Being Micke Kazarnowicz – Sida 28 – Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.

En mardröm

Just nu har jag en återkommande mardröm: Jag är ensam kvar på jorden med två andra individer. Jag måste återbefolka jorden med en av dem. De ser ut så här:

Alternativen i årets valrörelse illustrerade

Det är tyvärr inte så mycket ”madröm” som ”metafor för valrörelsen 2o10”. Vem av dessa fula monster som är Alliansen, och vem som är de Rödgröna lämnar jag till betraktarena att avgöra. För mig är de samma dåliga val. Thomas Bodström och Beatrice Ask skulle lika gärna kunna kandidera för samma parti – det skulle inte förvåna mig om de lade grunden till The Norsefire Party.

Jag har bokat en resa till New York över valhelgen för att slippa klimax på den här orgien i allt som är inåtsnopps-skapande (och då menar jag både mentalt och fysiskt). Jag förtidsröstar, och efter mycket ångest har jag bestämt mig för att rösta på följande kandidater:

Riksdag: Personröst på Amanda Bridhed (Folkpartiet). Kan stava till ”liberal” till skillnad från majoriteten av politiker i Sverige. Är aktiv i Liberati, vilket även det är en kvalitetsstämpel i min bok. Förstår integritet och yttrandefrihet. Egentligen tänkte jag rösta på Piratpartiet, men när Rick Falkvinge visade sig vara den makthungrige despoten och inte den liberale befriaren föll de bort.

Kommun: Personröst på Anders Wallner (Miljöpartiet). Jag håller inte med Miljöpartiet i alla frågor, och är livrädd för vad Yvonne Ruwaida ställer till med om hon får makt, men jag ser att Anders står för en förnyande och intellektuellt hederlig falang (dit jag alltså inte räknar Ruwaida) som har potential. Om inte annat bor Anders nästan granne med mig; jag vet alltså var hans brevlåda bor så att säga.

Landsting: Här är det oklart om jag kan lägga en personröst på de person jag vill rösta på: Erik Wassén (Folkpartiet). Om jag förstår val.se rätt ska jag kunna rösta på honom eftersom han ställer upp i mitt län, även om Folkpartiet delat in länet i regioner och jag är registrerad i en annan region än den vars valsedel Erik står på. Enligt valpejl.se håller vi inte med varandra i alla frågor, men han jobbade för sprutbytesprogram trots att han riskerade utfrysning av partiet. Det är såna krafter vi behöver i Landstinget, och färre som köper in baldakiner för att skydda elöverkänsliga.

Uppdatering: det var som jag trodde. Så här skriver Erik Wassén när jag frågar honom:

Jag är valbar i hela Stockholms län. Dock finns mitt namn bara på listor i Stockholm stads tredje krets (Östermalm, Norrmalm, Gamla Stan). I de andra vallokalerna utanför tredje kretsen går det dock alldeles utmärkt att ta en blank Folkpartivalsedel och skriva ”Erik Wassén” på valsedeln. Så tillgodoräknas jag den personrösten.

iPhone är sämst med Tre i Stockholm

Nu har jag testat nio olika ställen i Stockholm med iPhone och de fyra stora operatörerna. Resultatet: I täten är det rätt jämnt, i botten återfinns Tre. De är med bred marginal den sämsta operatören på samtliga ställen utom ett, där men där de fortfarande är sämst. Då ska man också tänka på att testet gjordes med en iPhone 4, som har en bättre radiodel än iPhone 3G/iPhone 3GS*.

Anledningen: Tre kör enbart 3G och iPhone (inklusive iPhone 4) får bättre täckning med operatörer som har både 2G och 3G. Gissningsvis skulle Tre behöva öka antalet basstationer med en sådan mängd att det inte är ekonomiskt försvarbart.

För ett tag sedan bad jag er om tips på ställen där ni upplever att ni har dålig täckning med era iPhones, oavsett operatör. Jag fick in massor med tips, och det är några av de ställena jag testat.

iPhone + Tre = fail

Testet gick till som så: jag tog mig till de ställe där testet skulle ske. Jag satte i ett micro-SIM från den operatör som skulle testas, ringde ett samtal och rörde mig i en förutbestämd bana. Alla operatörer fick samma behandling. Jag höll telefonen på ett och samma sätt under hela testet och noterade antal mottagningspinnar under samtalets gång, eventuella kvalitetstapp och andra avvikelser som tappade samtal.

