Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Vissa produkter ska inte nischas. Tydligen finns det kistor för homosexuella smaklösa. Tyvärr kan jag inte säga mer om dessa, eftersom mitt estetiska sinne stukades när jag såg designen. Det ser ut som om en homoerotisk webbsajt från 1996 kräkts över kistan. Jag behöver gå och titta på något snyggt för att plåstra om det. Men du kan läsa mer här (via fantastiska Towleroad)
Jag har bokstavligen inte sett något som innehåller så lite sex och samtidigt är så hett som Jake Gyllenhaal på den här promobilden för ”Love and other drugs”. Jag trodde först att det var ett strumpeband han hade på sig, och det udda var att det gjorde det hela än sexigare. Och det är något jag, som har en fetisch på maskulinitet, aldrig trodde jag skulle säga.
Jag vet att jag gjorde slut med Jake för två år sen, men den här bilden får mig att återigen tänka att ”Micke Kazarnowicz Gyllenhaal” låter jävligt sexigt.
(Uppdatering: som Nick påpekar i en kommentar är den här bilden fejkad. Är något för bra för att vara sant, så är det inte sant. Jag får ta en sån bild på Jake själv.)
När jag började blogga var målet att jag skulle ha ett digitalt arkiv över mitt liv, en dagbok som jag kunde följa tillbaka. Det skulle vara personligt och privat, skrivet främst för min egen skull och samtidigt tillgängligt för de som kan vara intresserade.
Jag har glidit bort från det. Jag ser många små anledningar till det. Facebook och Twitter blir ett utlopp för saker som jag annars kanske skrivit ett blogginlägg om. Min professionella och personliga sfär har glidit ihop. Tiden räcker inte till till alla projekt jag skulle vilja göra, och istället för att tänka ”jag väljer att göra det här, och väljer att inte göra det där alls” så har jag tänkt ”jag väljer att göra det här och gör det där sen”.
Valet står mellan att lägga ner bloggen eller gå tillbaka till rötterna.
Jag väljer det senare. Framöver kommer det att bli fler personliga och privata inlägg. De som kommer till min blogg och läser den får själva ta ansvar för att de kan hantera informationen.
En fantastisk visualisering av icke-monogama relationer. Lite med glimten i ögat, men heltäckande.
(Klicka för större bild)
(via)
Modeblogg är 2008. Det nya svarta är modebloggarblogg. Istället för att snacka om det snyggaste modet snackar vi om de snyggaste modebloggarna.
Snyggast av dem alla är Pelayo, Londonbaserad spanjor som går på Central St Martins och är lika snygg som min Sitges-romans Arnaud.
Anledningar att älska honom:
Hans blogg heter ”Kate Loves Me” (och det är så klart Kate Moss som avses) och är jävligt läsvärd.
När han går på ett 70-talsparty klär han sig som en karaktär från ”Milk”
Han har klädsmak (och kommer undan med träningsbyxor till skjorta)
I december drar jag till London för att hälsa på Dexo. Jag hoppas att livet regisserar en träff med Pelayo. Förresten, är det bara jag eller liknar han en ung och snyggare Matt Dillon?
I skrivande stund har 60 942 personer tackat ”ja” eller ”kanske” till att delta i ”Bär något lila för att säga en självklarhet”. Nästan 280 000 är inbjudna. Det har gått fyra dagar sedan evenemanget skapades – det är sex dagar kvar tills det går av stapeln. Det är mer än jag hoppats på och nu är drömmen att försöka slå 500 000.
Jag är helt övertygad om att vi har nått en punkt där det kommer att märkas, och där det kommer att göra en skillnad. Elin förklarar på ett konkret sätt hur. Men ännu är det inte klart.
Det gäller att sprida evenemanget över hela Sverige. Framför allt till skolpersonal och elever. Du kan hjälpa till genom att berätta om det för vänner som inte har Facebook, maila dem en länk till inbjudningstexten som även finns här. Tipsa lokaltidningar, skriv blogginlägg. Berätta!
Jag har kontaktat lektion.se och skolporten.com och frågat om de kan tipsa. Jag har fått en kontakt på Lärarnas Riksförbund. Har du andra idéer om hur budskapet kan spridas, berätta gärna. Eller sprid själv. Jag skrev inbjudningstexten, men alla som deltar äger evenemanget.
