Storm i ankdammen

EDIT: Jag har pratat med Edward och inser att det här kan läsas som om jag pekar ut honom som något slags gudfader. Det är galet och jag måste rätta: Det jag menar är att man inte vågar stöta sig med de man uppfattar som etablerade, av rädsla att de ska tycka illa om en. Jag avser inte att utmåla Edward som en hämndlysten gudfader i Stockholms gayvärld, jag vill peka på en konflikträdsla som råder i gayvärlden.

Tilläggas ska också, precis som jag skriver i kommentarerna att Edward är duktig på det han gör. Han har en fingertoppskänsla som är svårslagen i sammanhanget folkfest. Att han försvarar ett projekt han varit inblandad i är ett tecken på passion, vilket är en bra sak i min bok.

Alltså: läs nedanstående som min bild av mentaliteten bland bögar i Stockholm, snarare än ett karaktärsmord på en namngiven person.

Hur som helst, nedan är originalinlägget:

Jag insåg ikväll att Edward af Sillén står bakom arrangemanget av Gaygalan. Jag inser också att han tar kritiken personligt (han försvarar Gaygalan och priserna på ett sätt som inte ens Jon Voss gjorde) tycker att det är en kvasidebatt som borde ha hållits utanför teve, eftersom den inte tillförde något.

Ett: min kritik rör inte själva utformningen av Gaygalan. Kalla den QX-galan och sluta representera HBT-samhället i priser (tips: sluta dela ut priset ”årets homo” alternativt kalla det ”årets QX-homo”) så får ni dela ut vilka priser ni vill, till vilka ni vill och jag ska aldrig klaga.

Två: jag inser plötsligt varför vissa är så tysta i kritiken. Det finns en enorm flathet i bögvärlden i Stockholm. Tanken som slår mig nu är att man inte vågar stöta sig med dem som anordnar klubbar eller är ”in the know” på något sätt – vilket man absolut måste säga att Edward, som är inblandad i både Melodifestivalen, Schlagerkvällen på Pride och en del klubbar är. För mig som i princip aldrig går ut är det inget problem, sakdebatten är viktigare än VIP-listan på vilken gayklubb det än gäller.

Den insikten får också Alexander Erwik att växa i mina ögon. Han vågade ta ställning ikväll, och han har förmodligen mer att förlora på det än jag har.

Jag har följt den debatt som följde hos några vänner på Facebook, och fick tydliga exempel på min teori om att homosexuella bögar nu fått alla rättigheter de vill ha och hellre ”sitter lydigt still i båten” än gör något som kan väcka heterosexuella normens vrede. Kanske av rädsla att förlora den acceptans man vunnit. Men låt mig säga en sak: villkorad acceptans är inte acceptans. Det är ett fängelse som normaliserar dig så att du blir acceptabel.

16 reaktioner till “Storm i ankdammen”

  1. Efter din kommentar ikväll om hur lite det är för flatorna i QX och hur den styrs av bögar så jag känner jag mig än mer styrkt och glad att vi inte satte in vår bröllopsannons där. Har t om erbjudit tidningen gratis intervjuver med internationella aktuella flatikoner, något dom har tackat nej till. Sorgligt!
    Yes Erwik har växt en hel del sedan han kom till Stockholm :). Å heder åt Edward som tar sitt yrke på allvar och försvarar det. Sedan tycker vi ju alla olika.

  2. det här postades inte igår:
    hej. jag har precis sett debatt. jag visste inte vem du var innan (borde jag ha vetat?) men din medverkan fick mig ändå att googla ditt namn och hamna här. och skriva detta. (som egentligen inte är nåt.)
    bra jobbat, ville jag säga. du verkade inte ett dugg nervös och sa vettiga saker. mission accomplished.

  3. Hej!
    Jag såg Debatt i går kväll. Jag håller med Jon att upplägget osynliggör de homosexuella som fick pris. Hur många lesbiska fick komma till tals? Hur många bögar snackade hela tiden? Vem var det återigen som tog plats och tyckte till? Var fanns Transpersonerna? Var fanns flatorna? Sedan håller jag med dig om att Galan inte är en Gala för Gayfolket. Galan är en gala för Stockholmsbögarna som vi synas och frotteras. Ett är säkert. DE sätter inte normen för mig.

  4. Ja, jag tycker att Edward är en riktigt proffsig festfixare. Det är ett galet imponerande jobb som ligger bakom (den numera borttagna) Schlagerkvällen på Pride. Jag förstår också reflexen att försvara något som man verkligen lagt ner sin själ i. Men i min värld blir inte hans insats mindre värd (gaygalan ÄR en bra fest) bara för att formerna för den kritiseras.

