Distansföreläsning på distans

”Nä, men gör den gärna extra stark”svarar jag när cafédamen frågar om jag vill ha något på min latte.
”Ska du ha den dubbel’rå?� frågar hon på bred värmländska, och jag nickar efter en kort tvekan. Det är tur det, för den blir inte speciellt stark ändå.

Latten får sällskap av årets första glass medan jag väntar på tåget hem till Stockholm. Det känns smått bakvänt att behöva åka till Karlstad för att hålla en telebild-föreläsning. Framförallt som det inte fanns några deltagare på plats i Karlstad, de satt istället i orter som Motala, Arvika och Linköping. Men solen skiner trots väderprognosens hot om 2 grader och halvmulet, och latten är väldigt bra om jag låtsas att den är gjord på en enkel shot. Jag klagar inte.

Att föreläsa via telebild är väldigt speciellt, framförallt om man inte har några deltagare i rummet man sänder från. Att hela tiden se sig själv på ena teveapparaten är ett störningsmoment, och det är svårt att se hur engagerade deltagarna egentligen när när man bara kan se en ort i taget. Samtidigt är det häftigt att se hur bra tekniken för teleföreläsningar är. Whiteboarden är inte längre en whiteboard, utan en touchscreen som man kan skriva på med en speciell penna. Overhead-apparaten är inte det där gamla åbäket där lärarna aldrig mindes om stencilen skulle vara upp- och ner och/eller bak- och fram (rätt svar: rättvänd), utan en kamera som projicerar bilden ute hos deltagarna. Teknik kan vara som att lösa ett supersvårt sudoku-kryss efter att ha sköljt ner ett gäng triangelmärkta piller med en dunk hembränt, eller så är den som en bal på slottet (alldeles … alldeles underbar!). I det här fallet lutar jag definitivt åt det senare, fast det var ju det där med att åka till Karlstad …

Efter föreläsningen har jag två timmar innan tåget hem går. Jag käkar lunch på universitetsrestaurangen och sitter och studerar människorna. Jag har själv aldrig gått på högskola, och trots att jag har föreläst här fler gånger än jag kan räkna på fingrarna och tårna tillsammans så är det med en främlings ögon jag ser på universitetslivet. En sak som slår mig är hur homosocial miljön på högskolan verkar vara. De flesta sällskap består av bara killar eller bara tjejer. De få blandade sällskap jag ser utspridda i matsalen verkar främst bestå av lärare och personal på universitetet, alltså arbetskamrater. Jag kollar runt och gör en snabb överslagsräkning. De enkönade sällskapen verkar utgöra ungefär tre fjärdedelar av alla lunchätare. Det må vara många år och allehanda erfarenheter och tonårsvåndor som skiljer andraklassare från studenter, men de sociala reglerna kring umgänge har de fortfarande gemensamt. Pojkar leker med pojkar, och flickor med flickor.

För övrigt …

… gick Stockholm City på Slipsgossens aprilskämt, vilket är rätt pinsamt. Att de skriver om ”nyheten” tio dagar senare gör det extra pikant. För att strö lite extra saltsyra i såren så hade Metro en ”Hallå där …” med någon från Slipsgossen om att det där med slipsar för hundar var ett aprilskämt. Stockholm City: ”Koll på Stockholm”? Kanske. ”Koll på mode”? Nja. ”Koll på konkurrenten”? Nope.

… har QX fått hybris och jämför Gaygalan med GLAAD Media Awards i USA. Det är ungefär som att säga att New York Times är USA:s (lite större) version av DN.

Stockholmare kan (inte) köa

Jag är tillbaka i Kista på dagarna, nästan tio år efter förra svängen. Nästan, men inte riktigt. Då var det dataingenjör på Ericsson Radio Systems, nu är det projektledare på IBM. Det är lika spännande nu som då, men av andra anledningar.

Buss är den smidigaste vägen mellan Danderyd och Kista, och buss nummer 178 har snabbt blivit min favoritbuss. Dels är den blå. Av någon, förmodligen helt irrationell, anledning gillar jag de blå bussar mer än de röda. Dels passerar den Sörentorp, där Polishögskolan ligger. Av busspopulationen att döma är det fortfarande övervägande killar som pluggar till polis, vilket gör att det finns oftast något snyggt att vila ögonen på. Sjukt trevligt.

Svenskar i allmänhet är bra på att köa. Kanske är det Jante som gör att vi snällt intar vår plats i de flesta köer. Det är sällsynt att någon försöker tränga sig. De få gånger något sådant händer handlar oftast om missförstånd. Stockholmare skiter totalt i Jante när det gäller bussköer. Där är det accepterat att gå förbi kön och ställa sig längst fram. Inte helt sällan bildas en separat kö från andra hållet med nyanlända passagerare, likt VIP-kön på Patricia en söndag kväll. Hade det varit i matbutiken hade dessa, rätt oartiga, personer säkerligen fått sig en skrapa av dem som köar. Eller i varje fall en arg blick och en suck, för det känns lagom hårt. I busskön är man däremot osynlig när man tränger sig. Det är konstigt att de gånger stockholmarna skiter i Jante är när de är oartiga.

Bubblare på vi-köar-inte-här-listan: rulltrappor.

Jag har precis sett klart första säsongen av Desperate Housewives. Jag var lite skeptisk först, men visst är det en suverän serie. Men Jesse Metcalfe är klart överskattad. Han är inte snygg, han är bara ung, slät och välpumpad. Det kommer man visserligen långt med en söndagkväll på Patricia, men därifrån till Wentworth Miller är steget långt. Sjumilalångt.