Rädda Barnen förringar HBT-ungdomar

Rädda Barnen stjäl en kampanj riktad till HBT-ungdomar och uppvisar därmed en taktlöshet och ett förringande av homo-, bisexuella och transpersoner i allmänhet, och HBT-ungdomar i synnerhet.

När jag jobbade som skolinformatör för RFSL och pratade i skolor om att vara ung och homosexuell hände det ofta att vi blev inbjudna i konstiga sammanhang. Som bäst var det ”kärleksveckor” och vårt 90 minuter långa besök fick symbolisera allt det ostraighta, vilket gjorde resten av veckan ”heterosexuell” får man förmoda. Som sämst var det en vecka i slutet av vårterminen när man klämde in allt man ”glömt”. En gång var det jag och en kollega som pratade HBT-frågor, Kriminellas Revansch i Samhället pratade om sin verksamhet och Brandförsvaret pratade om olyckor och bränder. Kontexten var givetvis väldigt märklig och jag funderar fortfarande på vilka signaler som skickades till HBT-ungdomar i dessa skolor: ”Ja, nu ska vi prata rehabilitering av kriminella och sen pratar vi om hur det är att vara homosexuell”. Nu gör TV3 och Rädda barnen teve med med liknande kontext.

En av de värsta sakerna med att vara ung HBT-person är att man oftast är osynlig. Många andra typer av minoritetstillhörighet syns utanpå (vilket inte nödvändigtvis är positivt alla gånger) men just osynligheten är en av sakerna som oftast beskrivs som en av de svåra sakerna. När man väl syns så gör man det ofta i fel perspektiv: man är bögen, fjollan, lebban. I Sverige uppger 60 procent av pojkarna att deras kompisar ofta är negativa till homosexuella. Huruvida någon har begått självmord på grund av det i Sverige finns ingen statistik på. Det man vet är att homosexuella män och kvinnor gör fler självmordsförsök än heterosexuella. I USA har dock under det senaste året sex unga personer tagit livet av sig på grund av omgivningens inställning till deras sexualitet eller könsöverskridande beteende. ”It gets better”, den ideella kampanj som skapades för att hjälpa de unga HBT-personer som vacklar på gränsen där döden ter sig som enda utvägen, den kapas nu av Rädda Barnen och görs klädsamt heterosexuell.

”It Gets Better” grundades av Dan Savage.

Dan och Terry Savage
Dan Savage (till höger) och hans man Terry (till vänster) grundade ”It Gets Better”

Den fick mycket skjuts tack vare Joel Burns, en lokalpolitiker i Fort Worth, Texas. Hans spontana och rörande tal till ungdomar i hans stad lades upp på Youtube som en del av projektet och fick enorm spridning, förmodligen tack vare just det känslomässiga och nakna tal som är ovanligt för en amerikansk politiker. Har du inte sett det har du chansen nedan:

”It gets better” fick sedan ”Wear something purple” som spin-off, något som vi hade även i Sverige under namnet ”Bär något lila för att säga en självklarhet”.

Nu gör TV3 och Rädda Barnen gemensam sak i att stjäla ”It Gets Better”. De kallar projektet för ”Det blir bättre”. Enligt Meter Television, som producerar programmet, har varken Dan Savage eller någon annan av grundarna av ”It gets better” tillfrågats om det svenska upplägget. Istället säger man sig ha pratat med Joel Burns, men han är varken grundare eller talesman för ”It Gets Better Project”. Det har Joel mig veterligen inte heller utgett sig för att vara. Såvitt jag förstår har varken TV3, Meter Television eller Rädda Barnen lagt någon som helst möda på att göra research kring den kampanj man nu stulit. Man anser inte heller att man gjort fel, då ingen ”äger rättigheterna” till formatet.

Redan från början var jag tveksam till att Rädda Barnen får så stor plats i ett program som baserar sig på idén om HBT-personers lika värde, med tanke på att de inte stödde Sveriges lagstiftning om samkönade pars adoptionsrätt förrän 2008. Det är först sex år efter att Riksdagen röstat igenom den. De hävdar själva, precis som de flesta motståndare mot samkönade pars rätt att adoptera, att de hade barnets bästa i åtanke. På vilket sätt ett adopterat barn som lever med två samkönade föräldrar får det bättre av att inte ha rätt till sin ena förälder som vårdnadshavare har de dock aldrig kunnat förklara.

