Synopsis av detta inlägg: QX skriver i både papperstidningen och på webben om sin populäraste bloggare. Problemet är att det inte är sant: hans siffror är uppblåsta och det finns minst en blogg bland Qruisers som har dokumenterat fler läsare än Andreas på ”Daska dasen i bordet”. Frågan är om QX bara är inkompetenta och inte förstår ”besök” respektive ”sidvisningar” eller om de medvetet ljugit ihop nyheten för att lyfta sitt eget, annonsdrivna, bloggsystem.
Lång version: QX skriver om ”sin populäraste bloggare” i både papperstidningen och på sin sajt. Bloggen i fråga, ”Daska dasen i bordet”, har enligt QX.se 17 000 läsare på en månad (i papperstidningen står inga siffror, där omnämns bara bloggen som ”den populäraste bloggen på QX”).
Enligt QX har Daska dasen i bordet 17 000 läsare
Det är inte orimligt, det finns bloggare i sverige som har tio- och tjugodubbla antalet läsare. En blogg som lyckas ge sin läsekrets inlägg de finner läsvärda kan med målmedvetenhet komma upp i de siffrorna.
Problemet är att dessa siffror inte stämmer när man jämför med andra tjänster.
Tittar man på Aftonbladets Bloggportalen.se, där ”Daska dasen i bordet” finns registrerad ser man att den ligger någonstans kring 1500 unika besökare (som Bloggportalen definierar som ”unika IP-adresser”) de senaste sju dagarna. En annan blogg som är betydligt mer välläst är Blondaa, som enligt Bloggportalen har mer än det dubbla besökarantalet och har haft det under den senaste veckan.
Bloggportalens topplista över HBTQ-bloggar, tors 22 juli
Även Blondaa är registrerad på i QX bloggsystem. Men där ligger han i princip konstant tvåa:
QX topplista över bloggar torsdag 22 juli 22:56
Tittar man på läsarantalet som följer respektive bloggare i Google Reader (2 för DDIB, 13 för Blondaa) och Bloglovin’ (4 för DDIB, 285 för Blondaa) så pekar även dessa siffror på att Blondaa är betydligt mer läst.
Då slog det mig. Med ”läsare” menar QX ”sidvisningar”. Varje gång du laddar om en sida som är listad i QX bloggsystem räknas besökarantalet upp med 1. QX topplista är inte något annat än en sidräknare. 2010 lanserar QX ett bloggsystem från 2005 med ett statistikverktyg från 1997.
Det i sig är pinsamt. Det tillhör grundskolningen att veta skillnaden mellan ”sidvisning” respektive ”unik besökare”, framför allt för personer som utvecklar åt en webbplats som är reklamdriven. En pikant detalj är att någon jobbar på att blåsa upp siffrorna för ”Daska dasen i bordet” i QX system. Strax efter midnatt den 23 juli hade bloggen strax över 1500 läsare enligt QX. Bloggportalen sa strax över 1650 (notera också Bloggportalen räknar senaste veckan, QX räknar typ senaste dygnet). Nio timmar senare säger Bloggportalen 1950 läsare. 300 fler läsare är en aktningsvärd ökning för en blogg som brukar snitta 1400-1500 per vecka, och onekligen en effekt av att vara pushad i både på webben och i papperstidningen. Vad QX egna system säger? 2930 besök, eller 1400 fler.
Bloggportalen.se:s siffror är mycket svårare att manipulera. Tittar jag på min sajt och jämför besökarantalet som Bloggportalen rapporterar med vad Google Analytics säger stämmer de två hyfsat överens. Det är nu vi kommer till pudelns kärna: Hos Bloggportalen.se kommer knappt Blondaa, som alltså har mer än dubbelt fler läsare än ”Daska dasen i bordet”, upp i 17 000 besökare per månad.
Det finns två förklaringar. Den ena är ”inkompetens”:
QX har litat blint på siffrorna från sitt eget verktyg, som alltså kan manipuleras av en datorliterat femåring. De valde att skriva om den blogg som nästan konstant ligger på toppen och som hela tiden ökar i läsarantal på ett sätt som inte överensstämmer med någon annan mätning. De har tagit antalet sidvisningar och rapporterar det som antal läsare.
