Olycklig och straightacting?

Jag har just insett att jag är både olycklig och straightacting. Enligt Stockholm City har personerna som mår bäst följande saker:

  • Ett jobb (check)
  • Lång utbildning (nej)
  • Bra lön (nja, efter min löneförhandling)
  • Inflytande på arbetsplatsen (jodå, till viss del)
  • En trygg och kärleksfull partner (nej, Jake vägrar ju fatta att vi är ihop)
  • Gärna många barn (nej)

Två och en halv av sex. Du ser ju. Jag är så olycklig att före detta pandatjejer riskerar att få återfall och skära sig i handlederna för min skull.

I helgen snackade Dexo, jag och T dessutom om listor på vad som är straightacting, och Dexo har nu listan på sin blogg. Jag tror visserligen att PC bara är straightacting om man är Mac-användare från början, å andra sidan är Mac gay på ett sånt där skönt Carson i Fab5-sätt.

Jag kontrar med:

  • (Öppnad) whiskyflaska hemma – check
  • Byter om till mjukisbrallor när jag kommer hem – check
  • Sportstrumpor (tubsockor^2) – check
  • Dead Rising och strategispel på Xbox360 – check
  • Stephen King-böcker i bokhyllan – check
  • Klättring varannan onsdag – check
  • De tio dyraste föremålen i lägenheten är teknikprylar – check
  • Prenumeration på Larson! och Pondus – check
  • Bara garderobsblommor hemma – check
  • Cykel (oflitigt använd) och inlines (ännu mer oflitigt använda) hemma trots platsbrist – check

Jag medger att det ser illa ut, och då har jag inte tagit upp klassiskt macho saker som licens i personlig träning, fallskärmshopparcertifikat och vandrarkängor i Gore Tex. Dexo konstaterade att jag inte ens blir bra som transa, det enda jag kan transa som är en kraftigt dopad kulstöterska från Bulgarien. Jag har inte ens haft sex på länge. Jag skulle kunna vara den sämsta bögen ever, om det inte vore för att halva min filmkollektion består av filmer som ”Mean Girls”, ”Mounlin Rouge” och ”Snygg, sexig, singel”, för att det enda som pryder mina väggar är en almanacka med halvnakna killar, för att jag faktiskt har en autograf av Anna Book (utskriven nån gång -89 eller -90) och för att jag faktiskt hade Madonnas ”Immaculate Collection” på LP-skiva redan som tonåring.

I ett försök att kompensera fyllde jag min önskelista med nattkräm från Dr Brandt, halva ZIRHs hudvårdsserie och en fuktkräm från Decleor. Visste jag vilken färg jag ska ha så skulle jag lagt upp smink också. Det värsta är att jag inte kan bestämma mig för om det är gay eller bara Peter Siepen-metrosexuellt med såna saker på sin önskelista.

Andra saker som är svåra att bestämma på metrosexuellt eller gay-skalan är:

  • Att handla på NK Manlig Depå
  • ”Ansiktsbehandling för honom” på spa
  • Modemedvetenhet (Hej King-redaktionen!)

Okej. Nu ska jag övertala Jake om att vi faktiskt är tillsammans och måste skaffa barn, så jag kan bli lycklig.

Jag är bög, alltså fortsätter jag ljuga

Jag hade hoppats få skriva ”Jag är bög, men behöver inte ljuga” i rubriken den här gången, men så blev det inte.
Bögar kommer även fortsättningsvis inte få ge blod på samma villkor som heterosexuella. Socialstyrelsen fegar backar efter motstånd hos remissinstanserna. Jag har inte läst remiss-svaren från de olika instanserna, så jag vet inte vad de har för invändningar, men har det inte framkommit några nya fakta så handlar det om en reaktionär hållning: vi har diskriminerat dem tills nu, vi kan gott diskriminera dem ett tag till.