Det var inte förrän jag läste Johanna Koljonens krönika i DN som jag insåg att svenska ”Det blir bättre” inte handlar om HBT-personers lika värde. Man har valt att sätta sexuell läggning i samma kontext som ”män som slår sina fruar och barn” och ”tvångsomhändertagande”. Rädda Barnen försöker bemöta kritiken genom att säga att HBT-ungdomar inte är de enda utsatta, och att man därför valt att bredda projektet. Istället för att belysa de många sätt som HBT-ungdomar är utsatta på vill man (citat) ”få fler att uppmärksamma brister och orättvisor”. HBT-ungdomars utsatthet är alltså inte tillräcklig viktig fråga i sig.

Rädda Barnens kommunikationsdirektör Nedjma Chaouche anser först att jag och andra som är upprörda över detta monopoliserar ”It Gets Better” …

… för att sedan hävda, underförstått, att man valt att heterofiera ”Det blir bättre” för att ”inte exkludera” (heterosexuella, får man då förmoda). Det här ska alltså förklara varför en HBT-kampanj nu ska handla om misshandlande föräldrar:

TV3 och Meter Television förväntar jag mig ingenting av, jag skulle knappt ha blivit förvånad om de valt att göra ett hyllningsprogram till bögknackare och förklätt det i lite lattjolajban-höhö-grabbhumor. Men Rädda Barnen förvånar mig med den smaklöshet och okänslighet som det här uppvisar.

Det här är som att göra ett teveprogram som heter ”Stockholm Pride” och handlar om ”mångfalden i samhället”, där nio av tio program inte handlar om HBT-frågor, för att inte exkludera alla heterosexuella.

Eller varför inte ett program som heter #jan25 och handlar om barn som far illa på grund av politiker så där i allmänhet, eftersom ett program som bara handlar om egyptiska barn kommer att exkludera alla icke-egyptiska barn.

Jag blir illamående av att se Rädda Barnen utnyttja Joel Burns video som promotionmaterial för en kampanj som exkluderar HBT-ungdomar. Exkluderar därför att så fort man breddar ett ämne så reduceras och urvattnas HBT-perspektivet. Exkluderar för att det faktum att rädda människor har problem med vem man blir kär i, eller vilket kön man anser sig ha, framställs i samma kontext som föräldrar som misshandlar varandra. Exkluderar därför att ni reducerar det obeskrivligt stora utanförskap som homo- och bisexualitet innebär och med en närmast Orwellsk nyspråksvurpa kallar det för ”inklusion”.

Rädda Barnen, TV3 och Meter Television hade lätt kunnat hitta på ett eget namn på kampanjen. Det finns miljarder av ordkombinationer man kan skapa med hjälp av det svenska språket. Här är några förslag på rak arm: ”Det kommer att bli bra”, ”Du kommer att överleva”, ”Jag var utsatt men det gick bra för mig”. Då bortser jag från det märkliga i att säga något av dessa till barn vars föräldrar misshandlar dem, vilket Rädda Barnen i nuvarande tappning gör. Det kanske mest lämpade förslaget jag kom på är ”Det Blir Hetero”. Konnotationen ”bättre” = ”hetero” är som hand i handske för de åsikter som mellan raderna förmedlas av hela denna historia.

It gets better, originalsajten
Originalsajten ”It Gets Better”

Istället för att hitta på något eget stjäl man det som HBT-personer skapat och drivit. Sedan hävdar man att de som klagar ”monopoliserar ämnet”. Det Rädda Barnen gör är att sparka på någon som länge legat ner och nu är på väg att resa på sig.

Till Jonas Gardell och Peter Jöback, som medverkar i ”Det blir bättre” vill jag säga: grattis, jag hoppas att guldpengarna ni fick för att sälja ut konceptet är värda det. Jag hade tänkt att köra en repris på ”Bär något lila”, men det blir inte en lätt uppgift nu när inspirationen till kampanjen är kapad av heteros.

På ett personligt plan kommer jag aldrig mer att ge pengar till Rädda Barnen. Istället kommer jag att bidra till andra organisationer när jag vill stödja barn och ungdomar. Jag vill också uppmana dig som stödjer Rädda Barnen och bryr dig om HBT-ungdomar att hellre ge pengarna till någon av dessa organisationer (som alla hjälper barn ur olika perspektiv):
BRIS
Barncancerfonden
Min stora dag
Plan Sverige

Om du har läst ända hit vill jag be dig om en tjänst: låt inte Rädda Barnen och TV3 komma undan med det här i det tysta. Hjälp mig att sprida det här genom att dela med dig av det på Facebook och Twitter. Rädda Barnen och TV3 kommer inte att backa här, men den här stölden ska inte få ske i tysthet.

