Kategori: politik & samhälle

Frågor som rör samhället i stort. Politik blir en självklar del, men inte alltid.

Nu lanseras ”Det Blir Bättre”

Rädda Barnen, Meter Television och TV3 förstår inte kritiken, att det inte handlar om ändamålet (att de hjälper barn) utan om medlen (att de stjäl en kampanj som är etablerad i HBT-samhället i Sverige och paketerar om den).

Därför startas nu svenska versionen av ”It Gets Better Project”: ”Det Blir Bättre”.

Det Blir Bättre

Tanken är att den här kampanjen ska regera sökmotorer och digitala medier, och där behövs din hjälp. Det du kan göra är sprida länken http://www.detblirbattre.se på Facebook, Twitter och i forum. Har du en egen blogg är det värt mycket om du länkar till ”Det Blir Bättre” från den. Ju fler som sprider länken och länkar till Det Blir Bättre, desto fler nås av budskapet.

Vill du bidra med en egen berättelse är det fantastiskt.

Kan du bidra med annat är du välkommen att höra av dig. Sajten är uppslängd på de få timmar jag har haft ledigt, och mycket återstår att göra. Hittar du fel och brister får du gärna påpeka dem. Tanken är att det här projektet ska vara öppet och ägas av HBT-samhället i stort. Min roll ser jag som moderator och sammanfattare.

Polska skolan: En porrnovell för Jan Björklund

Macej Zaremba skriver i DN om skolor, skolpersonal och skolpolitik som fallerar. Bland annat ”Så sänkte skolan kravet på läskunnighet” och ”Så vandaliserade kommunen en skola”. Det handlar så vitt jag förstår om bilder av hur det svenska skolväsendet (inte) fungerar i tider när temat ”katederundervisning” skapar höga debattvågor. Jag vet för lite om hur den svenska skolan fungerar idag för att ta ställning till huruvida den är bra eller inte. Det finns säkerligen många anledningar att göra en översyn och förändra. Men där Macej ser sin tid i polsk skola som ett exempel på framgångsrik skola, har jag annorlunda erfarenheter.

Jag är född i Polen. Där bodde jag också fram tills jag var sju år gammal, vilket innebär att jag gick ett och ett halvt år i grundskolan där. Man började skolan när man var sex år gammal i det som kallades för ”nollan”. Första klass var alltså för sjuåringar, ungefär som i Sverige.

Bedömingar, betyg, ordning, reda och katederundervisning var rutin ända från första skoldagen. Inte bara i slutet av terminen – vi hade en liten blå bok i vilken läraren kommunicerade med vårdnadshavarna.

Betygs- och kommunikationshäfte från en polsk skola anno 1984
Betygs- och kommunikationshäfte från en polsk skola anno 1984

Vi fick gå i skola i skift. Jag kan varken minnas eller utläsa exakt hur länge vi gick, men morgonskiftet började 07.30 och eftermiddagsskiftet gick på någon gång runt klockan 13. Dagarna för eftermiddagsskiftet slutade någon gång 17.30-18.00. Schemat ändrades från vecka till vecka, mycket av kommunikationen i häftet verkar handla om att lektioner flyttas och schemat ändras.

Schema nedskrivet av mig som sjuåring
Schema nedskrivet av mig som sjuåring. Notera den prydliga handstilen och att det är skrivet med bläckpenna. Blyerts fick inte användas.

Det var ordning, reda och motion: på rasten fick vi inte gå ut. Istället fick vi gå runt i en ring inne i skolans entréhall. Vi gick parvis, men prat och skratt var förbjudet. En lärare var utsedd att vaka så att motionen skedde ordningsamt. Jag vet inte hur det var med lagstiftningen kring barnaga i Polen på den tiden, men att bli luggad eller dragen i örat var inte ovanligt för dem som inte skötte sig. Lika stolt som jag blev över hedersfemman nedan, lika förkrossad blev jag den gången jag blev hårt luggad för att jag pratat med en av mina bänkgrannar.

