Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Eva Cassidy har lite elakt kallats ”världens bästa karaokesångerska”. Hon hade inget eget material, men både hennes röst och hennes tolkingar av låtar är fantastiska. Hon fick aldrig något större erkännande under sin livstid, trots en skara trogna fans. Eva dog i cancer 1996, och har sedan dess blivit uppmärksammad både i tidningar och teve. Hennes tolkning av ”Over the rainbow” är en av de bästa någonsin. Lyssna själv:
Andra bloggar om: eva cassidy, over the rainbow, musik
Det är såna här kvällar, när jag känner mig tom, melankolisk, liten och samtidigt likgiltig inför tillvarons intighet på ett sätt som inte ens en glättig sitcom av Vänner-kaliber kan lindra, det är såna här kvällar som Israel Kamakawiwo´oles version av ”Over the rainbow” är som bäst. Inslagen av ”What a wonderful world” hjälper till att förstärka den längtande, hoppfulla melankoli som bor i texten, och jag känner att sången förstår mig. Lyssna själv (Det här är inte originalvideon. Det är något corny fan som gjort en ointressant slideshow, men låten är bra).
Andra bloggar om: israel, israel kamakawiwo�ole, musik, over the rainbow
”Årets Blogg är tänkt att vara Sveriges officiella bloggpris. Priset går varje år till vad våra besökare och vår jurypanel anser vara Sveriges bästa blogg under det aktuella året.”
Det är vad som står på sajten som kallar sig för ”Årets Blogg”. I praktiken är det en Bloggportalen light, där man kan registrera sin blogg och få betyg av besökare. Skillnaden är att det kostar 20 spänn att registrera sig på Årets Blogg, och för det har man chans att bli bedömd av en jury. Som inte finns än. Och vinna priser. Som inte heller finns än.
Projektet sägs vara idéellt (sic!), men om man skulle få hälften av bloggarna som finns på Bloggtportalen att registrera sig så skulle man ha 1500 bloggar. Säg att 14 kronor av de 20 varje registrering kostar går till sajtägaren. 1500 x 14 = 21 000, vilket är rätt mycket pengar. Speciellt med tanke på att juryn antas ställa upp ideellt, och priserna ska komma från ”sponsorer”.
Ingenstans på sajten finns angivet vem som står bakom, eller någon e-postadress för kontakt. Gör man en uppslagning på domännamnet så ser man att det är Fyrklöver Webbyrå som ligger bakom projektet.
Om vi bortser från det faktum att betygsättning inte alls verkar fungera – tittar vi på vilka bloggar som har högst betyg på Bloggportalen, och sen jämför med de bloggar som har flest besökare eller flest inkommande länkar, så ser vi att de listorna skiljer sig åt ganska mycket – så återstår frågan om juryn. Kategorierna man ska bedöma är vitt skilda, bland annat vetenskap, filosofi, politik och ekonomi, och prestigen i att en lekmannajury bedömer en vetenskapsblogg som ”bäst” kan ifrågasättas.
Uppdatering: Jonas Arnklint, som ligger bakom Årets Blogg, svarar på kritiken hos Sigge (?). Tydligen är det 9:83 kronor per skickat sms (exkl. moms, 12:28 kronor inkl. moms) som hamnar hos Årets Blogg, vilket i mitt räkneexempel skulle göra 14 745 kronor (exkl. moms). Pengarna ska gå till marknadsföring av tävlingen.
Andra bloggar om: bloggosfären, årets blogg, bloggar, bloggpriser
Michael Jackson som inspiration till affärsid�er kan vara både bra och dåligt. Ta Heron Citys barnpassning-slash-lekland, till exempel. Där kan barn bland annat kan köra elektriska bilar och motorcyklar. Intill körbanan finns en skyltdocka utklädd till polis som övervakar trafiken. Tittar du noga på dockan så ser du att det under visiret ser ut som en Michael Jackson-docka. I skala 1:1. Läskigt bara det, men det blir ännu läskigare när du inser att du är inne i en barnpassning. Dödsdömd affärsidé: ”Michael Jacksons barnpassning”.
