Det är inte bara Dexo som är tillbaka på Looking for Messiah. Numera kan du också hitta Pojkfröken där.
Andras blogginlägg om dexo, pojkfröken, looking for messiah
Sveriges rasister står upp mot homofobi
Personer med uttalade sympatier för nationella rörelser brukar sällan ha mycket till övers för homosexuella. Så även ”Robsten”. Det är intressant att betrakta den plötsliga ambivalensen hos rasistsympatisörerna när det börjar florera rykten att det var män med ursprung från mellanöstern1 som stod för knivdådet mot en homosexuell man i söndags kväll.
En person som kommenterar Swedbanks sponsring av Pridefestivalen med ”Hur jävla dum får man vara?” tycker helt plötsligt synd om homosexuella som utsätts för brott. I alla fall så länge de homosexuella är etniskt svenska.
Självklart har det här spridit sig till andra invandrarfientliga bloggar, men fokus ligger på offrens svenskhet och förövarnas icke-dito – inte på att det är homosexuella som utsatts för ett hatbrott.
Jag vet inte vad som gör mig mest illamående, att en person kan bli knivhuggen för sin sexuella läggning i Sverige 2008, eller att rasisterna använder dådet för att plocka billiga poäng.
1 Uppgiftslämnaren, som för övrigt är anonym och obekant med bloggaren, använder egentligen ordet ”araber”.
Andra bloggares inlägg om rasism, homofobi, pride, hatbrott
Köttig vinjett till bra initiativ
Kanal 5 tog fasta på att Europride var på väg körde under förra veckan Pride-tema. Cred till dem för att våga stuva om i det vanliga programschemat för att istället köra serier som ”Rick & Steve” och ”Queer as Folk”. Jag tittar inte så mycket på teve, men femmans varumärke har definitivt stärkts för min del.
Utan att kasta skugga över Pride-initiativet vill jag fråga hur de tänkte när de skapade en av Kanal 5-vinjetterna som kördes under veckan. Två köttklumpar som vrider sig i något slags köttig symbios. Det kanske är tänkt att vara erotiskt, men jag tänker bara på scenen i Alien 4, där Ripley möter de vanställda klonerna av sig själv.
Så här såg vinjetten ut:
En person som uppenbarligen noggrant kollat på femman under i alla fall en av kvällarna är Erik Hellsborn. Om du inte orkar läsa hans inlägg så kan det sammanfattas med: ”Vad visar ni mig för snusk, hemska kanal (hoppas jag)?”
Andra bloggares inlägg om kanal 5, vinjetter, pride, europride, media
Anledningar att välja bort Patricia under Pride
Dyrt 200 spänn i inträde. Det hade (kanske) varit okej om det varit något uppträdande värt namnet. Babsan? Not so much.
Köerna till däcken Du måste köa inne på Patricia för att komma ut på för- och akterdäck. Mingelfientligt är bara förnamnet. En bonus-irritation är att om ni är ett gäng på 5 personer som står på akterdäck och hänger, och en går på toaletten, så behöver personen i fråga köa för att komma tillbaka till sitt sällskap.
Rökningen. För första gången sedan rökförbudet på krogen var jag tvungen att tvätta håret och hänga ut kläderna på grund av röklukten. Vindskydden som byggts upp håller vinden ute och röken inne. Bad idea.
Sa jag dyrt? En 4 vodkashot och en Ramlösa: 104 spänn.
Patricia var ett mingelvänligt sunkställe. Nu är det inte längre mingelvänligt. Hade Patricia kört ”klubbkväll” (hur ängsligt är inte det namnet?) samtidigt som Klubb G eller Lino kör, så hade såväl Patricia som Babsan snart tillhört modern homohistoria.
Andra bloggares inlägg om gayklubbar, pride, patricia, nattklubbar, homorelaterat, uteliv, babsan
Män är från Mars, Snickers likaså (en urvattning av begreppet ”homofobi”)
Reklamfeber gjorde mig uppmärksam på att Mars, som äger varumärket Snickers, återigen hamnat i blåsväder för homofobi. Förra gången var det reklamfilmen med bilmekaniker.
