Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Här kommer en liten sammanfattning av Pride i bilder. Till varje bild finns en kort beskrivning som du kan läsa om du klickar på bilden. Alla mina foton från Europride finns på Flickr.
Andra bloggares inlägg om europride, pride, pride park, fotografier
Pride Park i all ära, men bland det mest givande under ett Pride-firande de sista tio åren är Artikel 1.
Artikel 1 är ett samarbete mellan flera olika museer och privata aktörer, där museerna tittat på sina samlingar utifrån ett ostraight perspektiv.
Utställningen håller till i Galärvarvet, i en av betongbyggnaderna mellan Vasamuseet och Gröna Lund.
Störst – och bland de mest intressanta – är Sjöhistoriskas utställning om homosexuella på amerikabåtarna. Inte så konstigt, när Sjöhistoriska har en hel bok att basera utställningen på. Tekniska Museets har det däremto svårare. Deras utställning, med föremål från Gayradions ungdom, är den minsta. Nobelmuseets utställning kändes inte lockande – min nyfikenhet blir sällan väckt av utställningar i form av teveskärm och hörlurar. Dokumentärer kan jag kolla på hemma. Armémuseum däremot lyckades väcka min nyfikenhet tillräckligt för att vi sen skulle gå vidare till dem.
Jag hoppas att det finns ett intresse för utställningar av den här typen, men om gårdagen ska vara något slags fingervisning så är det tveksamt. Igår var vi nånstans 12-15 personer som gick den guidade visningen på en dryg halvtimma. Två av deltagarna var kvinnor. Ungdomar verkar inte heller vara intresserade, om snittåldern på gruppen var under 50 så ska jag äta upp min hatt.
Efter Galärvarvet drog vi vidare till Armémuseum för att titta på ”En soldat är en soldat är en soldat är en soldat”. Ljuslådorna utanför är en historisk tidslinje med uniformer, och till varje bild finns en text som berättar om armén och homosexualitet under den tiden.
Inne på själva museet är utställningen ”En soldat …” insprängd i den permanenta utställningen i form av sex pulpeter. Dessa berättar om aktuellt scenario utifrån ett queerperspektiv. Vissa av pulpeternas historier är intressanta, som den om kvinnan som klär ut sig till man och blir soldat (Trettondagsafton, nån?). Andra är mer krystade, som att jämföra femitotalets rädsla för atombomben med rädslan för homosexualitet under samma tid. Det är tråkigt att man missat helt uppenbara queerperspektiv, som drottning Kristinas könsöverskridande beteende.
Humor, förmodligen oavsiktlig sådan, var att en av pulpeterna står vid kanonerna och skylten ”bakladdare”, och att flipperspelet på markan heter ”Gay 90’s”
I höst kommer också Armémuseum ha ett föredrag om soldatprostitution, som var utbredd i Sverige fram till femtiotalet. Föreläsningen tillsammans med utställningen är en stor anledning till att besöka Armémuseum.
Andra bloggares inlägg om artikel 1, §1, pride, europride, armémuseum, homorelaterat, queerhistoria
Personer med uttalade sympatier för nationella rörelser brukar sällan ha mycket till övers för homosexuella. Så även ”Robsten”. Det är intressant att betrakta den plötsliga ambivalensen hos rasistsympatisörerna när det börjar florera rykten att det var män med ursprung från mellanöstern1 som stod för knivdådet mot en homosexuell man i söndags kväll.
En person som kommenterar Swedbanks sponsring av Pridefestivalen med ”Hur jävla dum får man vara?” tycker helt plötsligt synd om homosexuella som utsätts för brott. I alla fall så länge de homosexuella är etniskt svenska.
Självklart har det här spridit sig till andra invandrarfientliga bloggar, men fokus ligger på offrens svenskhet och förövarnas icke-dito – inte på att det är homosexuella som utsatts för ett hatbrott.
Jag vet inte vad som gör mig mest illamående, att en person kan bli knivhuggen för sin sexuella läggning i Sverige 2008, eller att rasisterna använder dådet för att plocka billiga poäng.
