SL gillar inte engelska tuttar

SL gillar inte frasen ”We love boobs!” som We love boobs!Lindex har i sin nya kampanj. Frasen är enligt Sipp-Stockholms Lokaltrafiks pressjour ”stötande för vissa”. Det är inte helt klart vilka som avses med ”vissa”: de tutt-lösa, de med tuttar, de engelsktalande eller de som hatar tuttar.

De enda som skulle kunna uppfatta det som stötande är väl de välmanikyrerade, vattenkammade, propra amerikanska mormonpojkarna som missionerar i Stockholm. Under missionstiden får mormoner vare sig ha sex eller dra en handtralla. Jag antar att det då kan vara ”stötande” att få kåtslag.

Här är ett vettigt uppdrag för alla klottrar-kids därute: skriv ”I love boobs!” på alla Lindex-affischer i tunnelbanan.

Brokeback Mountain, juli 1989

Den dagen hade jag kommit hem från min tredje sommar på kollo. Jag var 12 år gammal, och det var första gången jag kände den där känslan av enorm saknad som annars är förbehållen kärlek.
Jag grät nog lite redan där, i bussen, när en av mina favoritledare springades längs med bussen skrek ut ett sista hej då, samtidigt som han frustrerat bankade på bussplåten med handflatorna. Jag antar att han skulle sakna oss lika mycket som vi saknade honom.

Det var först på kvällen som jag kände riktig, blödande saknad för första gången. Som något inuti gått sönder, försvunnit, men istället för blod så rann det tårar och de tog aldrig slut. De fyllde upp hela bröstkorgen och själen. Pojkar ska inte gråta, så jag försökte tappert trycka ned dem, fylla ut avgrunden med dem istället. Men de fick inte plats. Jag var 12 år, och för första gången kände jag de där okontrollerade hulkningarna, som om tårarna försökte ta med sig delarna av mitt trasiga hjärta på vägen ut.

Ikväll såg jag Brokeback Mountain. Det är svårt att förmedla känslan att för första gången se en film som jag kan relatera till utan förbehåll, utan avbrott. När skådespeleriet är så bra att karaktären och skådespelaren blir en och samma person, när karaktären är så trovärdig och sann att gränsen mellan honom och mig suddas ut. Kärleksscenerna, där jag tidigare nergraderats från deltagare till betraktare, tog ikväll steget från illusion till verklighet.

Ikväll fick jag för första gången vara deltagare hela vägen. Jag kunde identifiera mig med åtrån, passionen och saknaden på ett sätt jag aldrig kunnat tidigare. Jag har under 28 år lyssnat på sångerna. Ikväll kunde jag för första gången själv sjunga med.

 

Så det var så här det kändes den där julikvällen 1989.

En flirt, två cheesecakes och ett brunnslock

Den dagen hade jag på mig en knallorange kortärmad skjorta.

På lunchen var jag och två arbetskamrater på ett fik i närheten av jobbet. Vi skulle köpa lyx-fika, vilket oftast innebar cheesecake. Mojo, som fiket hette, brukade ha flera olika sorters cheesecake och halva nöjet bestod ofta i att välja sort.

Bakom disken i fiket stod en ovanligt söt kille; Blondrufsig, smilgropar, förträffligt bruna ögon. Han var så söt att jag intresserade mig betydligt mer för honom än för vad jag skulle ha. Cheesecake-sorterna var olämpligt nog placerade längst ner i kyldisken, och då den blonda killen inte var dvärg såg jag följaktligen ingen cheesecake alls. När jag fick frågan om vad jag ville ha valde jag snabbt det första jag såg i periferin, vilket var jättekakorna ovanpå kyldisken.

Kakorna kallades chocolate chunk cookie, vilket var ett ganska missvisande namn. Själva ”chocolate chunk” delen var en träffsäker beskrivning av innehållet, däremot är jag tveksam till att såna enorma föremål får kallas ?kakor?. ?Brunnslock? vore både mer poetiskt och mer passande.

Det låter kanske som om jag stod och stirrade ut den stackars killen, som stod och skruvade på sig bakom disken, men grejen var att han kollade tillbaka. Och log. Inte just då, men väl senare när vi var på väg ut. Jag slängde en blick tillbaka när jag öppnade dörren för Marina och Gunnel, och såg att han tittade. Vi log bägge två.

Där vi befann oss i historien var han mest upptagen med att ta beställningen från min arbetskamrat som skötte beställningarna. Hon ville bjuda eftersom det var min arbetsdag på projektanställningen. Under tiden Gunnel beställde försökte jag verka oberörd samtidigt som jag slängde lagom intresserade blickar och lyckades med största sannolikhet bara se rejält skitnödig ut. Marina och Gunnel märkte inget, sa de senare, men jag tror de bara ville vara snälla.