Den andra är ”medveten lögn”:
QX är medvetna om att deras system räknar sidvisningar, att det finns andra bloggar registrerade i deras system som har fler läsare, men har valt att manipulera siffrorna så att den ligger på toppen eftersom den ligger i deras eget system. Vinsten är att de kan skriva en nyhet om det och få fler att blogga i deras plattform, som också visar annonser, och därmed öka annonsintäkterna. Frågan är om annonsörerna då betalar för faktiska antalet unika besökare/klick eller om de betalar för exponeringar – i vilket fall de inte får så mycket valuta för pengarna. De kan alltid hävda att de valde den blogg som ligger i deras eget system, men det förklarar inte de höga siffrorna.
För att bevisa min tes så satte jag min blogg på enkel omladdning. På några timmar har jag blivit just QX populäraste blogg utan att ha haft speciellt många fler läsare.
QX topplista över bloggar efter några omladdningar
Uppdatering: att blogga på Qruiser är inte speciellt sökmotorvänligt. Det här inlägget hamnade direkt överst i Googles sökresultat för ”Daska dasen i bordet”. QX utvecklare är inte bara inkompetenta när det gäller statistik, de kan inte sökmotoroptimera heller uppenbarligen. Om du letar efter en bloggplattform rekommenderar jag wordpress.com, Tumblr eller Blogger.
Jag förstår varför så många kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. De gör det av hat, förakt och hopp.
Det är samma anledningar som gör att jag väljer att rösta på Piratpartiet. De är det alternativ jag ogillar minst, men framför allt är de otestade. Någonstans finns en strimma hopp att de ska kunna ta med sig något annat in i det ruttnande, inavlade träsk som svensk politik är idag.
Under valår pendlar jag mellan rödglödgad vrede, avgrundsdjupt förakt och total uppgivenhet. Det svenska politiska systemet premierar ryggradslöshet, maktmissbruk och populism. Det finns några få lysande undantag på individnivå; politiker som är intellektuellt hederliga och följer sin ideologi.
I Sverige är den politiska debatten ett skyttegravskrig som handlar om indoktrinering och skolning av de egna. Det handlar om att föra fram sitt budskap på ett sätt som stärker fanatismen bland de egna, samtidigt som man förvanskar det så att alla, som inte blint tror på sin ledare vare sig hen heter Mona eller Fredrik, tänker ”Ah, det där är ju inte så dumt”. Vi kan kalla fenomenet ”politisk hederlighet”.
Jag tror att det hela bäst sammanfattas av Jesper Nilssons inställning, @redundans, när han och jag försökte diskutera politik på Twitter: Politik är kaderverksamhet. Det handlar om skolning av sina egna. Om muskler av stål.
(Hela konversationen kan följas bakåt från denna tweet)
Nu är Jesper Nilsson inte politiker, men han beskriver den svenska politiken perfekt: en kaderverksamhet där de egna ska skolas och motståndarna ska skjutas ner. Motståndarnas budbärare måste dö, oavsett bud, och det egna ansiktet måste räddas oavsett vad.
Ett perfekt exempel på hur djupt det här systemet sitter är Anders Wallner. Han tillhör en av dem som jag ser som undantag i den ryggradslösa massa den svenska politiker utgör. Att debattera politik med honom är en frisk fläkt, eftersom hans ståndpunkter grundar sig i ideologi och eftersom han ser skillnad på moraliserande argument, faktaargument och känsloyttringar. Men i pressade situationer tillhör han till syvende och sist kadern ”De rödgröna”, som alla andra politiker skolad att prioritera politisk strategi framför väljar-respekt.
För ett tag sedan körde de rödgröna ett utspel som just inbegrep ”politisk hederlighet”. I korta drag bad de Riksdagens Utredningstjänst räkna på deras tänkta politik. Resultatet blev, som Fredrik Westerlund beskriver det:
som att be RUT att räkna antalet cyklar och sedan slå fast att det inte finns några bilar.
Även RUT påpekade felen i sitt resultat. De rödgröna valde att inte ta med RUT:s egen anmärkning, och har sedan dess (mig veterligen) inte bemött de förfrågningar om förtydligande de fått.
Anders Wallners reaktion när Fredrik Westerlund ställde frågan var:
Om siffrorna inte stämmer är det, mig veterligen, riksdagens utredningstjänst som inte kan räkna.