1 Uppgiftslämnaren, som för övrigt är anonym och obekant med bloggaren, använder egentligen ordet ”araber”.
Andra bloggares inlägg om rasism, homofobi, pride, hatbrott
Kanal 5 tog fasta på att Europride var på väg körde under förra veckan Pride-tema. Cred till dem för att våga stuva om i det vanliga programschemat för att istället köra serier som ”Rick & Steve” och ”Queer as Folk”. Jag tittar inte så mycket på teve, men femmans varumärke har definitivt stärkts för min del.
Utan att kasta skugga över Pride-initiativet vill jag fråga hur de tänkte när de skapade en av Kanal 5-vinjetterna som kördes under veckan. Två köttklumpar som vrider sig i något slags köttig symbios. Det kanske är tänkt att vara erotiskt, men jag tänker bara på scenen i Alien 4, där Ripley möter de vanställda klonerna av sig själv.
Så här såg vinjetten ut:
En person som uppenbarligen noggrant kollat på femman under i alla fall en av kvällarna är Erik Hellsborn. Om du inte orkar läsa hans inlägg så kan det sammanfattas med: ”Vad visar ni mig för snusk, hemska kanal (hoppas jag)?”
Andra bloggares inlägg om kanal 5, vinjetter, pride, europride, media
Kära heterosexuella person,
Jag vet att heteronormen ligger som en blöt filt över de flesta av dina sinnen. Jag vet att du inte ser att Bitten, när hon nämner sin man i sin presentation, samtidigt kommer ut som heterosexuell.
Jag vet att du inte tänker på att varje gång reklamfilmen för MER visas på bio, så är det samtidigt en reklampelare för heterosexualitet, eller att filmer som Romeo & Julia och Casablanca är filmer med heterotema.
Jag vet att du inte en enda gång behövt fundera på om du kommer att bli nedslagen när du håller din respektive i handen en sommarnatt i Malmö, eller att du behövt känna frustrationen när folk runt dig hör HETEROSEXUELL när du bara försöker berätta att du tillsammans med din partner var och seglade i helgen.
Jag vet att du inte har den blekaste aning om hur det är att som fjortonåring inte kunna prata med kompisarna om vem som egentligen är snyggast i skolan av rädsla att bli stämplad som EN JÄVLA ÄCKLIG BREEDER.
Jag vet att du aldrig behövt sucka uppgivet för att du på grund av din sexualitet pekas ut som incestuös pedofil av svenska riksdagsledamöter, och att du aldrig behövt förklara för dina bekanta om vissa heterosexuella företeelser (som varför det nästan bara är heterosexuella som begår våldtäkter).
Jag vet att du aldrig behövt få din kompetens eller lämplighet som yrkesperson ifrågasatt bara för att du råkar ligga med eller bli kär i personer av motsatt kön. Jag vet att du inte behövt fundera på om du kommer att bli utfrusen ur hockeylaget ifall det skulle komma fram att du dras till folk med en annan uppsättning könskromosomer.
Jag vet att heteronormen i din värld är lika osynlig som en kamouflerad superstealth-ninja, och att du istället för att se ninjan ser allt som inte är ninjan.
Men det finns en sak jag vill att alla ni heterosexuella ska veta:
Pride är inte till för er. Det är inte en tillställning under vilken vi visar upp oss för er. Det är inte ett tillfälle för er att tycka till om oss och undra varför vi inte kan vara lite mer som ni är. Det är inte en möjlighet för er att nådigt deklarera att ni minsann accepterar oss.
Pride är till för oss som varje annan dag på året, på gott och ont, befinner oss utanför heteronormen. Det är några dagar när vi får prova på den frihet att ”vara normen” kan innebära. En vecka när den svårbesvarade standardfrågan ”har du flickvän?” blir till befriande ”har du pojkvän?”. Att ni sen inser att det finns många av oss, och att vi kommer i alla färger, former och yrken och att vi kan göra allt ni kan (men på många fronter mycket bättre) är en bonus. Men det är inte huvudsyftet.