Jag vet inte om han log för att han flörtade tillbaka eller om han bara kände igen mig någonstans ifrån. Han kan ju också ha tänkt ”om jag ler så kanske han försvinner härifrån, och kommer inte tillbaks förrän jag har slutat för dan”. Nu tänker du kanske att ”det kunde du väl ha sett på blicken?”. Jag är förtrogen med den desperata glimten hos någon som ler maniskt medan han letar efter ett tungt föremål att kasta, men varken blicken eller leendet såg speciellt maniskt ut. Det var ju ett gott tecken.

Det är dumt att missa en sån här chans. Samtidigt har jag svårigheter att agera vid såna tillfällen utan att framstå som en fullkomlig, lallande idiot med bägge fötterna i munnen. När min hjärna vaknade ur sin koma och började forma något slags cool fras till killen var jag tillbaka på jobbet och åt på traktorhjulet till kaka.

På väg ut från Mojo hade vi tagit varsitt reklamkort från en hållare vid utgången. Det var ett vykort också, och på högst upp på det stod ?Raggningskort?. Jag fick en snilleblixt. Jag skulle adressera kortet ”Till den snygga killen som stod bakom disken vid lunchtid igår, Mojo, Adolf Fredriks Kyrkogata, 111 31 Stockholm” och på det skulle jag skriva att han skulle höra av sig, ”hälsningar från killen i orangea skjortan”. Jag skulle inte ens behöva gå in på caf?et i fråga och framstå som en skitnödig stalker vars kommunikationsrepertoar består av att rodna och säga ?ööööh?. Skönt.

På eftermiddagen var jag på gymmet. Mitt i en övning insåg jag att jag glömt skicka kortet. Inte bara det, jag hade dessutom glömt att skriva det, och kortet låg kvar på jobbet. Fan! Det var ju min sista dag, så jag hade inga nycklar längre. Halva grejen var ju att det stod just ”raggningskort”. Nu skulle jag ändå få sitta där och ångra mig. Jag hatar att ångra mig.

Jag vägrade. Efter gymmet gick jag tillbaka till Mojo. Jag tog ett nytt kort, och bad om att få låna en penna. På kortet skrev jag

[mitt telefonnummer]

hör av dig!

/killen i den orangea skjortan

Sen gick jag fram till tjejen bakom disken och sa
– ”Det här kommer nog verka lite konstigt. Jag är inte desperat, och bara hälften så galen som du tror. Det jobbade en kille här vid lunchtid, vet du vad han heter?”
– ”Vid lunchtid? Kan det ha varit Freddy?” frågade hon med en vänligt nyfiken min.
– ”Han är blond och ungefär lika lång som jag” sa jag, och fyrade av mitt bästa jag-är-inte-en-psykopat-leende.
– ”Jo, men det är Freddy” sa hon och nickade

Jag skrev ”Freddy” tvärs över adressraderna på kortet. Sen gav jag det till henne och sa ”Kan du se till att han får det här?”. Hon log överraskat när jag sträckte fram kortet. Jag vände och gick ut, med hennes nyfikna som följeslagare.

Jag kände mig glad. Oavsett om han ringde eller inte så kunde jag inte förlora. Det är klart jag hellre såg att han ringde än lät bli, men jag kunde inte förlora eftersom insatsen ? att känna sig lite borgjord ? redan var betalad. Och den var småsmulor jämfört med glädjen i att ha vågat. Om inte annat så hade jag förgyllt personalens dag med en ”Vet du vad som hände idag?”-historia.

Det var en vacker sensommarkväll, och livet kändes riktigt, riktigt härligt.

(Den här historien skrev jag ett par dagar efter att den inträffat, i augusti 2001. Ursprungligen publicerades den på Sourze, det här är en redigerad version. Och helt och hållet sann!)

Gay for pay-Brad inget för Uncle Sam’s Army?

Brad Pitt vill ha en gayroll, i alla fall om man ska tro den brittiska skvallerpressen.

Det ska man inte. Men låt oss för ett ögonblick leka med tanken att Brad skulle göra en gayroll. Annars måste vi leka med tanken att jag återigen pratar om Brokeback Mountain trots att jag inte sett den, vilket skulle spä på spekulationerna om min mentala (o)hälsa.

Alltså: Brad i en gayroll.

Du där, sluta dregla ner tangentbordet.

Vi släpper Brad en stund. Ett gäng fallskärmsjägare i Fort Bragg i Californien är under utredning för sin eventuella inblandning i en gayporrsajt. Med gayporrsajt menas Dink Flamingo’s Active Duty. Utredningen rör snarare prefixet ”gay” än ordet ”porrsajt”, eftersom deras brott rör ”Don’t ask, don’t tell”-principen.