Maximalt på varje testställe kunde en operatör teoretiskt få 5/5 pinnar, alltså full mottagning hela tiden. Med 9 testställen hittills ger det ett potentiellt toppbetyg på 45/45. Resultat för operatörerna:
Telia: 41/24 (tappade samtalet på 1 testställe)
Telenor: 36/20 (tappade samtalet på 1 testställe)
Tre: 24/7 (tappade samtalet på 5 testställen)
Tele2: 42/32 (tappade samtalet på 2 testställen)

För detaljerad information, se kartan nedan. Respektive testställe har kommentarer inskrivna, klicka på punkterna för mer information.

Se kartan ”Täckningstest iPhone 4 i Stockholm” i större format

En snabbanalys av informationen ger vid handen att Tre är exceptionellt dåliga inomhus i Stockholm om man har en iPhone. Med andra telefoner fungerar Tre med stor sannolikhet bättre, eftersom andra telefoner kan dra nytta av 900-bandet fullt ut (vilket inte iPhone gör så vitt jag förstår). Att tänka på är också att batteritiden påverkas negativt av dålig täckning; radiodelen drar mer batteri då.

Jag gissar att svaret från Tre kommer att bli att man jobbar på att förbättra det här. Det var också beskedet jag fick för snart 10 månader sedan, när jag flyttade in i min lägenhet. Jag gissar att det är också beskedet som kommer att ges 10 månader från nu. De är i en damned if you do, damned if you don’t-situation: de måste sälja iPhones för att inte hamna på efterkälken, men iPhones fungerar uppenbarligen dåligt i deras nät. De kan inte öppet erkänna att så är fallet, utan hittar andra förklaringar.

Hur som helst skulle jag starkt avråda från att välja Tre som operatör när det gäller iPhone i Stockholm. Hur det är i andra städer har jag ingen aning om. Själv har jag sagt upp mitt abonnemang hos dem och kommer att gå över till Telenor, därför att det är den operatör vi har på jobbet. I tätklungan är det dock så liten skillnad om man väger in tappade samtal att det i princip är hugget som stucket.

Jag ska testa ytterligare ställen, bland annat Hammarby Sjöstad, Gamla Stan och en pendeltågssträcka. Testerna tar tid, eftersom varje operatör utsätts för exakt samma förfarande. Har du tips på ställen du upplever att du har dålig täckning på, lämna gärna en kommentar. Kartan kommer att uppdateras när jag testar nya ställen.

Till sist: det här testet har kostat mig en del pengar (kontantkort och laddning av dessa) och tid. Om du gillar det får du gärna flattra om du kan!

* iPhone 3G/3GS stödjer inte 3G på 900-bandet, vilket iPhone 4 gör. Det hjälper dock inte operatören Tre nämnvärt mycket.

KBT för spelnördar? There’s an app for that

Kognitiv beteendeterapi har ett enkelt verktyg för att ändra beteenden: ge dig själv en belöning varje gång du lyckas. Det är framför allt viktigt när beteendeändringen inte bekräftas av omgivningen och än viktigare när omgivningen straffar förändringen. I mitt fall handlade det om att inte leverera svar på allt, utan låta folk ta reda på saker själva. När jag helt plötsligt satt där och vägrade säga något som vi bägge visste att jag visste och istället berättade var den andra parten kunde ta reda på det var jag ”the bad guy”. Enter anteckningsboken med stjärnor. Varje gång jag lyckades motstå impulsen att vara den hjälpsamme samariten plitade jag ner en stjärna i boken. Efter 30 stjärnor fick jag boka en helkroppsmassage.

Man kan använda det på andra sätt också, som nu när jag insåg att det gått lite för mycket slentrian i min träning och mathållning över sommaren. Lite för mycket Ben & Jerry’s, lite för få pass per vecka, lite för många tunnbrödsrullar från gatuköket här utanför när jag inte orkar laga mat. Motivationen att ändra det är inte direkt på topp eftersom det inte märks speciellt mycket på min kropp. Men jag vet att det kommer att märkas om jag fortsätter så här. Jag gjorde en deal med mig själv: bara balanserad, sund och näringsriktig mat fram till New York-resan i september, och jag får köpa en iPad när jag är där.

