Lyxbiografer här i USA är lyxiga på ett sätt som SF och Astoria inte kan stava till. Hittills har jag förvisso inte stött på en enda biograf som spöar Electric Cinema i London, men även den sämsta salongen vi varit i här i USA är bättre än den fläskigaste salongen på Filmstaden Sergel. The Bridge, biografen vi var på och såg Djävulen bär Prada, är inget undantag. Stolarna är breda och kan tippa bakåt när man lutar sig för en bekvämare nackvinkel.
Filmen är definitivt sevärd. Det är inte storyn som är det mest givande. Manuset innehåller få överraskningar, men är behagligt och utgör sällan något störningsmoment. Ett plus är att den är betydligt friare från klich�er än jag vågade hoppas. Det som är fantastiskt är Meryl Streep, som trots att hon för tankarna till Cruella De Vil i ”Pongo och de 101 dalamantinerna” (som spelas av Glenn Close) gör en fantastiskt bitchig roll utan att en enda gång höja rösten över låg samtalston. Tanken på Meryl Streeps karaktär från Djävulen bär Prada som möter någon av Suzanne Reuters bitchigare karaktärer borde kunna ge material till minst fyra dragshower på Pride i år. Anne Hathaway passar utmärkt i sin roll och är söt och trovärdig, liksom de övriga karaktärerna. Det som är bäst i filmen är dialogen. Välskriven och rapp drog den ner en hel del skrattsalvor från publiken. Flest från oss tre svenskar som skrattade på fler ställen än amerikanarna.
Åtta av tio i underhållningsvärde om man uppskattar bitchighet och askungesagor, annars sjunker underhållningsvärdet markant.
Andra bloggar om: filmrecensioner, film, djävulen bär prada, biografer