Kommentarerna är oslagbara. Ibland undrar jag om inte hela världen är ett South Park-avsnitt. Tyvärr har Aftonbladet tagit bort alla kommentarer och stängt av kommentarsfunktionen, förmodligen för att diskussionen urartade. Det som var mest tydligt: det var Amina, tjejen i artikeln, som fick ta nästan allt stryk som var riktat specifikt mot en person. Det finns mängder att säga om det i sig, men det viktigaste som slog mig är att många pratar om att Sverige är världens mest jämställda land. Jag har inte så mycket erfarenhet av andra länder, och hoppas att de har rätt. Men vi är långt, extremt långt från målet.
Jag tycker att vi har uppnått ett jämställt land när till och med internettrollen är jämställda i sitt trollande och sitt hån.
När det gäller ”mest förvirrade troll” vet jag inte om det är personen som tycker att det är Alliansens fel att jag tar ”barbiedrogen” …
Av alla saker jag läst om brun-medlet (och för vissa, ”brun, smal & kåt-medlet”) Melanotan II innan jag testade det fanns det inget som skrämde mig mer än att det kallas för ”barbiedrogen”. Hur mycket ”jag-vill-vara-med-i-Paradise-Hotel-white-trash” känns inte det?
Samtidigt kan man inte bortse från den queera aspekten på att använda något som kallas för barbiedrogen om man är kille.
Aftonbladet intervjuade mig om hur jag ser på att Läkemedelsverket går ut och varnar för ”barbiedrogen Melanotan II”. Med foto. Plötsligt skulle jag ge alla barbieknarkare ett ansikte. Jag fick fortfarande inte ihop ekvationen ”white trash” och ”queer”, förrän en av mina Facebook-vänner helt briljant konstaterade att det är ”trash queer”. Eller ”queer trash”, beroende på hur man ser det.
Så långt känns det okej. ”Trash queer” är en etikett jag kan känna mig hemma i.
Micke Kazarnowicz: queer trash med crazy eyes
Idag publicerades artikeln på Aftonbladet. Inga konstigheter med texten, jag är rätt citerad och jag kan stå för mina citat. Men bilden! Bilden! Jag ger inte bara ”trash queer” ett ansikte, jag har också CRAZY EYES.
Barbieknarkande queer trash med crazy eyes. Helt plötsligt är kommentaren från Pojkfröken på Facebook helt relevant:
Queer trash med crazy eyes = the gay Anna Anka
Jag inser dock att jag, tack och lov, ligger i rätt del av crazy-hot-skalan (vänstra delen), eftersom jag ändå får ligga:
Hot-crazy-skalan
(En not om ”barbiedrog”: det är falsk marknadsföring, eftersom ”drog” per definition ska ge något slags rus. Det borde så klart heta ”barbiehormon”.)
Hemingway skrev en gång en hel historia med bara sex ord: ”For sale: baby shoes, never worn”. Post Secret tog traditionen vidare genom att skapa ett forum dit folk kan skicka sina hemligheter anonymt på ett vykort, hemligheter som ibland har långa historier bakom sig.
Hemlighet inskickad till Post Secret
Nu för tiden berättar människor liknande historier genom sökmotorer. Det behövs inte mycket fantasi för att väva historier av fraser som ”hur överlever man skuldkänslorna om man orsakat en annans död?”och ”hur man slår ner en vuxen” (bägge är autentiska fraser som personer sökt på för att hamna på min blogg).
Jag är också fascinerad av tanken över hur jag kan sätta ihop de sökfraser som människor använt för att hitta till min blogg till dikter, som blir ett slags samarbete mellan mig och mina (ovetande) besökare. De är helt anonyma, och lämnar ändå ett märke efter sig som blir en blandning av dem, mig och min blogg.
Jag kallar det googlepoesi (eller sökordspoesi)
Här är googlepoesi för juni 2010. Varje rad är en unik sökfras, helt oförvanskad, som någon använt för att hitta min blogg under juni månad:
hur det är att vara sambo med en man som är manodepressiv
hatar den här världen
jag ville jag vore
mr gay sweden 2007
jag har bestämt mig för att inte bli fet
jag vill ligga
fastbunden i en tandläkarstol
ont utan onani
midsommarstången en penis
i fittan
orgasm restriktion
jan myrdal
bajs-elvis
vill inte ha någon relation just nu
hade sex på bastuklubb
bareback sex
storpack glidmedel
kåt kvinna söker
anton abele
han är dålig på att hångla
lika menlös som en blindtarmsdonation
anna ekelund+aftonbladet
Fred ”God hates fags” Phelps är även känd som ”God hates America”- och ”God hates Sweden”-pastorn. Eftersom bögar och liberal inställning till allt bögrelaterat är grundorsaken till att Gud hatar typ allt, borde pastorn förenkla för sig själv och alla andra och köra sin slogan som ”God hates you, your mom and pretty much everything else because of the fags”. Hans församling består mestadels av hans familj, som är extremt duktiga på att yngla av sig. Där har vi ”breeders” i ordets rätta bemärkelse. Det jag inte visste var att det fanns några avhoppare, bland annat hans son Nate som har ställt upp på en halvtimmeslång intervju. Intressant och sevärt!
