folk sysslar med här: det finns större problem med rasism, så det här är en icke-fråga Med den logiken så är rasismen i Sverige en icke-fråga jämfört med situationen i många andra länder. Det finns alltid någon som har det värre.

Diskussionen om stereotyper och rasism har hållits i USA, där många sportlag har (eller har haft) namn och maskotar som är karikatyrer av indianer. Är man intresserad av den här kontroversen i USA kan man läsa mer på Wikipedia. Jag tycker inte att namnen i sig är kränkande, få lag skulle kalla sig något som är förnedrande. Däremot blir det problematiskt när man har maskotar som är karikatyrer av ursprungsbefolkningen. Mycket riktigt har också de flesta lag som haft karikatyrerna, ett av få lag som ännu inte gjort det är Cleveland Indians:

Logotypen/maskoten för Cleveland Indians
Logotypen/maskoten för Cleveland Indians

Mycket riktigt dök även Frölunda Indians upp i diskussionen. Man kan ju diskutera huruvida deras maskot/logotyp är en stereotyp och en karikatyr, men jag tror att många fler reagerat om de kallat sig ”Frölunda Blacks” och haft en 50-talskarikatyr av en svart som maskot.

Det är här, i namnfrågan som vi kommer tillbaka till ett argument som många har haft mot bytet av kinesen på Kinapuff-förpackningen: Nogger Black-kampanjen och negerboll. Det är för mig två helt olika frågor: när det gäller ord kan man alltid ladda ord med andra värden och ord kan ändra betydelser. En karikatyrteckning däremot kommer alltid vara en karikatyr. (Därmed inte sagt att jag är för uttrycket negerboll, jag tycker inte att vi är där än i att ladda ur ordet.)

Också intressant: Fazer har tidigare tagit bort Östasiatiska stereotyper från sina förpackningar utan att någon reagerat (tipstack @brandoholic):

Geisha har också genomgått en transformation
Geisha har också genomgått en transformation som inte blev lika uppmärksammad

Relaterad läsning om att återta ord hos mig: Neger. Bög. Different but same, same. Läsvärt är även Samina Lindströms inlägg om #kinapuffgate.

Stockholm Pride 2011: Självmordsförsök bland unga och överlevnadsfaktorer

Ullakarin Nyberg och Annelie Svensson
Ullakarin Nyberg, psykiater på S:t Görans Sjukhus och Anneli Svensson, terapeut.

Om du har hittat det här inlägget för att du sökt på ”självmord” på nätet, kom ihåg att det finns hjälp. Anneli har intervjuat tio överlevare av självmordsförsök och de vill alla säga ”Jag är beviset att det finns hopp. Det blir bättre!”

Det här seminariet var det jobbigaste av alla att gå på. Jag satt och kämpade för att inte börja gråta när vissa av historierna berättades under denna session som handlade om självmord och självmordsförsök. Den baserar sig bland annat på intervjuer med 10 överlevare (i Sverige) som Annelie Svensson intervjuat.

Annakarin inledde med att prata om självmord. Det jag tyckte var väldigt bra var när hon sa att vi försöker göra självmord till ett rationellt val när vi pratar om det. Det är det inte. Självmord är resultatet av mental ohälsa. Det begås mer än 1400 självmord per år, trots att vi vet mycket om riskfaktorer: kända sådana är bland andra självmord i ens närhet, tidigare försök och mobbning.

Att söka hjälp för mental ohälsa som depression anses skamligt och många söker aldrig hjälp trots att det är behandlingsbart. Vi pratar inte om självmord av rädsla för att det ska uppmuntra folk, men enligt Annakarin har vi ingen  aning vad utkomsten av att prata om det skulle vara.

Första frågan som kom upp var huruvida självmord är en impulshandling. Annakarin berättade att när man påbörjar själva handlingen är det ofta en impulshandling. Handlingen föregås dock ofta av noggrann planering.

En kille som hoppade från Golden Gate-bron i San Francisco berättar att medan han var på väg till bron gav han sig själv chanser hela tiden: ”om någon tittar på mig så hoppar jag inte”, ”om någon pratar med mig så gör jag det inte”. Ingen av hans chanser föll in och hann hoppade. Han berättar att han ångrade sig hela vägen. Han överlevde turligt nog.

En kvinna som förlorat två söner berättar att hon överlevde tack vare Falcon Crest. Hon ville inte leva, men ville veta vad som hände i serien nästa dag. Så fortsatte det, och en dag var hennes depression över och hon var ute ur farozonen.

