Frontalkollision med vardagen

Jag är hemma igen. Inte så jetlaggad, heller. Trodde jag, tills jag vaknade klockan 07.02 igår morse, efter fyra timmars sömn.

Kände mig sönder, trasig inuti. Sömnbrist, separationsångest, vardagens tomhet. Spädde på med ett utbrott av ortorexi light när jag konstaterade att jag lagt på mig lite mer hull än jag först trodde under semestern. Konstigt, med tanke på att dieten bestod av omelett-bacon-och-shortstack-med-lönnsirap-frukost och Carl Jr:s Six Dollar Bacon Guacamole Burger-lunch, allt nedsköjt med färskpressad apelsinjuice eller magaritas (frozen, with salt, please!)

I lördags träffade jag Wille på Mälarpaviljongen, vilket gjorde mig glad. Jag konstaterade också att människorna i Stockholm verkligen reagerar annorlunda jämfört med Kalifornien-borna när jag försökte le och få ögonkontakt med människor jag passerade. Vilket gjorde mig ledsen.

Spenderade hela söndagen i ångestkoma men lyckades trots det städa. Försökte med eskapism, men ”Hackers” gjorde inget bättre och ”Ghost in the Shell” drämde till med lite existensiell ångest. Om jag inte mått så jäkla dåligt så hade jag skrattat åt att mitt liv verkade bestå av kosmiska ”Happy Meals” med ångest som medföljande leksak. ”Collect them all! Play with them separately or combine them into one super giant mega-angst!”. Slocknade runt niosnåret, och jag tror att tröttheten var lika delar jetlag och verklighetsflykt. Sömn är också eskapism.

I morse kändes det bättre. Jag vaknade efter en niotimmarssömn som innehållit massor där hundar var en del av historien. Jag är ett psykoterapeutiskt smörgåsbord. Jag kanske kan bli professionellt studieobjekt vid någon psykoterapeututbildning?

Sökordspoesi, del 2

Här är juni månads sökordspoesi. Sökordspoesin består som vanligt av fraser som folk använt för att hitta till min blogg, fraser som filtrerats genom min galna knepiga hjärna. Månadens sökorspoesi väcker en intressant frågeställning: Är det jag eller sökmotoranvändarna som lider av extrem sexfixering?

Hrm. Formuleringen ska nog vara ”Vem lider av störst sexfixering, jag eller sökmotoranvändarna?” när jag tänker efter.

Hur som helst, som alltid är alla fraser intakta, inklusive eventuella felstavningar, sär- eller ihopskrivningar. Enjoy!

fröken knulla

hon sa jag är inte desperat
jag är en äldre kvinna som vill knulla
knulla sylvester
knulla i hissen

är wentworth miller bög?
är han mytoman?
han förnekar vårt förhållande

desperat kvinna söker kille
söker kille att knulla
att knulla bakifrån

bilder på vältränade killar
liknelser lika upphetsande som
svett from realworld
nakna värnpliktiga
zlatans kuk

kåt fröken
sexträffar sommaren 2006
snoppen var stor
luther på axeln
starka skamkänslor

Tidigare inlägg med sökordspoesi

Andra bloggar om: , ,

Överraskad av kärlek

Jag är kär.

Jag sitter på flight VS 8 som precis lyft från Los Angeles och känner något som jag aldrig känt förut i vuxen ålder: att jag inte alls vill åka hem efter en semester. Inte ens en pytteliten minsta smula. Jag har påbörjat en returresa, men det känns inte som om jag åker hem.

Jag minns när jag fattade att jag var kär i Dan. Vi hade dejtat ett tag, och om någon hade frågat mig om det innan ögonblicket av klarhet, så hade jag svarat �Jo, det känns väl bra�. Glöden fanns ju där, den låg och pyrde lite småtrevligt. Jag räknade med att den, som de flesta gånger tidigare, skulle falna när föremålet uppvisade en Micke-inkompatibel sida. Jag var så fokuserad på att invänta den där akten som skulle blåsa ut glöden att jag missade att glöden blivit en fyrbåk. I rulltrappan på Heron City, på väg hemåt efter ett biobesök, överrumplades jag av att jag var kär.

