Knullrufs? Nä, men fläckad t-shirt

Förra gången han blev dagens hjälte tipsade han om regelrätt porr i reklamfilm, när Shaï körde en av de bästa interaktiva reklamkampanjerna jag hittills har sett.

Nu blir Rexxie dagens hjälte igen. Såklart är det snuskrelaterat den här gången också (bless you Rexxieboy). Jag har totalt missat att East Village Boys är mer än skönt trashsnuskig blogg, de har en shop också. Där man kan köpa en soffbordsbok med namnet “cumfaces” och den här sköna t-shirten:

Jag har såklart beställt både boken och t-shirten. Synd att jag bestämde mig för att köra rakat igen, för den t-shirten med ett knullrufs hade gjort succé under Europride i år.

Andras blogginlägg om , , ,

Agera mot barnamördarna!

Jag har skrivit fingrarna blodiga för att tända ljus för lilla Engla på Expressen.se. 28 816 gånger fick jag ihop innan jag skavt ner köttet till benflisorna, men det var det värt. Se så många virtuella ljus som tänts för Engla på Expressen.se. Där fick 42-åringen så han teg!

Detta inlägg är mödosamt ihopskrivet med tårna, då alla mina fingrar bara är köttslamsor efter allt klickande. Det luktar också brandrök i min lägenhet, eftersom min gardin brann ner när jag försökte tända alla 63 ljus jag ställt i fönstret. Alla skulle ju tändas klockan 21, och jag hade lite bråttom och slant lite.

Det blev lite svettigt också när det brann. Det gör så ont i fingrarna att jag gråter så fort jag måste röra handen. Utan att ljuga kan säga att jag offrat blod, svett och tårar för lilla Engla. Tänk så 42-åringen ska skämmas nu, och tänk så mycket bättre Englas familj måste må när de vet att jag lider så för deras lilla ängel.

Men det räcker inte. Jag känner att jag måste agera. Därför har jag startat en grupp på Facebook. Agera du också! Gå med i gruppen ”Bevara oss från barnamördandet” Lägg också följande text i din blogg:

*** STOPPA BARNAMÖRDANDET ***
Om du ser något, anmäl det genast
till BRIS eller polisen! Gå med i Facebook-
gruppen ”Bevara oss från barnamördandet”
Denna text borde alla på Internet ha på
sin blogg. Kopiera och lägg i bloggen!
*** STOPPA BARNAMÖRDANDET ***

PS. Alla som inte har den här texten ovanför på sin blogg är barnamördare.

Andra bloggares inlägg om , , ,

Saker jag inte visste: Kiwi är grymt användarvänligt

Jag kom på att jag visst fick en aha-upplevelse under kursen på Berghs.

Det finns några frukter och bär som är grymt dåligt designade ur användarperspektiv. Litchi. Kokosnötter. Apelsiner. Och fram till igår, kiwi. Det här är saker man inte vill ha i en fruktkorg på en kurs, eftersom de kräver en arsenal av servetter, knivar och andra tillbehör.

Fruktkorgen på kursen innehöll kiwi, vilket jag anmärkte på. Då sa någon ”På Nya Zeeland äter man dem med skal på.”

Jag tänkte att han med mig skämtade aprilo. Samtidigt sporrar det ens kreativitet att göra gamla saker på nya sätt, även om det är fel sätt. Så jag tog en tugga, och det var – för att använda ett uttryck från reklamen förr – grrreat! Inte alls stickigt, hårigt eller taggigt, och ingen bismak heller.

Vilket är ungefär samma beskrivning som på en attraktiv pung. Nu har den här reklamen tappat all sin poäng:

Andras blogginlägg om , ,

Multi-spontan är dagens ord

Att vara kreativ i två dagar är lite som ett triathlon för hjärnan.

Vad sägs om en vägkrog som har som idé att ”slå sönder barns illusioner”? Tanken är att man utgår från Astrid Lindgrens sagovärld för att locka barnen, och när de sen ätit sin spagetti med köttfärssås visar man en bild på Griseknoen och säger ”titta, din mat är gjord av Griseknoen”. Som jultema kan man avslöja att tomten inte finns, och mot extra betalning berättar man för barnen att de är adopterade.