Andra bloggar om: , , ,

Lagom ljummet medel

På sista tiden har livet känts lagom. Ljummet. Medel. Jag går runt i något slags bubbla bestående av lika delar av tillfredsställelse och liknöjdhet. Det gör att jag får kramp. Skrivkramp. Umgängeskramp. Tillvarokramp. Jag sover mycket och har svårt att vakna på morgnarna.

Jag har liksom ingenting att berätta, för allt känns så ”Vet du vad so… eller nä, strunt samma” Till och med mitt Hallmarkindex ligger still på en jämn och relativt hög nivå.

Jag går inte runt och känner att allt är tungt och jobbigt. Jag garvar åt saker, till exempel åt Amy Sedaris fantasiska minspel och de underbart egotrippade karaktärerna i serien ”Strangers with candy” (Tack för lånet, Magnus!) som är betydligt mer surrealistisk och absurd än filmen, som i sin tur ju var rolig och bra. Jag uppskattar saker, som till exempel senaste Bond-filmen som fick mig att sitta på helspänn i actionsekvenserna. Bond är snygg för första gången sedan Sean Connery, och han är mörkare och mindre klämkäck än Roger Moore. Hur coola är förresten förtexterna? För att inte tala om Le Parkeur-scenerna i början? (Mer Le Parkeur kan ses i Madonnas video till ”Jump” eller genom att söka efter ”parkeur” på YouTube)

Och så, plötsligt, när jag sitter här och skriver det här inser jag två saker:

Ett: Jag är enormt verbal i min tankeprocess. Jag behöver klä idéer och tankar i ord för att kunna se dem och ta reda på om de är bra eller dåliga. För att hitta nya infallsvinklar. För att komma vidare. Oftast behöver jag göra det med någon jag gillar och har förtroende för, och personen i sin tur behöver mest lyssna. Det visste jag sedan tidigare. Nu inser jag att det funkar nästan lika bra att skriva ner orden.

Två: Det är drivet som saknas. Jävlar, det har tagit 29 år för mig att inse hur målinriktad jag egentligen är. Och hur … inte tomt, men mindre färggrant livet blir när målet väl är uppnått.

I våras blev jag kuggad på en instruktörsutbildning. Jag var för strikt i rörelserna, jag behövde bli mjukare, få mer flow, komma ner utan att bli slapp. Jag slets lite mellan hopp och fötvivlan, kanske var det här inte min grej. Kanske skulle nöja mig med att vara deltagare istället.

Jag gav mig fan på att klara det. Hela hösten har varit ett stort projekt, och vägen dit har varit tuff. Jag fick sluta med vissa saker jag egentligen gillade, jag fick göra saker jag tyckte var mindre roliga och jag fick planera in allt i ett sexdagarsschema som lämnade väldigt lite fritid när det kombinerades med mitt heltidsjobb. Målet var att ta licensen innan årets slut. I början av november fick jag chansen att gå utbildningen en gång till: men var jag redo, två månader innan deadline?

Jag gick utbildningen. Och jag klarade den. Det var just i det ögonblicket som färgerna var som klarast, och kontrasten som skarpast.

Och plötsligt inser jag också varför mitt nuvarande jobb inte ger mig samma kick trots att projektledning borde vara just the thing, framför allt när jag projektlett två succéer på raken: Lojaliteten. Att jobba för ett företag, men vara anställd av ett annat skapar ett identitetslimbo där jag behöver dela min lojalitet mellan två företeelser som inte alltid vill åt samma håll. Ska jag se det som ett brödjobb och skaffa mig fritidsprojekt som tillfredsställer behovet av ett driv?

Nu blev det lite väl mycket ”kära dagbok”. Sorry. Här har du en helt Gris, groda, potato, potato
irrelevant, men rätt söt bild som tröst.

Ännu en anledning att älska sin K800i

Jag tröttnar lätt på teknikprylar, men jag älskar min K800i lika mycket idag som jag gjorde när jag först fick den.