Ju tydligare du bär lila på onsdag 27 okt, ju tydligare säger du ”it gets better” till en osynlig grupp:
Ställen som skriver om 27 oktober (tipsa gärna om fler som du sett)
Medier:
Arbetarbladet
Nyheter 24
Bloggar:
Anders Wallner
Elin Grelsson
Karin Långström Vinge
Malin Svedjeholm
Smulgubbe
Erik Laakso
Elias Giertz
Gustav Almestad
En vanlig kommentar på evenemanget ”lila 27 oktober” är att många – framför allt killar – inte har något att dra på sig. Samtidigt har entusiastiska och härliga deltagare kommit med tips om vad man kan bära och var man kan få tag på lila saker. Några företag har hört av sig och erbjuder rabatter till alla som ska delta.
Här är delar av min outfit nästa onsdag som inspiration:
Andra tips på vad man kan köpa eller göra:
Knokk 
har en lila klocka som de erbjuder 25% rabatt på om du anger koden LILA när du checkar ut. Istället för 249:- med frakt kostar den då 189:- Du behöver beställa den senast på fredag för att ha den levererad i tid. Jag har beställt en för att matcha resten av min outfit.
Hennes & Mauritz har på herravdelningen flera plagg i lila. Stickad halsduk och mössa, t-shirt och en longsleeve, en fintröja och två olika skjortor bland annat.
MQ har lila slipsar för den som vill bära slips till skjorta.
Leglook 
har lila strumpbyxor, och erbjuder 20% rabatt om du anger rabattkoden ”bär något lila”.
Enligt Osannda, en av deltagarna i manifestationen, har kedjan New Yorker haft lila med i sina kollektioner de senaste tre åren. Det finns ett tiotal butiker i Sverige: Malmö, Löddeköpinge, Göteborg, Strömstad, Västerås, Norrköping, Uppsala, Stockholm – (Kista, Väsby, Nacka, Skärholmen)
Glitter har en hel del accessoarer lila. Carlings i Stockholm hade bland annat en stor lila stickad mössa i skyltfönstret i Stockholm. I Stadium såg jag en hel del lila överdelar bland träningskläder för tjejer.
Björn Borg 
(disclaimer: jag jobbar där) har en lila bygel-BH med matchande trosor.
Vill man inte köpa något nytt kan man färga något man redan har. Helfärgat eller batikmönster. Textilfärg kan köpas bland annat på stormarknader och Herdins, som tillverkar textilfärg har en hel del tips om hur du gör på sin hemsida.
Har du fler tips? Lämna dem gärna i kommentarerna, så kan alla ta del av dem!
På senare tid har fem unga amerikanska pojkar begått självmord efter att ha blivit mobbade på grund av sexuell läggning. Det är lätt att avfärda som något som bara händer ”over there” i religiösa bibelbältet, men så sent som 2009 pratade FHI om unga HBT-personers hälsa. Fysiskt mår de bra, psykiskt mår de sämre. Självmordsförsök är 2,5 gånger vanligare bland unga kvinnor som är osäkra på sin sexualitet, och mer än 5 gånger vanligare bland dito unga män.
På onsdag 27 oktober vill jag uppmana alla – och framför allt dig som jobbar med ungdomar – att bära något lila. Det räcker med en näsduk synligt virad om handleden, ett halsband eller en mössa. Det viktiga är att det syns. När jag var ung och inte öppet homosexuell önskade jag ibland att det syntes på alla som var homosexuella på något sätt, så jag kunde veta hur många andra som var som jag. Den önskan slog aldrig in, men det näst bästa hade varit om alla som inte såg homosexualitet som något sjukt, konstigt eller äckligt på något sätt visat det. Om så bara för en dag.
Förhoppningen är att så många ska delta och att det ska bli så uppmärksammat att det syns och hörs över hela Sverige, och inte bara i storstäderna. Till dig som undrar vilken konkret skillnad det kommer göra, rekommenderar jag Elin Grelssons blogginlägg som på ett mycket bra sätt konkretiserar evenemanget. Tack Elin!
