Kategori: Inlägg av privat natur

Fyllehångel på G

Om själva invigningsgalan var tråkig, så var mitt premiärbesök på Klubb G desto bättre.

Stället är trashigare än jag förväntat mig, vilket är fantastiskt. Lokalerna är stora och mingelvänliga. Varmt så det förslår, och jag insåg snabbt att enda sättet att ha torra kläder att gå hem i – och bästa sättet att maximera bekräftelsefaktorn – var att ta av mig på överkroppen. Det funkade, i bägge avseendena.

Jag skulle tro att gårdagskvällens fest på G var den bästa tänkbara invigningen på Europride. Massor med snygga och roliga människor, mer vodka och ramlösa (oslagbar klubbdiet), varmt och svettigt dansgolv med r’n’b och hip-hop, plus en halvtimmas fyllehångel.

När jag var yngre vågade jag inte hångla ute på klubb. Dels tänkte jag att hångel alltid måste leda till sex, och dels var jag rädd att bli stämplad som en slampa. Det resulterade i att jag bara fyllehånglade sent på natten, när jag supit bort hämningarna (och intelligensen) och det ändå var dags att gå hem.

Nånstans på vägen har jag insett att
a) Hångel inte behöver vara mer än just hångel. En av fördelarna med att vara singel är att jag kan hångla med vem jag vill, när jag vill utan att det behöver leda till varken giftemål eller sex.
b) Slampa är ett relativt begrepp som används av avundsjuka. Den som pekas ut som slampa är helt enkelt någon som får mer hångel/sex än den som pekar ut får.

Första steget till att bejaka sin egen njutning är att sluta förvägra andras.

Andra bloggares inlägg om , , , , ,

PS. Hur det kan ha sett ut på avstånd, så hånglade jag inte direkt med Linda Rosing. Mitt hångel hade mer skäggstubb och mindre bröst. Just the way I like it.

Europride-rapport: mingel, invigning och fest

”Hur var invigningsgalan?”

Svaret du får beror på vem du frågar.

Frågar du någon som aldrig varit på Pride, framför allt om personen kommer från en liten stad, eller om personen inte är bekant med gaysverige så är svaret ”Jättebra!”

Frågar du någon som varit på Pride ett par år, eller är öppet ostraight i en storstad så är svaret ”Skittråkig.”

Att svaren skiljer sig beror på att man valde att köra något ängsligt och halvljummet för att tilltala alla. Babsan och Christer Björkman som konfrencierer i det här sammanhanget är lika spännande som att ha sex med helkroppskondom. Spännande att se för dem som aldrig har sett sex förut, men alla andra gäspar ser sig om efter alkohol för att döva tristessen. Christer Björkman har talanger, men att vara konfrencier är inte en av dem. Det roligaste Christer bjöd på var den smått pinsamma missen att introducera Veronica Maggio som ”Therese”.

Det fanns ljusglimtar: Carl-Olof Bergs koreografi som inledde själva galan var fräsch. Det krävs en fingertoppskänsla för att inte göra en dansuppvisning till pretentiös eller krystad när man väljer att prova annorlunda vägar. Även det officiella öppningstalet var bra: kort och kärnfullt, och väldigt Europride. Jag gillar greppet att låta ordförande och de två vice ordförandena tala tillsammans.

Sen gick det utför. [Uppdatering: med ett undantag, uppenbarligen. Konformismen är en återvändsgränd.]

Jan Johansen med ”Se på mig”. Really? Drag-show med en Carola-klon och ”Evighet”. Seriöst, REALLY? Therese Grankvist med ”Stjärna på himmelen”. How very studentskiva på 90-talet. Den senare har i alla fall gjort nyare och bättre material.

Cecilia Malmströms tal var politiskt korrekt och absolut intetsägande. Att prata om att folk i andra länder råkar illa ut på grund av sin sexuella läggning är att slå in vidöppna hangardörrar i dessa sammanhang. Även hon var rolig på grund av en miss, när hon höll på att säga ”[homosexuella borde få] begå äkenskap”.