Synopsis av detta inlägg: QX skriver i både papperstidningen och på webben om sin populäraste bloggare. Problemet är att det inte är sant: hans siffror är uppblåsta och det finns minst en blogg bland Qruisers som har dokumenterat fler läsare än Andreas på ”Daska dasen i bordet”. Frågan är om QX bara är inkompetenta och inte förstår ”besök” respektive ”sidvisningar” eller om de medvetet ljugit ihop nyheten för att lyfta sitt eget, annonsdrivna, bloggsystem.
Lång version: QX skriver om ”sin populäraste bloggare” i både papperstidningen och på sin sajt. Bloggen i fråga, ”Daska dasen i bordet”, har enligt QX.se 17 000 läsare på en månad (i papperstidningen står inga siffror, där omnämns bara bloggen som ”den populäraste bloggen på QX”).
Enligt QX har Daska dasen i bordet 17 000 läsare
Det är inte orimligt, det finns bloggare i sverige som har tio- och tjugodubbla antalet läsare. En blogg som lyckas ge sin läsekrets inlägg de finner läsvärda kan med målmedvetenhet komma upp i de siffrorna.
Problemet är att dessa siffror inte stämmer när man jämför med andra tjänster.
Tittar man på Aftonbladets Bloggportalen.se, där ”Daska dasen i bordet” finns registrerad ser man att den ligger någonstans kring 1500 unika besökare (som Bloggportalen definierar som ”unika IP-adresser”) de senaste sju dagarna. En annan blogg som är betydligt mer välläst är Blondaa, som enligt Bloggportalen har mer än det dubbla besökarantalet och har haft det under den senaste veckan.
Bloggportalens topplista över HBTQ-bloggar, tors 22 juli
Även Blondaa är registrerad på i QX bloggsystem. Men där ligger han i princip konstant tvåa:
QX topplista över bloggar torsdag 22 juli 22:56
Tittar man på läsarantalet som följer respektive bloggare i Google Reader (2 för DDIB, 13 för Blondaa) och Bloglovin’ (4 för DDIB, 285 för Blondaa) så pekar även dessa siffror på att Blondaa är betydligt mer läst.
Då slog det mig. Med ”läsare” menar QX ”sidvisningar”. Varje gång du laddar om en sida som är listad i QX bloggsystem räknas besökarantalet upp med 1. QX topplista är inte något annat än en sidräknare. 2010 lanserar QX ett bloggsystem från 2005 med ett statistikverktyg från 1997.
Det i sig är pinsamt. Det tillhör grundskolningen att veta skillnaden mellan ”sidvisning” respektive ”unik besökare”, framför allt för personer som utvecklar åt en webbplats som är reklamdriven. En pikant detalj är att någon jobbar på att blåsa upp siffrorna för ”Daska dasen i bordet” i QX system. Strax efter midnatt den 23 juli hade bloggen strax över 1500 läsare enligt QX. Bloggportalen sa strax över 1650 (notera också Bloggportalen räknar senaste veckan, QX räknar typ senaste dygnet). Nio timmar senare säger Bloggportalen 1950 läsare. 300 fler läsare är en aktningsvärd ökning för en blogg som brukar snitta 1400-1500 per vecka, och onekligen en effekt av att vara pushad i både på webben och i papperstidningen. Vad QX egna system säger? 2930 besök, eller 1400 fler.
Bloggportalen.se:s siffror är mycket svårare att manipulera. Tittar jag på min sajt och jämför besökarantalet som Bloggportalen rapporterar med vad Google Analytics säger stämmer de två hyfsat överens. Det är nu vi kommer till pudelns kärna: Hos Bloggportalen.se kommer knappt Blondaa, som alltså har mer än dubbelt fler läsare än ”Daska dasen i bordet”, upp i 17 000 besökare per månad.
Det finns två förklaringar. Den ena är ”inkompetens”:
QX har litat blint på siffrorna från sitt eget verktyg, som alltså kan manipuleras av en datorliterat femåring. De valde att skriva om den blogg som nästan konstant ligger på toppen och som hela tiden ökar i läsarantal på ett sätt som inte överensstämmer med någon annan mätning. De har tagit antalet sidvisningar och rapporterar det som antal läsare.