(cred till Kenneth Lanneskog som gjorde logotypen)
Evenemanget på Facebook. Gå gärna med där och tacka ja, och bjud in vänner. Har du inte Facebook, men tänker vara med får du gärna skicka ett mail till mig och berätta det, eller säg det i kommentarfältet nedan.
Här är min – vår – chans att göra det verklighet för ungdomar idag.
Här är en längre bakgrund:
Jag lever i en lyxbubbla. Jag är öppet homosexuell och har förmånen att kunna vara just öppen. Så har det inte alltid varit. När jag var 14 läste jag i min biologibok att många ungdomar upplever ”homosexuella känslor” och att det går över. Som jag då hoppades, väntade, längtade efter att vakna upp och vara normal. Som alla andra. Som tur var hände det inte. Det som skiljer mig nu från mig då är att frågan ”skulle du vilja bli straight?” idag är ungefär densamma som ”skulle du vilja bli lobotomerad?”
En kombination av en massa saker gjorde att jag hittade styrkan att omfamna det som samhället såg som ett freak. En av de enskilt viktigaste personerna här var min mellanstadielärare, Barbro Lundqvist på Storholmsskolan, som var en av mycket få vuxna som nämnde homosexualitet. Hon var också den enda person jag träffat före 17 års ålder som nämnde det i neutrala ordalag.
På senare tid har fem unga amerikanska pojkar utsatts för mobbing, på grund av att de setts som homosexuella, till den grad att de tagit livet av sig. Har du inte sett detta filmklipp, där Joel Burns pratar om dessa undomar och till andra som befinner sig i samma situation, så rekommenderar jag dig att göra det:
En stor del av utanförskapet och mobbningen har sin grund i att den stora massan är tyst. Inte av ondska, eller för att man håller med dem som ogillar homosexuella, utan för att det för de flesta av oss – inklusive mig själv – är så absurt att behöva säga att ”jag har inget mot homosexuella”. Det känns lite som att säga självklarheter som ”jag är mot krig” och ”jag har inget mot svarta”. Men om den självklarheten hjälper en enda person att omfamna sitt inre freak istället för att fundera på om alternativet är självmord, så gör jag det gärna. Det kostar mig ingenting. Jag hoppas att du hakar på.
Evenemanget är inspirerat av R.I.P. ;; In memory of the recent suicides due to gay abuse, wear purple. och av Fredrik Berggrens ”Toppluva mot Sverigedemokraterna”.
Idag kom nyheten att Anton Abele får en riksdagsplats. Det som finns att säga om det sägs bra av Viktor Barth-Kron på SVT Debatt. Det jag kan tillägga är att vissa kör med argumentet ”men har är ju bara 18 år”. Att hävda att jag ska ha lägre förväntningar på Anton bara för att han är 18 är en skymf mot alla 18-åringar som faktiskt är vuxna och smarta. Intelligens hänger inte ihop med ålder.
Nåväl. Jag insåg att Anton har gått (eller går?) på Franska Skolan, och då föll en pusselbit om honom på plats. Här är historien som för alltid kom att färga min syn på Franska Skolan:
Runt år 2000 arbetade jag som skolinformatör för RFSL Stockholm. Jag åkte runt i olika skolor i Stockholms län oftast tillsammans en partner. Tanken var att ungdomarna skulle få träffa en kille och en tjej som inte var straighta och som kunde berätta om det ur ett personligt perspektiv.
Jag fick en bra inblick i skolorna i Stockholm. Jag var på en fordonsteknisk linje i norra delarna, jag var ute på en grundskola i Bålsta. Jag träffade sjätteklassare på söder, och gymnasieelever i Täby. Ett par gånger var jag på ungdomsgårdar och någon gång till och med hos en konfirmationsgrupp. Det pratas ofta om skillnader mellan friskolor och kommunala skolor, eller om skolor i rika områden (Danderyd, Täby) och fattiga (Fittja, Norsborg), och visst fanns det skillnader i lokaler och utrustning. Men frågorna från ungdomarna, nyfikenheten var densamma även om den kläddes i olika ord.
