Jag sitter i en bil på väg ner till Valdemarsvik och midsommarfirandet, och kan inte riktigt se skärmen ordentligt i solljuset. Jag hoppas att bilden visar det jag vill: den slarvigt knutna Ed Hardy-slipsen som går i svart och mörkgrönt. Jag gillar egentligen inte att bära slips, eftersom skjortkanterna alltid skaver lite mot halsen. Att ha en slarvigt knuten slips till en ostruken, uppknäppt skjorta är däremot skönt och en bra kontrast. Lägg därtill att slipsen kommer från Ed Hardy och därför har ett blingat hjärta och de vanliga budskapen om ”love hurts” så blir det extra slappt.
Ed Hardy-accessoarer kan vara snygga och en bra kontrast till mer strikta plagg. Däremot har jag extremt svårt för Ed Hardys kläder. Det ser ut som om en full tatuerare kräkts på dem.
Jag gillar att förstå hur min kropp funkar. Det är därför jag har varit försöksperson i medicinska studier, det är därför jag försöker hitta de bästa sätten att mäta allt jag kan. När jag fick chansen att kartlägga mitt DNA var valet enkelt.
Nu är labbtesterna klara. Det var med skräckblandad förtjusning jag klickade mig in på resultaten för min nedärvda risk för hudcancer, Alzheimers, Parkinsons och dr Houses favoritsjukdom: sarkoidos. Under den här processen har jag vid många tillfällen tänkt på filmen ”Gattaca”
Ethan Hawke i Gattaca
Gattaca är en framtidsvision inbäddad i sextiotalsminimalistisk science fiction-estetik. Dess namn kommer från ett anagram av de fyra bokstäverna GATC (en av fyra baser i levande organismers DNA, alla våra gener består av två av dessa bokstäver). I Gattaca finns två varianter av människor: de som fötts som det slumpmässiga resultatet av ett samlag och de som designats genetiskt att få de bästa möjliga egenskaperna.
Du kan redan idag gå till fertilitetskliniker som låter dig välja barnets kön. Minst en har öppet deklarerat att man även arbetar fram metoder för att låta föräldrar välja utifrån gener som påverkar ögonfärg, hårfärg och andra faktorer. Det, tillsammans med faktumet att man redan idag känner till kopplingar mellan specifika gener och icke-verbal IQ (vilket är snarlikt Mensas definition på intelligens) gör det lätt att se en värld som i Gattaca:
23andme refererar till våra 23 kromosompar och är namnet på en tjänst som kartlägger ditt DNA. För 207 dollar plus frakt1 får du ett testkit med bud, som du sedan budar tillbaka med DHL. Testkitet består i princip av returförpackning, ett provrör och instruktioner. Du fyller provröret med saliv, och när du stänger det blandas det med ett ämne som hjälper till att bevara provet.
Provrör från 23andme
Det mest dramatiska är faktiskt påsen som provet först läggs i, innan det läggs i DHL-kuvertet. Den internationella symbolen för smittämnen ser jag mest annars i filmer och på sjukhus.
Testkit från 23andme, redo att stoppas i DHL-kuvert och skickas tillbaka
Sex veckor efter att du budat över provet har du ditt DNA kartlagt och pedagogiskt upplagt i 23andme:s webbtjänst. Det är nu det spännande börjar.
Testet redovisar resultat i två huvudområden:
hälsa
disease risk (vilka sjukdomar du genetiskt löper högre eller lägre risk att utveckla)
carrier status (huruvida du är bärare av genetiska markörer för ärftliga sjukdomar com t ex cystisk fibros)
drug response (hur din kropp klarar och hanterar olika typer av mediciner)
egenskaper (t ex ögonfärg, hårtyp, chans att bli 100 år gammal)
health labs (olika uträkningar baserat på ditt DNA och undersökningar bland 23andme:s medlemmar)
släkt/arv
maternal line (vilken Haplogrupp din biologiska moders gener tillhör)
paternal line (samma som ovan fast för den biologiska fadern)
relative finder (hitta andra medlemmar som kartlagt sitt DNA och som du är släkt med)
ancestry painting (hur stora delar av dina kromosomer som kommer från olika geografiska regioner)
global similarity (hur lik du är genomsnittliga personer från olika världsdelar)
ancestry labs (olika uträkningar baserat på ditt DNA och undersökningar bland 23andme:s medlemmar)
Jag gillar transparens och har berättat det mesta om mig själv. Att dela med mig av mina DNA-sekvenser känns fullt logiskt. Jag är medveten att det i vissa fall, till exempel av försäkringsbolag, skulle kunna användas mot mig. Jag ser fram mot att i så fall ta det till en rättslig instans, eftersom jag tror att en publik debatt kring DNA och vad som är tillåtet och inte behövs.