Dels på grund av den trådlösa handsfree (HBH-DS970) jag köpt till. Designen är grymt funktionell i sin design, jag hänger den runt halsen som ett halsband vilket gör att det är helt slut på sladdtrassel. Ljudet i lurarna och i mikrofonen är bättre än i de tidigare Bluetooth-headset jag haft. Den kopplar ihop sig med mobilen automagiskt, har bra batteritid och funkar bra för fjärrstyrning av mobilen. Dess stora nackdelar är
1) att laddaren har en helt annan kontakt än telefonladdaren, vilket gör att jag behöver två olika laddare.
2) mjukvaran i telefonen. Det kan visserligen bero på att min telefon är brandad av Tre, men själva musikspelaren i telefonen lämnar mycket att önska. Väldigt mycket. En konkret sak är att om jag trycker på bakåt-knappen kommer jag till förra låten, inte till början av den jag lyssnar på just nu, vilket ändå får betraktas som ett slags standard. Det hade lätt kunnat lösas genom ett kort och ett långt tryck.

Dels tack vare Gmails mobilklient. Den är helt fantastisk. Lika enkel och snabb som vanliga Gmail. Jag har för första gången på allvar börjat läsa mail via mobilen, även om det har gått tidigare så har jag aldrig upplevt det sm smidigt. För att kolla in mobilklienten surfar du till http://www.gmail.com/app i din mobil. Har du ännu inget Gmail-konto och vill ha ett, maila mig så får du en inbjudan: kazarnowicz snabel-a gmail punkt com.

(Nej, jag är inte sponsrad av Sony Ericsson)

Nu fattas bara klockan från Sony Ericsson/Fossil, och med den svaga dollarn får man en silvermodell för under 2000 spänn, i alla fall enligt de preliminära priserna hos de amerikanska nätbutikerna. (Den svarta modellen, som tyvärr också är blank och ful, finns redan att köpa på The Phone House.)

Andra bloggar om: , , , , ,

Att välja företagsnamn i internet-eran

Sportkedjan GO har ett bättre utbud än tråkiga Intersport, och deras tunnelbanekampanj är rätt mäktig, men de tänkte inte så mycket på internet-eran när de tog sitt namn. Häromdagen skulle jag in på deras webbsajt: jag skrev in www.go.se i webbläsaren och hamnade på helt fel ställe.

Det var då det slog mig, hur dåligt namnet GO är utifrån internetperspektiv. Hur hittar man deras webbplats? Söker man på ”go sport” på Google får man ungefär 266 000 000 träffar. Har man lite avancerade Google-skills så hittar man så småningom adressen, men hur många genomsnittsanvändare har det?

Testa själv och se hur länge du måste söka innan du hittar adressen.

Märkeskonsument

Jag älskar märken. Märken är människornas motsvarighet till webben 2.0:s system med taggar. Märket kan förstärka – eller förstöra – det budskap man sänder med kläder och prylar. ”Det är inte märket som är det viktiga …” är shoppingens motsvarighet till ärkeklyschan ”Utseendet spelar ingen roll …”

Jag gillar varumärken som byggs upp med både hjärta och hjärna, som skapas av intelligenta team och vårdas från alla aspekter.

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av bra reklamfilmer, som Nikes ”A little less gravity” och Vodafones ”When life calls, don’t miss it”.

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av sköna kampanjer som Adidas ”Impossible is nothing” eller Carlsbergs ”Probably the best beer in the world”.

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av fyndigt användande av medier, som Shaîs ”Sexpacking”, jag gillar varumärkesbyggnad som gör något krångligt till något mänskligt, som Apples ”Get a mac”, jag gillar varumärkesbyggnad i form av action marketing som Gevalias tunnelbanevagn som stack upp ur marken på Norrmalmstorg (oväntat besök i praktiken).