Det handlade alltid först och främst om relationer. Frågorna rörde sånt som de kunde relatera till, som ”Vad sa din mamma när du berättade?” eller ”Vad sa dina kompisar?”. En annan vanlig fråga var ”När visste du att du var homosexuell?”, som för att kunna dra en lättnadens suck om man var förbi åldern där man en dag kunde vakna upp och vara homo. I andra hand var det frågor som var uppe på tapeten i den allmänna debatten som giftemål/partnerskap och framför allt barnadoption.
Sex var egentligen det ämne ungdomarna var mest nyfikna på, framför allt från åttan och uppåt när majoriteten befann sig i puberteten och därmed också börjat upptäcka sin egen sexualitet. Vissa hade börjat kolla på porrfilm, vilket märktes när de ställde frågor om lesbiskt sex. Deras fantasi kring vad man kunde stoppa upp var övergick min, och var på det hela charmig och roande. Vi pratade så klart aldrig ur ett personligt perspektiv här, utan mer om vad man kan och inte kan göra och att olika människor gillar olika saker.
Jag minns speciellt Fittjaskolan, en åttondeklass. Det var andra informationen på dagen, och jag var ganska trött. Klassen var ganska engagerad, förutom en tjej som satt och klottrade i sitt block och såg ut att inte bry sig. Inte på ett frånvarande sätt, utan mer ”jag är för cool för det här”. Jag minns att jag tänkte på tjejen som spelar Vasquez i Aliens.
Efter ett tag började de kretsa som katten kring het gröt. De ville uppenbarligen ställa frågor kring sex, men ingen vågade riktigt. ”Vilka andra frågor har ni?” frågade vi, och det var tyst. Alla skruvade på sig, kollade ner i bänkarna, slängde förstulna blickar på varandra. Frågan hängde i lufen, men ingen vågade. Den coola tjejen bara fortsatte att klottra. Sekunderna gick.
Plötsligt drar coola tjejen en suck, kollar på oss och säger ”Men de vill veta hur ni knullar, fattar ni väl”. Sen fortsätter hon klottra. Alla andra skrattar nervöst och tittar lite förväntansfullt; ”vad tänker ni berätta för hemskheter för oss, hoppas vi?”
Under mina år som skolinformatör blev jag aldrig generad. Visst, frågorna kunde vara väldigt grafiska och målande, men oavsett var vi var så fanns där en respekt och nyfikenhet. Bäst var åttonde- och niondeklassare, som ännu inte fått vuxenvärldens polityr och kunde ställa de flesta frågor. Vuxengrupper kunde dölja sina fördomar för att ”vissa saker kan man ju inte fråga”.
En enda gång i min karriär blev jag överraskad och förvånad av en fråga. Det var på Franska Skolan. Det var en gymnasieklass, första ring. De hade förberett frågor tillsammans med lärarna, och den första var:
”Vad har de avantgardistiska konstnärerna betytt för homosexuellas rättigheter?”
”Whenever I’m sad, I just stop being sad and be awesome instead!”
Idag är det International Suit Up Day. Jag har firat den med två outfits och ett soundtrack, och genom att vara helt awesome.
Dagens första outfit bars, Barney till ära, walk of shame-style: bortsupen kavaj, ostruken skjorta uppknäppt med slipsen löst hängande runt halsen (och gympaskor – very Ellen Degeneres). Någon påpekade att Barney Stinson aldrig skulle klä sig så. Det är sant. Men nån som har legat med honom skulle.
Eftersom livet regisserar sig självt, fick jag dagens soundtrack av ett Björn Borg-fan via vår sida på Facebook. ”Seek bromance”, komplett med en video som förmedlar ”bros before hos”
Efter lunch bytte jag till dagens andra outfit. Suit up! (Notera blicken. Jag borde ha kört den i Aftonbladet-artikeln, ”take me to bed or lose me forever” är bättre än ”crazy eyes”).
Cirkeln slöts när jag på eftermiddagen såg att de banners som vi producerat till vår kampanj för ”Swedish Exports” körs på Internationalsuitupday.com. Det är alltså inte planterat eller planerat, de körs via Googles annonsnätverk.
Nu ska jag gå och dricka en dirty martini och fortsätta vara awesome!