Den här gången handlar det om två reklamfilmer med Mr. T (känd från The A-Team):
Filmen med bilmekanikerna driver med homofoba män, inte med homosexuella. Om man ska hitta en förnedring i filmerna med Mr. T så handlar det snarare om en förnedring av kvinnor och män. Det är samma slags förnedring som idrottsrörelsen i Sverige använder sig av än idag; ”Sluta fjolla er”, ”Ni spelar som kärringar”, ”Ni beter er som en flock gamla tanter” är alla varianter på samma tema. Den här typen av jargong är trist för alla män och alla kvinnor. För alla män eftersom deras roller då definieras av vad de inte är (kvinnor). För alla kvinnor för att deras roller befästs som ”nästan, men inte helt och hållet lika bra som män”.
Personligen gillar jag Snickers-reklamen med vakten som ska stoppa streakare på fotbollsplanen.
—
På ett mer personligt plan: Ponte gjorde mig uppmärksam på att Aaron Israelsson citerar ur ”Öppet brev till alla heterosexuella” på Expressens ledarsida i pappersupplagan igår. Artikeln finns nu också online. Det känns jäkligt häftigt!
Andra bloggares inlägg om snickers, mars, homofobi, mr. T, homorelaterat, samhälle, reklam, marknadsföring, reklamfilm
Fotografier från Europride 2008
Jag kommer att fotografera en hel del från Europride 2008. Samtliga bilder finns att hitta på mitt konto på Flickr. Fotona är fria att använda för icke-kommersiell verksamhet, så länge du berättar att jag är fotograf (gärna med en länk till arkiv.kazarnowicz.se)
För mer information om användarrättigheter, kolla Creative Commons BY-NC-SA
(Självklart går det att ordna med kommersiell användning av fotografierna också)
Andra bloggares inlägg om europride, pride, pride-fotografier
Fyllehångel på G
Om själva invigningsgalan var tråkig, så var mitt premiärbesök på Klubb G desto bättre.
Stället är trashigare än jag förväntat mig, vilket är fantastiskt. Lokalerna är stora och mingelvänliga. Varmt så det förslår, och jag insåg snabbt att enda sättet att ha torra kläder att gå hem i – och bästa sättet att maximera bekräftelsefaktorn – var att ta av mig på överkroppen. Det funkade, i bägge avseendena.
Jag skulle tro att gårdagskvällens fest på G var den bästa tänkbara invigningen på Europride. Massor med snygga och roliga människor, mer vodka och ramlösa (oslagbar klubbdiet), varmt och svettigt dansgolv med r’n’b och hip-hop, plus en halvtimmas fyllehångel.
När jag var yngre vågade jag inte hångla ute på klubb. Dels tänkte jag att hångel alltid måste leda till sex, och dels var jag rädd att bli stämplad som en slampa. Det resulterade i att jag bara fyllehånglade sent på natten, när jag supit bort hämningarna (och intelligensen) och det ändå var dags att gå hem.
Nånstans på vägen har jag insett att
a) Hångel inte behöver vara mer än just hångel. En av fördelarna med att vara singel är att jag kan hångla med vem jag vill, när jag vill utan att det behöver leda till varken giftemål eller sex.
b) Slampa är ett relativt begrepp som används av avundsjuka. Den som pekas ut som slampa är helt enkelt någon som får mer hångel/sex än den som pekar ut får.
Första steget till att bejaka sin egen njutning är att sluta förvägra andras.
Andra bloggares inlägg om klubb g, singelliv, pride, europride, uteliv, hångel
PS. Hur det kan ha sett ut på avstånd, så hånglade jag inte direkt med Linda Rosing. Mitt hångel hade mer skäggstubb och mindre bröst. Just the way I like it.
Europride-rapport: mingel, invigning och fest
”Hur var invigningsgalan?”
Svaret du får beror på vem du frågar.
Frågar du någon som aldrig varit på Pride, framför allt om personen kommer från en liten stad, eller om personen inte är bekant med gaysverige så är svaret ”Jättebra!”