Vi insåg att det inte kommer att bli bättre och gav oss av i jakt på en bar.

Det mest intressanta under kvällen var istället det välorganiserade pre-Pride-minglet på Skånska Gruvan. Avslappnat, välfyllt och trevligt.

pre-pride-mingel på Skånska Gruvan

Avslappnad var däremot inte vakten som fanns vid toaletterna vid Sollidenrestaurangen. Han var raka motsatsen till ”avslappnad” där han stod inne på herrtoaletten och såg till att tjejer gick på damernas och killar på herrarnas. Hur han gjorde med transpersoner hann jag inte fråga, för han försvann under tiden jag pinkade.

Det var en fin kväll med nya roliga bekantskaper, rosévinspimplande en masse, och en fantastisk solnedgång över Stockholm.

Solnedgång över Stockholm

Jag kommer att köra liverapporter från Pride via Twitter och Jaiku, om du vill följa dem live.

Andra bloggares inlägg om , , , , ,

På dejt med Dorian – en recension av magasinet för ”gaykillar”

Om QX är en alldaglig, jeans- och t-shirtklädd bög vars absoluta höjdpunkt på året är schlagerkvällen på Pride, så är Dorian en snygg, lite överstaljad delfinbög som snarare tycker att Clean Group-festerna är the shit. Dorian är social, ytlig och kul sällskap på såväl förfesten som nattklubben. Intressant i sängen? Om poserings-sex med speglar, så att ni kan se hur snygga ni är när ni knullar, är din grej, så absolut.

Dorian har tillräcklig intelligens och koll för att få nyutkomna 20-åringar från småstäder att tycka att han är smart utöver ”snygg”. I storstadssammanhang är han en medelmåtta med potential, som dock kräver att han släpper lite på fixeringen vid sin glamour-image. Han tror själv att han har lika smarta analyser av det svenska böglivet som Bögjävlarna och lika bra koll på stil, mode och grooming som Dexo. I själva verket är de intressanta saker som Dorian säger bara upprepningar av vad han hört andra creddiga personer säga. Viagra-artikeln, till exempel, är ett intressant och icke-moraliserande samtal kring potenshöjande medel. Artiken om den svenska synden är också ett intressant stycke. Inte konstigt när bägge två är signerade Henrik Tornberg.

Övriga saker som Dorian har att säga är sånt som han har läst i Scanorama (SAS inflight-magasin) eller i KING.

Dorian lägger mycket krut på sin yta. Ibland för mycket. Här är två exempel på när form går före innehåll (klicka för större bilder):

Exempel på Dorians typografi

Exempel på Dorians typografi

Till Dorians försvar måste sägas att han inte är lika straightacting som QX. Han har inte heller aspirationerna att driva något slags urvattnad halvmesyr till politisk debatt som sin konkurrent. Tyvärr har han inte heller pop- och bögkulturkollen som QX har i form av Ken Olausson och Roger Wilson, men han behöver å andra sidan inte brottas med lesbiska alibin.

Jag gissar att Dorian inte kommer att överleva sitt första år, vilket trots min halvsågning är synd. Jag skulle gärna se ett livsstilsmagasin som riktar sig till bögar utan att hela tiden försöka vara politiskt korrekt och inkludera flator och transsexuella. Möjligen har Dorian en chans om han skaffar sig bättre popkulturkoll, och mer innehåll. Jag skulle råda Dorian att slänga ett öga i gamla nummer av Sylvester och ZON, plocka ut godbitarna, behålla sin yta (men tagga ner på de överarbetade ytorna) och köra smartare reklamkampanjer än deras ”gaykillar, nu finns Dårian”.