Släkt/arv Om vi börjar med släkt/arv så är det mest kuriosa. Inget av det här var läskigt att få reda på, och mycket är överkurs. Visst är det kul att veta att min mammas gener kommer från haplogrupp J1c som är 38 000 år gammal, medan min pappas kommer från en betydligt yngre grupp, R1a1a, som ”bara” är 12 000 år gammal. Men vad ska jag göra med denna kunskap?
Min mammas haplogrupp, J1c, är 38 000 år gammal
Likaså är det med de övriga delarna under släkt/arv. Det är nog bara Sverigedemokraterna och deras gelikar som gläds åt att jag är 100% europé (eller kanske inte, med tanke på att jag inte är straight). Den här kunskapen är dock lite relevant eftersom jämförelserna när det gäller hälsa ofta handlar om statistiska undersökningar på större eller mindre befolkningsgrupper.
Ancestry painting från 23andme. Jag är tydligen 100% europé.
”Relative finder” var den enda som kanske var relevant här. Enligt den har jag 22 fyrmänningar (kusiner i tredje led) som finns på 23andme. Här finns också en möjlighet att se genetiska släktingar som är närmare än tremänning. Det är dock något du aktivt måste välja, eftersom det finns en risk att släktingar du inte visste att du hade kan avslöjas (tänk otrohetsaffärer hos föräldrar/farföräldrar t ex).
Hälsa Om släkt/arv mest var kuriosa var det här desto mer intressant och läskigt. Jag hade redan från början bestämt mig för att jag ville veta allt. Är jag genetiskt predisponerad för en hög cancerrisk kan jag välja att göra mer frekventa kontroller relaterade till just den cancertypen. Löper jag hög risk att få Parkinsons är det bättre att jag vet det nu. Pensionssparande känns inte speciellt prioriterat om jag löper risk att dö ung. Oavsett vad förändras inte faktumet att jag har predisposition för vissa saker av att jag vet det. Jag har full respekt för att många väljer att inte veta, och det har även 23andme. Viss information, framför allt de som även påverkar andra, är dold och kräver ett aktivt val från dig för att avslöjas. Det gäller till exempel risken för Alzheimers, Parkinsons och huruvida man har varianter av den aggressiva cancer-gen som markant ökar risken för bröstcancer hos kvinnor och prostatacancer hos män. Jag valde att klicka fram dem, och just de klicken var de läskigaste av dem alla.
”Disease risk” listar huruvida du löper högre, mindre eller genomsnittlig risk att drabbas av vissa sjukdomar. Det är baserat på mängdstudier och statistik, och lägre risk innebär inte att man är immun liksom högre risk inte automatiskt innebär att man får sjukdomen ifråga. Det jag egentligen ser är hur säker forskningen på området är, genomsnittlig risk att drabbas och min risk. Till exempel löper en genomsnittlig europé 27,2% risk att få förmaksflimmer, medan min risk är 41,6%.
Mina resultat ger mig uppenbarligen ökad risk för förmaksflimmer, psoriasis, reumatoid artit, Crohns och strup- och magcancer. Psoriasis debuterar oftast innan man fyllt 30, vilket egentligen bara lämnar förmaksflimmer och artrit. Nåt att hålla koll på, uppenbarligen.
Listning över vilka sjukdomar jag genetiskt löper högre risk för.
Tittar man på listan över sjukdomar jag löper lägre risk än genomsnittet att få känns det som ett rättvist byte; Alzheimers, diabetes, malignt melanom och kronisk njursvikt. De här är listade på samma sätt, den genomsnittliga risken för en europé och min risk.