Ryggradsreaktionen är alltså inte att den egna kadern kan ha fel. Den är att tjänstemän vars uppdrag är att serva politiker med objektivitet, utan tanke på partipolitisk tillhörighet, inte kan utföra sitt jobb korrekt.
Tänk nu att de rödgröna varit McDonalds. Ryggradsreaktionen för en representant hade inte varit ”skyll på leverantören”, den hade varit ”det här måste undersökas, jag ber att få återkomma”. Och sedan själv undersökt det, eller hänvisat till någon som kan ge ett svar.
I ett idealsamhälle skulle politiker se sig själva som talespersoner för företag. Vi skulle se politiska aktivister som brinner för att lyfta fram det varumärke man gillar istället för att klanka ner på motståndet, på samma sätt som jag aldrig skulle börja klanka på GB bara för att jag gillar Ben&Jerry’s. Det är en lång väg dit, men som alla långa resor börjar den med ett litet steg. Och det är att bryta de etablerade partiernas dominans och föra in något nytt. Jag hoppas bara att det blir i form av Piratpartiet och inte i form av Sverigedemokraterna.
Konkurrensen på tidningsmarknaden är stenhård. I Göteborg såg jag att Anders Öhrman har fått hård konkurrens – kanske framför allt när det gäller innehåll. Denna tidning återfanns i en Presstop-butik: Tidningen om Väder
Skämt åsido, det finns riktigt bra livsstilsmagasin som riktar sig till bögar. Jag hoppas att det finns minst lika bra som riktar sig till flator. Jag tror att det är svårt att göra ett och samma som riktar sig till hela HTB-samhället. Här är samma grej som när det gäller programpunkterna på Pride: HBT-samhället måste våga stå enade utåt, men vara diversifierade inåt och erkänna att ibland har bögar och flator nästan ingenting gemensamt, och ibland har de massor. Liksom homosexuella och transpersoner. Hur som helst, varje gång Winq landar i brevlådan blir jag jävligt glad. Den kommer bara ut varannan månad, men i gengäld innehåller varje nummer mer substans än QX i Anders Öhrmans tappning lyckas åstadkomma på ett år. Winq
Om du gillade filmen ”Nakenlekar” jag skrev om här om dagen så ser du också fram mot 1 september när Crazy Pictures släpper sin ”Poesi för fiskar”. Det här är framtiden för svensk film. Dramaten-skolade skådisar är bara nakna kejsare som inte kan hålla en naturlig dialog om du så lovar dem en Oscar för det. Filmerna om Lisbet Salander kommer att bli mycket bättre i amerikansk tappning eftersom de i alla fall kan prata utan att det låter som de har ett plockepinn upp i arslet.
För er som liksom jag inte visste om bakgrundsstoryn till ”Sex and the City 2”:
Michael Patrick King och Sarah Jessica Parker såg ”Two girls, one cup” och uppföljaren ”Two girls, one finger” och blev så inspirerade att de valde att göra en hommage till dessa filmer. Arbetstiteln var ”Four girls, one cunt”. Med ”girls” menar de ”effing bimbos” och med ”cunt” menar de ”Carrie”.
Jag hade blivit varnad av både recensenter – en skrev till exempel att ”This is the new torture porn” – och av tittare. Människor som ville bespara andra lidandet av att sitta igenom två och en halv timma smaklösa banaliteter har lagt ut videofilmer på sina reaktioner på när de såg den för första gången. Ta till exempel denna mormors reaktion när hon ser gaybröllopsscenen feat Liza Minelli:
Precis som mormodern i filmen ovan kunde vi inte se hela ”Sex and the City 2”. Vi satt kvar i biografen ungefär tills the effin bimbocunt träffar Aidan. Vid det laget hatade jag henne så mycket att jag förmodligen aldrig kommer att kunna se om teveserien igen. Jag kände en stark lust av att lägga mig i fosterställning i duschen och låta kokhett vatten skålla bort känslan av att vara smutsig ända in i själen (aka våldtäktsduscha). Jag ville bränna alla ägodelar jag hade, aldrig mer shoppa och hädanefter bara dricka en blandning av fulöl och samarin i de mest oglamorösa kärl jag kunde hitta. Det var bara en påfyllning av kulturella upplevelser tidigare på dagen som fick mig att stanna vid våldtäktsduschen.