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av sköna namnval som ”We Are the Superlative Conspiracy”, jag gillar varumärkesbyggnad i form av snygga kataloger som Franklin & Marshall och varumärkesbyggnad i form av snygga butiksbiträden som Abercrombie & Fitch.

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av (riktigt) socialt ansvarstagande som Levi’s, jag gillar varumärkesbyggnad i form av engagemang i hjälporganisationer som Les Mills och Dance4Life, jag gillar varumärkesbyggnad i form av utmanande av tabun som RFSU:s refuserade analpluggsreklam och jag gillar reklam i form av arty weird stuff som Playstation 2:s ”The third place”.

Jag gillar varumärkesvård som är medveten om att det du gör är synonymt med ditt varumärke, som Madonna (anti-tesen i Sverige heter Carola), jag gillar varumärkesvård i form av briljant krishantering som George Michael.

Jag heter Micke och jag är en märkeskonsument.

(Sen finns det reklam som bara är rolig eller bra eller cool utan att bygga varumärket. Som Hondas fantastiska ”It just works” Enligt historien är denna film inte trickfilmad, och det tog runt 500 försök att få det hela att snurra.)

Buddhistbluffen

När jag var en fjorton, femton år gammal gick jag en kväll igenom centrumet i förorten där jag är uppväxt. Det passerade ganska mycket folk, och när jag fick syn på plånboken som låg mitt i centrum kunde jag inte tro mina ögon. Var de förbipasserande helt blinda eller? Den låg ju där, helt övergiven och förhoppningsvis full med stålar. Jag gick fram till den och böjde mig ner för att plocka upp den, men precis när min hand skulle gripa tag om skatten rycktes den undan. I en trappa satt några barn och halade glatt in fiskelinan som var fäst i plånboken, muntert skrattande åt att de lurat ännu en sucker. Det var inte de andra som inte sett plånboken, det var jag som inte sett de små ungjävlarna busfröna. Jag försvann från platsen som en avlöning från bankkontot, om avlöningar nu har blossande röda kinder.

Ungefär samma upplevelse kände jag idag, med ”buddhism” istället för ”plånbok”.

Buddhist.

Vad ser du framför dig när du läser det ordet? Dalai Lama? Fred? Reinkarnation? Så var det för mig också. Jag hade aldrig ifrågasatt bilden av buddhismen som en fredlig, meditativ religion som ger utövarna tålamod och sinnesro fram till idag, när jag läste en redogörelse om buddhismens riktiga ansikte. Den är precis som kristendom, islam och andra stora religioner ett medel för att utöva makt och förtryck över andra. Skillnaden är väl att spanska inkvisitionen huserade i Europa för några hundra år sedan, medan buddhisterna torterat folk långt in på 1900-talet. Jag har inte kollat någon av de källor som sajten hänvisar till, men varför skulle det vara skillnad mellan buddhism och andra religioner? Egentligen? Det Dalai Lama gör bra är att han följer rådet om att hålla käften och låta alla tro att man är jävligt smart. Det funkar jättebra på allt från interna möten på storföretag till världsreligioner. För Dalai Lama funkar det extra bra eftersom han, när det är dags att öppna munnen, kommer med klyschor som ”Villkorslös kärlek är det finaste du kan ge” eller ”Våld skadar utövaren mer än offret”. Prova själv att vira en röd toga runt kroppen, raka skallen och ställa dig utanför en butik som säljer kristaller och böcker om schakrahealing så ska du se att du får ligga mer än du trott var möjligt när du rapar upp den ena klyschan om fred och kärlek efter den andra.

Jag är inte desillusionerad. Jag är bara skamsen över att jag skulle hinna bli 29 innan jag genomskådade bluffen.

Andra bloggar om: , ,

Nästa: Katrineholm

Det känns riktigt civiliserat att det numera finns tillgång till internet på SJ:s X2000-tåg. även om det kostar 109 spänn för en resa på två och en halv timme. Såvida man inte åker första klass, då ingår det. El är dock gratis även i andra klass.