Desto bättre idé på vinfronten har inspirerats av Michael Jackson: när föreståndarna för en vingård hörde att Michael Jackson kallade vin för ”Jesus juice” föddes just vinmärket ”Jesus juice”. Etiketten innehåller såklart referenser till både Jesus och Michael Jackson:
Vilken kyrka blir först med att ta in det märket som nattvardsvin? Kommer det som färskpressad variant? (Cred till Pac för länken)
Andra bloggar om: michael jackson, vin, jesus juice, affärsidéer
Jag bryr mig inte om jag får ge blod eller inte, eftersom jag ändå sällan skulle få donera blod. Dels för att jag ställer upp som försöksperson i medicinska studier när jag kan, och dels för att det sällan går tre månader utan att jag har haft sex
Rättelse: Jag skulle inte bry mig om jag får ge blod eller inte, om samma regelverk som gäller heterosexuella män skulle gälla mig. Men det gör det inte. Istället gäller ett regelverk som säger att jag är mer benägen att ljuga.
Män som har sex med en ny tjej hamnar i karantän i tre månader
Socialstyrelsens regelverk säger alltså att bögar män som har sex med män är mer benägna att ljuga. Visserligen är regelverket gammalt, men så sent som förra året stöddes det utan förbehåll av både Socialstyrelsen och RFSL (!). Varje gång jag läser att sommaren innebär blodbrist, varje gång jag ser Göran Gillingers hundögon (vilket inte är så ofta numera, tack och lov), blir jag irriterad över reglerna.
Som en parentes kan nämnas att icke-straighta tjejer är välkomna att lämna blod. Jag undrar om de slipper igenom eftersom två tjejer bara kan smitta varandra i sjukt extrema fall (typ S/M med blodvite), eller om icke-straighta tjejer antas vara genomsnittsärliga?
Hur som helst är regelverket nu under utredning, så om jag ljuger om mina sexvanor om något år så kanske det har att göra med mig som individ och inte med mig som bög.
Mer läsning: Sylvester har en intressant artikel om bögar och bloddonation.
Det är grymt att vara Bodycombat-instruktör. För det mesta är det grymt kul och grymt givande, andra gånger bara grymt.
Ta igår till exempel: efter uppvärmningen är det dags för första combat-låten. Fyra hopp åt sidan, sen två knän i huvudet på den fiktiva motståndaren, sedan tillbaka till början och blocka två (fiktiva) slag. Upprepa.
Tredje gången låter det ”ritsch, ratsch” när jag knäar motståndaren. Mina nyss så grymma militärbyxor har på två sekunder förvandlats till något slags halvmesyr till byxkjol. Men bara på höger byxben, som just rivits sönder från skrevet ner till under knät. Mina kalsonger syns. Deltagarna ser roade ut. Rodnaden i mitt ansikte har inget med ansträngning att göra.
Jag är tacksam över att jag tidigare lärt mig att man inte ska ha kalsonger med gylf när man leder den här typen av pass, eftersom vissa svällkroppar kroppsdelar kan hoppa ut genom gylfen. Den gången höll mina byxor ihop, turligt nog.
Samtidigt vet jag instruktörer som varit med om mycket värre saker. En instruktör blodade ner en deltagare på ryggen. Med mensblod. En annan skulle visa sitt träningspass på storbild, med deltagarna i fokus. Oturligt nog visade hen en sexakt, med sig själv i fokus. Spruckna byxor är inte så farligt när allt kommer omkring.
Andra bloggar om: träning, bodycombat, pinsamheter
Jag är befriad från mitt Star Trek: Voyager-beroende. Jag trodde det skulle bli häftigare när Borgerna kom. Mörkare. Icke. Efter tre säsonger är det lika präktigt och glättigt som Kristin Kaspersen i lusekofta. Det häftigaste som hänt på trettiosex avsnitt är att Sarah Silverman har haft en roll i två av dem. Jag gjorde slut med Star Trek, och fick nästan omgående bekräftelse från Brafilm: paketet från dem innehöll inte nästa Star Trek: Voyager-skiva utan Clueless.