Det är härligt att få spåna idéer när alla bejakar vad man än kommer med.

Jag har varit på en tvådagarsutbildning i ”Att leda idéprocesser” på Berghs. ”Idélaboratorium” och ”idéastronaut” är två termer från kursen.

Det blev ingen aha-upplevelse, men däremot fick jag medvetandegöra den kreativa processen, vilka fällor som finns och hur man kan starta och hålla igång en idéprocess i en grupp. Det, plus en mängd praktiska verktyg och ett gäng riktigt bra komplimanger är värt att hjärnan känns som lapskojs:
Komplimanger

(Endera dagen ska jag göra något av min röst också.)

Vi kom inte bara på helknäppa idéer, vi kom på en del bra också. Som till exempel denna:
Videoskärmar vid varje bord där man kan spela in en videodagbok. Man berättar var man är på väg och vad man har för förväntningar, eller var man har varit och hur det var, så att andra som åker samma väg kan kolla på det och få inspiration.

Andra bloggares inlägg om , , , ,

I’m not blond, but my sister is

Ja, majoriteten av våra människor vet verkligen ingenting. De vet inte ens vad de inte vet. De har ingen förmåga att uppskatta argument eller en givande diskussion. De är totalt meningslösa och jag tycker inte att de behöver finnas. Jag tycker att de ska ge plats för människor som faktiskt tillför någonting, människor som kan stava sitt namn och som vet när det är läge yttra sig eller låta bli.

Det finns faktiskt dumma människor som är smartare än ovan nämnda. De som accepterat sin brist och därmed väljer att hålla käften när andra, mer berikade människor talar. De som låter bli att ge sig in i en diskussion som de inte kan hantera, de som väljer att göra det bästa av det lilla de har. Hemskt mycket respekt till er.

Borta i bloggosfären pågår en diskussion om huruvida det är okej att skylta med sitt bimboskap eller inte. Jag tycker att debatten i sig är väldigt intressant, det är nämligen ett fenomen som jag själv reagerat väldigt starkt på det senaste året. Helt plötsligt finns det ingenting som är mer häftigt eller mer inne än att vara rakt igenom jättebimbo, är du inte blond så bör du i alla fall känna någon som är det och även om du egentligen inte känner personen alls så måste du låtsas som att det är din bästa vän. Då ser folk upp till dig, då tycker de att du är häftig och inne. Först då har du verkligen uppnått någonting här i livet.

Min kompis är blond.
Hennes syster är blond.
De är två av de mest underbara människor jag känner, men de hade de varit oavsett sin blondhet. Jag har inte och har aldrig haft några som helst fördommar mot bimbos. Jag är uppfostrad av den minst främmandefientliga familj du kan hitta och blivit präglad av allas likas värde så långt tillbaka jag kan minnas. Nu när ni vet detta, är det då okej att jag yttrar mig? Känns det acceptabelt att jag uttalar en negativ åsikt om det uppenbarligen-mer-känsliga-än-vi-låtsasom-ämnet? Jag tycker inte att det är okej att driva en blogg som helt och hållet bygger på hur blond skribenten är och hur många bimbosaker hon har gjort. Hur många bimbogrejer hon tycker om och hur många blonda åsikter hon har. Jag tycker att det är pinsamt och framför allt är det enormt påfrestande. Varför? Därför att hon påverkar alla sina 14,15,16 och 17-åriga läsare. Hon målar upp en bild av att alla blonda människor förväntas vara på ett visst sätt, att de är ytliga, pratar konstigt, gillar rosa och tycker att Paris Hilton bara är så hiimla cool. Jag kräks på fucking yllet. Jag tar fram rakbladen. Upp och hoppa, ut och upplev! Öppna ögonen och skaffa er för i helvete egna åsikter. Gör inte bimboskapet till en modefluga, förlöjliga inte ett fenomen som för många är väldigt viktigt och minst sagt seriöst.
Väx upp och kamma till er.

Äh, skoja bara. Jag älskar att vi har white trash i Sverige. Älska Yllets formulering:

Min morbror är gay.
Hans pojkvän är gay.