Samma överraskning väntade på mig i Disneyland. Föremålet var inte en man, men känslan var densamma. Jag satt i en fåtölj, upphissad framför en gigantisk, kupolformad duk och flög fram över Kaliforniens miljöer. Jag flög fram över öken och sandstrand, genom vingårdarnas grönska och storstadsnattens ljusspäckade mörker till Santa Cruz bränningar i solnedgången. Jag såg Sierra Nevada byta vinterskrud mot porlande bäckar, och jag såg San Franciscos kullar bortom Golden Gate-bron. I förrigår, i Skysurfin� California, vald på måfå till vår sista attraktion på USA-resan, fick jag en sammanfattning av allt det där som jag sett och upplevt de senaste två veckorna, och jag insåg att jag var kär.

Innan jag åkte hit sa jag att jag aldrig skulle kunna tänka mig att bo i Los Angeles. San Francisco, absolut, men inte Los Angeles. Shit vad fel jag hade.

Andra bloggar om: , , , ,

Filmrecension: Djävulen bär Prada

Lyxbiografer här i USA är lyxiga på ett sätt som SF och Astoria inte kan stava till. Hittills har jag förvisso inte stött på en enda biograf som spöar Electric Cinema i London, men även den sämsta salongen vi varit i här i USA är bättre än den fläskigaste salongen på Filmstaden Sergel. The Bridge, biografen vi var på och såg Djävulen bär Prada, är inget undantag. Stolarna är breda och kan tippa bakåt när man lutar sig för en bekvämare nackvinkel.

Filmen är definitivt sevärd. Det är inte storyn som är det mest givande. Manuset innehåller få överraskningar, men är behagligt och utgör sällan något störningsmoment. Ett plus är att den är betydligt friare från klich�er än jag vågade hoppas. Det som är fantastiskt är Meryl Streep, som trots att hon för tankarna till Cruella De Vil i ”Pongo och de 101 dalamantinerna” (som spelas av Glenn Close) gör en fantastiskt bitchig roll utan att en enda gång höja rösten över låg samtalston. Tanken på Meryl Streeps karaktär från Djävulen bär Prada som möter någon av Suzanne Reuters bitchigare karaktärer borde kunna ge material till minst fyra dragshower på Pride i år. Anne Hathaway passar utmärkt i sin roll och är söt och trovärdig, liksom de övriga karaktärerna. Det som är bäst i filmen är dialogen. Välskriven och rapp drog den ner en hel del skrattsalvor från publiken. Flest från oss tre svenskar som skrattade på fler ställen än amerikanarna.

Åtta av tio i underhållningsvärde om man uppskattar bitchighet och askungesagor, annars sjunker underhållningsvärdet markant.

Andra bloggar om: , , ,

Kåt och deprimerad i filmens Mecca

Om det är något jänkarna kan så är det underhållning. När man går in på en av deras nöjesparker är det som om världen utanför upphör att existera. Allt är bara happy, happy, joy, joy och rosaskimrande filter. Universal Studios är på det sättet i dubbel bemärkelse, eftersom det är en nöjespark med underhållning som tema. Redan Universal City, shoppingcentret utanför Universal Studios, är glatt, snällt och okontroversiellt men ändå spännande på ett filmvis. Verklighetsflykt i kubik.

Universal Studios är en nöjespark som ligger på samma område som Universal spelar in sina filmer på. Attraktionerna är alla knutna till filmer som Universal producerat, och bland höjdarna märks Terminator 2: 3D, Water World och Shrek 4D. Hollywood har alltid haft en egen uppsättning av verklighet och fysiska lagar.

Hur som helst, det bästa med filmen Water World är faktiskt spinoff-showen på Universal Studios. Vattenskotrar, explosioner och flygplan som kraschar i en sjö. Vad mer kan man begära av en show? Det är tack och lov inte Kevin Costner som spelar i den här uppsättningen, han är upptagen med att spela in The Guardian, en film om räddningsdykare. Men vänta, tänker du nu, har det inte redan gjorts en sån film med Robert De Niro och Cuba Gooding Jr? Jo. Men Kevin fick sån ambivalens kring sin manlighet efter trikåerna i Robin Hood – Prince of Thieves att han behöver göra så många machoroller han hinner, och han har tömt ut polis, brandman, brevbärare och mutanthjälte. What’s a girl boy to do? Han tar också med sig Asthon Kutcher i fallet. The Guardian kommer liksom The Postman och till skillnad från Water World, inte att få ett existensberättigande i form av en skön attraktion på Universal Studios. Det är nämligen inte Universal som gör filmen. Hur som helst, foton från Water World finns här.