Så, om du redan sett den: jag beklagar sorgen. Har du inte gjort det, känn dig varnad. Den är inte så dålig att den måste ses därför, den är så dålig att den borde brännas, begravas och samtliga inblandade straffknullas med kaktus i alla hål, utan skydd.
Det jag ogillar med filmen: bristen på personkemi mellan huvudkaraktärerna, Carries intellektualiserande av hennes svaga självkänsla och projiceringen av den på hennes äktenskap, kolonialismen, den uppenbara och smaklösa produktplaceringen med kamerasvep över hela rummet innan man kommer till Mr Big liggandes i soffan, homobröllopet mellan två personer som hatar varandra men råkar vara seriens två enda bögar, hur karaktärerna lämnar sina original-jag till förmån för Kissie-bimbos av värsta sort (exmempel: istället för att ge Samantha en skrapa för att hon försöker lura sin kropp att vara ung med en handfull tabletter varje dag, bejakar Miranda henne och berättar hur hon gör för att hålla sig smal). Det är bara några av sakerna, hade jag sett hela filmen hade jag nog blivit misantrop.
Göteborg bjuder onekligen på en massa upplevelser. Jag är här för första gången på riktigt och har fått uppleva många saker. Vissa angenämna, andra inte. Det jag är mest besviken på att att den berömda Göteborgshumorn, som att bron över älven kallas ”Tolvan” för att ”den går över älva”, inte visade sig i namnen på frisörsalongerna. Stockholm vinner lätt slaget om mest göteborgska frisörsalongsnamn med ”Sax & Fön”, ”Hårley Davidson”, ”Magica de Sax” och ”Huvudverk”. Och då har jag bara listat salonger från Vasastan i Stockholm.
Angenämt var besöket på Konstmuséet och Konsthallen. Jag älskar stora oljemålningar i guldramar. Storslagna landskap, dekadenta konstnärsfrukostar i Paris – älskar’t! Renässansen, när man började studera människokroppen och måla muskulösa män är en annan favorit. Dock förtas en hel del av den upplevelsen av att dessa män bara kan räknas som välhängda om man jämför med sex månader gamla bebispojkar.
Hur som helst, muséet är värt ett besök. Framför allt gillade jag ett av verken i utställningen ”Omskakad spelplan”, ett fotografi av Annika Karlsson Rixon kallat ”Tidig sommarkväll i Los Angeles”. Jag har försökt hitta det online, men inte lyckats. Vid en första anblick såg jag två flator i något slags uniform som tittar på varandra, men strax såg jag att de snarare kollar förbi varandra med en drömsk blick. Det är som om de är där utan att egentligen vara medvetna om varandra. Det finns många lager i det fotot, när jag såg det på avstånd såg jag också siluetten av Los Angeles skyskrapor i bakgrunden. Väldigt 90-tal.
”Disidentifikation” är utställningen i Konsthallen som jag verkligen rekommenderar. Favoriten där är en skulptur, ”Tekannan” av Lukas Duwenhögger. Ett stycke som lyckas fånga mötesplatser för homosexuella, fjollighet och nazismens förtryck i en och samma skulptur. Teapot av Lukas Duwenhögger
Vill du balansera ut den kulturella upplevelsen med en konsumeristisk rekommenderas en shoppingtur i området ”Inom Vallgraven”: Grandpa och Fever är absolut värda ett besök, Dunderdon som är ett väldigt prisvärt märke med design i gränslandet preppy-workwear och framför allt Rag Time som är en second hand-butik för märkeskläder och dito skor (linneskjorta från Canali: 280 kronor).
Det du inte ska göra i Göteborg: se Sex and the City 2 (aka: ”den sämsta av Grumpy Old Men-filmerna”). Men det är inte Göteborgsspecifikt, och en annan historia för ett senare blogginlägg.
Det är lite mer än en vecka kvar till Stockholm Pride 2010. För dig som vill vara säker på att pricka de sevärda programpunkterna och ha med dig skämskudden de gånger den behövs; här här mina tips.