Det känns konstigt att ha något slags guck i håret. De senaste sex åren har Jag har snaggat mig så fort håret blivit tillräckligt långt för att få en tillstymmelse till sängrufs på morgnarna. Nu håller jag på och sparar ut hår för att skaffa något slags frisyr. Jag insåg att jag måste börja med något som håller manen i schack när mina polisonger fick erbjudande om att vara stand-ins för Hugh Jackmans i Wolverine: The Movie. Dessutom har jag … fluffigt hår.

Det kändes hemskt att se sig själv i spegeln klockan halv sex i morse, när jag klev upp för att göra mig i ordning inför dagen. Först trodde jag att jag somnat igen och såg något slags bastardson till Gollum och Wolverine i spegeln, men det var bara jag som var blek, glåmig och finnig. Dålig början när man samma dag ska stå och föreläsa inför 145 personer. Jag gjorde en fet mental anteckning om att köpa något bra puder när jag kollar in nya Grooming-butiken imorrn bitti.

Det känns trist att tredje säsongen av The O.C. tar slut just när jag tyckte att den började närma sig sin forna glans. Vad är förrresten dealen med femmans säsongnumrering? Säsong 6? Hur som helst är det uppenbarligen en del avsnitt kvar i svensk teve, så jag ska inte prata något om slutet. Nu är det dags att börja kolla pä Strangers with Candy (serien alltså) som jag fått låna för länge sen och bara haft liggande på hyllan.

Det känns fantastiskt att stå i en överfull föreläsningssal och prata om normer, kön och sexualitet på ett teoretiskt plan och känna att deltagarna hänger med. Och skrattar på rätt ställe. Även om man själv känner sig blek, glåmig och finnig.

Homosexuell historierevision III

Vårbergsskolan var en renodlad högstadieskola och den skräck-kantade vilsenheten drabbade varenda sjundeklassare utan undantag. Från en bekant miljö där man var ädst, och därmed i de övre delarna av näringskedjan, slungades man ut i en främmande miljö där toppen av näringskedjan utgjordes av hormonellt labila personer i ett limbo mellan barndom och vuxenskap. Därtill kom den osäkerhet som utgjordes av tonår, pubertet och problematiken att vilja uppfattas som vuxen trots att man är barn.

Jag kan inte minnas exakt när övergången skedde. Det finns inget exakt ögonblick när jag började hata mig själv för att jag var kåt på killar, eller när jag började leva ett dubbelliv. Jag har fragmentariska minnen, som till exempel när jag som trettonåring slår upp biologiboken för att läsa vad den skriver om homosexualitet.

Jag satt längst ut på första eller andra raden, på en av de höga stolar som hörde till de smala, bardiskliknande bänkarna i biologisalen. Läroboken i biologi var svart med lite gröna rutor på och hade det fantasieggande namnet ”Biologiboken”. När vi hade tid att bläddra i den slog jag upp sex. Jag minns att jag blev väldigt hoppfull av avsnittet i boken, för kontentan var ”Homosexualitet är en fas som många går igenom i tonåren, men som går över.”

Jag längade redan.

Utdrag ur ”Biologiboken”:

Både män och kvinnor kan ”tända” på människor av samma kön. Detta kallas homosexualitet. Det förekommer att driften är riktad både på det egna och på det motsatta könet. Detta kallas bisexualitet.

Man vet inte så mycket om orsakerna till homosexualitet. Den sexuella utvecklingen under barnaåren kan ha blivit störd. Några fysiska orsaker har man inte funnit.

I puberteten är det ganska vanligt att ungdomar av samma kön umgås sexuellt. Detta kan bero på att driften ännu inte blivit stabil och det betraktas inte som homosexualitet i vanlig mening.

Vuxna homosexuella söker ofta en partner bland ungdomar av samma kön. Ett sådant förhållande kan bli ett stort problem fär en ung människa. Det kan leda till framtida störningar i den egna sexualiteten. Men man blir inte homosexuell av sådana upplevelser.