Remember kids: Det är inte våldtäkt om bägge är gay. Det enda jag älskar mer än white trash är straight white trash, och det finns det tack och lov gott om: macho-wannaben och hans vapendragare till exempel, påhejade av 17-årig (hoppas jag!) bög

White trash är det nya lolcatz. CAN I HAZ SENS SLAPD IN2 MEE?

Andra bloggares inlägg om , , ,

Språksnobb. Kreativitetshämmare. Potato. Potato.

Nina på ”Not another planning blog” (för övrigt läsvärd om man har något som helst anknytning till reklamvärlden) skriver ett gäng vettiga tips för studenter som söker praktik på reklambyråer, men det kan lätt översättas till fler kreativa yrken.

Det är bara ett av tipsen som jag nästan, men inte helt och hållet är oense med Nina om:

5. Tänk på att det ska vara rättstavat. Kan verka som en självklarhet, men hittills har jag bara fått ett enda mail som inte har haft något språkfel. Reklambyråer består av kommunikationsexperter. Många av oss är språksnobbar/nördar och har enorma hang-ups på särskrivningar och sånt.

Inte helt och hållet oense, därför att jag fattar att det är löjligt söka praktikplats som copywriter om man har en felstavad text. Det är som att sälja sig som surrogatmamma och ha penis.

Däremot om man söker en kreativ tjänst som har med formgivning snarare än språk att göra så är jag övertygad om att man som kreativ arbetsplats förlorar kreativitetspotential genom att diskvalificera  alla som inte stavar rätt.

Det är inte ovanligt att barn skriver ”duv” eller ”jur”. Barn har en fonetisk hörsel och skriver därefter. När de så småningom lär sig att det stavas ”du” och ”djur” vinner de något: att vara (någorlunda) språkligt korrekta. Samtidigt förlorar de något: sin fonetiska hörsel. Eftersom ”du” stavas just ”du” så hör de inte längre det stumma v som faktiskt följer ordet.

En formgivare behöver inte kunna stava rätt. Det är copywriterns jobb. Att kommunicera med kunden är projektledarens eller produktionsledarens jobb. Att välja kandidat till en formgivartjänst utifrån rättstavningsförmåga är som att sätta ihop ett lag till Pictionary och välja personer för deras kunskaper i Alfapet.

Till sist så kan man dessutom ta med en närliggande diskussion, den om vilken miljö som är mer kreativ: den där alla besitter samma kunskaper, eller den där kunskaperna är olika och alla gör det de är bäst på.

(För övrigt är jag en språksnobb ut i fingerspetsarna. Jag kan bli lyrisk av ord som ”offerkofta” eller ”paniktourettes”, jag skrattar åt ordvitsar och jag blir hänförd av briljant copy. Men jag är en högst medioker formgivare, och jag kan knappt rita en människa utan att det blir en huvudfoting.)

Andra bloggares inlägg om , , ,

Dagens fråga: dysfunktionell mobilkonkurrens

Tre kör en kampanj för 3Global, en tillvalstjänst där samtal till 36 andra länder är billigare än samtal inom Sverige. Är det ett tecken på sunt fungerande konkurrens när du kan prata tre minuter med en person i USA för samma summa som du betalar för en minut i Sverige?

När jag ändå är inne på den dysfuktionella mobiltelefonmarknaden i Sverige: vad är dealen med ”öppningsavgift”? Det är lika bisarrt som om H&M skulle lägga på 20 spänn på varje plagg du köper som ”inträdesavgift i butiken”.
[poll id=”9″]

Andras blogginlägg om , , , ,

Det fanns bögar i Dachau, de bara räknades inte

Jag känner mig fortfarande knäckt efter att ha sett Bent, den fantastiska filmen om två homosexuella män som hamnar på Dachau. Den ene bär en judestjärna, den andre en rosa triangel. På sitt sätt är det en enormt vacker kärlekshistoria, men mest av allt en plågsam skildring av hur provocerade människor kan bli av kärlek mellan två vuxna människor.

