Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Jag har nämnt Apples snygga ”Get a mac”-kampanj förut. Trots (eller kanske på grund av) att jag är PC-människa träffar den mig på precis rätt ställe. Det är som att lite lekfullt bli slagen med en kudde fylld med fluffiga moln och kärlek.
Sen ser jag att Apple gjort om samma filmserie, men med brittiska skådisar. Helt plötsligt är kudden fylld med blydankar och glaskross. Sen blir allt svart.
Jag hatar människor som konstruerar såna här listor och tycker att de är roliga och fyndiga. På riktigt, jag hatar dem. Dessa människor förtjänar att straffas, och straffknull med kaktus och grovsalt räcker knappast som förrätt till vad den här imbecilla idioten förtjänar. Straffknull med pneumatisk borr doppad i saltsyra börjar likna något, men till och med det är lindrigt. Denna person är ett levande exempel på att kondomer inte bara räddar liv, utan också förebygger lidande.
Jag hoppas alla ni som svarat på det här testet och tycker att det är en kul grej drabbas av fläckvis håravfall, lepra i könsdelarna och grava hormonrubbningar. Sedan får ni spendera resten av era sorgliga planksteksliv med permanent skräck för folks reaktioner när de inte kan avgöra om ni är män eller kvinnor. Ni förtjänar inte jämställdhet, ni förtjänar att för evigt vara fångna i de könsroller ni så desperat klänger er fast vid på grund av osäkerheten för vad ni skulle vara om ni inte var ”män” eller ”kvinnor” i första hand. Ni förtjänar att ha lägre lön för lika jobb, att få er sexualitet ifrågasatt om ni sminkar er och att gå runt och tänka ”ja, de där av andra könet förstår jag mig inte på, vi är nog från två olika planeter”
Föraktfull? Jag? Det är inte riktnumret. Det är inte ens landskoden.
Andra bloggar om: manligt och kvinnligt, könsroller, mem, bloggosfären
Jennifer Lopez, också känd som ”JLo”, uppges inte vara helt förtjust i att porrindustrin fått slut på filmnamn inspirerade av Hollywoodproduktioner. Såväl teveserier (”Buffy the Vampire Layer”) som actionfilmer (”Die Hard-on”) och barnfilmer (”The Loin King”) har bidragit, men nu har porrfilmsmakarna hittat en ny och outforskad inspirationskälla: musikindustrin. Till JLo:s stora förtjusningtret är resultatet filmen ”Jenny from the Cock” med stjärnan ”JHo”.
Svensk porrindustri är, till skillnad från Svensk Filmindustri, duktiga på att förutse trender och jobba med dem, och redan i dagarna lanseras en dvd med två releaser, med branschlingo kallad ”dubbelmacka”, med titlarna ”Jag går och fistar” och ”Fittorna på tv2” med Perg Arsle och Gyllene Blygder.
Kommentarerna från musikindustrin låter inte vänta på sig. ”Vad i helvete? 
Hur kan de påstå att de inspireras av svensk musikindustri och inte ha med något av mig?” rasar Ulf Lundell, som nu planerar en egen serie porrfilmer under pseudonymen Gylf Bordell. Minst tio filmer ska det bli, och Ulf uppges vara mycket stolt över arbetsnamnen. ”(Knull la la) Jag vill ha dig”, ”Venusbergets topp”, ”Hon trivs bäst i slutna herrskap” och ”Dagar utan sprut” får honom att fnissa förtjust.
The artist formerly known as Petter, numera kallad ”Spruter” svarar genom att gå ihop med kollegan Anali. ”Vi gillar inte hela mainstream-grejen, och tänker inte köra på traditionell p-macka. Vi ska spela in värsta grymma musikvideon istället där jag spänner på hoes och joes från höger och vänster i ’Knulla med oss’. Det blir lite skönt Jay Z-gangsta-kinky också när vi spelar in ’Pissa på mig’, och så avslutar vi med en hederlig remake på ’Mikrofonkåt’.”
Men alla är inte så positiva. En svensk världsstjärna uppges vara mycket upprörd. ”Musik är något heligt. Porr är en sjukdom, och de som tittar på sånt snusk kommer få spendera en evighet i skärselden. Jag är enormt lättad över att mitt material, som till mångt och mycket är inspirerat av Gud själv, inte smutsats ner på det här viset. Det vore som att bajsa på min nya julservis, om du förstår liknelsen. För inte har de väl tänkt göra en film med titeln ”Stångad i min bakgrind”, hoppas jag?”
Andra bloggar om: porrbranschen, svensk musikindustri
Svensk media har fått kraftig slagsida när det gäller rapportering i klimatfrågan. FN:s rapporter citeras helt okritiskt, och tittar man på mediebilden verkar forskarkåren över helad världen enig med undantag för några få puckon excentriska forskare.
