Jag är tillbaka i Kista på dagarna, nästan tio år efter förra svängen. Nästan, men inte riktigt. Då var det dataingenjör på Ericsson Radio Systems, nu är det projektledare på IBM. Det är lika spännande nu som då, men av andra anledningar.
Buss är den smidigaste vägen mellan Danderyd och Kista, och buss nummer 178 har snabbt blivit min favoritbuss. Dels är den blå. Av någon, förmodligen helt irrationell, anledning gillar jag de blå bussar mer än de röda. Dels passerar den Sörentorp, där Polishögskolan ligger. Av busspopulationen att döma är det fortfarande övervägande killar som pluggar till polis, vilket gör att det finns oftast något snyggt att vila ögonen på. Sjukt trevligt.
Svenskar i allmänhet är bra på att köa. Kanske är det Jante som gör att vi snällt intar vår plats i de flesta köer. Det är sällsynt att någon försöker tränga sig. De få gånger något sådant händer handlar oftast om missförstånd. Stockholmare skiter totalt i Jante när det gäller bussköer. Där är det accepterat att gå förbi kön och ställa sig längst fram. Inte helt sällan bildas en separat kö från andra hållet med nyanlända passagerare, likt VIP-kön på Patricia en söndag kväll. Hade det varit i matbutiken hade dessa, rätt oartiga, personer säkerligen fått sig en skrapa av dem som köar. Eller i varje fall en arg blick och en suck, för det känns lagom hårt. I busskön är man däremot osynlig när man tränger sig. Det är konstigt att de gånger stockholmarna skiter i Jante är när de är oartiga.
Bubblare på vi-köar-inte-här-listan: rulltrappor.
Jag har precis sett klart första säsongen av Desperate Housewives. Jag var lite skeptisk först, men visst är det en suverän serie. Men Jesse Metcalfe är klart överskattad. Han är inte snygg, han är bara ung, slät och välpumpad. Det kommer man visserligen långt med en söndagkväll på Patricia, men därifrån till Wentworth Miller är steget långt. Sjumilalångt.