Frågar du någon som varit på Pride ett par år, eller är öppet ostraight i en storstad så är svaret ”Skittråkig.”
Att svaren skiljer sig beror på att man valde att köra något ängsligt och halvljummet för att tilltala alla. Babsan och Christer Björkman som konfrencierer i det här sammanhanget är lika spännande som att ha sex med helkroppskondom. Spännande att se för dem som aldrig har sett sex förut, men alla andra gäspar ser sig om efter alkohol för att döva tristessen. Christer Björkman har talanger, men att vara konfrencier är inte en av dem. Det roligaste Christer bjöd på var den smått pinsamma missen att introducera Veronica Maggio som ”Therese”.
Det fanns ljusglimtar: Carl-Olof Bergs koreografi som inledde själva galan var fräsch. Det krävs en fingertoppskänsla för att inte göra en dansuppvisning till pretentiös eller krystad när man väljer att prova annorlunda vägar. Även det officiella öppningstalet var bra: kort och kärnfullt, och väldigt Europride. Jag gillar greppet att låta ordförande och de två vice ordförandena tala tillsammans.
Sen gick det utför. [Uppdatering: med ett undantag, uppenbarligen. Konformismen är en återvändsgränd.]
Jan Johansen med ”Se på mig”. Really? Drag-show med en Carola-klon och ”Evighet”. Seriöst, REALLY? Therese Grankvist med ”Stjärna på himmelen”. How very studentskiva på 90-talet. Den senare har i alla fall gjort nyare och bättre material.
Cecilia Malmströms tal var politiskt korrekt och absolut intetsägande. Att prata om att folk i andra länder råkar illa ut på grund av sin sexuella läggning är att slå in vidöppna hangardörrar i dessa sammanhang. Även hon var rolig på grund av en miss, när hon höll på att säga ”[homosexuella borde få] begå äkenskap”.
Vi insåg att det inte kommer att bli bättre och gav oss av i jakt på en bar.
Det mest intressanta under kvällen var istället det välorganiserade pre-Pride-minglet på Skånska Gruvan. Avslappnat, välfyllt och trevligt.
Avslappnad var däremot inte vakten som fanns vid toaletterna vid Sollidenrestaurangen. Han var raka motsatsen till ”avslappnad” där han stod inne på herrtoaletten och såg till att tjejer gick på damernas och killar på herrarnas. Hur han gjorde med transpersoner hann jag inte fråga, för han försvann under tiden jag pinkade.
Det var en fin kväll med nya roliga bekantskaper, rosévinspimplande en masse, och en fantastisk solnedgång över Stockholm.
Jag kommer att köra liverapporter från Pride via Twitter och Jaiku, om du vill följa dem live.
Andra bloggares inlägg om europride, pride, christer björkman, babsan, europride-invigningen, pride-rapport
På dejt med Dorian – en recension av magasinet för ”gaykillar”
Om QX är en alldaglig, jeans- och t-shirtklädd bög vars absoluta höjdpunkt på året är schlagerkvällen på Pride, så är Dorian en snygg, lite överstaljad delfinbög som snarare tycker att Clean Group-festerna är the shit. Dorian är social, ytlig och kul sällskap på såväl förfesten som nattklubben. Intressant i sängen? Om poserings-sex med speglar, så att ni kan se hur snygga ni är när ni knullar, är din grej, så absolut.
Dorian har tillräcklig intelligens och koll för att få nyutkomna 20-åringar från småstäder att tycka att han är smart utöver ”snygg”. I storstadssammanhang är han en medelmåtta med potential, som dock kräver att han släpper lite på fixeringen vid sin glamour-image. Han tror själv att han har lika smarta analyser av det svenska böglivet som Bögjävlarna och lika bra koll på stil, mode och grooming som Dexo. I själva verket är de intressanta saker som Dorian säger bara upprepningar av vad han hört andra creddiga personer säga. Viagra-artikeln, till exempel, är ett intressant och icke-moraliserande samtal kring potenshöjande medel. Artiken om den svenska synden är också ett intressant stycke. Inte konstigt när bägge två är signerade Henrik Tornberg.
