Illaluktande träningskläder no more

När jag gick på låg- och mellanstadiet hade jag en riktigt sadistisk tandläkare. Antingen det, eller så var hon scientolog. Fast det kanske bara är psykofarmaka de inte tror på? Hur som helst, att säga att hennes behandlingar gjorde ”ont” är som att säga att 11 september var en ”incident”. Ur ett intellektutellt perspektiv kan jag tycka att det var den renaste formen av smärta jag hittills upplevt, det fanns liksom bara smärta och ingenting annat. Till alla som citerar att ”smärta är bara en högre form av njutning” kan jag säga: säg om det efter att ha hånglat upp en tandläkarborr.

Jag minns fortfarande paniken jag kände vid tanken på att borra utan bedövning. Om det gjorde så ont med bedövning, då skulle jag nog dö på fläcken utan den där sprutan. För hon satte dit en spruta med bedövning, hon bara sket i att vänta på att den skulle börja verka. Resultatet blev att bedövningen satte in ungefär när hon var klar. Men det fick jag inte reda på förrän långt senare, när jag bytte tandläkare.

På samma sätt som den upplevelesen gav mig tandläkarskräck har jag än idag aversioner mot tvättmedelsreklam på grund av den vidrigt käcka tvättmedelsreklamen från 90-talet. Det läskigaste jag kan tänka mig idag är att sitta fastbunden i en tandläkarstol, medan clownen från ”Det” viftar med en tandläkarborr och säger ”Det blir inte bara rent, utan ultra-rent” med dålig läppsynk.

Jag är medveten om att reklamen för Vanish Oxygel är ungefär lika upphetsande som Kinderägg-reklamen, alltså bara snäppet mer upphetsande än scenariot med clownen ovan. Det gör att det smärtar mig att behöva rekommendera just Vanish. För det funkar. Fast det är inte fläckar jag tänker på, utan sunkiga träningskläder.

Nackdelen med materialen i dagens träningskläder är att de inte tål tvätt i hög värme. Det finns massor med fördelar – de kyler effektivare, de torkar snabbare, de håller formen bättre och de väger mindre – men det är alltid lika trist att upptäcka att ett av mina favoritplagg börjar lukta unket så fort jag blir lite varm, trots att jag nyss tvättat det. Sköljmedel är ett stort no-no. Dels förstör det plaggets funktionalitet genom att täppa till kanalerna, dels är det som en raggardusch: det döljer lukten men skiten sitter kvar.

Lukten i träningskläder kommer av bakterier som gror i kanalerna inuti materialet. Bakterierna äter bland annat oljor som finns i svett, och de trivs sjukt bra kring 30 och 40 grader. De verkar inte fungera att dränka dem heller. Det enda som händer av en tvätt i låg temperatur är att de somnar för att vakna under nästa träningspass.

Medan jag fortfarande drev min friskvårdsblogg stötte jag på ett tvättmedel som lanserats i USA, och som fått enormt bra kritik i en krönika i LA Times. Tyvärr finns inte krönikan kvar online längre. Hur som helst, att en tidning är stor är förvisso ingen kvalitetsgaranti – se bara på DN här i Sverige, men att en krönikör vågar ägna en hel krönika åt något som nästan blir produktreklam säger en del. Win, som tvättmedlet heter, finns inte i Sverige – men den aktiva substansen verkar vara densamma som i … just det, Vanish Oxygel. Så jag testar. Och det funkar.

Kläderna blir inte som nya, men den där lite småunkna lukten som tidigare dykt upp så fort jag börjat värma upp är nu nästan helt borta. Inte ens när det droppar från mina kläder efter ett pass känns lukten speciellt mycket. Jag vet inte om det funkar med vilken variant av Vanish Oxygel som helst. Jag använder den som har en tvättboll som man stoppar in i maskinen, och som används tillsammans med det ordinarie tvättmedlet.

Jag tror jag skulle behöva idka seriöst bajssex för att känna mig lika smutsig som nu, när jag gjort tvättmedelsreklam helt gratis.

För övrigt …

… har väldigt många hittat till min blogg på när de sökt på a) korprofil (person som gillar kiss- och bajssex) och b) matsex. Ibland har de sökt på bägge två. Samtidigt. Intressant kombination.