Den andra är ”medveten lögn”:
QX är medvetna om att deras system räknar sidvisningar, att det finns andra bloggar registrerade i deras system som har fler läsare, men har valt att manipulera siffrorna så att den ligger på toppen eftersom den ligger i deras eget system. Vinsten är att de kan skriva en nyhet om det och få fler att blogga i deras plattform, som också visar annonser, och därmed öka annonsintäkterna. Frågan är om annonsörerna då betalar för faktiska antalet unika besökare/klick eller om de betalar för exponeringar – i vilket fall de inte får så mycket valuta för pengarna. De kan alltid hävda att de valde den blogg som ligger i deras eget system, men det förklarar inte de höga siffrorna.
För att bevisa min tes så satte jag min blogg på enkel omladdning. På några timmar har jag blivit just QX populäraste blogg utan att ha haft speciellt många fler läsare.
QX topplista över bloggar efter några omladdningar
Uppdatering: att blogga på Qruiser är inte speciellt sökmotorvänligt. Det här inlägget hamnade direkt överst i Googles sökresultat för ”Daska dasen i bordet”. QX utvecklare är inte bara inkompetenta när det gäller statistik, de kan inte sökmotoroptimera heller uppenbarligen. Om du letar efter en bloggplattform rekommenderar jag wordpress.com, Tumblr eller Blogger.
Jag förstår varför så många kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. De gör det av hat, förakt och hopp.
Det är samma anledningar som gör att jag väljer att rösta på Piratpartiet. De är det alternativ jag ogillar minst, men framför allt är de otestade. Någonstans finns en strimma hopp att de ska kunna ta med sig något annat in i det ruttnande, inavlade träsk som svensk politik är idag.
Under valår pendlar jag mellan rödglödgad vrede, avgrundsdjupt förakt och total uppgivenhet. Det svenska politiska systemet premierar ryggradslöshet, maktmissbruk och populism. Det finns några få lysande undantag på individnivå; politiker som är intellektuellt hederliga och följer sin ideologi.
I Sverige är den politiska debatten ett skyttegravskrig som handlar om indoktrinering och skolning av de egna. Det handlar om att föra fram sitt budskap på ett sätt som stärker fanatismen bland de egna, samtidigt som man förvanskar det så att alla, som inte blint tror på sin ledare vare sig hen heter Mona eller Fredrik, tänker ”Ah, det där är ju inte så dumt”. Vi kan kalla fenomenet ”politisk hederlighet”.
Jag tror att det hela bäst sammanfattas av Jesper Nilssons inställning, @redundans, när han och jag försökte diskutera politik på Twitter: Politik är kaderverksamhet. Det handlar om skolning av sina egna. Om muskler av stål.
(Hela konversationen kan följas bakåt från denna tweet)
Nu är Jesper Nilsson inte politiker, men han beskriver den svenska politiken perfekt: en kaderverksamhet där de egna ska skolas och motståndarna ska skjutas ner. Motståndarnas budbärare måste dö, oavsett bud, och det egna ansiktet måste räddas oavsett vad.
Ett perfekt exempel på hur djupt det här systemet sitter är Anders Wallner. Han tillhör en av dem som jag ser som undantag i den ryggradslösa massa den svenska politiker utgör. Att debattera politik med honom är en frisk fläkt, eftersom hans ståndpunkter grundar sig i ideologi och eftersom han ser skillnad på moraliserande argument, faktaargument och känsloyttringar. Men i pressade situationer tillhör han till syvende och sist kadern ”De rödgröna”, som alla andra politiker skolad att prioritera politisk strategi framför väljar-respekt.
För ett tag sedan körde de rödgröna ett utspel som just inbegrep ”politisk hederlighet”. I korta drag bad de Riksdagens Utredningstjänst räkna på deras tänkta politik. Resultatet blev, som Fredrik Westerlund beskriver det:
som att be RUT att räkna antalet cyklar och sedan slå fast att det inte finns några bilar.
Även RUT påpekade felen i sitt resultat. De rödgröna valde att inte ta med RUT:s egen anmärkning, och har sedan dess (mig veterligen) inte bemött de förfrågningar om förtydligande de fått.
Anders Wallners reaktion när Fredrik Westerlund ställde frågan var:
Om siffrorna inte stämmer är det, mig veterligen, riksdagens utredningstjänst som inte kan räkna.
Ryggradsreaktionen är alltså inte att den egna kadern kan ha fel. Den är att tjänstemän vars uppdrag är att serva politiker med objektivitet, utan tanke på partipolitisk tillhörighet, inte kan utföra sitt jobb korrekt.
Tänk nu att de rödgröna varit McDonalds. Ryggradsreaktionen för en representant hade inte varit ”skyll på leverantören”, den hade varit ”det här måste undersökas, jag ber att få återkomma”. Och sedan själv undersökt det, eller hänvisat till någon som kan ge ett svar.