”Don’t ask, don’t tell” säger att ”homosexuell läggning i sig inte är ett hinder för tjänstgöring, men homosexuellt uppträdande är inte förenligt med militärtjänstgöring”. På klarspråk: du får vara bög eller flata så länge du inte beter dig homosexuellt. Med ”beter dig” menas ”begår homosexuella handlingar eller verbalt eller icke-verbalt kommunicerar att du är homosexuell” enligt en talesman för amerikanska försvarsdepartementet.

Jag har ingen aning var gränsen går. Jag vet inte huruvida att titta på Melodifestivalen är en homosexuell handling eller om det är icke-verbalt outande av sig själv att berätta om sin kompletta samling av samtliga Madonnas skivor. Men gay är alltså grund för avskedan. Även om det är gay-for-pay och inte helyllehomo.

Jag vet inte om dessa sju killar ställt upp på något annat än solobilder. Jag kan heller inte svara på vilken sexuell läggning de egentligen har. Jag är däremot säker på om de har gjort ansatser att tillfredsställa andra män än sig själva på bild och/eller film, så kommer de bli av med sina tjänster – oavsett om de hävdar att det rörde sig om gay-for-pay. Pentagon köper inte att ”man är inte bög bara för att man suger av en kompis”. Däremot är republikanerna i Vita Huset sällsynt toleranta, de bryr sig inte om du varit männens Deuce Bigalow. Du kan få vara reporter i Vita Huset ändå.

Tillbaka till Brad och gayrollen. Ponera att Brad gör en gayroll. Ponera att han i en scen hånglar med Vin Diesel. Ponera att kameran smeker Vin Diesels muskulösa rygg när han långsamt, i motljus, kysser sig nedför Brads överkropp och samtidigt knäpper upp hans by… hrm …

Ponera att Brad gör en gayroll. Att spela en homosexuell karaktär är gay-for-pay med mer handling och färre sexscener. Jag undrar om det skulle ses som ett hinder om han sen sökte militärtjänst i USA?

Broke Mac Mountain

Kan man stalka en film? Jag kanske blir klassad som den förste film-stalkern, när jag nu skriver det tredje inlägget i rad som är relaterat till Brokeback Mountain.

Hur som helst, för alla Mac- och/eller Brokeback Mountain-älskare: Broke Mac Mountain.

Tänk på den nästa gång du ser en ”Switch!” kampanj.

Bögskräck mountain

Straighta killar brukar generellt ha svårare för bögar än vad straighta tjejer har. Nyckelorden här är ”könsroller” och ”sex”. Personer som annars är ganska självkritiska och blygsamma när det gäller det motsatta könet blir oemotståndliga sexobjekt när det gäller homosexuella individer av samma kön. Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om att jag säger ”Jag är bög”, och det i straighta killars öron låter som ”Jag vill driva upp min svulstiga åderpåle i din baconros”, alternativt ”Min odödliga kärlek till dig hyser inga gränser, du guds gåva till homosexuella män”. Jag skulle för övrigt tro att flator är med om samma sak med (straighta) tjejer.

Hur som helst, association med homosexuella är snäppet mer ofördelaktigt för den manliga könsrollen, än för den kvinnliga – det är en av förklaringarna till straighta killars lite stela förhållande till bögar.

Uppenbarligen har manliga recensenter samma oavslappnade förhållande till Brokeback Mountain. Filmkritik-sajten med det fyndiga namnet ”Rotten Tomatoes” har samlat 228 recensioner av Brokeback Mountain. 30 negativa recensioner, 26 skrivna av killar. Jag har inte läst recensionerna. Jag har inte sett filmen än. Det här är knappast någon vetenskaplig undersökning, och kanske har recensenterna rätt i sina sågningar.

Har man anlag för bögnoja så lär en film om två killars kärlek innebära lite obehag, det är ett rätt intressant faktum att om de manliga kritikerna sågat filmen i samma proportioner som de kvinnliga så hade 16 och inte 26 män skrivit en negativ recension.

Att göra en Google

Google är en sökmotor. Det som utmärker den är smarta marknadsstrateger. Googles enorma framgång symboliseras kanske bäst av ett verb, ”google”. ”To google someone/something”, att söka efter någon eller något med hjälp av Google, användes redan år 2000 i engelskan. Under 2001 kom genombrottet på allvar. Vi internetvana svenskar var inte mycket senare. Under 2003 användes verbet ”googla” så pass ofta att det togs upp som ett nyord av Svenska Språknämnden. Och det, mina vänner, var före Carrie pratade om att googla Petrovsky i ”Sex and the city”.