Jämställda sedlar och Pär Ström-feminister

Jag vet inte om Bonnie Bernström försöker lansera sig som ett slags feministisk motsvarighet till Pär Ström, men hon lyckas bra i sin senaste debattartikel på Newsmill. Att räkna på sedelvärdet och utifrån det hävda att Riksbanken ser kvinnor som mindre värda än män är snudd på foliehattsvarning.

Jag blev mest glad över Astrid Lindgren, som är min personliga favorit, hamnade på tjugokronorssedeln och inte på tusenkronorsdito som Bonnie uppenbarligen gärna sett. När använde du en tusenkronorssedel sist? Tjugolappen är betydligt vanligare tusenlappen. 31 december 2010 fanns 86 900 000 tjugokronorssedlar i omlopp, jämfört med 28 565 000 tusenkronorssedlar.

Tittar vi ytterligare på sedlarna så fanns
24 880 000 femtiokronorssedlar (kommer att ha en man, Evert Taube)
94 140 000 hundrakronorssedlar (kommer att ha en kvinna, Greta Garbo)
116 226 000 femhundrakronorssedlar (kommer att ha en kvinna, Birgit Nilsson)

Nu är det svårt att beräkna vad som händer med hundra- och femhundralapparna när en tvåhundralapp introduceras, men med dagens siffror innebär det i runda slängar 297 miljoner sedlar med kvinnor på och 53,4 miljoner med män på. Även om det skulle komma 100 miljoner 200-kronorsedlar, och motsvarande antal tas bort i 100- och 500-kronorsvalörer har männen 153 miljoner sedlar, och kvinnorna 197 miljoner.

Och skulle det vara så att Bonnie ändå inte är nöjd finns alltid 40 000 000 000 000-kronorssedeln:
40000 miljarder kronor

PS. Pär Ström, om du läser det här så innebär detta inte att män är diskriminerade på de nya sedlarna i Den Verkliga Världen. Det är bara i ditt huvud!

(Tack till Rasmus Wiman för sedeln!)

Straight Male Gamer

Screenshot från Mass Effect
Default-utseendet på den manliga huvudkaraktären i Mass Effect

Bioware, företaget som ligger bakom rollspel som Baldur’s Gate, Mass Effect och Dragon Age är ett av få bolag som har bättrat på sitt track record när det gäller att även tillhandahålla innehåll och karaktär för kvinnliga spelare, samt för manliga icke-straighta spelare. I Mass Effect var storyn till exempel neutralt skriven, så att man kunde spela såväl man som kvinna. Även videosekvenserna renderas med din karaktär, så du alltid får vara huvudpersonen. Du kan också skräddarsy karaktärens utseende, även om jag tycker att John Shepard i standardutseende är helt liggbar och följaktligen spelade med det. Det enda som är lite trist att enda homosexuella relationen man kan ha i både Mass Effect 1 och 2 är just som kvinna. I Dragon Age gick man längre, i första delen var vissa karaktärer bisexuella och både manliga och kvinnliga karaktärer kunde ha sex med bägge kön (man kunde också köpa prostituerade, frågan är dock hur länge till det är lagligt i Sverige). Det kanske inte är ett ”Fable”, men på god väg.

Homosexuellt sex i Dragon Age Origins
En kärleksscen mellan huvudkaraktären och Zivan, en av följeslagarna, i Dragon Age Origins

I Dragon Age 2 finns tydligen manliga följeslagare som är exklusivt homosexuella. Det retade upp en snubbe så pass mycket att han (tydligen upprepade) gånger postat på Biowares forum och skrivit långa texter om hur Bioware sviker ”the straight male gamer”. Hans argumentation bygger på att majoriteten är heterosexuella och att man inte ska lägga tid på att utveckla saker som bara tillför något för en minoritet. Hur han ställer sig till kvinnliga karaktärer utifrån det här är oklart, då han hävdar att ”the straight male gamer” är 80% av fan-basen för Dragon Age. Notera att Dragon Age 2 (självklart) innehåller heterosexuella romanser (dessa faller dock inte personen i smaken). Det är alltså inte frånvaron av heterosexuella möjligheter som stör personen, utan närvaron av homosexuella diton.