Jag väntade, och medan jag väntade levde jag ett dubbelliv. De flesta kände mig som killen som var skötsam och duktig i skolan, lite mesig men tillräckligt udda för att hänga med i periferin av den coola kretsen. Det var ingen som kände till den andra sidan, som lusläste kontaktannonserna i Gula Tidningen, som ringde till heta linjen och som hade sex med killar. Inte ens jag ville kännas vid den sidan.

Jag svarade på några av kontaktannonserna i Gula Tidningen. Självklart kunde jag inte riskera att avslöja mig genom att uppge namn och adress, istället föreslog jag en träff ett visst datum, ett visst klockslag, på ett visst ställe. Oftast var det en bit hemifrån så jag inte riskerade att träffa någon jag kände. Ofta var det tunnelbaneperronger, ställen som var tillräckligt publika för att kännas säkra och samtidigt ställen där man inte behövde någon speciell anledning att hänga.

Första gången jag träffade någon på det här sättet var på stationen i Vårby Gård. Jag var tretton, på väg att bli fjorton och jag hade lagt målbrottet bakom mig. Bortom mig av nervositet måste jag ha sett rätt lustig ut när jag försökte se ut som om jag bara strosade lite planlöst, medan jag närmade mig änden av perrongen där det stod en kille och väntade. Efter ett tag tog jag mod till mig och gick fram. Jag minns inte hur vi bröt isen, eller vad vi pratade om, men jag minns att vi hamnade på en grässlänt i närheten av stationen där vi satt och pratade. Egentligen var det fånigt, fär vi ihade ingenting att prata om. Han var nånstans mellan tjugo och trettio år gammal; i alla fall enligt sin annonstext. Jag minns inte hur han såg ut, och det spelade ändå ingen roll – jag satt bredvid en annan kille som hade en kuk och det var allt jag var intresserad av. Sex i min värld var detsamma som att runka, och min hjärna jobbade i hyperfart på hur jag skulle få till det. Vi pratade och pratade om ingenting och skildes till slut med just det resultatet: ingenting.

Jag kan inte minnas att det fanns några som helst homosexuella förebilder när jag gick på högstadiet. Jag kan inte minnas att jag var medveten om någon annan som var homosexuell, i alla fall inte i det universum jag rörde mig i. Ändå hade jag en bild av bögar, och jag var så klart inte en av Dem. Bög var vad man var, inte vad man gjorde. Jag var inte kär i killar, jag bara ville ha sex med dem.

Min sextonårsdag och gymnasiestarten inföll med några veckors mellanrum. Jag lämnade förorten och begav mig till Söder, beredd på ny miljö, nya människor och ett nytt liv på gymnasiet. Vad jag inte var beredd på var att träffa mitt livs första förälskelse, i form av en tystlåten yngling som kallades Johan.

Andra bloggar om: , , ,

Legendarisk baksmälla

Det har gått inflation i ordet baksmälla. Så fort man varit ute och är lite trött, uttorkad och sugen på sex och pizza (inte nödvändigtvis i den ordningen) är man ”bakfull”. Vad kallas då en spritrelaterad nära döden-upplevelse med huvudvärk hela vägen ner till tårna, helkroppsdarrningar på gränsen till Parkinsons, illamående som skulle gjort vinterkräksjukan stolt, där man på det hela taget bara vill dö men är för svag för att göra något annat än ligga i soffan och gny? Spritförgiftning låter så trivialt, liksom.

Vad det än kallas så trodde jag att jag skulle få uppleva den i augusti, men det visade sig att receptet jag testade då inte alls var det rätta. Så vill du ha allt ovanstående, inklusive ett långt samtal i stora porslinstelefonen ser receptet ut så här (4 personer):

1 flaska champagne
4 flaskor rödvin
1 hela vodka
toppa med lite gin