En studie i smärta (onani på sjukhus)

En av sakerna jag gillar med att vara försöksperson i medicinska studier är att jag får ett kvitto på att jag är fullt frisk, om man med ”fullt frisk” menar ”inga fysiska sjukdomar”. Polarna har spekulerat kring min mentala hälsa när jag berättat att jag är med i medicinska studier, men om jag uppfyller kraven för några av diagnoserna i DSM IV så har det inget med medicinska studier att göra.

Sista studien jag var med i handlade om smärta. Trots ämnet var den mestadels behaglig. Tre och ett halvt dygn på AstraZenecas försöksavdelning, i två omgångar, plus tre besök för kontroller gav mer än 18 000 före skatt. Nu innebär visserligen deltagande i studier vissa restriktioner, bland annat när det gäller träning, alkohol, nikotin och kosttillskott, men såvida man inte är hardcorenikotinist, alkoholist eller elitidrottare så innebär ingendera restriktion något allvarligt problem. Förutom själva smärtstudien som tog drygt en arbetsdag fick vi disponera tiden på försöksavdelningen fritt. Tre sällskapsrum med tv-spel, biljardbord, uppkopplade datorer, dvd-filmer och pingisbord gjorde tillsammans med sällskapet från personalen och de övriga försökspersonerna att tiden förflöt löjligt fort.

Det mest obekväma under studiens gång var såklart smärtan, men den varade inte ens i två timmar. På delad andraplats kom katetern för blodprover som ibland skavde i armvecket, och EKG-telemetrin. Telemetrin innebar att vi som var försökspersoner hade fasttejpade elektroder för EKG, kopplade till en sändare som i sin tur skickade datat till en central server. Kurvorna visades sen på tft-skärmar som hängde i nästan varje rum, så alla kunde hela tiden se varandras puls och EKG-kurvor. Det var småbökigt att duscha med apparaturen, och så fort någons utrustning strulade larmade det i lokalerna. Signalen var oftast av typen diskret dörrklocka, och betydde ”svag eller störd signal”. Ibland fick sändaren för sig att någon saknade puls, då blev larmet mer akut. Liksom personalens respons. Något ingen av oss visste var att systemet också larmade om pulsen steg till en viss nivå. Att vi inte visste det berodde på att vi inte utövade någon större fysisk ansträngning.

Under första omgången på forskningsavdelningen gjorde en incident oss bekanta med pulsnivå-larmet.

En av killarna som var med i den här studien tyckte (uppenbarligen) att det var lite jobbigt att gå i flera dygn utan att få runka. Det fanns få tillfällen för sånt, framförallt med tanke på att det både toalett- och duschdörrar saknar lås. Om något skulle hända oss försökspersoner något så skulle hjälpen aldrig bli fördröjd av en låst dörr. Telemetrin berättade också för personalen var vi befann oss för att kunna hitta oss snabbt i ett nödläge.

Till saken hör också att när man duschade så larmade sändarna oftast, eftersom man kunde komma åt elektroderna medan man tvättade sig. Jag antar att killen i fråga tänkte att duschen var ett utmärkt tillfälle att dra en handtralla, men det han inte tänkte på var att pulsen stiger rätt bra när man är på väg mot orgasm. I hans fall blev det rätt extremt, han lyckades faktiskt uppnå över 180 slag i minuten under själva orgasmen. Hans sändare började larma när han nådde 135, och istället för ”unknown signal” eller ”missing beat” i röd text var larmet ”rapidly increasing heart rate” med pulssiffran blinkandes i orange/rött. Två-tre slag per sekund ökade hans puls till 182, sedan sjönk den med något högre hastighet till hans normala puls. Det rådde ingen tvekan om vad som var på g inne i duschen, varken bland försökspersonerna eller personalen. Killen i fråga var lyckligt ovetande. Inte ens när han kom ut ur duschen och en sköterska frågade �Gick det bra?� med glimten i ögat fattade han. Det var först när glirlingarna från de andra försökspersonerna kom som poletten föll ner. Stackarn blev enormt generad, och det gjorde det såklart roligare att fortsätta med glirlingarna. Att han faktiskt drog en tarzan var coolt. Tyvärr brände han alla statuspoäng genom att skämmas för det.

Visst innebär medicinska studier visst obehag och biverkningar, men det är övergående. På det hela taget är de positiva bitarna klart övervägande, och jag ställer gladeligen upp på fler studier. Om du är inresserad, kan du anmäla dig till AstraZenecas försökspersonsdatabas på www.healthyvolunteers.com

För övrigt …

… så har GE inte haft så mycket fantasi när man designat telemetri-sändarna. Knappen för att kalla på sjuksköterska pryds av en stiliserad bild av en kvinna. Lätt fantasilöst.