  5. Fast har vi inte kommit förbi det stadiet att allt vi gör måste ”representera” gayvärlden osv osv? Och vad är heteronormativt? Vad är homonormativt? Varför måste jag som bög förväntas vara annorlunda till min heteropolare, bara för att jag är gay? Varför måste jag ”väcka heterosexuella normens vrede”? Vad är poängen? Det är ju en sak när det gäller de mänskliga rättigheterna, att alla ska ha lika rättigheter, där är jag gärna med på barrikaderna. Men i underhållningsbranschen? I min musiksmak?
    Varför då?
    Det känns precis lika ”homonormativt” att dansa barbröstad i en mörk svettig lokal till unken housemusik som att dansa i en glittrig tröja till Linda Bengtzing.
    Det finns ju så många som gnäller om att ”schlagern dominerar” på klubbarna och gaygalan, t ex. Men tyvärr är det ju så att money talks. Det är väl den musiken som lockar väl flest besökare, och när det gäller gaygalan, flest röstare. Demokrati. Visst, det kanske skulle vara mer spännande om vi alla gillade en massa undergroundstilar, och var allmänt subversiva, men de flesta gör ju helt enkelt inte det.
    De flesta av oss är tyvärr tråkiga, mainstreama och inte ”coola” nog för ”det coola gänget”. Sorry att vi är en besvikelse för er. Att vi inte har lärt oss vad vi *ska* gilla. Vad som är *rätt*.
    Vi gillar Melodifestivalen, inte för att ”passa in i normen”, kanske det är bara vår musiksmak?
    Vi kanske gillar popmusik helt enkelt? Som de brittiska bögarna älskar Kylie, och de amerikanska röstade fram Britney som alla tiders homoikon nyligen. Har musiksmaken något med vår homosexualitet att göra? Där skulle man kunna göra en massa forskning. Varför det är så många bögar som helt enkelt går igång på pop, eller ”schlager” för den delen, utan att behöva gå in på alla gamla klichéerna om att man älskar schlager för att man älskar Kikki för att man älskar divor för att man känner igen sig i sina tragiska livsöden. *snark*
    Att gilla schlager och glitter är ju dessutom mycket mer utmanande mot heteronormen än något annat i skolan, t ex.
    Jag hade nog inte röstat på Maria Montazami och Victoria och Daniel, men samtidigt så blir jag oerhört trött på den här ”von oben” attityd som finns i gayvärlden ibland. Den här känslan om att ”oj vi måste vara radikala, oj vi måste vara annorlunda”. Det måste vi faktiskt inte. Ibland vill man bara kunna gilla den musiken man gillar, ha de idoler man har, utan att fundera om det passar in i en påhittad mall, oavsett om det är den sk ”heteronormativa” (Som för mig skulle snarare vara att man älskade Bruce Springsteen och Håkan Hellström), eller den sk ”creddiga bögaktivistiska”. Jag förstår att många är frustrerade över Stockholms klubbliv och Gaygalan. Sverige är ett litet land, vi är inte tillräckligt många bögar/flator/trans för att en stor flora av gayklubbar med olika inriktningar, och en massa olika homolivstilstidningar ska kunna överleva på marknaden. Då blir det oftast lägsta gemensamma nämnare som gäller. Tyvärr, kanske.

  6. Kristian: man får hylla Daniel och Victoria så mycket man vill oavsett om man är hetero, homo eller whatnot. Man får lyssna på vad man vill, dela ut vilka priser man vill. Men när man gör det i en homosexuell kontext som ”gaygalan” så gör man sig till representant. Som jag skriver, kalla det ”QX-galan” och dela ut priser som ”årets tevepersonlighet” – helt fine. Att kalla det Gaygalan och utse ”årets homo” = representationstanke.

  7. Fast är det inte representativt i o m att majoriteten av dem som röstade, röstade på det? Hade det varit en jury som hade valt V & D så hade jag nog tyckt annorlunda, och hållit helt med dig, och undrat vad den juryn hade hållit på med.
    Men här var det ju folk som röstade. Sedan att man inte håller med majoriteten och vad de gillar är ju en annan sak… men de har ju rätt till sina åsikter. Men ja, namnet QX-galan funkar också(och används ju redan av många), och då slipper man den ängsliga tvångstanken om att man måste ”representera” folk. Något som är ju nästan omöjligt med en sådan heterogen grupp som HBTQ.

  8. Om du kan säkerställa att en majoritet av Sveriges HBT-befolkning röstade i galan, så visst. Jag misstänker dock att det var en extremt liten minoritet och då främst vita bögar. Kalla det för ”vita 20-50 åriga radhushomogays pris till …” så är vi sams (:

  9. Haha, ja, då är det bara att mobilisera de andra att rösta också. :) Det är ju ändå lite som riksdagsvalet, det är svårare att gnälla om man inte röstat själv. Jag röstade inte för att det kostar pengar, vilket jag kan tycka är onödigt. Och för att jag inte riktigt bryr mig särskilt mycket om galan heller. Trots mina inlägg här ;-P

  10. Med de ”små” signifikanta skillnaderna att:
    * i riksdagsvalet har varje röstande bara en röst, i GAYgalan kan de som har tid rösta hur mycket de vill.

    * i riksdagsvalet utgör de nominerade ( hyggligt väl) ett tvärsnitt av de som röstar. Det är knappast fallet med de som QX föreslår initialt till priser som Årets Homo, Årets GAYställe.

    * i riksdagsvalet nomineras kandidaterna genom breda valberedningsförfaranden. I QX-galan sitter en liten grupp på QX redaktion och väljer vilka de ska puffa för initialt, utan insyn alls.

Kommentarer inaktiverade.