Kom ihåg det nästa gång du känner för att berätta vad du tycker om Pride.
Mina bästa,
Micke Kazarnowicz
PS. det blir inte bättre, men mycket mer sorgligt, om du använder homosexuella vänner eller en straight dotter som alibi, men om du menar allvar med din stolthet över att vara heterosexuell kan du köpa t-shirten med straight pride motivet ovan hos t-shirthell.com.
Andras blogginlägg om heterosexualitet, homosexualitet, pride, europride, heteronormativitet
När jag skrev rubriken till det här inlägget insåg jag att man kan ”böga till
Swedish Match utvidgar sitt Pride-deltagande genom att klä Röda Lacket i Pride-skrud. Jag tycker att initiativet är kul och en bra vidareutveckling av snustältet i Pride Park. Genomförandet känns inte helt hundra dock. Dosan ser ju ut som något 80-talet kräkts upp efter att ha druckit olikfärgade jello-shots:
Jag hoppas att de två rosa trianglarna är en medveten vink till snusande flator (flator snusar mer än bögar och bisexuella, enligt Folkhälsoinsitutet). Alternativet, att de bara passade bra in i den småepileptiska designen, är så mycket tråkigare.
Kommentarerna på Dagens Media-artikeln om Pride-snuset är heterosexuellt fantasilösa (och det, vänner, är ungefär så fantasilös man kan bli på den här sidan ”mollusk”). Första kommentaren är rolig, för visst fan skulle en Caterpillar D11 vara sjukt mycket finare i regnbågsfärger än den oändligt tråkiga vägarbetsmaskinsgula kulören:
Andras blogginlägg om swedish match, stockholm pride, snus, röda lacket, flator, homorelaterat
Det är få saker som kan få mig att börja gråta, men Prideparaden är en av dem. Det är fantastiskt med en dag när det på riktigt inte spelar någon som helst roll vem man är, hur man ser ut eller vad man gillar. Alla får vara med.
Det var lite märkligt att se Kungsgatans trottoarer kantade med förväntansfulla människor medan själva vägen ligger öde. Traditionenligt var Dykes on Bikes första sektionen ut (senare kom även cyklande flator)
I år var sektionerna generellt inte lika fantasifulla som förra året. Babsan, som förra året var med på paradens snyggaste float hade så klart svårt att komma upp i samma klass i år.
Jag har tappat räkning på hur många gånger jag fick gåshud. Det är fler än gångerna jag höll på att börja gråta, och färre än gångerna jag skrattade av ren lycka. Första gången var redan när sektionen ”Marching for those who can’t” kom.
Sedan fortsatte det ungefär så hela paraden, framför allt när sektionerna Regnbågsfamiljer, Stolta Föräldrar och Gaypoliserna passerade.
Ett sobert och diskret (och därmed, med parad-mått mätt, udda) inslag var filmbussen, där Måns Herngren (?) filmade till ett icke specificerat projekt.
I år var det fler barn och bebisar i paraden än någonsin tidigare, som Juni till exempel:
Nyamko var där.Fredrik var det inte. Temat för årets Pridefirande var ”Sport”. Det märktes på många sätt. FCZ bollade, ett par flator passade på att besöka second base, ett annat par spelade amerikansk fotboll och det fanns cheerleaders och pompoms både här och där.
Det var en salig blandning av folk: tanter, scouter (flickor med stake), änglar, djävlar, dancing queens och danish vikings. Det var glada ungdomar (och några med attityd), glada sjuksköterskor (och minst en straight) och glada poliser. Där fanns pasties och pasteller, pride queens och pirater.
Paraden innehöll mer än färgglada människor. Även fiktiva karaktärer paraderade stolt. Till exempel Satine från Moulin Rouge, Marge och Homer och såklart min favoritsektion: slash fiction med både trollkarlar och mugglare:
Aktiva och förargelseväckande tjejer, dansande snygga killar, lyckliga drugor … paraden är ett gigantiskt och vackert firande av frihet.
Och som avslut, den största kontrasten jag lyckades fånga på bild: glad och glittrig vs antifacistisk och arg.