Terminator 2 3D är också en sak man inte får missa på Universal Studios. Det är ganska mäktigt att se en blandning av livs levande skådespelare och 3D-film på tre biodukar. The Mummy, en lite annorlunda berg- och dalbanetur var också rätt skoj och läskigare än Van Helsing, som är något slags spökhuset light. Det läskigaste där var brudarna framför oss. De var så läskigt korkade att de blev rädda åt sina egna skrik när något skrämde dem. Som ett ekorrhjul i stereo.

Något man definitivt inte ska missa är The Back Lot Tour, en tur i öppna vagnar på själva studioområdet. Dels får man se rekvisita från faktiska filmer, till exempel bilar (både stillastående, exploderande och dansande), kraschade flygplan eller Psycho-hus, och dels får man ta del av specialeffekter och inspelningsscener. Vi fick se bilar som exploderade, King Kong som rev en bro och vara med om en jordbävning. Och så åkte vi förbi Whisteria Lane! En film som innehåller tre filmer från turen:

Fear Factor Live är en annan attraktion vi såg. De använde sig av besökare som deltagare i showen, och jag funderade allvarligt på att ställa upp. Jag tänkte att de inte skulle ha med äckliga saker som milkshake gjord på sur gammal mjölk, grisögon och ruttna fiskinälvor, toppat med larver och kackerlackor – men det var precis vad de gjorde. En tjej fick sitta med huvudet i en plastlåda som de stoppade ner massa skorpioner i. Galet och inte speciellt bra.

När vi skulle hem blev jag lite deprimerad över att jag ännu inte sett Jake Gyllenhaal. Jag blev ännu mer deprimerad när jag blev påmind om att det enda jag kommit i närheten av att ha sex med i USA är en stol och en ölflaska. Så jag gjorde det enda rätta: gick in på Ben & Jerry’s och köpte en chokladdoppad våffla med chocolate therapy, coffe with chocolate chunks och choclate chip cookie dough. Innan chokladterapin var jag deprimerad och kåt. Efter var jag fet, deprimerad och kåt. Inte ens margaritan i hotellbaren tröstade speciellt mycket.

Andra bloggar om: , , , ,

Inside Hilton

San Fransisco var suveränt. Bio på Metreon, clam chowder på Fisherman’s Wharf, där jag också åt Ben & Jerry’s-glass. Jag kunde inte bestämma mig för vad som var bättre: den snygga glassförsäljaren eller ”chocolate therapy” som förmodligen är världens godaste chokladglass. Som avslutning hittade vi till Tangerine, en pan-asiatisk restaurang i Castro som serverade sanslöst bra asiatisk-insipirerad mat. Servicen var professionell och personlig på ett sätt som en straight kille aldrig skulle kunna leverera. Priserna var lika låga som maten var sanslöst god.

Vi tog highway 1 ner från San Francisco till Los Angeles. På ett ställe hade ettan rasat och vi var tvungna att ta en omväg, vilket ledde oss över bergen och in i fantastiska miljöer. Uppe på bergen omgavs vi av molnen, som för oss såg ut som dimma som driver jättefort. All fukt skapade en lummig och grön omgivning och träden bildade korridorer över vägen. Det var snudd på magiskt. Att sen se klipporna och havet när man kör på ”ettan” är nästan lika bra. USA kan verkligen stoltsera med enormt häftig natur.

Hearst Castle är ett kapitel för sig. För en europé som har sett slotten vi har här är det inte lika imponerande som för amerikaner som inte har några riktiga slott. William Hearst hade inte så bra smak, men arkitekten lyckades göra en del bra grejer av det. Jag ska berätta allt om det så fort jag fått sova ut.

Vi är framme vid sista stoppet: Los Angeles. Vi har just checkat in på hotellet vi ska bo på här, ett av hotellen i Hilton-imperiet. Det här är det galnaste hotellet hittills, det är tvårumssviter. Jag har två teveapparater i mitt hotellrum. Och en jäkligt spooky spegel i sovrummet som det passerar skuggor i när sitter här i sängen och skriver på laptoppen. Imorrn är det Universal Studios och sen en koll på nattlivet i West Hollywood.

Andra bloggar om: , , ,

Lukta pojkvän

Abercrombie & Fitch har ett bra knep för att sälja sin parfym ”Fierce”: alla t-shirts, tröjor och skjortor de säljer luktar deras parfym. Inte på det där unkna sättet som när man använt plagget och kört en raggardusch, utan på ett fräscht min-pojkvän-har-burit-det-här-plagget-sätt. Jag blev så nyfiken att jag blev tvungen att prova parfymen, och den är fräsch. Rätt harmlös och okomplex, och påminner om Boss Elements som jag bar för en sådär tolv år sedan, men ligger lite mer åt unisexhållet åt.

