Sexfaktor 7

Sörentorp var vid en första anblick hållplatsen som gud glömde. Den ligger ingenstans. När man tar buss 178 eller 603 mot Kista så är det Danderyd – ingenting – ingenting – Sörentorp – ingenting – Helenelund. Men efter ett tag fattade jag att det är Stockholms bästa smultronställe. Om man med smultronställe menar kollektivtrafikhållplats med hög sexfaktor.

Visst finns Universitetet, som ju har en hög andel hunkar. Liksom Flemingsberg. Men de har en sexfaktor på kanske 2, vilket betyder att av tio personer som kliver av eller på den hållplatsen är två så snygga att jag man skulle ha sex med dem om tillfälle gavs. Vilket inte är att förakta. Sexfaktorn alltså. De flesta hållplatser har svårt att komma upp i sexfaktor 1.

Svaret på den uppenbara frågan är enkelt: för att enda skälet till att kliva av eller på vid Sörentorp är om man ska stalka polisaspiranter till Polishögskolan. Polishögskolan i Stockholm har 898 studerande, och sisådär fyra av fem är killar. Det är klart att det finns en hel del utseendehämmade polisstuderande, men de blir lite snygga by association. Enda som skulle kunna generera en högre sexfaktor är en station där bara värnpliktiga kliver av och på. Nakna och inoljade. Med Jake Gyllenhaal som sällskap. Naken och inoljad.

Jag vill härmed dementera att jag insåg det här för att jag brukar leka Felix Herngrens rulltrappelek från ”Vuxna Människor” på bussar och tunnelbanor. Rent hypotetiskt så skulle det kunna vara så att jag vid varje hållplats måste ha sex med någon av dem som kliver på färdmedlet. I verkligheten är det ju bara konstiga, omogna och/eller sexuellt frustrerade personer som gör sånt.

Jag var tvungen att söka på nätet för att se om jag skulle vara ensam om att bete mig så, om jag nu gjorde det. Men det finns tydligen personer som är lika knäppa som jag så konstiga att de faktiskt leker så. Spårvagnspåsättning, heter det i Göteborg. Ska vi säga t-baneknull här i Stockholm då?

Stockholmare kan (inte) köa

Jag är tillbaka i Kista på dagarna, nästan tio år efter förra svängen. Nästan, men inte riktigt. Då var det dataingenjör på Ericsson Radio Systems, nu är det projektledare på IBM. Det är lika spännande nu som då, men av andra anledningar.

Buss är den smidigaste vägen mellan Danderyd och Kista, och buss nummer 178 har snabbt blivit min favoritbuss. Dels är den blå. Av någon, förmodligen helt irrationell, anledning gillar jag de blå bussar mer än de röda. Dels passerar den Sörentorp, där Polishögskolan ligger. Av busspopulationen att döma är det fortfarande övervägande killar som pluggar till polis, vilket gör att det finns oftast något snyggt att vila ögonen på. Sjukt trevligt.

Svenskar i allmänhet är bra på att köa. Kanske är det Jante som gör att vi snällt intar vår plats i de flesta köer. Det är sällsynt att någon försöker tränga sig. De få gånger något sådant händer handlar oftast om missförstånd. Stockholmare skiter totalt i Jante när det gäller bussköer. Där är det accepterat att gå förbi kön och ställa sig längst fram. Inte helt sällan bildas en separat kö från andra hållet med nyanlända passagerare, likt VIP-kön på Patricia en söndag kväll. Hade det varit i matbutiken hade dessa, rätt oartiga, personer säkerligen fått sig en skrapa av dem som köar. Eller i varje fall en arg blick och en suck, för det känns lagom hårt. I busskön är man däremot osynlig när man tränger sig. Det är konstigt att de gånger stockholmarna skiter i Jante är när de är oartiga.

Bubblare på vi-köar-inte-här-listan: rulltrappor.

Jag har precis sett klart första säsongen av Desperate Housewives. Jag var lite skeptisk först, men visst är det en suverän serie. Men Jesse Metcalfe är klart överskattad. Han är inte snygg, han är bara ung, slät och välpumpad. Det kommer man visserligen långt med en söndagkväll på Patricia, men därifrån till Wentworth Miller är steget långt. Sjumilalångt.