Det funkar läskigt bra.

När jag kom hem klockan 03:49 på lördagsmorgon, efter en kväll med sällskapsspel, snack och lite för mycket whisky hemma hos Robin var jag så hungrig att sömn inte var att tänka på. Eftersom jag bor nära en dygnet runt öppen McDonald’s är det lätt att hamna där efter en blöt kväll. Den här gången gick jag hem och, fatta: jag käkade en burk tonfisk, drack vatten och gick och la mig. Epic win!

Så heter också den app till iPhone som i grund och botten är just KBT-verktyget möter ”getting things done”-metoden, med spelnörden som målgrupp. Tanken är att du gör om ditt liv till ett rollspel. Alla de där grejerna som är måsten, lite för trista för att göras med en gång eller bara konkurrerar med något roligare att göra kan läggas in där. När du gjort en grej, checkar du av den, din karaktär får erfarenhetspoäng och kan hitta föremål. Enkelt och briljant. Har du iPhone och gillar spel är den värd de 22 kronor den kostar i iTunes Store (här är en iTunes-länk till Epic Win)

God Morgon, Urban Deli: varför bloggare inte hör hemma på pressträffar

Här om dagen var jag på pressträff för Urban Delis och God Morgons gemensamma satsning Juicebaren. Jag var inbjuden genom Spot and Tell, en tjänst som för ihop bloggare/twittrare med företag som vill marknadsföra sig.

Jag var där av två anledningar: dels för att jag i egenskap av bloggare är målgrupp för denna typ av tjänst, dels för att jag i mitt jobb på Björn Borg stöter på olika erbjudanden att engagera bloggare. Det blev en intressant upplevelse med insikten att jag aldrig kommer att utsätta bloggare för en pressträff.

Formatet var klassisk pressträff: folk stod i givakt och hälsade välkommen. Det bjöds på frukost med smoothie och juice, God Morgons varumärkesansvariga berättade lite fakta om juice och God Morgon och hur man tänkt när man skapat Juicebaren. Därefter berättade Jesper Weidlitz, en av personerna bakom Urban Deli, om hur man tänkt när man startat stället. Provsmakning av Juicebarens smoothies följde, alla fick en påse med PR-material och ingredienser till en smoothie. Sedan var det slut. Det hela var över på knappt 45 minuter.

Det här upplägget är säkert perfekt när man bjuder in journalister och skribenter. För mig som bloggare blev det bara krystat och tafatt. Först och främst är ju frågan vad som förväntas av mig: ska jag skriva ett positivt omdöme i bloggen/på Twitter? Förväntas jag vara nyanserad, får jag vara kritisk? Jag kunde absolut skrivit en kort artikel om det i Lokaldelen, men för att jag ska skriva om det på min blogg måste det vara mer upplevelse och jag måste få vara mer aktiv. Det är inte en rolig upplevelse att bara bli matad med information, inte ens om man får en god smoothie och en goodiebag på köpet.

Det är synd. Jag fick ett bra intryck av Juicebaren/Urban Deli (någon sa att de inte har mackor, men det kan inte stämma – man kan väl inte ha en deli som inte serverar mackor? Det är som att ha en grillkiosk som inte serverar hamburgare) och av Jesper. Jag gillar Godmorgons Nypressade juice, som smakar olika beroende på säsong och apelsinsort vilket är en skön kontrast till tråkigt standardiserade produkter som Tropicana.

Så här hade jag gjort om jag varit ansvarig: låtit denna pressfrukost vara just för pressen. Sedan hade jag vikt av en kväll när jag bjudit in 10 bloggare med vänner. Bloggarna hade fått en utmaning: skapa en egen smoothiesmak. Alla skulle få ett grundkit med juice och vaniljyoghurt. Sen hade jag haft ingredier som de fått dela upp mellan sig. Sedan skulle tävlingen vara igång. Alla får en timma på sig att skapa sin smoothiesmak. Vännerna utgör juryn, som utan att veta vem som gjort vilken smoothie avgör vilka som är godast. De tre godaste hade blivit officiella smaker i Juicebaren, självklart döpta efter bloggen eller bloggaren. Alla hade fått en goodiebag med sig hem som tack.