David Gaider, lead writer på Dragon Age och Dragon Age 2, svarar på ett utmärkt sätt. Han avslutar med något som sammanfattar det hela ganska bra: ”And the person who says that the only way to please them is to restrict options for others is, if you ask me, the one who deserves it least. And that’s my opinion, expressed as politely as possible.”

Uppenbarligen har Bioware slagit in på ett spår som de tänker följa. Jag tänkte hur som helst köpa Dragon Age 2 och nu känns det köpet än mer klockrent.

Originalinlägget, inklusive länk till bloggposten, kan du hitta hos No More Lost.

Youtube-tips #3

Imorgon kommer jag publicera ett inlägg om reklam som skildrar homosexuella, apropå IKEAs gaypar på IKEA FAMILY-reklamen i Italien.

Men tills dess vill jag dela med mig av några guldkorn jag hittat på Youtube. Alla dessa är hittade via mitt nätverk på Facebook och Twitter, och jag önskar att jag kom ihåg vem som tipsat om vad så jag kunde ge cred till dig. Tyvärr är mitt minne inte så bra än.

Det här gitarrstycket är helt fantastiskt. Jag älskar låten, och fingerföringen är grym. Jag hör likheterna med Bucketheads ”Big Sur Moon” men den här versionen är betydligt bättre. Artisten, Ewan Dobson, finns på Spotify. Det här är dock hans i särklass bästa låt, resten är som mest ”okej”. Tipstack till Andreas

Steve Kardynal, mannen bakom den briljanta ”Lady Gaga’s Telephone on Chatroulette”-videon tar med sig en shakeweight till gymmet. Mycket roligt, och nästan lika kul som South Parks parodioriginalreklamen.

Kommer du ihåg filmen jag tipsade om i förra Youtube-tipsen? Killen som hittade en filmrulle och började leta efter ägarna? Det finns en uppföljare nu. Och en tredje del som avslutar det hela. Det här är en liten feelgoodhistoria från verkligheten som visar några av de bästa egenskaperna hos människor. Värd att ses den dagen du undrar om det inte vore bäst om vi avskaffade mänskligheten.

Sist men inte minst, Bechdel-testet. Det ger ett intressant perspektiv på hur kvinnor framställs i de flesta (Hollywood-)filmer. Hur många filmer kommer du på som uppfyller kraven?

Män och kvinnor på QX omslag i siffror

Magda Gad har jobbat för QX. Bland annat stod hon, tillsammans med Anders Öhrman, bakom reportaget om vilka heteropar man skulle vilja se gifta sig.

Apropå diskussionen i SVT Debatt om gaygalan skriver hon då följande på Facebook:

Magda Gad går loss på Facebook
Hej QX, jag känner mig kränkt. Jag är en 24,3 årig homosexuell svensk-kines-alban som gillar s/m-sex med bisexuella ftm-transpersoner och ni har aldrig skrivit on någon som mig. Själv ställer jag inte upp då jag fortfarande inte kommit ut inför min hamster. Skärpning!!!!!!!

Att varken Magda eller Anders Öhrman är speciellt queera är ingen hemlighet, till exempel är Anders inte speciellt vidsynt när det gäller kvinnor utanför könsnormerna (eller män som gillar sådana kvinnor). Men att Ronny Larsson gillar det här känns trist. Jag trodde bättre om honom. Det finns två analyser: antingen gillar han det verkligen och skriver samtidigt under på att ”alla som inte är bögar och vill bli inkluderade är jobbiga”. Eller så gillar han det egentligen inte men klickar på gillar för att inte vara utanför. Jag vet inte vilket som är värre, men jag ger gärna Ronny chansen att utveckla sina tankar.

Om vi ska analysera Magda Gads inlägg så handlar det alltså om ett argument mot min kritik i SVT Debatt; att QX är en bögtidning och således inte borde kalla sig för ”HBT-tidning”. Sett till hur ”T:t” i HBT tramsades bort konsekvent på hela Gaygalan (Andreas Lundstedt nämner det en gång – Carina Berg skämtar bort det samtliga gånger).

Uppenbarligen tycker Magda att QX är tillräckligt inkluderande redan. Det intressanta är att Magda är en ostraight kvinna. Om jag för en stund tänker utifrån hennes perspektiv: QX uppfyller kriterierna för inklusion eftersom de inkluderar kvinnor och män på samma villkor. ”Bögar och flator” borde väl vara den lägsta acceptabla formen av inklusion om man hävdar att man är en HBT-tidning.