Lite siffror som kom upp: Personer som tidigare gjort självmordsförsök löper 40 gånger högre risk att begå självmord i framtiden. Av tjejer som gör minst tre självmordsförsök är 25% homo- eller bisexuella. Bland killar är siffran 11% (de senaste siffrorna gäller Sverige). Det man ska ha i åtanke är att tjejer gör fler försök medan killar begår oftare självmord (2008 begick 1052 män och 415 kvinnor självmord i Sverige). Jag frågade Annakarin om det går att säga något om hur många som överlever och hon sa att det var avhängigt många faktorer, men att cirka 90% av dem som försöker inte dör i självmord.

Skyddande faktorer som ökar chansen att överleva: bli självständig, säkra platser (för hbt-personer t ex separatistiska mötesplatser), vänner/partners, familj och andra vuxna. Internet kan ibland vara en av de säkra plats. Överlevarna berättar att internet till en början var en källa till hur man begår självmord , men också att de hittade en ställen som tipsade om var man kan få hjälp eller gemenskap med andra på olika forum.

Alla tio överlevare pratar om att den enskilt viktigaste personen i närheten var en vän, inte en familjemedlem. Andra vuxna som t ex lärare, grannar och far- och morföräldrar är också viktiga, de får ibland se tecken som andra inte får och de får ofta se dessa tecken tidigare än omgivningen. En mycket viktig faktor för överlevnad är kärleken till/från en eventuell partner.

Alla tio överlevare pratar om vikten av säkerhet och trygghet för HBT-personer på platser där de (måste) vistas, som skolan till exempel.

Något som är gemensamt för alla tio överlevare är att alla berättade för vänner. Anneli kan inte nog poängtera vikten av att man kontaktar någon vuxen som kan hjälpa till om man som vän får höra någon prata om självmord. Det är inte att bryta ett förtroende, det är att rädda ett liv. Man ska alltid ta prat om att begå självmord på allvar. Att formulera det i tal det är ett steg på vägen. Att avfärda pratet som ”drama” kan öka risken.

Stockholm Pride 2011: Män som säljer sex till män

Jonas Jonsson och Suzann Larsdotter
Jonas Jonsson och Suzann Larsdotter pratade om män som säljer sex till män

Det här var en uppföljare på sessionen om ”Sex mot ersättning bland unga HBTQ-personer”. Den baserar sig på en annan del i samma rapport ”Osynliga Synliga Aktörer”. Anledningen till att denna del handlar om MSM (män som har sex med män) är att arbetet också hade en HIV-preventiv vinkel (HIV-spridning mellan lesbiska är så sällsynt att det är närmast icke-existerande).

Det blir intressant direkt från start. Suzann och Jonas berättar om statliga utredningar kring prostitution och deras syn på sexualitet och kön. I utredningen ”Prostitutionen i Sverige — bakgrund och åtgärder” (SOU 1981:71) skriver man ”SOU1981:71: ”en homosexuell säljare kan uppleva sexuell attraktion gentemot köparen, något som inte förekommer om säljaren är hetero” [notera att det här inte är ett ordagrant citat, det är förkortat då jag bara hade 140 tecken att skriva ner det på]. Samma utredning har uttryckligen sett manlig prostitution som mindre nedbrytande för individen. Det är ganska tydligt att myndighetssynen på MSM-prostitution färgas av synen på bögar/män som promiskuösa: ”knullar man runt kan man lika gärna ta betalt”.

Personer som jobbar med ungdomar ofta ser unga killars sexsäljande som experimenterande/utforskande av sexualitet, i synnerhet om killen är ostraight. När det gäller tjejer som säljer sex ser samma personer det som problematiskt och utnyttjande. Tillsammans vittnar allt detta om en 50-talssyn på könsroller och sex hos stat och myndighet: män vill ha sex, kvinnor tillhandahåller det.

Det ska tilläggas att senaste utredningen kring prostitution, som gjordes 2010, har börjat definiera män som säljer sex som offer, och man har där behållit hela skrivningen kring manlig prostitution men strukit formuleringen om att det skulle vara mindre nedbrytande.

Den undersökning som RFSL gjort tar, till skillnad från tidigare statliga utredningar, inte hänsyn till säljarens och köparens självidentifikation, utan utgår från könet på säljare/köpare. Även FTM och MTF har intervjuats. Det finns dock ingen svensk forskning specifikt på transpersoner som säljer sex. Det man vet är att transpersoner är mest utsatta när det gäller våld i samband med sexförsäljning.

Förväntningar på att sälja sex från många är tillfredsställelse (både sexuell och som bekräftelse). En annan förväntning var pengar, som en resurs för allt från ”symbolisk summa”, lyxkonsumtion och basbehov som hyra. En såg faktumet att någon betalar för sex med honom som berättelse på att han var snygg/sexig/åtråvärd. Att sälja sex sågs av en som ett sätt att få närhet och tillgång till en annan kropp. En njöt av underkastelsen sexsäljande innebär.