Det hade varit något att skriva om, både för bloggarna och vännerna. Det hade varit en upplevelse. Det hade engagerat och utnyttjat kreativiteten hos bloggarna. Istället för att göra mig till en passiv mottagare skulle de ha gjort mig till en aktiv deltagare.

Epic win-mössa

Ibland önskar jag att alla som inte var straighta skulle färgas blåa för en dag. Inte för att alla Avatar-fans skulle få kollektiv orgasm, utan för att jag tror att ett synliggörande skulle göra väldigt mycket för HBT-personer över hela världen. Det kommer inte att hända, men det finns ett annat statement du kan göra, som jag tror är viktigt. Du kan synliggöra att du inte håller med Sverigedemokraterna, och på samma gång hjälpa offren för översvämningarna i Pakistan. Och få en mössa. Epic win, helt enkelt.

Tänk vad häftigt om man gick på stan en kylig dag i början av september och möttes av hundratals som bar denna mössa?

För 170 spänn, inklusive frakt, är den din. Då går 90 kronor till Rädda Barnens katastroffond för Pakistan. Köp den här.

Efterlysning: ställen i Stockholm med dålig täckning på iPhone 3GS eller iPhone 4

Jag vill veta var du har dålig täckning med din iPhone! På lördag 21 augusti kommer jag att åka runt i Stockholm och testa olika ställen för att dokumentera det. Har du iPhone och upplever att du har dålig täckning någonstans där du borde ha bra? Kommentera med ställe och berätta vilken iPhonemodell och operatör du har. Inomhus eller utomhus spelar ingen roll. Tänk på att det behöver vara ett hyfsat publikt ställe så jag kan komma in där och testa. ”Hemma hos dig” är alltså sämre, om du inte planerar att bjuda in mig¹.

Petting reaction graph — Jag försökte hitta något hos utmärkta Graph Jam som visade på mängden frustration dålig täckning ger, men lyckades inte så du får istället nöja dig med den här mycket roliga och helt off topic-grafen.

Jag har tidigare skrivit om att jag upplever Tre:s täckning som miserabel i området där jag bor. Nog för att vi har en restaurang som heter Landet här vid Telefonplan, men täckning bättre än ute i obygden tycker jag att jag kan kräva. Jag har nu sagt upp mitt abonnemang hos Tre och tänkte testa vilken operatör som egentligen har bäst täckning med iPhone 4 i Stockholm.

Jag har därför införskaffat kontantkort från samtliga stora operatörer: Tre, Telia (här kör även Halebop), Telenor och Tele2 (här kör även Comviq) och tänkte testa på de ställen där jag vet att jag upplevt dålig täckning med Tre.

Uppdatering: det bör också vara ställen där man är stilla. Att testa fyra olika operatörer på en pendeltågslinje är lite för tidskrävande, men om tillräckligt många tipsar om en och samma linje är det relevant att åka den fyra gånger och kolla täckning. Just nu ligger Stockholms Central – Farsta Strand ganska bra till.

Ställen jag tänker testa:
Söder
World Class Hornsgatan, gymmet
Södra station

Kungsholmen
Fridhemsplans tunnelbanestation, både grön och blå linje (tack @MrSuz för tipset)
Dagslivs Fridhemsplan (via @thdse)
Karlsviksgatan (via @oswaldspopcorn)

Östermalm
T-Jarlen (via @erikhaafo)

Längs med tunnelbanans röda linje:
Mikrofonvägen 21 vid Telefonplan
Midsommarkransen

Längs med tunnelbanans gröna linje:
Skärmarbrinks tunnelbanestation (tack @JonazV för tipset)
Farsta

¹ Galna, styckmördare och Fritzl-typer undanbedes, Jake Gyllenhaal-lookalikes uppmuntras.

