Rachel: I’m training to be better at a job that I hate, my life officially sucks.
Joey: Look Rach, wasn’t this supposed to a temporary thing? I thought you wanted to do fashion stuff?
Rachel: Well, yeah! I’m still pursuing that.
Chandler: How… exactly are you pursuing that? Y’know other than sending out resumes like what, two years ago?
Rachel: Well, I’m also sending out…. good thoughts.
Joey: If you ask me, as long as you got this job, you’ve got nothing pushing you to get another one. You need the fear.
Rachel: The fear?
Chandler: He’s right, if you quit this job, you then have motivation to go after a job you really want.
Rachel: Well then how come you’re still at a job that you hate, I mean why don’t you quit and get ’the fear’?
Chandler: Because, I’m too afraid.
– Vänner, S03E10, ”The one where Rachel quits”
Jag har nästan aldrig bloggat om mitt jobb. Bara det i sig är ett tecken på hur lite jag brinner för vad jag gör på vardagarna. Från augusti och framåt har det för varje vecka blivit mer och mer tydligt att mitt jobb är för min kreativitet och drivkraft vad kryptonit är för Stålmannens styrka.
Håglös. Det är så andra hälften av 2007 kommer beskrivas i mina memoarer. Jag har tröstätit, tröstshoppat och spelat tevespel, men det har varit en oinspirerad och halvhjärtad verklighetsflykt. Hade jag inte haft instruktörsjobbet vid sidan av, där jag fått känna att jag gör något viktigt och bra, då hade jag vid det här laget varit så fet att jag inte kommit upp ur sängen. Inte för att jag hade velat, jag hade varit för deprimerad för det.
I början av hösten hade jag en förhoppning att det skulle bli annorlunda, bättre, roligare när vi nått den deadline vi hade i mitten av december. Det hoppet dog under hösten. Minnet av det höll mig flytande ända tills deadlinen nåddes och verkligheten slog mig: det blir inte bättre än så här. På min nuvarande tjänst kommer jag aldrig känna versucht. När jag insåg att jag hade söndagsångest redan på lördagseftermiddagen fick det vara nog.
Jag har just skickat ett mail till min chef där jag säger upp mig.
Jag har ingen aning vad jag ska göra härnäst, eller vad jag egentligen ska göra av mig själv överhuvudtaget. Men jag vet att om jag brinner för något så kan jag lära mig nästan vad som helst, och jag blir alltid bra på det jag brinner för. Alltid.
Det här är en av de läskigaste sakerna jag någonsin har gjort. Jag har ingen aning om jag kommer kunna betala räkningarna i mars. Jag vet inte vad jag kommer göra om tre månader. Men ingen kommer dö, det kommer inte startas världskrig och växthuseffekten kommer inte att skena bara för att jag har tagit det här beslutet.
Frihet är läskigt. Inte cancer-läskigt, utan bra läskigt. Jag ska hoppa fallskärm för första gången-läskigt.
Andra bloggar om: jobb, frihet, söndagsångest