Distansföreläsning på distans

”Nä, men gör den gärna extra stark”svarar jag när cafédamen frågar om jag vill ha något på min latte.
”Ska du ha den dubbel’rå?� frågar hon på bred värmländska, och jag nickar efter en kort tvekan. Det är tur det, för den blir inte speciellt stark ändå.

Latten får sällskap av årets första glass medan jag väntar på tåget hem till Stockholm. Det känns smått bakvänt att behöva åka till Karlstad för att hålla en telebild-föreläsning. Framförallt som det inte fanns några deltagare på plats i Karlstad, de satt istället i orter som Motala, Arvika och Linköping. Men solen skiner trots väderprognosens hot om 2 grader och halvmulet, och latten är väldigt bra om jag låtsas att den är gjord på en enkel shot. Jag klagar inte.

Att föreläsa via telebild är väldigt speciellt, framförallt om man inte har några deltagare i rummet man sänder från. Att hela tiden se sig själv på ena teveapparaten är ett störningsmoment, och det är svårt att se hur engagerade deltagarna egentligen när när man bara kan se en ort i taget. Samtidigt är det häftigt att se hur bra tekniken för teleföreläsningar är. Whiteboarden är inte längre en whiteboard, utan en touchscreen som man kan skriva på med en speciell penna. Overhead-apparaten är inte det där gamla åbäket där lärarna aldrig mindes om stencilen skulle vara upp- och ner och/eller bak- och fram (rätt svar: rättvänd), utan en kamera som projicerar bilden ute hos deltagarna. Teknik kan vara som att lösa ett supersvårt sudoku-kryss efter att ha sköljt ner ett gäng triangelmärkta piller med en dunk hembränt, eller så är den som en bal på slottet (alldeles … alldeles underbar!). I det här fallet lutar jag definitivt åt det senare, fast det var ju det där med att åka till Karlstad …

Efter föreläsningen har jag två timmar innan tåget hem går. Jag käkar lunch på universitetsrestaurangen och sitter och studerar människorna. Jag har själv aldrig gått på högskola, och trots att jag har föreläst här fler gånger än jag kan räkna på fingrarna och tårna tillsammans så är det med en främlings ögon jag ser på universitetslivet. En sak som slår mig är hur homosocial miljön på högskolan verkar vara. De flesta sällskap består av bara killar eller bara tjejer. De få blandade sällskap jag ser utspridda i matsalen verkar främst bestå av lärare och personal på universitetet, alltså arbetskamrater. Jag kollar runt och gör en snabb överslagsräkning. De enkönade sällskapen verkar utgöra ungefär tre fjärdedelar av alla lunchätare. Det må vara många år och allehanda erfarenheter och tonårsvåndor som skiljer andraklassare från studenter, men de sociala reglerna kring umgänge har de fortfarande gemensamt. Pojkar leker med pojkar, och flickor med flickor.

För övrigt …

… gick Stockholm City på Slipsgossens aprilskämt, vilket är rätt pinsamt. Att de skriver om ”nyheten” tio dagar senare gör det extra pikant. För att strö lite extra saltsyra i såren så hade Metro en ”Hallå där …” med någon från Slipsgossen om att det där med slipsar för hundar var ett aprilskämt. Stockholm City: ”Koll på Stockholm”? Kanske. ”Koll på mode”? Nja. ”Koll på konkurrenten”? Nope.

… har QX fått hybris och jämför Gaygalan med GLAAD Media Awards i USA. Det är ungefär som att säga att New York Times är USA:s (lite större) version av DN.

Kanadensare är bra på dvd

Jag gillar kanadensare. Dels för att jag verkligen gillat de kanadensare jag träffat. Dels för att dvdboxoffice.com har så bra service. De är inte bara billiga, de levererar också fraktfritt och snabbt till Sverige. Jag förhandsbokade Brokeback Mountain i början av mars, releasedatumet var satt till 4 april. Dvdboxoffice skickade filmen så att den skulle vara framme hos mig senast 4 april, och den var till och med framme dagen innan.

Sånt gillar jag.