Sjukdomar jag löper lägre risk än en genomsnittsperson att få
Klickar jag in mig på ett resultat får jag djupare information kring sjukdomen i fråga: förklaringar på vad sjukdomen innebär, hur den utvecklas, hur jag eventuellt kan förebygga den, hur min risk är uträknad och vilka gener som berörs och vilka studier som ligger bakom. Så här ser det ut när jag klickar in mig på Alzheimers:
Djupare information kring Alzheimers på 23andme
Ungefär likadant ser det ut när jag kollar min ”carrier status”, alltså huruvida jag är bärare av gener för ärftliga sjukdomar man kan spåra. Skillnaden är att det här redovisas huruvida jag bär på genmutationen i fråga eller inte. Det här kan också visa att jag bär på en ärftlig sjukdom som kan debutera senare i livet (till exempel prostata- eller bröstcancer).
"Carrier status", vilka gener för ärftliga sjukdomar jag bär på
Ett klick på någon av sjukdomarna ger även här djupare information kring sjukdomen, men istället för att visualisera risken redogörs min bärarstatus:
Min bärarstatus för Gauchers sjukdom
”Drug response” är ganska användbar ifall jag skulle bli sjuk och behöva någon av medicinerna som listas där. Till exempel kan jag se att jag inte är överkänslig mot Abacavir (en bromsmedicin mot HIV) , att jag inte tillhör dem som har förbättrade chanser att svara bra på antidepressiva medel och att jag bryter ner koffein snabbt.
23andme:s listning över hur jag svarar på vissa mediciner
Just informationen om koffeinet är det enda som är aktuellt för mig just nu. Förmodligen är det också anledningen till att jag kan dricka en stor latte vid niotiden på kvällen och ändå somna som en stock. Koffein ökar inte risken för hjärtattack för personer med mina gener. Så här ser det ut när jag klickar mig in på koffein-metabolisering:
Det här kan man utläsa ur mitt DNA om koffeinmetabolisering
För mig som gillar kuriosa och förstå hur min kropp funkar var sista delen, ”Traits”, den med mest godis. Jag har alltid trott att jag är immun mot ”vinterkräksjukan” då jag aldrig haft den, men det är jag inte. Jag är inte heller resistent mot HIV, däremot är risken lägre att jag blir smittad med lepra. Min genetik gör att jag bättre lämpar mig som sprinter än maratonlöpare (vilket väl stämmer med min fysik). Episodiskt minne, icke-verbal IQ, läsförmåga, inlärningsförmåga och huruvida man nyser av starkt ljus (fotisk reflex) är andra saker som 23andme kan läsa ut ur generna.
Egenskaper utlästa ur mitt DNA
Den jag dock blev gladast för var ”longevity”, möjligheten att leva tills man blir 100. Jag har ökad chans tack vare mina gener. Så här ser det ut när man klickar in sig på en specifik rapport i listan över egenskaper
23andme om mina chanser att bli 100 år utifrån mitt DNA
Avslutningsvis kan man säga att det var läskigare än jag trodde att sitta framför rapporten och läsa ut den. Samtidigt tror jag att det här är nödvändigt, och kommer att bli allt vanligare i framtiden. Genom att vara medvetna om vilka risker våra gener ökar och minskar kan vi göra mer informerade val kring vår livsstil. Och till sist är det vad som spelar roll: vad vi gör med den lott vi dragit i det genetiska lotteriet. Det finns få garantier och det mesta kan påverkas i hög grad av miljön och hur vi lever. Medicinen kan ännu inte förklara varför placebo-effekten fungerar: viljan är ibland mäktigare än pillret.
199 dollar för test-kit + 108 dollar (9 dollar i månaden) för webbtjänsten. Frakten är drygt 72 dollar för första kitet och 45 dollar för ytterligare kit. Går man ihop fem personer får man frakt för dryg 50 dollar per person. Fraktkostnaden inkluderar både frakt av testkit till dig, och frakt från dig till labbet med DHL. Full disclosure: jag hann beställa under en drive där 23andme gav testkit gratis mot att man tecknade sig för ett årsabonnemang.
Idag gör de rutiga kortbyxorna från Björn Borg comeback. Jag blir än en gång påmind om hur synd det är att jag inte köpte den korta varianten av dem, men å andra sidan har jag idag ett annat (nytt) favoritmärke: 7 For All Mankind. När jag var i New York drog jag och Maria förbi Woodbury Common, en outletby och den bästa butiken visade sig vara just 7 For All Mankind. Jag har aldrig kollat in deras grejer förut, men vi bägge blev kära rätt snabbt: snygga detaljer, välgjort, bra material och välsittande.
Idag är det lite mer preppy som gäller. Shorts från American Apparel tillsammans med långärmad skjorta och fluga gör en dressad look. Jag gillar ankelsockorna som matchar flugan.