Årets höjdpunkter
Prideparaden
En svårslagen punkt, och den enda stund på året då alla som ingår i HBTQ-paraplyet verkligen är fria att vara sig själva på stan utan att ifrågasättas eller behöva förklara. Frihet. I år går paraden från Ringvägen/Zinkens väg (vägen som leder till Tantolunden och stället där Pride Park legat tidigare år), längs Hornsgatan, över Slussen och Skeppsbron till Hamngatan och sedan längs Strandvägen ut till Sjöhistoriska (karta över paradvägen). Som uppvärmning och inspiration kan du titta på min samlinga av fotografier från Prideparaderna 2006, 2007, 2008 och 2009. Prideparaden 2007
Magdalena Ribbing invigningstalar
Ett utmärkt val av invigningstalare. Jag tror att det kommer att bli det mest spännande talet sedan Jan Guillou invigningstalade 2006 (dessutom efter ett uttalande om att det inte fanns bögar på 1600-talet, vilket han formellt har rätt i). Som uppvärmning kan du läsa Magdalena Ribbings svar på etikettsfrågor som rör homosexuella par, som Fem flator har gjort en utmärkt sammanställning av.
Pride goes 90’s
Förra årets höjdpunkt i Pride Park var, förutom Bungy Jump-kranen, just 90’s-kvällen. För oss som är uppväxta med disco där Dr Alban sjöng ”No coke, no heroin, no hasch hasch, no amfetamin” och Haddaway frågade ”What is love” är det ett ”kära dagbok”-moment när de två gör en duett på scen. Att E-Type avslutade kvällen och dessutom visade på humor och självironi var grädden på moset. I år ser jag fram mot Sash! Glad eurotechno när den är som bäst. Här är en megamix som uppvärmning:
Årets mest omdebatterade Pride Park flyttar till Sjöhistoriska. Visserligen kommer det att gå direktbussar varje kvart (som dock inte är inkluderade i entrén, vilket kommer att ställa till det för turister) från Sergels Torg till Sjöhistoriska och tillbaka, och man kan alltid åka med SL:s reguljärtrafik, men jag tror ändå att det innebär att färre kommer att besöka parken på off-tider. Jag tror att flytten som helhet är positiv för parken, eftersom både yta och omgivning är mer fördelaktigt än Tantolunden, men det kommer att ta ett par år att arbeta in det ordentligt och få bort alla barnsjukdomar. Alla kommer att ha en åsikt om det, och det kommer att vara ett av årets mesta samtalsämnen. Som uppvärmning: ta en promenad på Djurgården och bekanta dig med området om du inte redan varit där, eller gör en virtuell promenad med Eniros gatuvy.
Årets meh
”Schlager-kvällen”. Den dog med buller och bång 2008, när Edward af Sillén körde sin sista show. Om du har förhoppningar om att det ändå ska bli bra i år ska du tänka på att Pride under förra året gick back med 2,5 miljoner och därmed tömde samtliga buffertar. Namnen man lockar med till denna kväll kan bara tilltala schlagerfantaster från Örkeljunga som för första gången besöker ett Pridefirande. Som uppvärmning: googla Safura, Hera Björk, NEO, Jenny Silver och Hanna Lindblad, för de är locknamnen till ”schlagerkvällen”.
Årets sekundärskamchock
Trodde du att det inte kunde bli pinsammare än 2007, när Cissi Ramsby och 6AM sjöng ”I’m gay”? Tänk om. I år gör Bonde-Peter och Anki Bagger den officiella Pridelåten. En föredetting och en dokusåpakändis som vägrar släppa taget om rampljuset kommer att ta skammen till nya höjder. En pikant detalj är att Bonde-Peter inte gillar Pride (eller han ”fattar inte grejen med det”). Som uppvärmning: ta dig igenom dessa svenska Idol-auditions. Upprepa tills du inte känner någon sekundärskam alls. Du är nu redo att se Anki Bagger feat. Bonde-Peter på scen.
Så brun som jag är just nu, knappt fyra dagar in i min semester, har jag varit kanske tre gånger tidigare. Skillnaden är att jag den här gången varit ute i solen en femtedel så mycket som jag behövde de tidigare gångerna. Hemligheten heter Melanotan II.
På pappret ser Melanotan II för bra ut för att vara sant: det stimulerar kroppens melaninproduktion (på vardagssvenska: det gör dig brun) utan att du behöver sola. En av de vanliga biverkningarna är ökad sexlust. De andra biverkningarna är få och övergående (dock finns inga studier på långtidspåverkan av preparatet).