Stockholmare kan (inte) köa

Jag är tillbaka i Kista på dagarna, nästan tio år efter förra svängen. Nästan, men inte riktigt. Då var det dataingenjör på Ericsson Radio Systems, nu är det projektledare på IBM. Det är lika spännande nu som då, men av andra anledningar.

Buss är den smidigaste vägen mellan Danderyd och Kista, och buss nummer 178 har snabbt blivit min favoritbuss. Dels är den blå. Av någon, förmodligen helt irrationell, anledning gillar jag de blå bussar mer än de röda. Dels passerar den Sörentorp, där Polishögskolan ligger. Av busspopulationen att döma är det fortfarande övervägande killar som pluggar till polis, vilket gör att det finns oftast något snyggt att vila ögonen på. Sjukt trevligt.

Svenskar i allmänhet är bra på att köa. Kanske är det Jante som gör att vi snällt intar vår plats i de flesta köer. Det är sällsynt att någon försöker tränga sig. De få gånger något sådant händer handlar oftast om missförstånd. Stockholmare skiter totalt i Jante när det gäller bussköer. Där är det accepterat att gå förbi kön och ställa sig längst fram. Inte helt sällan bildas en separat kö från andra hållet med nyanlända passagerare, likt VIP-kön på Patricia en söndag kväll. Hade det varit i matbutiken hade dessa, rätt oartiga, personer säkerligen fått sig en skrapa av dem som köar. Eller i varje fall en arg blick och en suck, för det känns lagom hårt. I busskön är man däremot osynlig när man tränger sig. Det är konstigt att de gånger stockholmarna skiter i Jante är när de är oartiga.

Bubblare på vi-köar-inte-här-listan: rulltrappor.

Jag har precis sett klart första säsongen av Desperate Housewives. Jag var lite skeptisk först, men visst är det en suverän serie. Men Jesse Metcalfe är klart överskattad. Han är inte snygg, han är bara ung, slät och välpumpad. Det kommer man visserligen långt med en söndagkväll på Patricia, men därifrån till Wentworth Miller är steget långt. Sjumilalångt.

Matsex på Naturhistoriska Riksmuseet

Jag var på Cosmonova och Naturhistoriska Riksmuseet idag tillsammans med tre kompisar. Ska man ha roligt på museum så går man bara till den utställning som drar flest barn, och Naturhistoriska var inget undantag. Utställningen om kroppen var klart intressantast. Svenska museer verkar kunna roa två slags människor: torra fanatiker som snöat in på smala ämnen och barn mellan 5 och 12 år.

Roligast på Naturhistoriska var skylten med texten Matsäcksrum. Prova att säga det högt ett par gånger. Gärna på kontoret, tunnelbanan eller varför inte i matbutiken? Hur som helst, vi gick aldrig in där. Det kändes lite icky eftersom det verkade vara mest 5 till 12-åringar där med.

Uställningen ”Natur i Sverige” var också riktigt intressant. Nu förstår jag varför det är ”Pest eller Kolera” att välja mellan att ”att en fågel skiter på dig varje dag, eller att skita på en havsörn”. När jag har sett en havsörn så väljer jag det första. Men det intressantaste var att vi i Sverige har världens äldsta hiss:
Riktigt gammal barnvagnshiss

Under kvällen såg jag ”Final Destination 2” och ”Urban Legend: Bloody Mary”. Den första var bättre än förväntat, den andra var ungefär som förväntat. Det de hade gemensamt var att bägge var sponsrade av Apple. Jag vet inte vad Apple försöker säga med det här, jag som precis köpt en ny iPod hoppas bara att det inte innebär att det gratis följer med en hemsökelse i form av en blek liten flicka med stripigt långt hår i alla Apples produkter.

Reklam för musen / synonymer för kukar

Gör det bekvämt för din mus

Det tog ett tag för mig att koppla när jag såg den här annonstavlan. Vadå bekvämt för musen? Datormöss känner inget? Eh?

En sekund senare såg jag avsändaren. Då föll poletten ner.

Jag gillar kampanjen, det är bra att tamponger slutar suga upp kliniskt blå vätska från provrör eller glas och därmed behandlar fittor – där tampongerna trots allt ska användas – som något osyligt och därmed icke-önskvärt.