Efter mötet berättar många säljare om existentiella tankar och rädsla för att någon ska få reda på det. Rädslan handlar i många fall om rädsla för andras moralisering, inte att man i grund och botten har problem med sitt sexsäljande.

Precis som i studien om unga hbtq-personer visar denna att personer som har problem med gränser vid sexsäljande har det även vid sex utan ersättning.

Män som säljer sex till män hade i medel haft oskyddat analsex med 10 partners senaste året. Snittet för icke sexsäljare är 2.

Stockholm Pride 2011: Sex mot ersättning bland unga HBTQ-personer

Mina Gäredal
Mina Gäredal pratade om sin undersökning om sex mot ersättning bland unga HBTQ-personer

Sex mot ersättning, eller prostitution, är ett av tre ämnen som är stigmatiserande att prata om i svensk politik (de andra två är droger och barnpornografi). För det mesta när det pratas om prostitution pratar man om sexarbetare, inte med dem, och alltid utifrån ett perspektiv att de är offer, på ett eller annat sätt skadade så att deras beslut inte är tillförlitliga.

Precis som när det gäller pornografi har hbt-samhället lite granna frikort, dessutom sanktionerat i statliga utredningar, när det gäller prostitution. Men mer om det i nästa sessionssammanfattning.

Mina Gärestad presenterade delar av ”Osynliga Synliga Aktörer”, den som handlar om unga htbq-personer. Mina har bland annat  genomfört djupintervjuer med 13 informater som samtliga har erfarenhet av att ha sex mot någon typ av ersättning, och analyserat svaren på en nätbaserad enkät som besvarades av 295 personer.

16% svarade att de fått ersättning för sex. Framför allt är det unga hbtq-personer som säljer sex: medianålder bland respondenterna var 31 år, medianålder bland dem som hade fått ersättning för sex var 24. Vanligast förekommande åldern bland dem som fått ersättning för sex var 19 år.

Internet var den vanligast förekommande arenan för att inleda kontakt med personer som ville ge ersättning för sex. ”Ersättning” används eftersom det inte bara handlar om sex för pengar. Andra former av ersättning är alkhol, droger, kläder och umgänge (i betydelsen mat/husrum eller resor).

Överlag svarade samtliga att beslutet av sälja sex var ett medvetet val. Anledningarna till att sälja sex var många: sexuellt upphetsande, bekräftelse, pengar, få alkohol/droger. Vissa hade vad de klassade som ”dåligt sex” eller sex för att dämpa ångest och tänkte att de lika gärna kunde få betalt för det. Andra tände på tanken att sälja sex. Andra mönster som Mina tyckte sig kunna urskilja var att vissa hade låg självkänsla, och för vissa handlade det om att få rätt fråga vid rätt tillfälle. Det kunde också röra sig om ett skämt (”nästa gång vi ses får du betala för det”) som bemöttes med ett allvarligt svar (”okej”).

Antal gånger man sålt sex var utspritt, från en enstaka gång till upprepade tillfällen. En av respondenterna definierade sig själv som prostituerad (vilket jag tolkar som sexarbetare). När det gäller gränser sa en person att hen gjorde bara sådant som kändes bra och avbröt om det inte skulle göra det. En annan såg köparen som en kund, där man som säljare fick rucka lite på sina gränser. Några berättade att de hade problem med gränssättning när de sålde sex. Dessa personer hade också svårt att sätta gränser vid sex utan ersättning.

När det gäller köparna var de flesta män, men även kvinnor förekom. Det var vanligare att kvinnor köpte sex av kvinnor, enligt Mina.

Sexsäljare mellan 15 och 20 struntar oftast i kondomen vid såväl vaginala som anala samlag. I de fall köparna förhandlade handlade det alltid om högre betalning för att strunta i kondomen, upplevde en av respondenterna. Alla informanter ville ha säkrare sex, och viktiga faktorer för huruvida de har det är självkänsla och förmåga att sätta gränser.

Sammanfattningsvis kan man säga att bilden Mina gav av dem som har sex mot ersättning var nyanserad. Det var inte extremerna ”offret” eller ”lyckliga horan”, och föreläsningen syftade inte till att problematisera själva sexsäljandet/sexköpandet. Istället ville man förmedla den kunskap man fått utifrån undersökningen.  Mina själv sa att en enda ram för hur man jobbar med personer som säljer sex är omöjlig att definiera på grund av olikheterna i anledningar och inställning. Alla såg sex som något lustfyllt och positivt överlag.

De behov som informanterna pratade om var testningsmöjligheter med HBT-kompetens och enkel/billig tillgång till kondomer. Respekt utan ifrågasättande, förutfattade meningar eller moralisering är viktigt vid stöd.