Att bli förvånad över att kvällspressen kör med sensationsjournalistik, eller att Dagens Nyheter okritiskt publicerar allt som kommer från myndighetshåll är som att bli förvånad av att man blir våt av att bada. Däremot blir jag uppriktigt besviken på Svenska Dagbladets ensidiga approach till frågan efter att ha läst länkarna Aqurette (för övrigt läsvärd blogg om man är politiskt intresserad) tipsar om: Eudoxas översättning av en internationell rapport (pdf) och Danne Nordlings inlägg om inkonsekvenserna i växthusteorin.
Jag vet inte vilken sida som har mest rätt. Men jag ser problemet vi står inför: detsamma som i sagan om pojken och vargen. Om det visar sig att klimatmodellerna hade åt skogen fel och att vår påverkan var betydligt mindre än vi trott, kommer folk bli uppgivna och sluta bry sig överhuvudtaget. Och det är farligt, för miljön är så mycket mer än klimatet.
Jag är fullt övertygad om att det är bättre att låta febern ha sin gång än att ta febernedsättande medel. Så länge det inte rör sig om livshotande hög feber i alla fall. Och det går väl an att vara vaken med feber, men att sova med feber är en försmak av minst tre av helvetets nio kretsar.
När jag sover med feber är min hjärna som en repig LP-skiva. Den hakar hela tiden upp sig och spelar upp en kort drömsekvens om och om igen. Och det handlar aldrig om sex med Jake Gyllenhaal eller något annat skönt som man skulle vilja återuppleva femhundra gånger samma natt.
I det här läget behövs någon form av yttre stimuli för att komma vidare till nästa ställe. Till exempel att jag vaknar till och vänder på mig. När jag somnat om igen har sekvensen bytts ut, men upprepningen är kvar.
Febern i sig skulle vara uthärdlig utan de här repiga drömmarna.
Den här gången lärde jag mig tricket: konstant yttre stimuli. Till exempel att låta en dvd med Vänner-avsnitt gå i bakgrunden. Det gjorde att drömmarna istället blev sammanhängande. Lite som att hamna ur askan, i elden, då varje dröm gick ut på att jag skulle göra musikaliska framträdanden inför storpublik, men ändå betydligt bättre än en hel natt med déjà vu-upplevelser.
Andra bloggar om: feber, feberdrömmar
Det kan inte bli mer tevespelsnördigt än så här.
Om man har blogg och Xbox 360 kan man lägga upp en widget med sin spelarprofil på sin blogg. Ungefär så här:
Man kan se vilka spel jag spelat, när jag spelat dem och hur mycket av dem jag klarat. Men det är inte det som höjer nördstatusen till skyarna: det är att man kan se om, och i så fall vad, jag spelar just för tillfället.
Jag antar att man måste vara tevespelsnörd och ha en Xbox 360 för att uppskatta det här. Hör du till den kategorin så hittar du allt du behöver på mygamertag.com
Andra bloggar om: xbox 360, tevespel, widgets, tevespelsbloggar
Vinterinfluensan har på några år gått från mediernas älskling till notisplats. Likt Linda Rosing har vinterkräksjukan stulit allt rampljus och delar endast med sig av det till enstaka Idol-Marcus fågelinfluensa-artiklar. Orättvist, tänker jag, och skaffar mig en rejäl influensa bara för att jag gillar underdogs.
Så här på sluttampen, fem dagar senare, känns det hela rätt dumt. För att sammanfatta det hela i en mening: Kids, don’t do this at home.
För att ni inte ens ska känna er lockade har jag sammanställt godbitarna ur säsongens influensa. Ungefär så här ser slutbetyget ut (notera att jag inte ätit någon som helst tröstmat på hela tiden):
Var inte oroliga, jag har inte varit ostimulerad eller så. Jag har förvaltat tiden väl, bland annat genom att döda 53 594 zombies i ”Dead Rising”. Ungefär så här kan det se ut:
Andra bloggar om: influensa, dead rising
Är det här något slags EU-anpassad drop in, tro?
Mannen som för all framtid kommer vara känd som förste svensk i rymden klev just av linje 13 mot Norsborg vid station Skärholmen.
”Jag vill tacka svenska folket för allt stöd, och SL som gjorde resan möjlig”, sade astronauten inför medieuppbådet (en skribent från Mitt i Söderort och två bloggare).
Infrastrukturminister Åsa Torstensson kunde tyvärr inte närvara, då Skärholmen av DN bedöms som ”charmig förort, så länge man slipper vara där”, men hälsade i ett telegram att ”Jag är otroligt avundsjuk på dig som får åka tunnelbana. Själv får jag bara åka taxi eller egen bil. Och ibland regeringens flygplan.”