Min erfarenhet är att det är just så bra. Anledningen till att det inte finns kommersiellt tillgänglig är administrationen. Melanotan II kan bara tas på ett sätt som har riktig effekt; som inektioner i huden (på samma sätt som diabetiker tar insulin). Det gör det svårt att sälja preparatet kommersiellt.
Strax under tusenlappen kostade det mig att få allt som behövdes: en ampull med Melanotan II, insulinsprutor, sterilt vatten för att blanda till en injektionsvätska och en injektionsspruta för att göra själva blandningen. Det som ser mest läskigt ut är den stora kanylen, den är dock inte till för injektion utan bara för att förbereda injektionsvätskan.
Allt som behövs för Melanotan II-administration
(Paketet innehöll betydligt fler insulinsprutor, eftersom dessa bara används en gång och sedan slängs.)
Själva medlet kom i form av kristaller i en ampull med gummipropp. I det läget kan det förvaras i rumstemperatur. Så fort man har blandat ut det med vätska måste det förvaras kallt för att inte bli dåligt.
Melanotan II i kristallform
För att förbereda medlet behöver det blandas ut med steril vätska. Ungefär som denna, som är just till för att förbereda injektionsvätska. Läser man på nätet använder folk steril koksaltlösning från Apotektet, men den är inte till för injektioner. Kanske gör det ingen skillnad, men jag tycker att det kändes tryggare att använda sterilt vatten som specifikt är till för att fixa injektionsvätska.
Sterilt vatten
Det är här den stora kanylen kom till hands: jag drog upp tre milliliter i sprutan, satte på kanylen och injicerade vätskan i flaskan genom gummiproppen. Flaskan innehöll 10 milligram Melannotan II och lösningen blev således 3,3 milligram per milliliter vätska. Kristallerna löstes upp direkt när de kom i kontakt med vätskan, och resultatet blev en ampull med en klar vätska:
Färdig injiceringslösning med Melanotan II
Därefter var det bara att ta en insulinspruta, sticka den genom hålet i gummiproppen, dra upp 0,1 milliliter och spruta in det i underhudsfettet på magen. Den här sprutan har en mycket tunn och kort nål, då den ska stickas in igenom huden. Det gör att injektionen knappt kändes.
Spruta för injektion i underhudsfettet
Så här ser det ut när man tar injektionen:
Att Melanotan II har effekt på hur brun man blir råder det ingen tvekan om. Den andra biverkningen, ökad sexlust, kände jag inte av alls. Däremot kände jag ibland av ett lätt illamående direkt i samband med injektion, och vissa gånger hettade det i ansiktet en kvart efter att jag tagit medlet. Jag fick också fler fräknar än jag tidigare fått av solning, vilket också var väntat.
Det finns olika doseringsråd. Vissa pratar om 0,05 ml/dygn, andra om 0.1 ml. Jag har kört 0,1 ml de första två veckorna, och är nu nere på 0,05.
Innan du ger dig ut på jakt efter Melanotan II: det ger inget rus och är inte drogklassat. Därför är det inte olagligt att inneha, men det är olagligt att sälja. Idag säljs det inte officiellt på någon marknad, eftersom det är svåradministrerat. Det finns heller inga studier på vad Melanotan har för långtidspåverkan på människor. Viktigast är att se till att grejerna du använder är sterila.
Frågor på det?
(Uppdatering: Magnus gjorde mig uppmärksam på att jag slarvat med doseringsangivelserna. Nu är det uppdaterat!)
Om ”att svettas” vore en olympisk gren så skulle jag tillhöra världseliten. Jag har tidigare orsakat pölar av svett efter dubbelpass,men idag imponerade jag till och med på mig själv. Ett pass på en timme. De ljusgrå partierna på byxorna är deras riktiga färg. Och t-shirten är inte hudfärgad. Den är vit. Som tur är har texten en strategisk placering, vilket är tur. Annars hade dagens pass förmodligen klassats som ”wet t-shirt contest” och inte ”Bodyjam”.
Bilddefinition av "svettig"
PS. Om du tycker att jag är brun så betänk att jag bara varit ute i solen under midsommarhelgen och sen kanske fyra timmar till. Hemligheten är Melanotan II – ett blogginlägg om det kommer!