Vill du läsa hela undersökningen finns den att ladda hem från RFSLs hemsida

Stockholm Pride 2011: Idrottsrörelsen om homofobin/transfobin

Mattias Hjelmberg, Riksidrottsförbundet, Simon Forsberg, elitidrottare, Ingemar Nilsson, Stockholm Snipers, Håvard Övregard, Med idretten mot homohets, Emelie Mire Åsell, RFSL Ungdom och Christian Antoni Möllerop, RFSL
Mattias Hjelmberg, Riksidrottsförbundet, Simon Forsberg, elitidrottare, Ingemar Nilsson, Stockholm Snipers, Håvard Övregard, Med idretten mot homohets, Emelie Mire Åsell, RFSL Ungdom och Christian Antoni Möllerop, RFSL

Det mest givande från det här seminariet var Håvard Övregards inledning där han pratade om hur norska idrottsrörelsen jobbar med inklusion av och attityder mot hbt-personer. En studie gjord i Norge visar att det är svårt att vara öppen hbt-person i sport, framför allt i lagsport. Homosexuella män deltar i lagsporter i lägre utsträckning än genomsnittet, däremot är de i högre grad medlemmar på gym. ”homo” är ett av de vanligaste skällsorden bland norska ungdomar, inte minst inom idrotten. Den typen av homofobi drabbar även straighta, Håvard har pratat med straighta killar som lagt av med fotbollen just för att de fått skällsord som ”bög” och ”fjolla” ropade efter sig.

Attityderna är inte lätta att jobba med. En idrottsutövare som blev intervjuad berättade att man inte gärna går på möten som rör attityder mot hbt-personer av rädsla att själv bli stämplad som bög. Håvard säger att det bästa sättet är att se till att någon går i bräschen. Här är det tränarna som behöver ta sitt ansvar både genom att reagera mot skällsord som ”homo” (utifrån pespektivet ”vad menar du nu?” och inte ”säg inte fula ord!”) och genom att proaktivt jobba med attityder. Många tränare tycker att det är jobbigt och svårt att ta upp frågan och till dem har Håvard ett råd: gör det simpelt. Ta upp på ett möte att det råder nolltolerans mot diskriminering inom laget, vare sig det handlar om ursprung, kön eller sexuell läggning. Tränare som proaktivt säger att det är okej att vara ostraight underlättar komma ut-processen för hbt-personer.

Håvard menar också att du inte kan vara neutral till hbt-frågor som idrottsutövare. Om du inte tar ställning mot dem tillhör du den tysta majoritet som sanktionerar attityderna.

Simon å sin sida berättade att han i idrottssammanhang censurerar sig på ett sätt som han inte gör i andra sammanhang, till exempel i skolan. Han säger också att det inte har att göra med hur många som är öppna. Han förklarar att idrottsrörelsen generellt har en ganska unken kvinnosyn och då har ändå alla träffat kvinnor.

Mattias från Riksidrottsförbundet hade inte mycket att komma med. På frågan om vad Riksidrottsförbundet vet om homofobi och transfobi svarar han att ”vi vet att den finns, men vi vet inte så mycket om den”. Intressant nog säger han senare att Riksidrottsförbundet har en resurs som jobbar med dessa frågor, men att få vet om det. Det sänder dubbla signaler och låter mer som klädsamma svar och en friserad sanning. Det är speciellt allvarligt eftersom regeringen gett Riksidrottsförbundet ansvaret och pengarna att jobba med mångfaldsfrågor. Av de pengar som Riksidrottsförbundet hittills delat ut på mångfaldsprojekt har inga pengar gått till hbt-relaterade frågor. Enda exemplet på något som gjorts som Mattias kan ge är SISU Idrottsutbildarna som gett ut material för värdefrågor, där hbt-frågor är inkluderade. Ingen i panelen är imponerad av det svaret.

Simon kritiserade Mattias och Riksidrottsförbundet för deras flathet i frågan och tyckte att Norges linje var mycket effektivare. Håvard påpekade vikten av att jobba proaktivt och uppmanade Riksidrottsförbundet att låna de norska metoderna.

Något som är intressant är att Mattias svarar ”vi detaljstyr inte var pengarna går” på frågan om varför inte en krona av de 8 miljoner som Riksidrottsförbundet delat ut inom ramen för mångfaldspengarna från regeringen gått till hbt-relaterade frågor. Något min kompis Ulf påpekar är bullshit, eftersom Riksidrottsförbundet detaljstyr en mängd frågor. De skulle till exempel aldrig svara ”vi detaljstyr inte frågan” när det gäller doping.

Håvard Övregards föreläsning kan ses på UR Play