En röd urklippt femma med en krona, beröm för att jag skött mig föredömligt
En röd urklippt femma med en krona, beröm för att jag skött mig föredömligt. Läraren satt och handklippte dessa. Jag minns att jag var stolt som en tupp när jag fick den. Texten under är min mamma som ber läraren att jag ska slippa gymnastiken för att jag hade gjort illa foten.

Betyg gavs i ämnena man läste, samt i uppförande. Betygen gavs dels som siffror från 1-5 där 5 var bäst, och dels som omdömen. Sifferbetygen kunde vara många, till exempel fick jag 19 stycken sifferbetyg i ”polska”. Det handlade ett betyg för varje prov, läxförhör och hemarbete. Matematik är det ämne jag minns mest. Dels för att det är det enda ämne som jag kunde jämföra mellan ettan i polen och ettan i Sverige (jag kom hit i februari 1985 och gick således halva ettan här), dels för att kontrasten mellan nivåerna i Polen respektive Sverige var enorm. I Polen började man med förstagradsekvationer redan i ettan. Plus, minus och gångertabellen var bokstavligt talat lekskolenivå. Extra intressant var att vi var tvungna att skriva med bläckpenna i såväl matte som alla andra ämnen. Blyertspennor var förbjudna, då dessa kunde suddas ut. Vi skulle skriva prydligt och rätt redan från början.

Betyg i första klass
Betyg från första klass i Polen. Detta är ett samlat omdöme från läraren. Betyget ovan är "väldigt bra" i samtliga ämnen och "exemplariskt" i uppförande. Jag vet inte vad skalorna var här.
betyg från första klass i Polen anno 1984
Betyg i siffror från första klass i Polen, 1984. Siffrorna anger resultat på prov, läxförhör och hemarbeten i respektive ämne.

Vad fick jag ut av det här? Jag kunde redan läsa och skriva när jag kom till skolan, och kunde således hänga med i tempot. Jag är helt övertygad om att polska skolan som den såg ut på den tiden fostrade individer som redan i sjätte klass slog svenska gymnasielever i ren faktakunskap. Jag är också övertygad om att den fostrade invidider som är sällsynt dåliga på att arbeta i grupp och kreativitet var inte intressant. Det fanns visserligen kreativa ämnen, men det är svårt att vara verkligt kreativ när man är beroende av dikotomin Rätt och Fel. Om Fel inte är något du kan lära dig av, utan något tabu som du inte får göra kommer du aldrig att våga ta ut svängarna. Den skolan skapade individer som satte stor tilltro till auktoriteter och sällan tänkte kritiskt.

Allt det här får följder för självkänslan. Egenvärdet blir direkt kopplat till antal gånger man gjort rätt/fel. Jag är glad att jag hade den mentala kapaciteten att spring i den takt som krävdes och att jag fick börja min skolgång med ett halvår i Polen. Det gav mig ett försprång som jag behöll i princip hela skolgången. Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte haft förmått att lära mig saker i den takt som krävs när man i första klass förväntas stava rätt och skriva prydligt, att läsa förstagradsekvationer och lära sig saker i den takt skolan krävde.

Jag kallar det ”katederskada”; känslan att jag är mindre älskvärd som människa, som infinner sig varje gång jag gör fel. Jag vet att den inte enbart kan skyllas på polska skolan; katolicismens skuldbeläggande uppfostran (söndagsskola med nunnor var snudd på obligatoriskt vid den här tiden också) har sin beskärda del av det, liksom andra faktorer. Jag vet att katederskadan hade blivit än mer påtaglig för varje år i det polska skolväsendet anno 1984.

Jag känner mig inte som ett offer. Jag skulle inte vilja göra något ogjort. Men om jag skulle få barn så skulle jag aldrig någonsin utsätta dem för den skolan jag gick i.

Jag är säker på att det finns många fel på skolan i Sverige idag. Jag tror absolut på att ställa krav på barn och ungdomar och att man kan lära sig väldigt mycket mer som sjuåring än vad svenska sjuåringar gör idag. Men att romantisera ”den andra sidan” är inte lösningen. Man ska vara försiktig med hur mycket styrka man applicerar när man vill slå över en pendel som slagit för långt åt ett håll; det är lätt att man tar i så hårt att man istället hamnar på andra sidan. Ur askan, i elden som det brukar heta.

