Etikett: jobb

Welcome to the real world. It sucks. You’re gonna love it.

”Det finns en mening med allt” är en replik jag fått höra ganska ofta på sistone. Varje gång någon säger det ryser min hjärna lite grann. Det är snudd på fatalism, tron att allt är förutbestämt. Att vi har ett Öde.

I min värld är fatalism bara ett sätt att kunna lasta en del av ansvaret för sina val på en tredje part. Gud, ödet, livet eller det där ”något” som många tror på. Om något är meningen spelar det ju ingen roll vilka val jag gör, eftersom det ändå kommer inträffa. (Som ett sidospår: Insidan i Svenska Dagbladet har idag en intressant artikel om att vår tro på den fria viljan påverkar vår hederlighet – ju mindre tro på fri vilja, desto ohederligare är vi)

Granne med fatalismen bor tanken som Alanis Morissette sjöng om i ”Ironic”:

Well life has a funny way of sneaking up on you
When you think everything’s okay and everything’s going right
And life has a funny way of helping you out when
You think everything’s gone wrong and everything blows up
In your face

Jag kommer ihåg hur tröstande jag tyckte att just den textraden i ”Ironic” var när jag var yngre. Ungefär som om det fanns en förutbestämd mängd skit jag kunde få av livet. Efter att ha utstått en viss nivå av skit skulle jag automatiskt kompenseras med något bra. När jag var som mest tonårslabil, vilket höll sig en bra bit in på andra sidan tjugoårsstrecket, tyckte jag att jag vadade omkring i skit till midjan och undrade ständigt när mr Right skulle dyka upp med min miljonvinst på lotto som kompensation.

Jag trodde också på det motsatta, det där att när det väl gick bra så kunde jag ge mig fan på att något skulle hända för att förstöra det. Det var först långt senare som jag förstod hur skrämmande tanken egentligen är, att det skulle finnas en begränsad summa lycka som kunde tilldelas varje individ innan en olycka drabbar henom. Med den livssynen blir det svårt att njuta av stunder när livet är fantastiskt.

Som nu.

När jag sa upp mig den fjärde januari kändes det fantastiskt. Jag hade bestämt mig, jag skulle hitta ett jobb jag brann för på riktigt. Jag var (nästan) aldrig orolig inför framtiden, men galet nyfiken på vad som skulle hända.

Det som hände var att jag kort därefter fick jobbet jag letade efter. På tisdag börjar jag på Hyper Island för att jobba med deras utbildningar. Det är en riktig Askungesaga.

Som grädde på moset fick jag för någon vecka sedan ett meddelande som gjorde mig glad. Och förvånad över att jag blev så glad. Det var Mr P som skrev att han kommit hem från sin utlandsturné, och jag har en rain check på en dejt. Jag hoppas att det regnar snart.

Andras blogginlägg om , ,

Ett avslut är alltid början på något nytt

Rachel: I’m training to be better at a job that I hate, my life officially sucks.

Joey: Look Rach, wasn’t this supposed to a temporary thing? I thought you wanted to do fashion stuff?

Rachel: Well, yeah! I’m still pursuing that.

Chandler: How… exactly are you pursuing that? Y’know other than sending out resumes like what, two years ago?

Rachel: Well, I’m also sending out…. good thoughts.

Joey: If you ask me, as long as you got this job, you’ve got nothing pushing you to get another one. You need the fear.

Rachel: The fear?

Chandler: He’s right, if you quit this job, you then have motivation to go after a job you really want.

Rachel: Well then how come you’re still at a job that you hate, I mean why don’t you quit and get ’the fear’?

Chandler: Because, I’m too afraid.

– Vänner, S03E10, ”The one where Rachel quits”

Jag har nästan aldrig bloggat om mitt jobb. Bara det i sig är ett tecken på hur lite jag brinner för vad jag gör på vardagarna. Från augusti och framåt har det för varje vecka blivit mer och mer tydligt att mitt jobb är för min kreativitet och drivkraft vad kryptonit är för Stålmannens styrka.

Håglös. Det är så andra hälften av 2007 kommer beskrivas i mina memoarer. Jag har tröstätit, tröstshoppat och spelat tevespel, men det har varit en oinspirerad och halvhjärtad verklighetsflykt. Hade jag inte haft instruktörsjobbet vid sidan av, där jag fått känna att jag gör något viktigt och bra, då hade jag vid det här laget varit så fet att jag inte kommit upp ur sängen. Inte för att jag hade velat, jag hade varit för deprimerad för det.

I början av hösten hade jag en förhoppning att det skulle bli annorlunda, bättre, roligare när vi nått den deadline vi hade i mitten av december. Det hoppet dog under hösten. Minnet av det höll mig flytande ända tills deadlinen nåddes och verkligheten slog mig: det blir inte bättre än så här. På min nuvarande tjänst kommer jag aldrig känna versucht. När jag insåg att jag hade söndagsångest redan på lördagseftermiddagen fick det vara nog.

