För alla som gillade de första Stålmannen-filmerna med Christopher Reeve är Superman Returns en glädjande överraskning. Brian Singer har lyckats behålla känslan från de första filmerna och samtidigt göra en modern film med bra karaktärer. Brandon Routh gör en utmärkt och trovärdig roll både som en småtöntig Clark Kent och en cool Stålmannen. Brandon är snygg på det där lite mesiga american boy next door-sättet, precis som Stålmannen skall vara. Jimmy Olsens roll är också välcastad, Sam Huntington är ett utmärkt val utseende- och stilmässigt. Den tyngsta skådespelaren är såklart Kevin Spacey som en välskräddad Lex Luthor. Det är bara Kate Bosworth som känns lite halvdan och anonym.
Storyn är klassiskt Stålmannen-esque och lagom spännande, mest för att jag verkligen satt och brydde mig om vad som hände med karaktärerna. Vissa avsnitt av filmen kunde kännas lite långsamma, men på det hela är det en klassisk actionfilm med en av de häftigaste superhjältarna. 7 av 10 kammar den lätt hem, och för oss Stålmannen-fans är den uppe och nosar på en åtta.
När det gäller själva IMAX-versionen av filmen så var den största behållningen den stora duken. Det var bara vissa scener som var i 3D, och visst var det häftigt att se Stålmannen flyga mot en, men det kändes mest som en bonus och inget måste.
Jag hoppas bara den heter Stålmannen när den dyker upp på svenska biografer och inte ”Superman”.
Andra bloggar om: film, filmrecensioner, stålmannen, superman returns