Valet gör mig stolt över att jag är svensk

SD kom in i Riksdagen. Jag förstår att folk är upprörda, ledsna och arga. Jag är glad att det finns en handlingskraft i det. Men att demonstrera mot SD är bara en fortsättning på samma strategi som fick in dem i Riksdagen. Det är en demonstration mot SD:s existens, och ett sätt att säga ”ni tycker fel”. Enda sättet att ändra hur någon tycker är att respektfullt argumentera med dem, inte att berätta för dem exakt hur dumma i huvudet de är och att de inte borde få existera.

Mig veterligen har det aldrig demonstrerats mot att Moderaterna eller Socialdemokraterna finns. Demonstrationer har alltid en anknytning till beslut som (inte) har fattats, eller som snart ska fattas. Demonstrationer i politiska sammanhang har berört sakfrågor. Inte existens.

Jag tror att det som gav SD utrymme att komma in i Riksdagen är just det här: en förnekelse av deras existens. Allt från de etablerade partiernas blinda vägran att ta en hederlig debatt till tredje statsmaktens (aka ”mediernas”) förmåga att alltid ha med invandringsfrågor när SD tilltalas, till Soran Ismails nedsättande dumskalleförklaring av alla som sympatiserar med SD i någon fråga. Det är allas vår inställning som hjälpte SD in. Vi stod tysta, vi marginaliserade, vi förhindrade (vuvuzelor, någon?).

I förlängningen handlade vår strategi om densamma som våldsvänstern tar till mot extremhögern. Hur många har ändrat åsikt och sagt ”men oj, du har ju rätt” efter att en motdemonstration börjat kasta sten mot den demonstration?

Demonstrera inte. Läs på, samla argument och debattera med respekt.

2. Vad är grejen med representationstanken? ”Idag skäms jag att jag är svensk” har jag läst långt fler än en gång på olika ställen. Ett tips: världen snurrar inte runt dig. Du kan inte ta ansvar för vad andra gör, oavssett om det handlar om invidider med samma kön, samma sexuella läggning eller samma nationella identitet. Jag är stolt över att vårt demokratiska system fungerar.

Samma gäller skyllandet på skåningar. Eller på de politiska motståndarna (Alliansen skyller på rödgröna som skyller på alliansen som …). Sluta leta syndabockar, det hjälper inte. Det är inte ens roligt. Faktum är att hela ”spetta bort Skåne”-grejen slutade vara rolig samtidigt som 90-talet upphörde.

Var stolt över att vara svensk, och hjälp till att förändra bilden av svenskhet. Du och jag äger den lika mycket som SD och deras sympatisörer gör.

Uppdatering: vill du läsa på om SD, läs Sydsvenskans chatt med Niklas Orrenius, journalist som är mycket insatt i SD:s politik.

Neger. Bög. Different, but same, same.

Offerkoftan är Sveriges nya nationaldräkt, ett faktum jag blev påmind om när jag för någon tid sedan fick jag en inbjudan till Facebook-gruppen ”Ursäkta, sa du NEGER?”.

Ursäkta, sa du NEGER?
Jag gick inte med.

Ur gruppens beskrivning:

Vi tolererar inte att ordet neger används. Anledning: det är kränkande då ordet hänvisar till människor med ursprung i Afrika som anses vara lägre stående människor.

[…]

Vi vill härmed klargöra vårt mål: eliminera ordet neger då vita använder det om svarta. Och MINST LIKA VIKTIGT när svarta använder det sinsemellan.

Metod: sluta använda det och reagera när andra gör det.

Jag gick inte med för att jag ser två problem med den här gruppen:
1) Den gör alla negrer en otjänst
2) Personerna bakom gruppen gör sig till representanter med tolkningsföreträde för alla negrer

Ordet ”bög” var på 80-talet minst lika negativt laddat som ordet neger kan anses vara idag. ”Bög” användes (och används än idag) som ett skällsord av vissa personer. Hade bögarna valt samma strategi så är jag övertygad om att det bara hade ökat stigmatiseringen; De som använder ett ord i nedsättande syfte får mycket vatten på sin kvarn när bögar eller negrer blir kränkta av att bli kallade just ”bög” eller ”neger”. Sticks and stones …

I min värld är det ett uttryck för den kränkthetskultur, som vi som bor i Sverige är världsbäst på (med USA som god tvåa), och som Sakine så briljant pekar ut i en ledare i Expressen. Jag blir inte kränkt av att någon använder ordet bög, så länge man inte sätter ”jävla” framför. Jag blir kränkt förbannad när någon utgår från att jag automatiskt ljuger för att jag är bög. Eller när en politiker drar likhetstecken mellan bögar och folk som begår sexuella övergrepp. Det ena konstaterar ett faktum (”Micke är bög”), medan det andra drar en nedsättande slutsats om mig som person utifrån min sexuella läggning (”Micke är mer benägen att ljuga och/eller begå sexuella övergrepp för att han är bög”).

Jag har tidigare skrivit om hur normen gömmer sig genom att inte ha ett namn. I fallet hudfärg gömmer sig normen bakom det neutrala ”vit” (”vanlig”) – som dessutom är något av en förfalskning. Vita är inte vita, vi är också färgade: beiga, skära eller svagt rosa. Normer kommer alltid att peka det som är som avvikande, och det bästa man kan göra för att avväpna det utpekandet är att omfamna det. Precis som bögarna gjort med sin avvikelse-etikett.

Sen har vi representationstanken. För att citera Hannah, den ger mig klåda i hjärnan. Jag förväntas inte kunna svara för andra skära människor bara för att jag själv är lite beige i hudtonen. Jag kan inte svara för alla killar för att jag är kille. Så fort det kommer till homosexuella så förväntas jag att kunna göra det. Samma tanke finns oavsett minoritet, tillhör du gruppen förväntas du på automatiskt veta vad alla andra individer i samma grupp tänker och känner.

De som grundat gruppen ”Ursäkta, sa du NEGER?” har tagit representantskapet ett steg längr, de har också gett sig själva tolkningsföreträde. Enligt dem blir alla svarta kränkta när någon använder ordet neger – även de som själva använder det. Varför gå ensam i din offerkofta, när du kan iklä alla andra en också?

Andras blogginlägg om , , , , , , ,