Döden

Jag är livrädd för att inte existera, och eftersom döden liksom är övergången dit har jag ett problematiskt förhållande till den. Jag försöker bota den genom att konfronteras med den när jag kan.

Det mest morbida fakta kring döden jag vet är att man tror att medvetandet finns i ungefär 15-20 sekunder efter att man blivit halshuggen. Det måste vara helt galet vidrigt. Sen läste jag att i Kina anses det bringa familjen lycka ju fler som kommer på begravningen. Det spelar ingen roll om de som kommer kände den avlidne eller inte, varför man lockar folk genom att ha ”exotiska” dansare i processionen. Jag får bilder av Prideparaden i huvudet.

Och det där med erektionen … nekrofiler som vill bli penetrerade måste ju älska hängningar.

Mer fakta om döden i denna infografik, som jag hittade via Graph Jam (klicka för större version):

Olika som bär: En stilstudie i pole dancing

Pole dancing + gymnastik. 3 olika tolkningar. Same same, but different. Ungefär som gurka och jordgubbe: bägge är bär, men gurkan är ett falskt sådant och jordgubben en skenfrukt.

Remi Martin lyckas kombinera gymnastik och pole dancing på ett sätt som förmodligen är olagligt i någon delstat i USA:

Indisk kille med för mycket koffein i kroppen lyckas kombinera gymnastik och pole dancing med Piff & Puff:

Lucy lyckas kombinera gymnastik och pole dancing till något som nästan, men inte helt och hållet, är awkward:

SJ och de saknade re-tweetsen: när kundtjänst via sociala medier misslyckas dubbelt

I helgen var det Sweden Social Web Camp, en icke-konferens om sociala medier. En av sessionerna handlade om huruvida man har ett ansvar för den dialog man startar som organisation/varumärke i sociala medier. Diskussionen var vansinnigt intressant (tack, Martin för att du initierade den) och konsensus var att ja, det har man.

SJ har lyckats bygga upp en hel del ”street-cred” i sociala medier tack vare sin (lyckade) närvaro på Twitter. De lyckades också rasera en stor del av det för två veckor sedan, både hos mig och hos andra. Då var jag ändå inte på något sätt påverkad av deras misstag, däremot är deras inställning ett tecken på att de trots allt inte förstår.

Svårigheten med att jobba med konversation i det sociala molnet är att man inte bara behöver ha koll på etikett och tonläge, man behöver också ha koll på verktygen och kontinuerligt hänga med i de nya funktionerna som introduceras. Annars kan det gå tokigt, vilket SJ har fått erfara.

Deras kundtjänst har funnits på Twitter i snart ett år. Under den här tiden har de utvecklats. Till exempel lärde de sig ganska snabbt att inte svara med statistik över hur punktliga de är när någon klagade på att tåget var försenat. Det hjälper inte mig att veta att SJ har x procents punktlighet när just mitt tåg är sent, och just då känns ett sånt svar mest som en örfil.

SJ har med jämna mellanrum kört retweet-tävlingar på Twitter. De skriver ett meddelande, och de första som retweetar det vinner. Bland annat kunde man på det sättet vinna en barnbok om tåg. Det fungerade uppenbarligen fint, eftersom man upprepade det här om veckan.

Här börjar SJ:s problem. Twitter, liksom de flesta andra tjänster i det sociala molnet, vidareutvecklas ständigt. Nya funktioner introduceras, och tredjepartsverktyg hänger inte alltid med. SJ använder ett tredjepartsverktyg för att twittra: CoTweet, som underlättar när många personer ska twittra från samma konto.

SJ korade bland annat Peter och Rasmus som vinnare. Både Peter och Rasmus gjorde retweeten manuellt, vilket gör att de och inte @sj_ab står som avsändare. Notera Twitters egen tidsstämpel.

Raz och Jacob var snabbare. De använde Twitters egen retweet-funktion, som bara kräver två klick. Här står också @sj_ab som avsändare. ~~Notera även här tidsstämpeln.~~ Uppdatering: som @filip (om du inte följer honom och är intresserad av användargränssnitt, språk och fyndigheter är han en guldgruva) påpekar är det originaltweetens tidsstämpel som syns nedan. Ordningen kan dock ses i en skärmdump av sökningen på Twitter, som Jacob förtydligat.