Bonus: jag är ju instruktör i Bodypump, men jag har sällan sett printreklam för det i svenska tidningar. Dorian innehåller denna helsidesannons. Jag gillar den, och jag gillar att Les Mills Baltic inte drar sig för att annonsera i gaypress:
Bodypump-reklam i Dorian

Andras blogginlägg om , , , , , , , , ,

En titt ner i min avgrund

Igår såg jag en skymt av avgrunden, som många gånger förr. Första gångerna försökte jag i panik klösa mig ut ur mitt huvud, ur mitt varande. Det är såna gånger jag skulle kunna bli missbrukare. Numera är jag lugn när avgrunden dyker upp, men det är inte ett rofyllt lugnt. Det är lugnet man känner när man gett upp allt hopp.

Jag ska försöka berätta hur det händer:

Det börjar med ögonblick när jag slås av varandet. Vi föds, och sen dör vi. Däremellan försöker vi med varierande grad av desperation åstadkomma något. Oavsett vad vi gör, oavsett hur vi agerar, så handlar detta ”något” om njutning av olika slag. Sex, makt, pengar, prylar, mat, kickar. Same, same but different. Jag kan alltid på ett teoretiskt plan förstå det. Men dessa tillfällen är mer. Jag känner det.

Den här känslan dyker upp från intet, som ett förskalv till jordbävningen som öppnar avgrunden. Igår hade jag duschat efter träningen när jag såg en skymt av min spegelbild i ögonvrån. Den första tanken som for genom mitt huvud var ”Är det värt det?”

Frågan var oskyldig, den syftade på att den träning jag lägger ner har fåfänga som halva drivkraften. Men den pekade också på ett hål som jag inte riktigt lyckats fylla. Plötsligt var jordbävningen där, och avgrunden öppnade sig inom loppet av en tanke. Jag såg dem alla, de gapande hålen i mig själv som jag fyller med olika upplevelser, men …

”Är det värt det?”

Det enda svar jag just i det ögonblicket kunde komma på är ”… men vad är alternativet?”

Jag kommer aldrig att se fram mot stunderna vid avgrunden. Men numera när den uppenbarar sig, så sätter jag mig vid kanten och tittar ner i den. Bredvid mig sitter relationerna till personer jag älskar. De gör det glädjelösa lugnet mycket lättare att uthärda.

Idag är det sol, glass och ballonger igen. Jag förstår det hela på ett teoretiskt plan, men jag känner det inte. Istället njuter jag av vackert väder, Pride-start imorgon, världens bästa jobb och en skön video till Dollys ”If you hold my hand”.

PS. Dexo skrev om hur han hanterar avgrunden. Det är ett bra sätt.

Andras blogginlägg om

♥ Dublin

Fördelen med att resa ensam är att det är lättare att bli uppgraderad som singelresande än i grupp. Den här gången hade SAS överbokat flygrutten Dublin – Köpenhamn – Stockholm, och de avlastade genom att flytta på mig till direktrutten Dublin – Stockholm.

Förutom att jag sparar en timmes resande och slipper transfern i Köpenhamn, har jag också lärt mig att jag i framtiden kommer att betala extra för barnfria alternativ. Finns det inte, kommer jag att ha med mig smågodis spetsat med Valium.

Hur som helst, Dublin har en hel del att erbjuda:

Spännande arkitektur. Jag har aldrig sett en sån snygg integration av spännande modern arkitektur och äldre bebyggelse av det mer pittoreska slaget. Kanske är det just kontrasten som gör det hela så tydligt.

Modern arkitektur möter äldre

Göteborgshumor. Pubarna har ofta namn som till exempel ”The czech inn” eller ”The Hairy Lemon”. Den sistnämnda ligger på Lemon Street i närheten av Harry Street. Dessutom har de ett café med hembakta bakverk. Såväl bakverk som inredning är som hämtade från Harry Potters Hogsmeade. Namnet? Queen of Tarts, såklart.