Intresseklubben, som också var närvarande, kissade på sig av upphetsning och lommade skamset från platsen.
Andra bloggar om: christer fuglesang, media
Onsdag, 14:58. Jag går med raska steg nedför Götgatan mot Toni & Guy. Under min mössa har jag håret naturellt, vilket innebär ett hårsvall som till hälften ser ut som något ur en av de där 80-talsserierna i Starlet, och till hälften som en kristdemokratisk politikers fönade man. Om två minuter ska jag in och få min första riktiga frisyr på den här sidan 9-11. ”Förväntansfull” är nyckelordet.
En timme senare går jag ut från salongen. Jag är en tusenlapp fattigare, men jag är ett knullrufs en snygg frisyr plus ett (svindyrt) vax från Thermodynamics rikare. Rufset tog en timme att klippa, och frisören var sjukt noggrann. Jag fick definitivt valuta för pengarna.
Medan jag satt i stolen blev jag påmind om två episoder med håret som jag ogärna upplever igen.
Första gången var jag en femton-sexton år gammal. Jag och Tomi, min bästa kompis på den tiden, var i stan och kom på att vi skulle klippa oss. Det var nånstans runt Östermalm som vi hittade en random frisörsalong som låg strax under gatuplan med ett jättestort skyltfönster. Medan vi tittade i skyltfönstret klippte frisören en äldre herre. Vi började fälla kommentarer på femtonåringars sätt om frisören, hans sätt att klippa, hans eget hår och allt annat vi kunde klanka ner på och garva åt.
Hur som helst så gick vi in på salongen. Vi fick tid direkt efter kunden som nu nästan var klar. Jag började.
Jag satt i stolen och frisören hade redan börjat klippa när ett par gick förbi utanför fönstret. De pratade sinemellan, och vi kunde höra i princip varje ord de sa.
”Shit”, tänkte jag, ”han har hört varenda ord vi sagt”
Samtidigt började frisören tunna ur mitt hår, en procedur där han klipper lite hejvilt med en speciell sax. Jag kollade förskräckt på min kompis, som såg ut som om han förberedde sig för att springa ut från salongen men inte riktigt hade samvete att lämna mig i sticket. Jag tänkte ”Nu hämnas han genom att klippa sönder mitt hår!”
Nädå. Istället gav han mig en frisyr som var en 80-talsvariant av snedbena möter kotlettfrisyr. Jag vågade inte säga något i salongen, utan sprang till toaletterna på gamla Filmstaden där jag försökte få bort den vedervärdiga stylingen.
Incident två hände år 2000. Wicke, en av mina bästa kompisar har blonderat sig hemma och övertalar mig att prova. Det funkade ju så bra på honom. Jag är lite skeptisk, men tänker att kanske det är så att ”blondes have more fun” och går till sist med på det. Vi införskaffar blonderingskit och sitter i Wickes kök medan han noggrant följer instruktionerna för hemmablondering. Jag minns inte hur länge det hela skulle sitta i, men jag minns kommentaren när min kompis lyfter av hättan:
”Oh-oh”
”VADÅ OH-OH” ville jag skrika, medan jag för mitt inre öga såg hur jag skulle få gå runt med fläckvis håravfall resten av livet. Jag tyckte väl att det hade svidit lite under själva väntan.
”Det bet inte helt och hållet. Vi får nog testa en gång till.”
Sagt och gjort. Jag fick hjälp med att applicera en omgång till, och den här gången kändes det som om mitt hår brändes och inte blonderades. När det började rinna en klar vätska från skalpen bestämde vi oss för att det nu fick vara nog, och tog av hättan igen.
”Oh-oh”
Andra omgången hade inte gjort någon skillnad alls. Jag var numera inte blond utan orangehårig. Tänk vägarbetaroverall. Tänk neon. Tänk crazy nittiotalsrejvare. I ett desperat försök att dämpa det orangea hade jag på mig orangea byxor på jobbet dagen därpå, vilket var helt förgäves. Det skapades något slags visuell resonans mellan en orange underkropp och en orange skalle, och sällan har folk skrattat så mycket åt mig. Med all rätt.
Jag bokade en paniktid hos en frisör på Olle & Mari som räddade min blondering genom att ha i lila färg. Det tog ut det orangea och kvar var något slags gulblond ton i ett hår som mest liknade svinto till konstistensen. Jag antar att två hemblonderingar och en frisörfärgning sliter lite på håret.
Men jag kan varmt rekommendera Toni & Guy.
Andra bloggar om: toni & guy, frisörer, frisyrer, blondering, don’t do this at home kids