Min handstil i början av första klass
Min handstil i början av första klass. Det dröjde inte länge innan jag skrev som på fotot med schemat längre upp.

Earth Hour ökar koldioxidutsläppen

Earth Hour påstås vara en ”miljömanifestation” som ska ”skicka en signal till världens beslutsfattare om att ta klimatfrågan på allvar”. Det ironiska i det hela är att denna miljömanifestation bidrar till större koldioxidutsläpp under en timme än om folk skulle haft lamporna tända.

Earth Hour är skadligt för miljön

Varför? För att folk börjar tända stearinljus istället.

90% av ”stearinljus” som säljs är tillverkade av paraffin. Paraffin utvinns av olja, till skillnad från stearin som utvinns ur animaliskt eller vegetabiliskt fett. Ett paraffinljus som brinner i en timme bränner bidrar med ungefär 16 gram koldioxid. En 60 watts glödlampa (vanlig, inte energilampa) bidrar under samma tid med 20 gram koldioxid. Det senare förutsatt att du enbart köper el från kolkraftverk. Köper du från renare energikällor, som vind- vatten- eller kärnkraft, kan ljuset aldrig tävla med lampan.

I Sverige kommer ca 1% av elen från kolkraft. Resten kommer från just renare energikällor.

Dessutom förutsätter det här att man ersätter varje lampa med ett enda ljus, vilket sällan är fallet då det krävs minst 30 paraffinljus för att ge samma ljusstyrka som en 60-wattslampa.

Så fort du börjar tända paraffinljus istället för att tända lampor påverkar du alltså klimatet negativt. Jag har inte hittat siffror för stearinljus, men min gissning är att även stearinljus inte kan tävla mot glödlampor i Sverige.

Här kommer förespråkarna för Earth Hour med en invändning: ”Ja, men det är inte för att spara energi vi gör det här. Vi gör det för att manifestera!”

Att släcka ljusen för att göra makthavarna uppmärksamma på något är ungefär som att stävja gatuvåld genom att starta en Facebookgrupp mot det (det senare är dock perfekt om du vill bli riksdagsrepresentant senare). Bizarro sammanfattar det hela väl i en enda seriestripp:

slacktivism enligt Bizarro
Earth Hour är lika bra för miljön som en Facebookgrupp är mot en zombieattack

Earth Hour har dock potential. Att byta ut sin 60 watts glödlampa mot en energilampa skulle innebära att en brinntimme producerar 5 gram koldioxid – om du enbart köpte kolkraft. LED-lampor drar än mindre energi och producerar således mindre koldioxid per brinntimme.

Hade jag varit WWF hade jag inte uppmanat folk att bara släcka. Jag hade bett folk att släcka alla vanliga glödlampor och bara ha energilampor tända. Bilderna som visar hur städer släcks ner hade då blivit en indikator på hur många som skaffar energilampor, framför allt från år till år. Det hade också kunnat ge en skjuts åt övergången till LED-lampor (som är mycket bättre än så kallade lågenergilampor som innehåller kvicksilver). För lösningen ligger inte i Tolkienromantikens anti-industriella hållning; att att släcka, stänga ner och gå tillbaks till lägereldarna i grottorna. Lösningen ligger i att bli mer energieffektiva och få klimatsmartare energikällor – och ge mer energi till världens folk.

En poäng som även Hans Rosling är inne på:

Källor:
http://brantvall.web.surftown.se/FridaBrantvall/Files/kmv/Student/Studentarbeten/Pyrolys/ljus.htm
http://ask.metafilter.com/101459/Candles-vs-Light-Bulbs-Smackdown

http://www.vattenfall.se/sv/kol.htm

Youtube-tips #2

Här är några av guldkornen jag snubblat över på Youtube på senare tid:

Via min kompis Wicke såg jag Sarah Montague göra slarvsylta av Jimmie Åkesson i BBC:s ”Hardtalk”. Hon är påläst, välartikulerad och respektfull, vilket gör det hela lite surrealistiskt med tanke på vilken skämskuddefaktor det här har. Nyckeln ligger i respektfullheten, Sarah gör aldrig Jimmie till åtlöje. Hon bara ger honom chansen att själv göra det och han tar den.