Resten av de 1000 bilderna kan du kolla in på min Flickr-sida.
Andra bloggar om: pride, stockholm pride, prideparaden, foton från prideparaden
”Bögjävlar” har fått marinera i ett par dagar, sedan jag läste ut den i helgen. Det mesta som behöver sägas om den sägs av Dexo.
Till exempel att det egentligen är såna här texter en bra svensk gaytidning borde innehålla. Det här är inte lika mycket en bok som en samling riktigt bra artiklar från en tidning som skulle kunna vara riktigt intressant.
Eller att det är intressant att Karl Andersson och Destroyer inte kommer till tals i boken, vilket vore helt naturligt. Det roliga är att Anders Wallner hade då fått det mycket svettigt om öronen och hade fått skriva den ena bortförklaringen efter den andra för det faktum att Prides ”kulturdel” ägnar sig åt moralisering. Vilket är vidrigt mycket värre än om programmet bara bestod av Anna Book och Samatha Fox. (Anders, om du läser det här ser jag fram emot ditt resonemang i frågan.)
Hur som helst är Pride bara ett symtom, inte ett problem. Ett symtom för att gayvärlden i Sverige är en liten ankdamm där det inte finns plats för något annat än mainstream. Marknaden är för liten. Jag är lika ledsen som Bögjävlarna är för att Backroom Matches (som låter mindre bra på skiva, men som är suveräna live) får så lite publik att de är förvisade till lilla scenen strax innan midnatt, eller för att tidningar som Straight och Sylvester inte överlever.
Bögjävlar som bok är klart läsvärd oavsett. Alla texter är smarta (och alla Bögjävlarna ligger högt på min brainfuck-lista), och även om samtalen ibland känns … stylade, så innehåller även de guldkorn. Om jag fortfarande vore inblandad i utbildningen av skolinformatörer för RFSL Stockholm så skulle den bli obligatorisk lektyr på kursen.
Däremot tror jag att Bögjävlar som blogg kommer bidra med mycket mer till gaykulturen i Sverige än boken gör.
(Boken Bögjävlar har ISBN 9173893129)
Andra bloggar om: bögjävlar, stockholm pride, homorelaterat, gaykultur
Stockholm Pride vägrade sälja tidningen Destroyer på grund av att man uppfattade den som ”stötande” (läs: ”omoralisk”) för flator. Destroyer innehåller nämligen inget olagligt material. Det är intressant att en HBT-festival som har ”mångfald” som tema dömer ut publikationer på moralisk grund.
Än intressantare blir det när man på Pride-området säljer Valerie Solanas SCUM-Manifestet, en bok som – bokstavligen – uppmanar till utrotning av män, vars existens beskrivs som ”biologiska olyckor”. Inte heller SCUM-Manifestet innehåller något som är olagligt, och det ska erkännas att man förmodligen lider av sociopatiska drag om man läser boken bokstavligt.
Att man på en Pridefestival med ”mångfald” som tema gör moraliska värderingar av böcker och tidningar lämnar en besk eftersmak. När de moraliska bedömningarna för flatlektyr skiljer sig väsentligt från bögdito blir smaken än beskare. Det är lättare att bli sedd som politiskt korrekt om man hissar en feministisk flagg, något som förr eller senare kommer slå tillbaka på oss alla.
Andra bloggar om: stockholm pride, pride, destroyer, scum-manifestet, dubbelmoral, homorelaterat
Jag tycker det råder lite lagom färgförvirring i den färgglada hobbit-världen. Det hela utvecklas till något slags inteligenstest i stil med:
Alla grisar kan flyga. Allt som kan flyga kan simma. Kan grisar simma?
Först kom Telenor med att allt rött blir bögblått:
Sen kom Ving med att orange är det nya rosa:
Och i paraden körde Öppna Moderater med att ”Blå är kärleken”. Skrivet med rosa text.
Om du har hänsyn till alla ovanstående påståenden, vilken färg har då kärleken?
Andra bloggar om: pride, stockholm pride, färger, marknadsföring