Här är det tydligt, ~~till och med Twitter egen tidsstämpel~~ Twitters eget sökgränssnitt visar att Raz och Jacob var snabbare. De vann dock inte, eftersom SJ inte var medvetna att ”RT” idag kan göras på två olika sätt – och att deras verktyg CoTweet inte visar retweets som gjorts på det sätt Raz och Jacob använde.

Här är första misslyckandet.

Andra misslyckandet är värre, eftersom det bygger på det första. SJ skyller fadäsen på tekniken i allmänhet och CoTweet i synnerhet. För alla som jobbar med kundtjänst är det förmodligen skämskuddepinsamt att läsa konversationen som följer mellan Raz och SJ.

Även jag gav mig in, eftersom det för mig var självklart att det var SJ:s egen kompetens som brustit, och inget annat. SJ gav mig samma svar. När jag några dagar senare följde upp och frågade Raz om han hört något om kompensation från SJ fick jag ett DM från SJ:

DM från SJ där de återigen skyller på tekniken

De ber om ursäkt för att tekniken strulade. Sedan slutar SJ följa mig, vilket är en intressant markering från deras sida.

Så vad skulle SJ gjort? Får man inte misslyckas i sociala medier? Jodå. Det handlar om hur man hanterar det. SJ hade bara fem biljetter till Sonicsphere, vinnarna var utsedda och man kunde inte gärna ta tillbaka dem. Så här hade jag skött det:

Först hade jag skickat ut en tweet:
”Förlåt. Vi inser att en brist i vår kunskap om twitter gjort att vi korat fel vinnare. Vi ska försöka kompensera er som drabbats.”

Det hade inte varit rättvist att ta biljetterna ifrån de korade vinnarna, lika lite som det är rättvist att skylla på tekniken i det här fallet. Men egentligen handlar det inte om biljetterna. Det handlar om att göra rätt för sig. Därför hade jag skickat ett presentkort på en tågresa till de fyra personer som faktiskt varit snabbast.

Vad säger du? Hur hade du hanterat historien? Tycker du att SJ har gjort rätt?

(Läs även Raz och Jacobs egna inlägg om det här)

Sammanfattning av mitt livs första icke-konferens

I år anordnades andra upplagan av Sweden Social Web Camp, och jag var där för första gången.

Det var också första gången jag var på en icke-konferens (eller ”unconference”, som det kallas på engelska). Det är ett häftigt format, där man istället för inbjudna talare och givna ämnen låter deltagarna skapa konferensen. Om man har något man vill ta upp, en fråga man vill diskutera eller ett problem man vill lösa sätter man helt enkelt upp en session på schemat om det. På SSWC var sessionerna 20 eller 40 minuter. Schemat förändrades under dagen: nya sessioner dök upp som uppföljning på tidigare dito.

Sessionerna spann över många områden: politik, föräldraskap, utbildning, teknik, marknadsföring och PR, samhälle – den gemensamma nämnaren var att sociala medier var ständigt närvarande. Totalt sett är jag mycket nöjd med helgen, och hoppas att det här upprepas nästa år. Syftet med det här inlägget är mest att ge feeback till anordnarna och försöka samla ihop mina tankar.

Saker jag gillade:
Spridningen av ämnen. Sessionerna jag gick på handlade om allt från Facebook till kön/makt till bruksortsmentalitet och hur den påverkar deltagande i sociala medier. Det är lite av en julafton att titta på schemat, eftersom det fylls på först när alla deltagare är på plats.

Det var också häftigt att träffa folk som jag tyckte att jag kände, vars ansikten jag kände igen från avatarer på Twitter, och som för mig var kända som sina twitternick och inte sina AFK-namn, på riktigt. Det finns bekanta jag lärt känna AFK som jag känner sämre än folk jag bara mött digitalt.

Saker jag ogillade:
Campandet. Teknik + camping går inte ihop. När det dessutom finns en massa ovana campare, och det pågår en massa festande runtomkring blir sömnkvaliteten lidande av många skäl. Regnet och fukten gjorde det inte bättre. Jag tror att om man kommit överens om förhållningsregler kring festande/musik/högljuddhet i campingområdet i förväg så hade det blivit mindre frustration för oss som la sig någorlunda tidigt.