En dörrvakt som också tillhör värdseliten i kickboxning tar hand om en stökig idiot till gäst. Jag önskar att svenska dörrvakter var så här. (via Superpunch)

En fin historia av en kille som hittar ett gäng foton och skapar sig en bild av dem som tappat dem, och inleder en jakt för att hitta dem. Det är några av mänsklighetens finaste drag: nyfikenhet, kärlek, vilja att hjälpa folk. @byBalsam ska ha tack för tipset.

The RSA har nästan alltid intressanta saker, och börjar för mig bli lika viktigt som TED. Här förklarar Philip Zimbardo att det finns sex sätt att förhålla sig till tid, hur geografi påverkar vårt sätt att se tiden och hur vårt sätt att se på tiden påverkar vår politik och det samhälle vi bygger. Det är ett litet AHA-ögonblick för mig. Sofia tipsade.

Trailer för Sound of Music redigerad som en zombiefilm. Det är otroligt häftigt hur man med klippning och musik kan få den här glättiga filmen att bli en zombierulle (via Towleroad)

Homosexualiteten räddade mig från att #prataomdet

Jag har läst många av berättelserna i #prataomdet under de senaste dagarna. Jag har inte känt igen mig i någon, och först tänkte jag att det berodde på att det mest var tjejer som skrev om heterosexuella erfarenheter. Sen började killar skriva, som Erik Wiklund och Simon. Jag kände fortfarande inte igen mig.

Jag har funderat på vad det beror på, och ser tre fyra anledningar.

1. Jag är homosexuell
Homosexualiteten är indirekt en räddning. Om jag ska generalisera har bögar en annan inställning till sex än heterosexuella. Bland annat i det att bögar har en cruisingkultur. När jag gjorde min sexualdebut vid tretton års ålder var min arena för cruising Gula Sidornas kontaktannonser, tunnelbanan och heta linjen. Sedan flyttades den successivt ut på internet. Fördelen med den typen av tillfälliga sexkontakter är att alla inblandade parter är kåta och vill ha sex. Det största övergrepp jag varit med om när det gäller sex är lustigt nog helt osexuellt. Den dröjde till någon gång i sena tjugoårsåldern innan jag helt tagit livet av den katolikinducerade skammen över sexualakten – oavsett om det var med någon annan eller med mig själv. Det var långt efter att jag insett att det inte finns någon gud.

Bögars cruisingkultur är också relaterad till att bögar i högre utsträckning än straighta skiljer på sex och kärlek (vilket inte innebär att alla bögar gör det, eller att inga straighta gör det). Jag har helt enkelt haft lättare att lära mig att skilja på sex och kärlek, vilket är en annan anledning till att jag varit skonad från kränkningar. Något som händer med en kk eller under ett one night stand och inte upplevs som en kränkning hade förmodligen kunnat upplevas som det i en traditionell monogam relation där kärlek, trygghet och tillit är inblandade i högre utsträckning. Jag vet inte, jag har aldrig varit i en klassisk parrelation.

Jag minns att jag lyssnade på RFSU i början av 2000-talet, när de berättade om slutsatserna från attityder hos ungdomar. Killar såg sex som ett medel för att komma varandra närmare, tjejer som det som ett tecken på att man var nära. Jag tror att vi någonstans här, i den kulturella1 präglingen att killen som ligger runt är en viril bock, hittar svaret på varför bögar har en cruisingkultur. Jag är dock inte lika säker på huruvida det är cruisingkulturen som ger upphov till att bögar i allmänhet lättare skiljer på sex och kärlek, eller om det är den kulturella präglingen som tränar killar att göra skillnad på sex och kärlek och därmed ger upphov till en cruisingkultur bland bögar (där bägge parterna per definition är killar).

Hur som helst: jag tror att en stor del av frånvaron av kränkningar eller övergrepp ligger i frivilligheten som omgärdar mina one night stands och kk-relationer.