I mitt minne är Clueless allt det där som Mean Girls vill vara. Och även om den inte är det, så är Breckin Meyer med i den. Det räcker. Jag har en förträngd fetisch på den dumsnälla collegekillen. Jag skulle kunna analysera vad det beror på, men jag tror att det ramlar ut fler monster ur den ångestgarderoben än jag kan hantera så här post-Pride, så dörren får vara stängd ett tag till. Hur som helst är ”Breckin Meyer” vad du hittar i framtidens filmencyklopedier när du tittar under ”high school- och collegefilmer: den dumsnälla birakillen”. Jag går igång hårt på honom. Det roliga är att jag har sjukt svårt för dumhet i verkliga livet. Är det det här som alla sexologer menar när de pratar om skillnaden mellan fantasi och verklighet när oroliga killar skriver om att deras fantasier om sex med flickvännen slinter och blir en trekant med bästa killpolaren?
Andra bloggar om: star trek, clueless, film, breckin meyer
Lördagkväll i Prideparken. Darren Hayes gick loss på scenen och jag själv var på väg mot toaletterna när jag skymtade ett ansikte som var bekant. Jag gick vidare och försökte minnas var jag sett det där snygga blonda rufset förut, när det plötsligt slog mig: var inte det där killen från en flirt, två cheesecakes och ett brunnslock? Jag stannade till och såg mig omkring, men det var för sent. Han hade redan försvunnit i myllret.
På vägen tillbaka såg jag honom igen, den här gången stod han och pratade med två andra personer intill ståndet som sålde laktritsremmar. Jag tänkte att jag måste ta reda på om det är samma kille, så jag gick fram och sa ”Ursäkta, heter du Freddie?”. Han såg förvånad när en person han inte kände igen kunde hans namn, och förvåningen blev större när jag frågade om han hade jobbat på caf�t som låg på en parallellgata till Drottninggatan. Jag var trött och avslagen, och insåg att att det skulle bli svårt att berätta vad det hela gick ut på på ett enkelt och sammanhängande sätt. Jag gjorde mig redo att gå med en ”äh, det var inget”-kommentar när han sa ”Men du kan ju inte säga sådär och sedan dra”. Och det kunde jag ju egentligen inte.
Så jag berättade historien i grova drag. Det visade sig att han aldrig fått det där vykortet. Jag tog hans e-postadress och lovade att skicka länken till historien han helt ovetandes inspirerat. Medan jag gick därifrån utspelades en Sliding Doors-historia i mitt huvud. Jag hoppas att de fick ihop det i parallelluniversumet där vykortet nådde fram.
Stockholm Pride vägrade sälja tidningen Destroyer på grund av att man uppfattade den som ”stötande” (läs: ”omoralisk”) för flator. Destroyer innehåller nämligen inget olagligt material. Det är intressant att en HBT-festival som har ”mångfald” som tema dömer ut publikationer på moralisk grund.
Än intressantare blir det när man på Pride-området säljer Valerie Solanas SCUM-Manifestet, en bok som – bokstavligen – uppmanar till utrotning av män, vars existens beskrivs som ”biologiska olyckor”. Inte heller SCUM-Manifestet innehåller något som är olagligt, och det ska erkännas att man förmodligen lider av sociopatiska drag om man läser boken bokstavligt.
Att man på en Pridefestival med ”mångfald” som tema gör moraliska värderingar av böcker och tidningar lämnar en besk eftersmak. När de moraliska bedömningarna för flatlektyr skiljer sig väsentligt från bögdito blir smaken än beskare. Det är lättare att bli sedd som politiskt korrekt om man hissar en feministisk flagg, något som förr eller senare kommer slå tillbaka på oss alla.
Andra bloggar om: stockholm pride, pride, destroyer, scum-manifestet, dubbelmoral, homorelaterat
Jag har önskat många saker i min blogg. Jag har önskat att QX ska försvinna (eller i alla fall bli bättre). Jag har också önskat mig nya funktioner på Intressant.se. Mest av allt har jag önskat mig en Jake Gyllenhaal.
Om man önskar tillräckligt många saker så måste ju någon slå in. Det blev ingen Jake, trots löften om att ge upp både fallskärmshoppning, Ben & Jerry’s och ett lillfinger. QX finns fortfarande kvar och Ronny Larsson har fortfarande skevt perspektiv för att vara ”journalist”. Men det verkar som om Intressant.se kommer med en funktion som gör att man kan slippa de etiketter man inte är intresserad av.
Andra bloggar om: intressant.se, bloggosfären