Talet under middagen. Det här handlar snarare om mina förväntningar än om talaren (Jerry Silfwer, @doktorspinn). När det utannonseras en hemlig talare under middagen, och någon tar upp tjugo minuter av min tid förväntar jag mig att det är en mycket underhållande talare (som Morris Packer, @morpac, som kan berätta om vad som helst och få det intressant och levande) eller någon som berättar något jag inte känner till, eller något jag inspireras av. I det här fallet var det varkendera. Jerry är en duktig PR-konsult, hans blogg är läsvärd och han är väl värd att följa på twitter, men här blev det bara galet med mina förväntningar.

Sessionerna:
Digital Storytelling med bland annat Gitta (@gitta), Pelle (@pelles) och Martin (@palace) var en bra start på dagen. Jag fick en känsla för formatet, och tiden rann iväg medan Gitta och Martin berättade om hur Veidekke arbetar med storytelling. Här fick vi också prata om utmaningar. Största lärdomen: största utmaningen för de flesta organisationer är att få transparens att på riktigt bli en del av organisationen, vilket krävs om historierna ska vara aktuella och kunder/användare ska ha en chans att påverka historien.

Brukortsmentalitet med Erik (@uppstuds). Här var det framför allt lärorikt att få en genomgång om bruksortsmentaliteten och hur den påverkat det svenska samhället. Slutsatsen jag drog är att det egentligen inte är ”bruksortsmentaliteten” som är ett problem, utan människans inbyggda motstånd mot förändringar. Personer som bor i storstäder tvingas att hantera förändringar i större utsträckning, medan personer som bor på små orter lättare kan ignorera förändringar.

Facebook – en plats för företag? med Niclas (@deeped) och Heidi (@heidiupdate). Största insikten: närvaro på Facebook bör snarare kallas ”närvaro i Facebook-sfären” eftersom det inte nödvändigtvis behöver handla om en Fan Page. Det kan handla om integration med Facebooks API i form av Facebook Connect eller ”rekommendera”-knappar på produkter. En annan sak jag lyfte är att jag gärna skulle se ett forum för folk som hanterar företag, varumärken eller organisationer på Facebook så att man kan diskutera, dela lärdomar och också försöker påverka Facebook i utvecklingen av Fan Pages.

Kön i sociala medier: märks det och spelar det någon roll? med Fredrik (@bisonblog). En välbesökt session som egentligen inte gav några nya insikter, men ändå var intressant. Konsensus i slutändan var hur som helst att kön visst spelar roll i sociala medier. Digitalt är inte frälsningen här.

Facebook för varumärken, organisationer och företag. Den här sessionen höll jag i, som en spin-off på tidigare Facebook-session. Här var det befriande att få dela med sig av både lyckanden och misslyckanden, och lyssna på hur andra jobbar. Det mest givande var att de flesta var med på att träffas en gång i månaden, äta lunch och utbyta erfarenheter. En kallelse till det mötet kommer här på bloggen under veckan (och på twitter, med hashtaggen #fblunch)

Sluta jiddra, börja trolla – har företag något ansvar för dialogen som de initierar med sin närvaro i sociala medier? med Martin (@palace) Kanske den mest intressanta diskussionen. Slutsatsen var att ja, man har ett ansvar i och med sin närvaro – men att jätteföretag av typen Microsoft behöver hitta ett annat sätt att vara närvarande än till exempel mindre webbhotell som utmärkta Binero

Varför hatar du Microsoft? med Niclas (@deeped), Brit (@britstakston) och Mauritz (@macfeast). Här var det en intressant diskussion kring varför Microsoft får så mycket bashing medan Apple kommer undan med det mesta de gör, trots att Apple beter sig som ärkeskitstövlar ibland. Jag tror att Apple håller på att urholka det förtroende de åtnjuter med sina tilltag, och kommer snart bli det nya EvilCorp istället för en cool underdog. Jocke (@jocke) sammanfattade det vi kände ungefär: Microsoft kan inte få samma cred som Apple. De behöver hitta något annat och köra på det.