Jag har just skickat ett mail till min chef där jag säger upp mig.

Jag har ingen aning vad jag ska göra härnäst, eller vad jag egentligen ska göra av mig själv överhuvudtaget. Men jag vet att om jag brinner för något så kan jag lära mig nästan vad som helst, och jag blir alltid bra på det jag brinner för. Alltid.

Det här är en av de läskigaste sakerna jag någonsin har gjort. Jag har ingen aning om jag kommer kunna betala räkningarna i mars. Jag vet inte vad jag kommer göra om tre månader. Men ingen kommer dö, det kommer inte startas världskrig och växthuseffekten kommer inte att skena bara för att jag har tagit det här beslutet.

Frihet är läskigt. Inte cancer-läskigt, utan bra läskigt. Jag ska hoppa fallskärm för första gången-läskigt.

Andra bloggar om: , ,

Lagom ljummet medel

På sista tiden har livet känts lagom. Ljummet. Medel. Jag går runt i något slags bubbla bestående av lika delar av tillfredsställelse och liknöjdhet. Det gör att jag får kramp. Skrivkramp. Umgängeskramp. Tillvarokramp. Jag sover mycket och har svårt att vakna på morgnarna.

Jag har liksom ingenting att berätta, för allt känns så ”Vet du vad so… eller nä, strunt samma” Till och med mitt Hallmarkindex ligger still på en jämn och relativt hög nivå.

Jag går inte runt och känner att allt är tungt och jobbigt. Jag garvar åt saker, till exempel åt Amy Sedaris fantasiska minspel och de underbart egotrippade karaktärerna i serien ”Strangers with candy” (Tack för lånet, Magnus!) som är betydligt mer surrealistisk och absurd än filmen, som i sin tur ju var rolig och bra. Jag uppskattar saker, som till exempel senaste Bond-filmen som fick mig att sitta på helspänn i actionsekvenserna. Bond är snygg för första gången sedan Sean Connery, och han är mörkare och mindre klämkäck än Roger Moore. Hur coola är förresten förtexterna? För att inte tala om Le Parkeur-scenerna i början? (Mer Le Parkeur kan ses i Madonnas video till ”Jump” eller genom att söka efter ”parkeur” på YouTube)

Och så, plötsligt, när jag sitter här och skriver det här inser jag två saker:

Ett: Jag är enormt verbal i min tankeprocess. Jag behöver klä idéer och tankar i ord för att kunna se dem och ta reda på om de är bra eller dåliga. För att hitta nya infallsvinklar. För att komma vidare. Oftast behöver jag göra det med någon jag gillar och har förtroende för, och personen i sin tur behöver mest lyssna. Det visste jag sedan tidigare. Nu inser jag att det funkar nästan lika bra att skriva ner orden.

Två: Det är drivet som saknas. Jävlar, det har tagit 29 år för mig att inse hur målinriktad jag egentligen är. Och hur … inte tomt, men mindre färggrant livet blir när målet väl är uppnått.

I våras blev jag kuggad på en instruktörsutbildning. Jag var för strikt i rörelserna, jag behövde bli mjukare, få mer flow, komma ner utan att bli slapp. Jag slets lite mellan hopp och fötvivlan, kanske var det här inte min grej. Kanske skulle nöja mig med att vara deltagare istället.

Jag gav mig fan på att klara det. Hela hösten har varit ett stort projekt, och vägen dit har varit tuff. Jag fick sluta med vissa saker jag egentligen gillade, jag fick göra saker jag tyckte var mindre roliga och jag fick planera in allt i ett sexdagarsschema som lämnade väldigt lite fritid när det kombinerades med mitt heltidsjobb. Målet var att ta licensen innan årets slut. I början av november fick jag chansen att gå utbildningen en gång till: men var jag redo, två månader innan deadline?

Jag gick utbildningen. Och jag klarade den. Det var just i det ögonblicket som färgerna var som klarast, och kontrasten som skarpast.

Och plötsligt inser jag också varför mitt nuvarande jobb inte ger mig samma kick trots att projektledning borde vara just the thing, framför allt när jag projektlett två succéer på raken: Lojaliteten. Att jobba för ett företag, men vara anställd av ett annat skapar ett identitetslimbo där jag behöver dela min lojalitet mellan två företeelser som inte alltid vill åt samma håll. Ska jag se det som ett brödjobb och skaffa mig fritidsprojekt som tillfredsställer behovet av ett driv?

Nu blev det lite väl mycket ”kära dagbok”. Sorry. Här har du en helt Gris, groda, potato, potato
irrelevant, men rätt söt bild som tröst.