2. Jag är upplevelsedriven
Jag har haft många fler partners än genomsnittspersonen (sexualvaneundersökningen 1996 visar att kvinnor i snitt haft 4,6 sexpartners och män 7,1 dito). Statistiskt sett borde jag ha råkat ut för, alternativt begått fler övergrepp än genomsnittspersonen. Och visst har jag haft dåligt sex. Eller sympatisex, där jag ställde upp för att jag tyckte synd om killen. Visst har jag när jag var mer oerfaren gjort saker som jag upptäckt inte var min grej, dels för att jag ville testa och utforska, dels på grund av att jag inte sa nej på grund av bristande självkänsla. Ingetdera är i min värld en kräkning. En kränkning för mig är om någon skulle gjort något mot min vilja, till exempel börjat ha sex med mig när jag sover fast jag gjort klart att jag inte ville i vaket tillstånd, eller vägrat sluta om jag sagt nej. Att jag ställt upp på saker jag kanske inte velat göra har varit en del av mitt utforskande av livet i allmänhet och sex i synnerhet, och jag ser det inte som värre än att jag ibland ätit saker jag inte gillat eller umgåtts med människor jag hellre sluppit. Kanske har jag gjort saker som andra upplevt som kränkande? I så fall har de en annan definition av kränkning än den jag har, och har aldrig berättat för mig att jag gått över deras gräns.

3. Jag ser mig inte som ett offer. Vore jag straight skulle jag förmodligen vara objektet i #prataomdet
Min syn på manlighet är ett lapptäcke som jag format själv från det jag plockat upp i popkultur och i min omgivning. Jag har aldrig haft någon fadersfigur att mäta mig mot, tävla med eller plocka ner från en piedestal. Jag ser att min manlighet delvis bygger på stolthet: om jag aldrig ser mig själv som ett offer, kan jag heller aldrig vara ett. Jag vet att jag har blivit utsatt för övergrepp, till exempel när min mammas ex-man vid upprepade tillfällen misshandlade mig, men min syn på manlighet gör att det känslomässigt tar emot att ens definiera det som ett övergrepp. Jag är en man, och män blir inte utsatta för övergrepp. Män är inte offer.

Jag tror inte att synen på huruvida man kan vara ett offer eller inte är något man medvetet väljer själv, eller lätt kan rucka på i vuxen ålder. Jag tror att det är resultatet av den programmering som omgivningen gör med oss alla från det ögonblick vi föds. Jag tror också att tjejer i allmänhet är lite annorlunda programmerade; inte i det att de är offer, men att de är potentiella offer. Offerbilden är för mig intimt förknippad med rollen som subjekt och objekt. Killar är subjekt, de är jägarna som tar initiativet och jagar objekten, tjejerna. Ett subjekt tar initativet, ett objekt väntar (sen kan objektet välja mellan flera subjekt, men först efter att de tagit initativet). Ett subjekt kan inte vara offer, men ett objekt kan vara det.

Jag tror att det här, i krocken mellan subjekt och objekt, som upplevelsen av kränkning och övergrepp föds. Subjektets initiativ kränker objektet.

Nu har det här blivit jättelångt, och är delvis en stream of consciousness. Jag hoppas att det bidragit till din tankeprocess.

EDIT: Det blir längre.

4: Jag går inte igång på okåta
Jag insåg att det finns en annan, och kanske än viktigare anledning när jag läste Oscar Sundells redogörelse hur han som homosexuell ser att han hamnat i gråzonen. Jag känner igen mig i delar av historien. Fyllesex. Been there, done that, never doing it again. Jag ser dock inte dåligt fyllesex där jag vaknar och ångrar såväl sex som partnerval som en kränkning eller ett övergrepp åt ena eller andra hållet. Eftersom jag sällan haft bra sex på fyllan slutade jag med det nån gång i slutet av tjugoårsåldern. Jag vet att jag varit med om bägge sidor i fyllesex, där ena parten inte kunnat få upp den/komma. I de flesta fall avslutades det med att vi såg till att få det överstökat för den som kunde få upp den/komma så att det kunde ta slut. Dåligt val att inte säga nej avsluta det, visst, men jag har alltid blivit full av egen vilja och tar därför konsekvenserna av de valen. För egen del ser jag det inte som en kränkning eller ett övergrepp på vilken sida jag än befunnit mig. Jag känner inte igen mig i en annan aspekt: att tjata om sex (vilket jag ser som en potentiell kränkning) Det finns få saker som gör mig så avtänd som att någon inte är kåt och inte vill ha sex. Jag kan inte ens tända på porrfilm där gay for pay-skådisar har sex och fejkar njutningen (tänk ”Broke Straight Boys”). En busslast viagra döljer inte de små nyanserna i ansiktsuttryck och kroppspråk.