Okej. Låt oss titta på omslagen från de tre senaste åren. 2008-2010 gav QX ut 36 nummer. Omslaget på ett av dessa nummer är ett collage av andra omslag, så vi har 35 kvar. Så här ser fördelningen män/kvinnor ut på dessa:

Män respektive kvinnor på QX omslag 2008-2010
18 omslag med enbart män, 10 omslag med män + kvinnor, 7 omslag med enbart kvinnor

Räknar vi sexuellt laddade bilder på kvinnor och män ser det ut så här (med sexuellt laddad har jag räknat bilder där män har nakna (över-)kroppar eller där två män är i en intim situation, för kvinnor har jag räknat överhuvudtaget något som ser lite porrigt ut – till exempel omslaget för Pridenumret 2008 där en kvinna står utklädd till fransk städhjälp)

QX omslag med sexuellt laddade bilder 2008-2010
QX omslag med sexuellt laddade bilder 2008-2010: 12 på män, 3 på kvinnor

5 av bilderna med män och kvinnor handlar om schlagerstjärnor. 3 handlar om Gaygalan. Till och med när kvinnor är på omslaget, är de där för att tilltala bögar.

QX är en bögtidning och skulle vinna massor på att låtsas vara något annat, oavsett vad ansvarige utgivaren Jon Voss hävdar.

SVT Debatt om Gaygalan och QX gullande med heterosexuella

I torsdags var jag och Alexander Erwik nere i Göteborg och debatterade med Jon Voss och Roger Lundgren i SVT Debatt. Det handlade om Gaygalan, att Victorica och Daniel blev utsedda till ”årets duo” och QX/Gaygalans gullande med heteros i allmänhet. Här är programmet, som inleds med just homodebatten:

(klippet är tillgängligt till och med 18 maj)

Höjdpunkterna för mig:
Att Jon anklagar SVT Debatt för osynliggörande av homosexuella som vunnit på galan. Han blir till och med irriterad över det. Räknade någon antalet icke-straighta på scen i Gaygalan? Även om man räknar dem som vann priser så var det fler heterosexuella på scen än något annat. ”T:t” i HBT skämtades konsekvent bort av Carina Berg. Ironiskt nog var det förmodligen fler icke-straighta på scenen under Melodifestivalen på SVT1 precis innan Gaygalan sändes.

Jag fick fram att QX behöver fixa sin självbild och komma ut som bögtidning och att Gaygalan måste sluta använda HBT-frågor som alibi. Hade det hetat QX-galan och priserna varit ”QX favorithetero” så hade jag inte haft någon poäng. Som det är idag är Gaygalan en PR-kampanj för QX som inte kostar dem några pengar (jag blir förvånad om Gaygalan kostar QX mer pengar än den drar in) och man rider samtidigt på HBT-rörelsen utan att ge speciellt mycket tillbaka.

Att Jon Voss avslutar med ”whatever” är fint. Det finns inget bättre kvitto på att man har vunnit en debatt.

Programmet fortsätter i ytterligare en kvart, i ”Eftersnack” som sänds på webben. Här är det klippet. Du kan se mig, Jon och Erika 4:17 in i klippet.

(klippet är tillgängligt till och med 18 maj)

Värt att notera är hur Jon Voss säger att QX inte är en bögtidning, och samtidigt så är det så att ”så som gayvärlden idag ser ut så är den mansdominerad och vi återspeglar [det]”. Min replik om att lesbiska inte är kommersiellt gångbara relaterar till en tidigare kommentar som Jon sagt innan kameran hunnit fram till oss; han sade att om omslagen inte innehåller något som appelerar till bögar så är det ingen som tar tidningen. Det i sin tur var svar på min kritik att QX har för många män på omslaget för att vara annat än en bögtidning. För att spä på det ytterligare säger Jon att QX inte har några lesbiska reportrar anställda på en fråga om hur många lesbiska som jobbar för dem. Visserligen är de bara tre anställda, men uppenbarligen är inte kvinnor högprioriterat.

Tråkigt är att Jon Voss tycker att tiden är bortkastad och att debatten inte gav något. Det fanns alltså inget i kritiken han tog åt sig, istället rekommenderar han att man ska strunta i att läsa papperstidningen QX och läsa på webben istället. Min rekommendation till Jon är att ändra namn på någon av produkterna om de nu skiljer sig så mycket. Branding blir mycket problematiskt om två olika produkter heter något snarlikt.