För att citera ”Enya är inte rave, det är techno”-reklamen: RÄÄÄSPEKT! Verbet googla är ett rätt fräckt mått på framgång. Ungefär som det vore om ”att Telia någon” blev synonymt med ”att ringa någon”. Idag resulterar det på sin höjd i en polisanmälan för olaga hot.

Jag är inte en tonårstjej. Jag bara måste klargöra det, så det inte uppstår någon förvirrning när jag erkänner att … jag verkligen gillar OC. På riktigt. Gå nu inte för den skull och tro att jag skulle vara homosexuell, för det är jag.

Jag satt och slötittade på ett avsnitt från säsong två medan jag käkade frukost i morse, och satte nästan gröten i halsen när följande replikskifte mellan Ryan och Lindsay utspelade sig:
Lindsay: You were right, Caleb Nichol is not a good guy
Ryan: Why, what happened? Did he call you?
Lindsay: No, but I a-nine-dot-com’d him last night …

A9.com är en sökmotor. Det som utmärker den är riktigt sinnesslöa marknadsstrateger. De köper plats i en riktigt populär ungdomsserie och ska produktplacera sig. Så långt, ett smart drag. Misstaget sker när de gör som Statoil i filmen ”Hamilton”. Mitt i ett grått, trist landskap någonstans i forna Sovjet dyker en skinande Statoil-mack upp. I fyrfärg. Med tända skyltar. Lika naturligt som en talande ringmuskel.

Resultatet? ”Ungarna skrattar ju åt dig.”

Bonus-fråga: Minns du vad, vem eller vilka ”Enya är inte rave, det är techno”-reklamen gjorde reklam för?

Spelar skådespelar-kön roll?

Med undantag för asykineser har Svenska Dagbladet en hel del bra grejer. Till exempel helgens ”Te som i Taiwan” som fick mig att fundera på att överge kaffet och gå över till te.

I gårdagens kulturdel skriver Erika Hallhagen att det är dags att ta bort könsprefixet i musikgalorna. ”Bästa manliga artist” och ”Bästa kvinnliga artist” borde slås ihop till en och samma kategori: ”Bästa artist”. Erika skriver:

Det finns liksom ingen anledning att könsindela musik. Det handlar inte om muskelstyrka och kriterierna för vinst är ju desamma.

Helt sant. Men det som fick mig att tänka var ingressen. Finn ett fel:

Det är galatider. Rockbjörnen, P3 Guld, Manifest, Grammisgalan, Guldbaggegalan […]

Just det, Guldbaggegalan är, till skillnad från de andra, inte ett musikpris. Det är ett filmpris. Jag skulle tro att det bara kändes naturligt att dra med Guldbaggegalan när man ska räkna upp exempel över aktuella galor, framförallt som det är en av de kändare galorna i samlingen. Men oavsiktligt eller inte så väcker kolumnen frågan: Kan man skippa könsindelningen även i filmgalor?

Jag tycker det känns ganska naturligt att skippa könsprefixet i musiksammanhang. Men filmfrågan är inte lika självklar. Här blir jag ungefär som Gudrun Schyman blir i deklarationstider: lite ambivalent.

Något ligger och gnager, och ja:t på frågan ”Kan man skippa könsindelningen även i filmgalor” blir inte det rungande ”JA” Jake Gyllenhaal skulle få om han bjöd ut mig på en dejt. Det blir mer ett slappt ”tja, det kan man väl”. Om inte annat så skulle det lösa problemet med kategoriseringen av Desperate Housewives-stjärnan Felicity Huffmans roll i Transamerica. Hon är en kvinna som spelar en man som är på väg att bli kvinna. Är det en manlig eller kvinnlig huvudroll? Som Aidan säger i ”The Ring”: It’s a conundrum.

Bu eller bä? Lämna en kommentar!

Asylkineser

Skärmdump av Svenska Dagbladets framsida idag
Asylkines är en kandidat till årets nya ord. Svenska dagbladets förstasida (pappersversionen) pryds av detta ord, som inte bara är ett nytt ord utan också ett nytt sätt att använda ”asyl” som förled. Varför nöja dig med det anonyma ”asylsökande” när du samtidigt kan göra ett statement om din nationalitet? Vänligen notera att Migrationsverket ännu inte sanktionerat officiellt användande av ordet ”asyl” på detta sätt. Inofficiellt kan man dock vid hemskickandet bli jävla asylryss under champangefikat, som firar helt andra saker än ens hemresa.

Synd att taliban inte är en nationalitet, för ”asyltaliban” vore onekligen en cool visitkortstitel.