Enda invändningen jag har är att jag inte gillar ordet ”mus” som synonym för fitta. ”Mus” är bara snäppet bättre än ”framstjärt”. Killarna har kuk, balle och snopp plus en massa synonymer för erektion: ribba, stånd, bånge. Snopp kanske går bort om man är äldre än 14, men ordet är liksom de andra orden rätt positivt laddat. Säger du de här orden förstår de flesta vuxna svenskar, oavsett dialekt eller region, vad du menar. Tjejer har inte riktigt samma svängrum.

Råkar du någonsin möta Hanne Kjöller, diskutera gärna både problematiken kring synonymer för fittor med henne. Släng gärna in fitt-djup som överkurs. Hon verkar tyckta både fitt-djup och kukar är olämpliga samtalsämnen, vilket tyder på rätt taskigt förhållande till sitt eget könsorgan. Vid närmare eftertanke är det fitt-djup i allmänhet, men Zlatans kuk i synnerhet som är olämpligt som samtalsämne enligt Hanne. Fröken Höger håller inte med.

En av de bästa sakerna med att vara bög är att jag har sett tillräckligt många kukar i både slakt och erigerat tillstånd för att ha ett rätt o-nojigt förhållande till min kuk. Och andras.

Jag är en koprofil kvinnohatare med pedofila tendenser

Jag är inte känd. Skulle jag, mot förmodan, bli det är det lika bra att jag erkänner direkt: jag är gravt korprofil, och kvinnohatare. Jag gillar inte män heller, och har flera gånger uttryckt en önskan om att lemlästa småbarn och värnlösa djur. Jag har fläckvis pedofila tendenser. Jag är potentiell massmördare, bedriver tidelag, incest och säljer gärna mina småsystrar till högstbjudande. Jag är typen som skulle få dig att hellre sova sked mellan Hannibal Lecter och Juha Valjakkala än att ta mig i hand.

Jag blir upphetsad av att avslöja kända kollegers och bekantas sexuella äventyr, deras otrohet, deras knark- och alkoholvanor. Jag uppmuntrar människokränkning, angiveri, hat och personförföljelse. Jag har ett behov av hat, förtal och snaskigt skvaller, och jag ser dessa tre bregrepp som synonyma med storhet. Jag tillfredsställer Alexander Bards perversioner – men även mina egna.

Jag har undgått upptäckt genom några förlåtande egenskaper som gör att du gillar mig ändå. Till exempel min fysiska och mentala perfektion, mitt stora självförtroende och mitt intresse för att föra diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende.

Ovanstående kan styrkas med citat från privata samtal och mailkonversationer jag fört med vänner, arbetskamrater och bekanta. Givet är att citaten måste presenteras och tolkas av Mustafa Can och/eller i Dagens Nyheter.

Hetero mountain

I lördags såg jag Brokeback Mountain för andra gången. En spontan kommentar om filmen från min kompis Wille, som såg den för första gången, var att ”det kändes som att bli överkörd av en emotionell motsvarighet till ett godståg”.

Förutom oss bestod publiken den här gången till största del av heteropar. De kännetecknades av att de hade lite svårt att hantera filmen. Ett slags vuxenvariant av 14-åriga tjejkompisar ser skräckfilm. Varje gång det kom en replik i filmen som kunde tolkas som minsta skämtsam bröt delar av publiken ut i frustande skratt. Till exempel när Jack talar om sitt äktenskap, ”As for the marriage, we could do it over the phone.” Skratten den repliken framkallade skulle gett Robert Gustafsson prestationsångest.

Skratten gick att tolerera när de inträffade på rätt ställe. Men jag höll på att gå i bitar när halva publiken bryter ut i ett särdeles nervöst fnitterskratt under scenen där Alma, Ennis fru, ser Jack och Ennis kyssa varandra.

Den här gången lade jag också märke till översättarens ordval på ett ställe. Under en ”fisketur” säger Ennis följande till Jack:

”Bottom line is… we’re around each other an’… this thing, it grabs hold of us again… at the wrong place… at the wrong time… and we’re dead.”

”This thing” refererar såklart till passionen mellan dem, och att Ennis säger ”this thing” beror hans tystlåtenhet och oförmåga att prata om känslor, inte minst när det gäller passion och kärlek. Han har också ett något kluvet förhållande till sina känslor för Ennis. Det finns ingen riktigt bra översättning för ”this thing” till svenska, och översättaren hade många olika fraser att välja på. Att h-n då väljer att översätta det med ”den här galenskapen” är rätt intressant. Det säger mer om översättaren än om filmen, men det är ändå rätt intressant.