Queen of Tarts

Taxibilar. Enligt uppgift finns det mer än 20 000 registrerade taxibilar i Dublin. På kvällarna fylls gatorna av familjefäder (jag såg inte en enda kvinnlig taxiförare) som köpt en taxilicens för 6500 euro, och kör in extrapengar. Resultatet är att du inte kan kasta en sten vid 11-tiden en lördagkväll utan att träffa en taxi. Fyra, fem timmar senare har familjefäderna åkt hem och lagt sig vilket resulterar i lite taxibrist.

Restauranger väl värda ett besök är:
Miller’s Pizza, som tar pizza från bukfylla på bakfyllan till välkomponerade matupplevelser. Ciao Ciao är mikrotinad fryspizza i jämförelse.
Saba, som har asiatiskt tema, och korrekta styrkeangivelser. Jag tog en nudelrätt som hade tre av fyra stjärnor. Styrkan var mig till belåtenhet, och som jämförelse tycker jag att de flesta asiatiska restauranger i Stockholm mesar när de säger att något är ”starkt”. Missa inte den fantastiska (alkoholfria) Lychee-coolern.
Diep le Shaker gör mycket bra thaimat som känns fräsch (till skillnad från den flottiga typen som många restauranger får till). Dessutom kan du få maten hemkörd.

Shoppingen är inte världsklass, men definitivt på en helt okej nivå. Manlig grooming är ännu ingen hit på Irland, vilket framgår tydligt på Brown Thomas, Dublins motsvarighet till NK. Utbudet av herrdofter motsvarar Åhléns i Åmål, och manlig hudvård ligger tio år efter Stockholm. Jag fick tag på snygga skor, snygg Nike-väska och fyllde på min filmsamling med queerklassiker som Querelle, Maurice och Torch Song Trilogy. Jag är en dålig bög, innan Dublin-besöket hade jag inte sett en enda av dem. Dessutom fick jag tag i Yossi & Yagger, en israelisk film om två soldaters kärlek, som jag länge velat se. Personer som vill driva en framgångsrik filmbutik i Stockholm bör göra ett studiebesök på Laser (filmbutik på St Georges Street). Jag och David gick in för att hitta Tales of the City och bägge gick ut med 7-8 titlar vardera. Deras utbud av ”gay interest” och musikaler var imponerande.

Jag vet att jag sa att jag inte skulle kunna tänka mig att flytta till Dublin. Jag tar tillbaka det. Dublin kan inte konkurrera med Londons shopping och nattliv, men Dublin är charmigt, vackert och vänligt. När jag gifter mig med Jake kommer vi att köpa hus utanför Dublin. I London kan man bo på hotell.

Andras blogginlägg om , ,

Öppet brev till alla heterosexuella

Kära heterosexuella person,

Jag vet att heteronormen ligger som en blöt filt över de flesta av dina sinnen. Jag vet att du inte ser att Bitten, när hon nämner sin man i sin presentation, samtidigt kommer ut som heterosexuell.

Jag vet att du inte tänker på att varje gång reklamfilmen för MER visas på bio, så är det samtidigt en reklampelare för heterosexualitet, eller att filmer som Romeo & Julia och Casablanca är filmer med heterotema.

Jag vet att du inte en enda gång behövt fundera på om du kommer att bli nedslagen när du håller din respektive i handen en sommarnatt i Malmö, eller att du behövt känna frustrationen när folk runt dig hör HETEROSEXUELL när du bara försöker berätta att du tillsammans med din partner var och seglade i helgen.

Jag vet att du inte har den blekaste aning om hur det är att som fjortonåring inte kunna prata med kompisarna om vem som egentligen är snyggast i skolan av rädsla att bli stämplad som EN JÄVLA ÄCKLIG BREEDER.

Jag vet att du aldrig behövt sucka uppgivet för att du på grund av din sexualitet pekas ut som incestuös pedofil av svenska riksdagsledamöter, och att du aldrig behövt förklara för dina bekanta om vissa heterosexuella företeelser (som varför det nästan bara är heterosexuella som begår våldtäkter).