En kommentar som illustrerar min teori om att radhusbögarna folkhemsbögarna vill smälta in och inte stöta sig med heteronormen av rädsla att förlora (den villkorade) acceptansen man hittills vunnit kom på Facebook:

att ni orkar... den som gapar efter mycket mister oftast hela stycket. Med de vindar som blåser i landet Moder Svea idag så borde man kanske ligga lite lågt. Det är inte för inte som 'vissa' har kommit in i riksdagen. Och bögvärlden bara skriker efter mer. När jag var yhngre kallades det för att 'mucka gräl'. Men fortsätt gärna den 'öppna ebatten' och tita sedan på brottsstatistiken under kategorin hatbrott mot minoritet..........! som man bäddar får man ligga? ett gammalt men inte allt för underskattat ordspråk, tro mig.

Oavsett om den som skrivit det här är straight eller inte så finns där en extremt otäck homofob ton.

Storm i ankdammen

EDIT: Jag har pratat med Edward och inser att det här kan läsas som om jag pekar ut honom som något slags gudfader. Det är galet och jag måste rätta: Det jag menar är att man inte vågar stöta sig med de man uppfattar som etablerade, av rädsla att de ska tycka illa om en. Jag avser inte att utmåla Edward som en hämndlysten gudfader i Stockholms gayvärld, jag vill peka på en konflikträdsla som råder i gayvärlden.

Tilläggas ska också, precis som jag skriver i kommentarerna att Edward är duktig på det han gör. Han har en fingertoppskänsla som är svårslagen i sammanhanget folkfest. Att han försvarar ett projekt han varit inblandad i är ett tecken på passion, vilket är en bra sak i min bok.

Alltså: läs nedanstående som min bild av mentaliteten bland bögar i Stockholm, snarare än ett karaktärsmord på en namngiven person.

Hur som helst, nedan är originalinlägget:

Jag insåg ikväll att Edward af Sillén står bakom arrangemanget av Gaygalan. Jag inser också att han tar kritiken personligt (han försvarar Gaygalan och priserna på ett sätt som inte ens Jon Voss gjorde) tycker att det är en kvasidebatt som borde ha hållits utanför teve, eftersom den inte tillförde något.

Ett: min kritik rör inte själva utformningen av Gaygalan. Kalla den QX-galan och sluta representera HBT-samhället i priser (tips: sluta dela ut priset ”årets homo” alternativt kalla det ”årets QX-homo”) så får ni dela ut vilka priser ni vill, till vilka ni vill och jag ska aldrig klaga.

Två: jag inser plötsligt varför vissa är så tysta i kritiken. Det finns en enorm flathet i bögvärlden i Stockholm. Tanken som slår mig nu är att man inte vågar stöta sig med dem som anordnar klubbar eller är ”in the know” på något sätt – vilket man absolut måste säga att Edward, som är inblandad i både Melodifestivalen, Schlagerkvällen på Pride och en del klubbar är. För mig som i princip aldrig går ut är det inget problem, sakdebatten är viktigare än VIP-listan på vilken gayklubb det än gäller.

Den insikten får också Alexander Erwik att växa i mina ögon. Han vågade ta ställning ikväll, och han har förmodligen mer att förlora på det än jag har.

Jag har följt den debatt som följde hos några vänner på Facebook, och fick tydliga exempel på min teori om att homosexuella bögar nu fått alla rättigheter de vill ha och hellre ”sitter lydigt still i båten” än gör något som kan väcka heterosexuella normens vrede. Kanske av rädsla att förlora den acceptans man vunnit. Men låt mig säga en sak: villkorad acceptans är inte acceptans. Det är ett fängelse som normaliserar dig så att du blir acceptabel.

SVT Debatt och Joel Burns

Ikväll var träffade jag Joel Burns, den enskilda och för mig okända person som påverkade mig mest under förra året. Hans tal om ”it gets better” är helt fantastiskt. Alla andra videos jag sett på temat ”it gets better” innehåller hjärta, men den här innehåller också ett risktagande. Joel hade ingen aning hur det här skulle påverka hans karriär, och om något så skulle det kunna påverka honom negativt. Ändå gjorde han det. Det är modigt.

Han är längre än jag trodde (vilket innebär längre än jag är – vad säger det om min världsbild?) och väldigt professionell minglare. Jag är glad att han specifikt bad att jag skulle bli inbjuden, det var intressant att prata med honom. Han visste mer om Sverige, våra politiska partier och händelser här än vissa svenskar jag träffat.