Jag vet inte varför jag har ett så starkt förhållande till andra världskriget. Kanske är det för att jag, när jag var sex år gammal, besökte Westerplatte. Jag har fragmentariska minnen av min uppväxt i Polen, men bland alla glimtar av ögonblick står minnet av Westerplatte-besöket ut. Jag minns varken min lärare eller mina klasskamrater som jag var där med, men jag minns fortfarande Schleswig-Holstein. Det är namnet på det tyska fartyg som var på officellt (fredligt) besök, och som 1 september 1939 började skjuta mot militärförläggningen på Westerplatte. Jag minns pansarvagnen som stod uppställd, bunkrarna med kulhål i betongen, det faktum att den polske befälhavaren fick behålla sin sabel när polackerna till sist gav upp. Minnena är inslagna i vördnad, beundran och en sexårings längtan efter äventyr. På sitt sätt var Polen lika präglat av andra världskriget som Tyskland är än idag.

Jag hade en förkärlek för filmer på temat ”andra världskriget” hela vägen fram till högstadiet. ”Örnnästet” och ”Kanonerna på Navarone” var två av mina favoritfilmer, och jag ville så gärna ha såna där vad-höga stövlar med klackar som lät mot golvet.

Förra hösten var jag nere i München tillsammans med kollegerna från mitt förra jobb. Oktoberfest är en företeelse jag inte tänker uppleva frivilligt igen. Det är som ett extra starkt koncentrat av alla bilder du får i huvudet när du hör någon skråla ”bira, bira, bira, bärs, bärs, bärs”. Gillar du det så ska du definitivt åka dit. Själv sväljer jag hellre en taggtråds-ände, drar ut den ur arslet och tandtrådar mig till döds.

Vi gjorde en utflykt till Dachau under en av dagarna, något som jag hade hoppats skulle rädda resan. Dachau är förebilden som alla koncentrationsläger byggdes efter. Tyvärr är Dachau är mer en replika än ett minnesmärke. Barackerna där fångarna förvarades, har efter krigets slut varit både fängelse för krigsförbrytare och nödboende för flyktingar från Östtyskland. Därefter har samtliga baracker rivits. En av barackerna har byggts upp, och därinne har olika perioder i lägrets historia återskapats. I övrigt är gaskamrarna, huvudbyggnaden och vakttornen det enda som finns kvar.

Så här såg det ut precis innan de allierade befriade lägret:
Dachau innan de allierade befriade lägret

Och så här ser det ut idag:
Dachau idag

En bisarr detalj var att tvättställen som fångarna använde, idag används som önskebrunnar av besökare. Hur tänker man då?
Tvättställ eller önskebrunn?

Det starkaste minnet av Dachau är monumentet som symboliserar ”internationell solidaritet” med dem som suttit i koncentrationslägret. Förutom att man kan ifrågasätta vad ”internationell solidaritet” betyder och fyller för syfte så saknas det tre symboler i detta potpurri:
Monument som symboliserar internationell solidaritet

De symboler som saknas är: rosa triangeln (homosexuella), svarta triangeln (”antisociala element”) och gröna triangeln (återfallsbrottslingar). De flesta som hade svart triangel var hemlösa, psykiskt sjuka eller efterblivna. Också prostituerade och alkoholister fick detta märke. Eller som guiden uttryckte det ”när monumentet skapades [1968] ansåg man att vissa som satt här, inte gjorde det helt oförskyllt”.

Monumentet i Dachau är alltså ett monument som symboliserar ”internationell solidaritet, men inte med såna som får skylla sig själva”.

Andra bloggares inlägg om , , , ,

Tyvärr fanns inte våning 42

Jag föreställer mig att det är precis så här det kändes för Arthur att läsa ”DON’T PANIC” på omslaget till guiden. Frasen ”HJÄLP KOMMER” kändes tröstande, och då satt jag varken fast eller var utsatt för Vogon-poesi.

Kanske var den så tröstande för att jag tidigare sett Bent, och kände mig helt knäckt av hur vidriga saker människor kan begå mot varandra. Knäckt, och rädd för att jag vet att jag också har potentialen att bete mig sådär. Liksom du och alla andra djur vi försökt höja upp till något mer genom att kalla dem ”människor”.

Men det är okej. HJÄLP KOMMER.
HJÄLP KOMMER

Andra bloggares inlägg om , , ,