Knepet funkade, jag köpte parfymen. Jag kanske inte har pojkvän, men jag luktar som en i alla fall.

Andra bloggar om: , ,

Sex i matform

När vi skulle käka middag ikväll irrade vi runt lite kring hamnkvarteren och stötte på ett ställe som heter Ozumo. De verkade servera japansk mat, och vi tänkte ”why not”. Om du någonsin är i San Francisco får du inte missa den här restaurangen. Det finns inte många måltider jag ätit hittills som kan tävla med maten vi fick ikväll. Enda jag kommer på på rak arm är avsmakningsmenyn på Gondolen i Stockholm, och det här är betydligt billigare.

Ozumo har två kök: en japansk grill och ett sushikök. Man kan antingen beställa var för sig, eller beställa flera rätter som alla delar på. Sushin ska var jättebra, men är hyfsat dyr. Bitarna beställs för sig och kostar mellan 5 och 8 dollar per bit. Maki (rullar) kostar 12-18 dollar per rulle, och sashimi finns till något lägre priser. De övriga rätterna på menyn är billigare: tre förrätter, fyra varmrätter med cocktails, öl och vatten till maten kostade 180 dollar exklusive dricks.

Perfekt ställe vare sig man är ute på dejt, ska käka middag med familjen eller vill äta en finare middag med polarna. Servicen är så klart på topp. Jag gissar att man behöver beställa bord till helgkvällar. Vi fick bord utan förbeställning, men så är 4 juli inte en resturanghelg i USA.

Hur som helst, ska du till San Francisco, kom då ihåg ”Ozumo”.

Andra bloggar om: , , ,

Filmrecension: Click

Igår såg vi Click, Adam Sandler-komedin där han får en universell fjärrkontroll som verkligen är universell. När jag såg trailern för något tag sedan tänkte jag ”aha, det här kan vara något”. När jag nu sett filmen är jag lite besviken.

Adam Sandler spelar en av sina standardroller: snäll, rolig och lite mesig. Ungefär som ”50 first dates”, fast med småbarn och utan Drew Barrymore. Kate Beckinsale är förvisso snyggare än Drew och passar nog bättre i rollen som tam amerikansk hemmafru, men filmen hade blivit roligare med en bättre kvinnlig motspelare.

Historien är ”En julsaga” i modern miljö och utan julen, och den är precis så förutsägbar som den låter. Visst finns där en del skämt som publiken skrattade åt, men för att vara en komedi så var det ovanligt tyst i salongen. En genomsnittlig amerikansk rom-com kryddad med lite sensmoral som resulterar i betyget ”svag femma” på en skala av tio. Enda anledningen att se denna rulle på bio är om du vill ha en harmlös och skön dejtfilm, annars kan du lika gärna vänta på DVD-versionen. Eller så ser du om ”50 first dates”, som är betydligt bättre än ”Click”.

Andra bloggar om: , ,

Filmrecension: Superman Returns

För alla som gillade de första Stålmannen-filmerna med Christopher Reeve är Superman Returns en glädjande överraskning. Brian Singer har lyckats behålla känslan från de första filmerna och samtidigt göra en modern film med bra karaktärer. Brandon Routh gör en utmärkt och trovärdig roll både som en småtöntig Clark Kent och en cool Stålmannen. Brandon är snygg på det där lite mesiga american boy next door-sättet, precis som Stålmannen skall vara. Jimmy Olsens roll är också välcastad, Sam Huntington är ett utmärkt val utseende- och stilmässigt. Den tyngsta skådespelaren är såklart Kevin Spacey som en välskräddad Lex Luthor. Det är bara Kate Bosworth som känns lite halvdan och anonym.

Storyn är klassiskt Stålmannen-esque och lagom spännande, mest för att jag verkligen satt och brydde mig om vad som hände med karaktärerna. Vissa avsnitt av filmen kunde kännas lite långsamma, men på det hela är det en klassisk actionfilm med en av de häftigaste superhjältarna. 7 av 10 kammar den lätt hem, och för oss Stålmannen-fans är den uppe och nosar på en åtta.

När det gäller själva IMAX-versionen av filmen så var den största behållningen den stora duken. Det var bara vissa scener som var i 3D, och visst var det häftigt att se Stålmannen flyga mot en, men det kändes mest som en bonus och inget måste.

Jag hoppas bara den heter Stålmannen när den dyker upp på svenska biografer och inte ”Superman”.

Andra bloggar om: , , ,