1 Jag i allra högsta grad övertygad om att det finns en biologisk prägling om man tittar på den stora massan ”män” vs ”kvinnor”. Men eftersom vi aldrig kommer att kunna separera dem, och därmed ta reda på hur mycket, så är det irrelevant ur alla praktiska perspektiv. Det biologiska kommer alltid att finnas där oavsett, och det vi kan göra är att hålla den kulturella präglingen så neutral som möjligt för att alla ska kunna få välja vem de vill vara.

HIV officiellt botat för första gången

Det här är stort. Man har för första gången lyckats bota HIV hos en smittad patient. Timothy Ray Brown var HIV-smittad och drabbades av leukemi. Han gick igenom en aggressiv behandling med cellgiftsbehandling följd av strålbehandling och sedan en benmärgstransplantation. Det senare var det som också botade hans HIV.

Läkarna hittade en donator som tillhör den lilla procent av befolkningen som har en stark resistens mot HIV, och efter benmärgstransplantationen slutade Timothy ta bromsmediciner. Hans blod visar inga spår av HIV.

Det är inte troligt att det här blir botemedlet för alla. Dels för att benmärgsdonatorer är svåra att hitta. Det måste stämma överens med blodtyper förutom själva HIV-resistensen. Däremot visar det att HIV kan botas, och att genterapi och stamceller är en framkomlig väg.

Läs mer hos Gizmodo

Uppdatering: det är alltid bra med läkare i ens nätverk. En av stammisarna här, @quelconque på Twitter, lägger till följande för fallet
Angående denna metod att bota HIV. Den är ohyggligt dyr, komplicerad och resurskrävande. Att hitta en HLA-matchande donator med en CCR5delta32-mutation är det astronomiska odds för i det individuella fallet. Metoden är livsfarlig i sig med tunga cytostatika och fullkroppsbestrålning med biverkningar som får en att bli mörkrädd (mannen i fråga har fått problem med minne, kognition och koncentration, och möjligen också graft-vs-host disease). Så, även vid en eventuell genterapi där man skulle kunna tänka sig en manipulation där man introducerar mutationen i en donators märg (eller egna friska stamceller om såna skulle råka finnas) så innebär utplånandet av det sjuka immunsystemet i sig en stor risk med flera sequalae om man lyckas överleva. Så, långt ifrån vad man önskar sig att ett botemedel skulle vara.

En länk till en intervju med Timothy.

Valet gör mig stolt över att jag är svensk

SD kom in i Riksdagen. Jag förstår att folk är upprörda, ledsna och arga. Jag är glad att det finns en handlingskraft i det. Men att demonstrera mot SD är bara en fortsättning på samma strategi som fick in dem i Riksdagen. Det är en demonstration mot SD:s existens, och ett sätt att säga ”ni tycker fel”. Enda sättet att ändra hur någon tycker är att respektfullt argumentera med dem, inte att berätta för dem exakt hur dumma i huvudet de är och att de inte borde få existera.

Mig veterligen har det aldrig demonstrerats mot att Moderaterna eller Socialdemokraterna finns. Demonstrationer har alltid en anknytning till beslut som (inte) har fattats, eller som snart ska fattas. Demonstrationer i politiska sammanhang har berört sakfrågor. Inte existens.