Straight

Jag vet att du aldrig behövt få din kompetens eller lämplighet som yrkesperson ifrågasatt bara för att du råkar ligga med eller bli kär i personer av motsatt kön. Jag vet att du inte behövt fundera på om du kommer att bli utfrusen ur hockeylaget ifall det skulle komma fram att du dras till folk med en annan uppsättning könskromosomer.

Jag vet att heteronormen i din värld är lika osynlig som en kamouflerad superstealth-ninja, och att du istället för att se ninjan ser allt som inte är ninjan.

Men det finns en sak jag vill att alla ni heterosexuella ska veta:
Pride är inte till för er. Det är inte en tillställning under vilken vi visar upp oss för er. Det är inte ett tillfälle för er att tycka till om oss och undra varför vi inte kan vara lite mer som ni är. Det är inte en möjlighet för er att nådigt deklarera att ni minsann accepterar oss.

Pride är till för oss som varje annan dag på året, på gott och ont, befinner oss utanför heteronormen. Det är några dagar när vi får prova på den frihet att ”vara normen” kan innebära. En vecka när den svårbesvarade standardfrågan ”har du flickvän?” blir till befriande ”har du pojkvän?”. Att ni sen inser att det finns många av oss, och att vi kommer i alla färger, former och yrken och att vi kan göra allt ni kan (men på många fronter mycket bättre) är en bonus. Men det är inte huvudsyftet.

Kom ihåg det nästa gång du känner för att berätta vad du tycker om Pride.

Mina bästa,
Micke Kazarnowicz

PS. det blir inte bättre, men mycket mer sorgligt, om du använder homosexuella vänner eller en straight dotter som alibi, men om du menar allvar med din stolthet över att vara heterosexuell kan du köpa t-shirten med straight pride motivet ovan hos t-shirthell.com.

Andras blogginlägg om , , , ,

Att hångla irländskt

Gaylivet en lördagkväll i Dublin är mycket bättre än gaylivet en fredagkväll. Antingen det, eller så var jag och David fullare. Vilket nästan är samma sak. Hädanefter ska majoriteten av mina fyllor vara på ren vodka.

Här skulle jag kunna be Dublin om ursäkt för att jag sagt att majoriteten av irländare är fula. Gårdagskvällen bjöd på två snygga äkta irländare – varav ena var sjukt bra på att hångla. Men det finns två orsaker till att jag inte gör det:

Dels håller irländarna själva med att det finns överdrivet många one, two och threebaggers bland dem. Darren, till exempel, som var kvällens första snygging, fattade direkt varför jag sa ”I didn’t think you were” när han svarade ”Yes, I am” på frågan ”Are you Irish?”. Om inte det räcker, titta på det här uppslaget ur GCN (Dublins motsvarighet till QX) där de har mingelbilder från klubbarna:

GCN bilder från Dublins uteliv
Den andra orsaken är att den absolut snyggaste killen vi såg igår, och vi pratar en 9,5 på Jake Gyllenhaal-skalan, visade sig vara fransman.

Darren hade pojkvän, vilket både han och jag garvade åt (”Yeah, sorry ’bout that. You should go out tomorrow night, there are more goodlooking people out on sundays!”) och det såg ut som om jag inte skulle få hångla irländskt. Spy Bar (!) i Dublin, som på lördagkvällarna kör gayklubb (well, om nu bögar och massa straighta tjejer kan kallas för gay) stängde strax innan tre. Precis när vi var på väg ut ser jag en sjukt söt kille. Blonderad, visserligen, men när slingor är teh shit är en okej blondering inte så dålig (jag tror det kallas för smakanpassning).

Din, som han hette visade sig vara irländare, 21, frisör och väldigt bra på att hångla. Jag ska inte recenera hans sex-skills, eftersom fyllesex inte är ett rättvist underlag, men han var lika bra på att hångla på förmiddagen innan han stack.

Jag har så mycket mer att berätta, som alltid efter en helg med David. Men nu är det dags för mig att gå ombord på planet, och medan ni väntar kan ni titta på en av Dublins sötaste äkta irländare:Din, den snyggaste lilla irländaren

PS. Vore jag inte så kär i mitt jobb så skulle jag lätt överväga att flytta till Dublin.