Jag kommer att vara med i SVT Debatt imorgon kväll och prata om att Victoria och Daniel blev ”årets duo” på Gaygalan. För mig är det ett tecken på att homosexuella i Sverige blivit mätta katter och anser sig ha uppnått sina mål, att vi gått med på den villkorade acceptans som erbjuds av heterosamhället (vi accepterar dig så länge du är som oss) och att det fortfarande finns en internaliserad homofobi hos många homosexuella. Tanken på att en tidning för svarta skulle utse ”årets vita person”, hur känns den? Det är precis vad Birgitta Ohlson blev i år. Fast med ”hetero” istället för ”vit”.

Tidigare idag var jag så nervös att jag bara kunde jämföra det med mitt första fallskärmshopp, och imorgon kommer det vara än värre. Tänk om jag råkar säga något sånt här:

Felsägning i radio by kazarnowicz

Jag säger bara: rituell seppuku.

Mer än bara vänner

Min största insikt 2010 handlade om relationer. Jag har lovat att skriva om det och jag tänkte börja 2004. Då skrev jag nämligen en text om relationshierarkier för RFSL:s tidning ”Kom Ut”. Vissa saker har ändrats till idag, till exempel ser jag att öppna förhållanden är mer accepterade i HBT-samhället. Jag vill dock mena att det mesta häri stämmer även idag, sex år senare.

När jag är ute och surfar runt på HBT-communities ser jag snabbt en tydlig struktur som återspeglar samhällets moralsyn på relationer. Högst upp, såväl för homosexuella som för heterosexuella, återfinns det tvåsamma förhållandet baserat på kärlek som inbegriper ett sexliv

Frågan ”Är ni kompisar?” besvaras aldrig med ”Nej, vi är bara tillsammans”. Däremot är det inte ovanligt att den omvända frågan, ”Är ni tillsammans?”, besvaras med ”Nej, vi är bara kompisar”. ”Bara” kompisar, eftersom vänskap som relation inte är lika värdefull som Förhållandet, en relation mellan två personer baserad på kärlek. Som i sin tur leder till sex.

Det finns en tydlig maktstruktur när det gäller relationer mellan människor i vårt samhälle. Förhållanden värderas olika. Ju mer moralisk och önskvärd en relation är i samhällets ögon, desto mera status och makt ger den. Detsamma gäller åt andra hållet; ju lägre förhållandet befinner sig på stegen, desto mera status och makt förlorar man om det uppdagas. För oftast är det så, att man sällan är öppen med förhållanden som befinner sig långt ned i hierarkin.

Relationshierarkin är underförstådd och framskymtar mellan raderna. Det mest uppenbara exemplet på HBT-communities är användandet av ordet ”seriös”. Seriös betyder ”allvarlig; på allvar intresserad; allvarligt menad” men har på nätet kommit att betyda ”söker inte tillfälliga sexkontakter”. Formuleringar som ”Är du bara ute efter sex eller är oseriös på annat sätt” och ”Det finns så många oseriösa som bara har sex i huvudet” markerar att innehavaren inte är intresserad av tillfälliga sexkontakter. Tillfälliga sexkontakter värderas här som något omoraliskt och icke önskvärt. Samma fenomen återkommer på Sylvester, Sylvia och Qruiser. En skillnad mellan Sylvia, där det mest finns tjejer, och Sylvester och Qruiser, där det till större eller största delen finns killar som gillar killar, är att ordet ”seriös” i nicket på Sylvester och Qruiser nästan uteslutande betyder att man är ute efter ett förhållande. På Sylvia däremot används det oftast av personer som söker sexkontakter.

Non monogamy chart
Karta över icke monogama relationer

Även personer som är ute efter tillfälliga sexkontakter använder sig av ordet ”oseriös” i betydelsen ”tillfälligt sex är oseriöst”. Här finner man inte helt sällan beskrivningar som ”Jag är inte så desperat och oseriös som sidan kan ge intryck av.” eller ”Är intresserad av en seriös ’oseriös’ relation …”. Beskrivningar som ska ursäkta innehavaren av sidan. Samtidigt framställer dessa beskrivningar dem som är ute efter ett förhållande, eller i varje fall inte söker tillfälliga sexkontakter, som mer seriösa. Det hela förstärks ytterligare genom fenomenet att ha två eller fler olika presentationssidor beroende på vad man för tillfället söker. En sida där man söker ”vänner, chattkompisar eller ett förhållande” och en annan där man är ute efter ”en sexträff”.