Jag tror att det som gav SD utrymme att komma in i Riksdagen är just det här: en förnekelse av deras existens. Allt från de etablerade partiernas blinda vägran att ta en hederlig debatt till tredje statsmaktens (aka ”mediernas”) förmåga att alltid ha med invandringsfrågor när SD tilltalas, till Soran Ismails nedsättande dumskalleförklaring av alla som sympatiserar med SD i någon fråga. Det är allas vår inställning som hjälpte SD in. Vi stod tysta, vi marginaliserade, vi förhindrade (vuvuzelor, någon?).

I förlängningen handlade vår strategi om densamma som våldsvänstern tar till mot extremhögern. Hur många har ändrat åsikt och sagt ”men oj, du har ju rätt” efter att en motdemonstration börjat kasta sten mot den demonstration?

Demonstrera inte. Läs på, samla argument och debattera med respekt.

2. Vad är grejen med representationstanken? ”Idag skäms jag att jag är svensk” har jag läst långt fler än en gång på olika ställen. Ett tips: världen snurrar inte runt dig. Du kan inte ta ansvar för vad andra gör, oavssett om det handlar om invidider med samma kön, samma sexuella läggning eller samma nationella identitet. Jag är stolt över att vårt demokratiska system fungerar.

Samma gäller skyllandet på skåningar. Eller på de politiska motståndarna (Alliansen skyller på rödgröna som skyller på alliansen som …). Sluta leta syndabockar, det hjälper inte. Det är inte ens roligt. Faktum är att hela ”spetta bort Skåne”-grejen slutade vara rolig samtidigt som 90-talet upphörde.

Var stolt över att vara svensk, och hjälp till att förändra bilden av svenskhet. Du och jag äger den lika mycket som SD och deras sympatisörer gör.

Uppdatering: vill du läsa på om SD, läs Sydsvenskans chatt med Niklas Orrenius, journalist som är mycket insatt i SD:s politik.

Personkryss i Sverige = #demokratiFAIL

Igår såg jag en briljant jämförelse mellan reklambilder för snabbmat, kontra verkligheten. De beskriver ungefär hur jag känner för den svenska demokratin just nu. Till vänster är det som utlovas, till höger är vad du får.

Snabbmatsreklam vs verklighet

Det svenska personvalssystemet fungerar inte. Hade jag väntat till valdagen med att rösta hade jag inte fått rösta på två av tre kandidater jag bestämt mig för att rösta på. Jag ser det som ett sätt från partierna att aktivt motarbeta den påverkan personvalssystemet skulle kunna ha.

Idag var jag på biblioteket vid Medborgarplatsen för att rösta enligt mitt tidigare inlägg. När jag väl kom fram fick jag välja mellan att inte rösta, eller att rösta på partierna, men inte mina kandidater, i riksdags- och landstingsval.

Det här är vad både funktionärerna i vallokalen sa, och det bekräftades av ett samtal till Valmyndigheten:
Personvalssystemet i Sverige lämnar ett val till partierna att ”låsa” sina valsedlar. Det innebär att du bara kan personrösta på de kandidater som står förtryckta på valsedlarna. Att ta en tom partivalsedel och skriva dit ett namn räknas inte som en personröst för partier som låst sina valsedlar, det räknas som en röst på partiet men inte som ett personkryss. Samtliga stora partier i Sverige har låsta sedlar.

Amanda Brihed, som jag tänkte rösta på i riksdagsvalet är kandidat 42. Det minns jag tack vare att hon baserat sin personvalskampanj på den siffran hon har på riksdagslistan. Problemet är att Folkpartiets valsedlar för riksdagen bara innehåller de översta 35 kandidaterna.

Erik Wassén, som jag tänkte rösta på i landstingsvalet, kandiderar för just Stockholms län, där jag röstar. Folkpartiet har dock valt att dela in Stockholms län i 13 regioner, där varje region har en egen valsedel. Erik Wassén står bara som kandidat på valsedeln för område 3: Östermalm-Gamla Stan-Norrmalm. För att lägga en personröst på honom måste jag således åka till en vallokal i de områdena för att hämta en valsedel. Medborgarplatsens bibliotek hade bara valsedlar för region Södermalm-Enskede.

(Anders Wallner står på 8:e plats för Miljöpartiet i kommunalvalet, och var således fullt kryssningsbar för min del.)