Andras blogginlägg om , , ,

Micke does Dublin

Det finns en första gång för allt. Här i Dublin har jag för första gången upplevt att jag vill hångla, men misslyckas för att alla är så fula.

Det finns en hel del bra grejer med Dublin. De har Starbucks och Wagamama här. Det finns över 800 pubar i staden, som i övrigt är mindre än Stockholm. Det finns enorma parkområden mitt i staden.

Men Dublin skulle kunna ha hus byggda i guld, fontäner med champagne och gratis Ben & Jerry’s hela dan, och inte ens då skulle jag överväga att flytta hit. För att termen ”fuckable” här i Dublin ska bli mer än en teoretisk företeelse (tänk ”näcken” eller ”snömannen”) så måste den utvidgas till ”allt som har har minst två ben, puls och är kroppsvarmt”.

I alla fall när det gäller killarna. Tjejerna överlag ser förvånansvärt bra ut. Hade jag varit straight så hade jag kunnat ligga mig blå utan problem, eftersom utseendekonkurrensen här lämnar walk over genom sin blotta närvaro.

Jag funderar på att starta en biståndsorganisation, typ ”DNA-hjälp från folk till folk – svenskar donerar sperma och ägg för att fylla på snyggkvoten på Irland.”

Ikväll ska vi ut och undersöka det hippaste gaystället för att se om det kanske går att hångla där, utan att vara full på gränsen till alkoholinducerad koma.

Andras blogginlägg om , , , ,

Gaybög e äkligt, ovetande e osalig

”Brudar e fan dumma i huvet och de e äkligt att böga”. Det är uppenbarligen svårt att vara råhetero. Hur man än vänder sig har man hjärnan och arslet på samma ställe, så att säga. Jag tycker lite synd om grundaren av och medlemmarna i den här Facebook-gruppen, för uppenbarligen var de frånvarande dagen när ”bliss” delades ut till alla som har ”ignorant” stämplat i pannan. Ovetande OCH osalig, det är som att ha alla könssjukdomar utan att ha fått knulla en endaste gång.

Brudar e dumma i huvet

Andras blogginlägg om , , ,

Ostraighta t-shirts och heliga kalsonger

Not straight
Här om dagen damp min egendesignade t-shirt ner genom brevinkastet. T-shirten är från American Apparel, vilket är lite ironiskt; Combination Store där jag först såg idén till t-shirten är nerlagd och istället kommer American Apparel öppna en butik där. Designen på trycket är min egen och gjord på spreadshirt.net.

En annan t-shirt med motiv vars straightness kan ifrågasättas ser ut så här:

i heart mormon boys

Den kan köpas på sajten Mormons Exposed där du också kan köpa en kalender med lättklädda mormonkillar:
Mormonkalender

Näst bäst av allt? Initiativtagaren heter Chad Hardy och tillhörde det högsta prästerskapskastet bland mormonerna.

Man kan nästan tro att det hela handlar om en påhittad historia för att driva med religion och mormoner, men det är en verklig historia. Chad är numera utesluten från ”Church of the Latter Day Saints”, och det är rimligt att gissa att det handlar om den smått homoerotiska framtoningen av mormoner. Men inte enbart. Chad har nämligen också försummat sina plikter. En bloggare med insikt i ämnet skriver:

the calendar wasn’t the only issue [..] he had also ceased to […] wear the sacred undergarments

Det är det bästa av allt: om du som mormon inte bär dina heliga kalsipper, så riskerar du att åka ut. Tydligen är just de heliga underkläderna ett mycket känsligt ämne som man inte bör ta upp med mormoner.

Jag kan inte erbjuda heliga kalsonger (än), men vill du ha en egen ”not straight”-t-shirt, helig enligt Ben & Jerryismen, så säg till.

Andras blogginlägg om , , , ,