I ett idealsamhälle skulle politiker se sig själva som talespersoner för företag. Vi skulle se politiska aktivister som brinner för att lyfta fram det varumärke man gillar istället för att klanka ner på motståndet, på samma sätt som jag aldrig skulle börja klanka på GB bara för att jag gillar Ben&Jerry’s. Det är en lång väg dit, men som alla långa resor börjar den med ett litet steg. Och det är att bryta de etablerade partiernas dominans och föra in något nytt. Jag hoppas bara att det blir i form av Piratpartiet och inte i form av Sverigedemokraterna.
Konkurrensen på tidningsmarknaden är stenhård. I Göteborg såg jag att Anders Öhrman har fått hård konkurrens – kanske framför allt när det gäller innehåll. Denna tidning återfanns i en Presstop-butik: Tidningen om Väder
Skämt åsido, det finns riktigt bra livsstilsmagasin som riktar sig till bögar. Jag hoppas att det finns minst lika bra som riktar sig till flator. Jag tror att det är svårt att göra ett och samma som riktar sig till hela HTB-samhället. Här är samma grej som när det gäller programpunkterna på Pride: HBT-samhället måste våga stå enade utåt, men vara diversifierade inåt och erkänna att ibland har bögar och flator nästan ingenting gemensamt, och ibland har de massor. Liksom homosexuella och transpersoner. Hur som helst, varje gång Winq landar i brevlådan blir jag jävligt glad. Den kommer bara ut varannan månad, men i gengäld innehåller varje nummer mer substans än QX i Anders Öhrmans tappning lyckas åstadkomma på ett år. Winq
Om du gillade filmen ”Nakenlekar” jag skrev om här om dagen så ser du också fram mot 1 september när Crazy Pictures släpper sin ”Poesi för fiskar”. Det här är framtiden för svensk film. Dramaten-skolade skådisar är bara nakna kejsare som inte kan hålla en naturlig dialog om du så lovar dem en Oscar för det. Filmerna om Lisbet Salander kommer att bli mycket bättre i amerikansk tappning eftersom de i alla fall kan prata utan att det låter som de har ett plockepinn upp i arslet.
För er som liksom jag inte visste om bakgrundsstoryn till ”Sex and the City 2”:
Michael Patrick King och Sarah Jessica Parker såg ”Two girls, one cup” och uppföljaren ”Two girls, one finger” och blev så inspirerade att de valde att göra en hommage till dessa filmer. Arbetstiteln var ”Four girls, one cunt”. Med ”girls” menar de ”effing bimbos” och med ”cunt” menar de ”Carrie”.
Jag hade blivit varnad av både recensenter – en skrev till exempel att ”This is the new torture porn” – och av tittare. Människor som ville bespara andra lidandet av att sitta igenom två och en halv timma smaklösa banaliteter har lagt ut videofilmer på sina reaktioner på när de såg den för första gången. Ta till exempel denna mormors reaktion när hon ser gaybröllopsscenen feat Liza Minelli:
Precis som mormodern i filmen ovan kunde vi inte se hela ”Sex and the City 2”. Vi satt kvar i biografen ungefär tills the effin bimbocunt träffar Aidan. Vid det laget hatade jag henne så mycket att jag förmodligen aldrig kommer att kunna se om teveserien igen. Jag kände en stark lust av att lägga mig i fosterställning i duschen och låta kokhett vatten skålla bort känslan av att vara smutsig ända in i själen (aka våldtäktsduscha). Jag ville bränna alla ägodelar jag hade, aldrig mer shoppa och hädanefter bara dricka en blandning av fulöl och samarin i de mest oglamorösa kärl jag kunde hitta. Det var bara en påfyllning av kulturella upplevelser tidigare på dagen som fick mig att stanna vid våldtäktsduschen.
Så, om du redan sett den: jag beklagar sorgen. Har du inte gjort det, känn dig varnad. Den är inte så dålig att den måste ses därför, den är så dålig att den borde brännas, begravas och samtliga inblandade straffknullas med kaktus i alla hål, utan skydd.
Det jag ogillar med filmen: bristen på personkemi mellan huvudkaraktärerna, Carries intellektualiserande av hennes svaga självkänsla och projiceringen av den på hennes äktenskap, kolonialismen, den uppenbara och smaklösa produktplaceringen med kamerasvep över hela rummet innan man kommer till Mr Big liggandes i soffan, homobröllopet mellan två personer som hatar varandra men råkar vara seriens två enda bögar, hur karaktärerna lämnar sina original-jag till förmån för Kissie-bimbos av värsta sort (exmempel: istället för att ge Samantha en skrapa för att hon försöker lura sin kropp att vara ung med en handfull tabletter varje dag, bejakar Miranda henne och berättar hur hon gör för att hålla sig smal). Det är bara några av sakerna, hade jag sett hela filmen hade jag nog blivit misantrop.