Övriga saker som Dorian har att säga är sånt som han har läst i Scanorama (SAS inflight-magasin) eller i KING.
Dorian lägger mycket krut på sin yta. Ibland för mycket. Här är två exempel på när form går före innehåll (klicka för större bilder):
Till Dorians försvar måste sägas att han inte är lika straightacting som QX. Han har inte heller aspirationerna att driva något slags urvattnad halvmesyr till politisk debatt som sin konkurrent. Tyvärr har han inte heller pop- och bögkulturkollen som QX har i form av Ken Olausson och Roger Wilson, men han behöver å andra sidan inte brottas med lesbiska alibin.
Jag gissar att Dorian inte kommer att överleva sitt första år, vilket trots min halvsågning är synd. Jag skulle gärna se ett livsstilsmagasin som riktar sig till bögar utan att hela tiden försöka vara politiskt korrekt och inkludera flator och transsexuella. Möjligen har Dorian en chans om han skaffar sig bättre popkulturkoll, och mer innehåll. Jag skulle råda Dorian att slänga ett öga i gamla nummer av Sylvester och ZON, plocka ut godbitarna, behålla sin yta (men tagga ner på de överarbetade ytorna) och köra smartare reklamkampanjer än deras ”gaykillar, nu finns Dårian”.
Bonus: jag är ju instruktör i Bodypump, men jag har sällan sett printreklam för det i svenska tidningar. Dorian innehåller denna helsidesannons. Jag gillar den, och jag gillar att Les Mills Baltic inte drar sig för att annonsera i gaypress:
Andras blogginlägg om dorian, sylvester, livsstilsmagasin, media, homorelaterat, gaypress, gaymedia, qx, les mills, bodypump
En titt ner i min avgrund
Igår såg jag en skymt av avgrunden, som många gånger förr. Första gångerna försökte jag i panik klösa mig ut ur mitt huvud, ur mitt varande. Det är såna gånger jag skulle kunna bli missbrukare. Numera är jag lugn när avgrunden dyker upp, men det är inte ett rofyllt lugnt. Det är lugnet man känner när man gett upp allt hopp.
Jag ska försöka berätta hur det händer:
Det börjar med ögonblick när jag slås av varandet. Vi föds, och sen dör vi. Däremellan försöker vi med varierande grad av desperation åstadkomma något. Oavsett vad vi gör, oavsett hur vi agerar, så handlar detta ”något” om njutning av olika slag. Sex, makt, pengar, prylar, mat, kickar. Same, same but different. Jag kan alltid på ett teoretiskt plan förstå det. Men dessa tillfällen är mer. Jag känner det.
Den här känslan dyker upp från intet, som ett förskalv till jordbävningen som öppnar avgrunden. Igår hade jag duschat efter träningen när jag såg en skymt av min spegelbild i ögonvrån. Den första tanken som for genom mitt huvud var ”Är det värt det?”
Frågan var oskyldig, den syftade på att den träning jag lägger ner har fåfänga som halva drivkraften. Men den pekade också på ett hål som jag inte riktigt lyckats fylla. Plötsligt var jordbävningen där, och avgrunden öppnade sig inom loppet av en tanke. Jag såg dem alla, de gapande hålen i mig själv som jag fyller med olika upplevelser, men …
”Är det värt det?”
Det enda svar jag just i det ögonblicket kunde komma på är ”… men vad är alternativet?”
Jag kommer aldrig att se fram mot stunderna vid avgrunden. Men numera när den uppenbarar sig, så sätter jag mig vid kanten och tittar ner i den. Bredvid mig sitter relationerna till personer jag älskar. De gör det glädjelösa lugnet mycket lättare att uthärda.
Idag är det sol, glass och ballonger igen. Jag förstår det hela på ett teoretiskt plan, men jag känner det inte. Istället njuter jag av vackert väder, Pride-start imorgon, världens bästa jobb och en skön video till Dollys ”If you hold my hand”.
PS. Dexo skrev om hur han hanterar avgrunden. Det är ett bra sätt.
Andras blogginlägg om avgrunden