Tillfälliga sexkontakter står alltså lågt i relationshierarkin, någonstans under förhållande, vänskap och KK-förhållande. Relationer som börjar med kärlek och sedan leder till sex är något högre värderade än relationer som börjar med sex och sedan leder till något annat. De sistnämnda relationerna står i sin tur högre än relationer som enbart går ut på sex. Ju högre den relation man eftersträvar eller har värderas, desto mer öppen är man med sin relation, eller sökandet efter denna. Även här blir det tydligt att förhållande och vänskap rankas högre än den sexuella relationen.

Det är vanligt att presentationssidor på nätcommunities har bilder på innehavaren av sidan. Oavsett om innehavaren söker förhållande eller en sexuell relation. Faktum är att man kan diskutera om det inte är så att det är vanligare att ha en bild på sig själv om man söker en sexuell kontakt än om man söker annat. Dock är bilderna här i de flesta fall anonyma. De visar kroppar och mer eller mindre hud. Huvudet är bortklippt eller ansiktet utsuddat eller dolt under en mask av oskärpa. På sidor där innehavaren är ute efter ett förhållande är det istället vanligare med semesterbilder, porträtt tagna i studio eller andra typer av bilder där innehavaren är klart identifierbar.

Hierarkin mellan olika förhållanden fastslår inte bara hur mycket makt och status som följer med en viss typ av relation. Den avgör också hur starkt fördömande en relation utlöser. De faktorer som är mest avgörande för värderingen av en relation är om den innehåller sex och om den är monogam. Monogamiregeln handlar om att normen i vårt samhälle är tvåsamhet. Denna norm präntas in i oss ända från vaggan: prinsen räddar prinsessan, Barbapappa och Barbamamma, Barbie och Ken. Synen på sex är ett arv från kristendomen, där grundinställningen till sex är att det inte bör utövas. Denna regel kan man bryta mot i olika grader. Den bästa ursäkten är äktenskapet. Förhållandet anses i dagens samhälle också vara en fullgod ursäkt för sex. Även vänskap kan vara en förmildrande omständighet för sex (KK-förhållande) även om det inte är lika bra ursäkt som Kärlek. Längre ner på skalan finner man relationer som varken är monogama eller inte innehåller sex. Polyamorösa förhållanden (relationer mellan tre eller fler individer baserade på kärlek, där sex också kan ingå) och ”öppna förhållanden” hamnar bägge två långt ned på stegen.

Få ämnen väcker så starka känslor som relationer mellan vuxna, samtyckande människor. På nätet kan personer som på sin sida skriver att ”Jag har ett förhållande, men söker ändå sexträffar” få finna sig i att få meddelanden från främmande personer som har synpunkter på deras sätt att hantera sina relationer. Begreppet ”oseriös” appliceras tiofalt på ”öppna förhållanden” jämfört med tillfälliga sexkontakter.

Let's be more than friends

Givet är att det finns ett maktförhållande i en relation också, och att det maktförhållandet är ömtåligare ju fler som är inblandade. Till exempel kan ett öppet förhållande kännas påtvingat för den ena parten om denne egentligen inte är intresserad av sex med andra personer. På samma sätt kan en polyamorös relation vara mer påtvingad på en part, som på grund av sina känslor för en person tvingas acceptera en tredje person.

Samtidigt tillåts relationer högt upp i hierarkin att uppvisa betydligt fler moraliska dimensioner. Ett äktenskap kan vara kärleksfullt, affärsmässigt, ömsint eller romantiskt – en tillfällig sexkontakt via Sylvester är däremot på sin höjd ”tillfredsställande”. Det finns många faktorer som kan påverka maktförhållandet i relation långt upp i hierarkin, men eftersom relationen just står högt i hierarkin tillåts den också ha positiva sidor som uppväger de negativa. En relation som står långt ned i hierarkin får finna sig i att fokus ligger enbart på negativa och nyanslösa dimensioner.

Homo- och bisexuella använder sig till stor del av samma värderingsystem för relationer som heterosexuella för att uppnå acceptans. Genom att ta över hierarkin och använda ord som ”oseriös” om relationer som inte grundar sig på kärlek offrar man många skepnader som mänskliga relationer kan ta sig.

Jag återkommer om min insikt i relationer i ett inlägg längre fram.