Dagens kortbyxor kommer från American Apparel
Skjortan kommer från ett av mina svenska favoritmärken: Dunderdon. De ligger i gränslandet preppy – workwear och även om deras kläder skiljer lite i mått (två medium är inte nödvändigtvis lika stora) så är det få märken som är så välgjorda och billiga. Deras byxor funkar också på folk som har grova lår.
Det finns många olika anledningar till att använda Twitter; vissa nätverkar, andra håller sig uppdaterade om ett område, några ser det som ren underhållning eller som ett tidsfördriv. Även om Twitter har olika användningsområden för olika användare så vill jag påstå att etiketten är snarlik.
Twitter-flöde från mig (notera att Twitter säger att "similar to you" är Robyn och ICA-Stig. Är det bra eller dåligt?)
Redan innan jag läste inlägget ”Follow me, Follow you on Twitter” funderade jag på hur jag ska göra på Twitter. Jag följer nånstans runt 1200 personer. (För den som är nyfiken använder jag listor och kolumner i Tweetdeck för att minimera risken att missa tweets från vissa). Jag får omkring 5 nya följare varje dag. Det leder mig in på frågan:
Måste man följa tillbaka?
Nej. Jag håller helt med i resonemanget i inlägget jag länkar till ovan: Det har inget att göra med dig om jag inte följer dig, det har allt att göra med vad jag är intresserad av. Det enda att följa tillbaka gör rent tekniskt är ger möjligheten att skicka DM.
Jag brukar försöka skanna av Twitterflödet hos nya följare för att få en känsla för vad de twittrar om. Ungefär så här tänker jag i frågan följa tillbaka eller inte:
Saker som ökar chansen att jag följer tillbaka
@-mentions av andra. Det betyder att de är inne på dialog och inte enbart monolog
retweets av innehåll jag gillar. Det är en förstärkning till mina filter.
tweets relaterade till områden jag tycker är intressanta
profilbild föreställande personen
ifylld och relevant Twitter-bio, gärna med en länk
nytt Twitter-konto (mitt sätt att uppmuntra nya personer)
Saker som minskar chansen att jag följer tillbaka
twitterkonto från företag/organisation jag inte har en relation till
vardagstweets (”kaffet i vår maskin på jobbet är verkligen gott!”) från personer jag inte känner
ingen profilbild (=twitters standardbild)
invektiv och personpåhopp eller hatiska kommentarer
Det här är självklart inte svart-vitt, det handlar om proportioner och kontext. Ibland kan någon jag inte känner twittra väldigt vardagligt men formulera sig på ett sätt som jag tycker är roligt eller tilltalande. Språkintresset gör att jag då ofta väljer att följa tillbaka.
När jag ändå är inne på Twitter-etikett och transparens kan jag också berätta vad jag gör och inte gör och varför:
Gör
ge cred till personer som jag hittat saker via. Om jag behöver utrymme för egna kommentarer och retweetar någon jag följer, som i sin tur retweetar någon annan (som jag inte följer) så tycker jag att det är okej att bara credda personen närmast mig. Det är den som har filtrerat igenom informationen, och den som vill kan enkelt kolla vem de i sin tur fick informationen av.
om jag ändrar något i en retweet, t ex klipper bort något (vilket imho är okej att göra så länge man inte ändrar betydelsen på tweeten) markerar jag det med RTMX (retweet-mix)
dock använder jag inte RTMX när jag bara förkortar URL:er som någon annan har i sin tweet (vilket jag alltid gör och använder mig då av en personaliserad version av bitly.com: nowi.cz)
jag tackar folk för retweets där jag bett om att bli retweetad, eller retweets av tweets där ajg direkt tjänar på att nå så många som möjligt (frågor, förfrågningar om jobb/lägenhet, försök att hitta personer med viss kompetens osv)
använder en profilbild som tydligt föreställer mig själv. Det blir mycket lättare att sen känna igen mig i afk-situationer, och det har hänt flera gånger att tweeps jag mött på stan hälsat.
Gör inte
fejkar retweets. Inte ens för att vara rolig eller sarkastisk. För mig är det en dealbreaker som gör att jag avföljer direkt, och jag vill gärna ha min trovärdighet intakt.