Det här innebär att om det varit valdag så hade jag blivit tvungen att flänga runt halva stan för att hitta rätt valsedel för att personrösta på en kandidat i landstinget. Min riksdagskandidat kan jag uppenbarligen inte rösta på alls (varken funktionärer eller Valmyndigheten kunde ge mig något bättre tips än ”hör av dig till partiet”). Det är alltså i praktiken också omöjligt att personkryssa en kandidat som står på plats 42 på Folkpartiets riksdagslista. Detsamma gäller alla etablerade partier. Utmärkta tjänsten valpejl.se tappar en hel del i betydelse, helt plötsligt, för vad spelar det för roll om du håller med kandidat X till 100% när du ändå inte kan rösta på henom? Hur många skulle orka ta sig till en vallokal på andra sidan stan för att personkryssa en specifik kandidat?

Jag ställer härmed frågan till Folkpartiet: hur gör jag för att kunna personkryssa Amanda Brihed i riksdagsvalet? Hur gör jag för att kunna personkryssa Erik Wassén i landstinget utan att åka till en specifik vallokal?

En mardröm

Just nu har jag en återkommande mardröm: Jag är ensam kvar på jorden med två andra individer. Jag måste återbefolka jorden med en av dem. De ser ut så här:

Alternativen i årets valrörelse illustrerade

Det är tyvärr inte så mycket ”madröm” som ”metafor för valrörelsen 2o10”. Vem av dessa fula monster som är Alliansen, och vem som är de Rödgröna lämnar jag till betraktarena att avgöra. För mig är de samma dåliga val. Thomas Bodström och Beatrice Ask skulle lika gärna kunna kandidera för samma parti – det skulle inte förvåna mig om de lade grunden till The Norsefire Party.

Jag har bokat en resa till New York över valhelgen för att slippa klimax på den här orgien i allt som är inåtsnopps-skapande (och då menar jag både mentalt och fysiskt). Jag förtidsröstar, och efter mycket ångest har jag bestämt mig för att rösta på följande kandidater:

Riksdag: Personröst på Amanda Bridhed (Folkpartiet). Kan stava till ”liberal” till skillnad från majoriteten av politiker i Sverige. Är aktiv i Liberati, vilket även det är en kvalitetsstämpel i min bok. Förstår integritet och yttrandefrihet. Egentligen tänkte jag rösta på Piratpartiet, men när Rick Falkvinge visade sig vara den makthungrige despoten och inte den liberale befriaren föll de bort.

Kommun: Personröst på Anders Wallner  (Miljöpartiet). Jag håller inte med Miljöpartiet i alla frågor, och är livrädd för vad Yvonne Ruwaida ställer till med om hon får makt, men jag ser att Anders står för en förnyande och intellektuellt hederlig falang (dit jag alltså inte räknar Ruwaida) som har potential. Om inte annat bor Anders nästan granne med mig; jag vet alltså var hans brevlåda bor så att säga.

Landsting:  Här är det oklart om jag kan lägga en personröst på de person jag vill rösta på: Erik Wassén (Folkpartiet). Om jag förstår val.se rätt ska jag kunna rösta på honom eftersom han ställer upp i mitt län, även om Folkpartiet delat in länet i regioner och jag är registrerad i en annan region än den vars valsedel Erik står på. Enligt valpejl.se håller vi inte med varandra i alla frågor, men han jobbade för sprutbytesprogram trots att han riskerade utfrysning av partiet. Det är såna krafter vi behöver i Landstinget, och färre som köper in baldakiner för att skydda elöverkänsliga.

Uppdatering: det var som jag trodde. Så här skriver Erik Wassén när jag frågar honom:

Jag är valbar i hela Stockholms län. Dock finns mitt namn bara på listor i Stockholm stads tredje krets (Östermalm, Norrmalm, Gamla Stan). I de andra vallokalerna utanför tredje kretsen går det dock alldeles utmärkt att ta en blank Folkpartivalsedel och skriva ”Erik Wassén” på valsedeln. Så tillgodoräknas jag den personrösten.