Byter profilbild ofta. Oavsett hur man väljer att följa twitterflödet är profilbilder oftast en komponent. Förhoppningsvis gillar mina följare det jag skriver, och lär sig associera min avatar till ”bör läsa”. Om jag då byter avatar tappar jag det jag dittills byggt upp, ända tills mina följare lär sig min nya avatar. Därför tycker jag också att avatarveckan, där man byter avatar varje dag, bara är förvirrande och ineffektiv.
Tacka för retweets eller inte? Det är alltid trevligt med ett ”tack”, men jag skulle säga att det är nödvändigt först i situationer där jag direkt tjänar på att blir retweetad eller där jag bett om att bli retweetad.
RT = jag håller med För mig är en RT utan kommentarer en lite svagare version av ”+1”. Det är så jag läser andras RT:s, och det är så jag gör mina egna. Att retweeta är att förstärka någons budskap, och jag ser föga anledning att förstärka budskap jag inte skulle skriva under. Skulle det vara så att jag inte håller med så ser jag till att manuell-retweeta och kommentera.
Vad säger du? Vad är dina strategier? (Vill du följa mig på Twitter hittar du mig som @kazarnowicz)
Idag är det ett par för shortsoffensiven nya shorts som gör entré: de kommer från förra årets Björn Borg-kollektion och gjordes också i kortare format (som jag för övrigt är mycket ledsen att jag inte skaffade). Precis som tidigare regniga och lite småkyliga dagar fungerar kortbyxor så länge man har lite varmare kläder på överkroppen. I det här fallet en röd stickad tröja som drar lite åt det koralliga hållet.
Dagens shorts kommer från Björn Borgs kollektion från 2010.
Dagens kortbyxor är de grå DC-shortsen med svarta kritstrecksränder. Jag skulle ut på brunch på Sirap, och det gråmulna, regniga vädret krävde färg. Eftersom mina mest färgranna shorts är lite för korta för sånt här väder fick min grönrandiga tröja från Björn Borg tillsammans med strumporna stå för färgen.
Dagens shorts 19 juni är grå med svarta kritstrecksränder. Märke: DC
David’s Birthday är ett italienskt drama om två familjer som hyr ett hus vid havet och spenderar sin semester tillsammans där. Nyckelorden är relationer, elefanter i rummet, förnekande och åtrå. Matteo, en framgångsrik psykolog och hans fru Francesca har på ytan ett lyckligt äktenskap medan deras vänner Diego och Shary mest verkar hålla ihop av vana. När Diegos och Sharys 18-årige son Matteo kommer på besök från New York sätter det igång en rad händelser som påverkar alla relationerna.
Spontant är det här en trea. Den är väldigt välspelad, framför allt Massimo Poggio (Matteo) är riktigt trovärdig i sin roll. Däremot är manuset spretigt, det görs försök att teckna något djup i karaktärerna som blir historieberättandets motsvarighet till att åka bil med någon som inte kan köra med manuell växellåda. Manusförfattaren lyckas inte riktigt knyta ihop säcken kring allt. Några karaktärer tillför inget alls och många scener hade kunnat klippas bort helt och hållet då de knappast bidrog till historien. Vissa saker är fåniga och tar bort från trovärdigheten, som när David och hans mamma ska prata engelska. Någon som bott tio år i New York borde kunna prata bättre än den kraftiga italienska brytning som de bägge har.
Replikerna i filmen levereras väldigt fort och det gäller att sno sig med att läsa undertexterna. ”David’s Birthday” lämpar sig utmärkt för en slö regnig söndag när du är sugen på homoerotik och drama. Den lämpar sig inte när du sitter med bakfylleångest och vill se en feelgoodfilm.
Vädret fortsätter vara shortsvänligt så länge man klär sig lite varmare på överkroppen. Den elfte dagen av shortsoffensiven har samma shorts som dag 1. Notera hur annorlunda de ser ut när man rullar upp dem och bär något annat. I mitt tycke är de snyggare idag än första dan.
Egentligen hade jag tänkt att ha ett av mina kortaste par shorts på mig idag, men eftersom det är regnigt och småkulet valde jag en av mina favorittröjor. Den fick i sin tur diktera valet av shorts.
Dagens kortbyxor är Levi's 514 i shortsformat
Jag har fått frågor om jeansshortsen från Levi’s och kollat: tydligen säljs inte den här modellen i Europa tyvärr. Men i USA går den att hitta under vår/sommar.
