Här är mitt bidrag till Det blir bättre.
Författare: Michael Kazarnowicz
Nu lanseras ”Det Blir Bättre”
Rädda Barnen, Meter Television och TV3 förstår inte kritiken, att det inte handlar om ändamålet (att de hjälper barn) utan om medlen (att de stjäl en kampanj som är etablerad i HBT-samhället i Sverige och paketerar om den).
Därför startas nu svenska versionen av ”It Gets Better Project”: ”Det Blir Bättre”.
Tanken är att den här kampanjen ska regera sökmotorer och digitala medier, och där behövs din hjälp. Det du kan göra är sprida länken http://www.detblirbattre.se på Facebook, Twitter och i forum. Har du en egen blogg är det värt mycket om du länkar till ”Det Blir Bättre” från den. Ju fler som sprider länken och länkar till Det Blir Bättre, desto fler nås av budskapet.
Vill du bidra med en egen berättelse är det fantastiskt.
Kan du bidra med annat är du välkommen att höra av dig. Sajten är uppslängd på de få timmar jag har haft ledigt, och mycket återstår att göra. Hittar du fel och brister får du gärna påpeka dem. Tanken är att det här projektet ska vara öppet och ägas av HBT-samhället i stort. Min roll ser jag som moderator och sammanfattare.
Rädda Barnen förringar HBT-ungdomar
Rädda Barnen stjäl en kampanj riktad till HBT-ungdomar och uppvisar därmed en taktlöshet och ett förringande av homo-, bisexuella och transpersoner i allmänhet, och HBT-ungdomar i synnerhet.
När jag jobbade som skolinformatör för RFSL och pratade i skolor om att vara ung och homosexuell hände det ofta att vi blev inbjudna i konstiga sammanhang. Som bäst var det ”kärleksveckor” och vårt 90 minuter långa besök fick symbolisera allt det ostraighta, vilket gjorde resten av veckan ”heterosexuell” får man förmoda. Som sämst var det en vecka i slutet av vårterminen när man klämde in allt man ”glömt”. En gång var det jag och en kollega som pratade HBT-frågor, Kriminellas Revansch i Samhället pratade om sin verksamhet och Brandförsvaret pratade om olyckor och bränder. Kontexten var givetvis väldigt märklig och jag funderar fortfarande på vilka signaler som skickades till HBT-ungdomar i dessa skolor: ”Ja, nu ska vi prata rehabilitering av kriminella och sen pratar vi om hur det är att vara homosexuell”. Nu gör TV3 och Rädda barnen teve med med liknande kontext.
En av de värsta sakerna med att vara ung HBT-person är att man oftast är osynlig. Många andra typer av minoritetstillhörighet syns utanpå (vilket inte nödvändigtvis är positivt alla gånger) men just osynligheten är en av sakerna som oftast beskrivs som en av de svåra sakerna. När man väl syns så gör man det ofta i fel perspektiv: man är bögen, fjollan, lebban. I Sverige uppger 60 procent av pojkarna att deras kompisar ofta är negativa till homosexuella. Huruvida någon har begått självmord på grund av det i Sverige finns ingen statistik på. Det man vet är att homosexuella män och kvinnor gör fler självmordsförsök än heterosexuella. I USA har dock under det senaste året sex unga personer tagit livet av sig på grund av omgivningens inställning till deras sexualitet eller könsöverskridande beteende. ”It gets better”, den ideella kampanj som skapades för att hjälpa de unga HBT-personer som vacklar på gränsen där döden ter sig som enda utvägen, den kapas nu av Rädda Barnen och görs klädsamt heterosexuell.
”It Gets Better” grundades av Dan Savage.
Den fick mycket skjuts tack vare Joel Burns, en lokalpolitiker i Fort Worth, Texas. Hans spontana och rörande tal till ungdomar i hans stad lades upp på Youtube som en del av projektet och fick enorm spridning, förmodligen tack vare just det känslomässiga och nakna tal som är ovanligt för en amerikansk politiker. Har du inte sett det har du chansen nedan:
”It gets better” fick sedan ”Wear something purple” som spin-off, något som vi hade även i Sverige under namnet ”Bär något lila för att säga en självklarhet”.
Nu gör TV3 och Rädda Barnen gemensam sak i att stjäla ”It Gets Better”. De kallar projektet för ”Det blir bättre”. Enligt Meter Television, som producerar programmet, har varken Dan Savage eller någon annan av grundarna av ”It gets better” tillfrågats om det svenska upplägget. Istället säger man sig ha pratat med Joel Burns, men han är varken grundare eller talesman för ”It Gets Better Project”. Det har Joel mig veterligen inte heller utgett sig för att vara. Såvitt jag förstår har varken TV3, Meter Television eller Rädda Barnen lagt någon som helst möda på att göra research kring den kampanj man nu stulit. Man anser inte heller att man gjort fel, då ingen ”äger rättigheterna” till formatet.
Redan från början var jag tveksam till att Rädda Barnen får så stor plats i ett program som baserar sig på idén om HBT-personers lika värde, med tanke på att de inte stödde Sveriges lagstiftning om samkönade pars adoptionsrätt förrän 2008. Det är först sex år efter att Riksdagen röstat igenom den. De hävdar själva, precis som de flesta motståndare mot samkönade pars rätt att adoptera, att de hade barnets bästa i åtanke. På vilket sätt ett adopterat barn som lever med två samkönade föräldrar får det bättre av att inte ha rätt till sin ena förälder som vårdnadshavare har de dock aldrig kunnat förklara.
Det var inte förrän jag läste Johanna Koljonens krönika i DN som jag insåg att svenska ”Det blir bättre” inte handlar om HBT-personers lika värde. Man har valt att sätta sexuell läggning i samma kontext som ”män som slår sina fruar och barn” och ”tvångsomhändertagande”. Rädda Barnen försöker bemöta kritiken genom att säga att HBT-ungdomar inte är de enda utsatta, och att man därför valt att bredda projektet. Istället för att belysa de många sätt som HBT-ungdomar är utsatta på vill man (citat) ”få fler att uppmärksamma brister och orättvisor”. HBT-ungdomars utsatthet är alltså inte tillräcklig viktig fråga i sig.
Rädda Barnens kommunikationsdirektör Nedjma Chaouche anser först att jag och andra som är upprörda över detta monopoliserar ”It Gets Better” …
@kazarnowicz Svårt förstå detta monopoliserande. @Macfeast @Feldon. Skulle #räddabarnen va sämre för att vi jobbar för ALLA utsatta barn?!
— nedjma chaouche (@nedjmach) April 12, 2011
… för att sedan hävda, underförstått, att man valt att heterofiera ”Det blir bättre” för att ”inte exkludera” (heterosexuella, får man då förmoda). Det här ska alltså förklara varför en HBT-kampanj nu ska handla om misshandlande föräldrar:
@Macfeast @kazarnowicz @feldon Jag envisas: #räddabarnen ska vara inkluderande inte exkluderande. Bonne nuit, mina herrar.
— nedjma chaouche (@nedjmach) April 12, 2011
TV3 och Meter Television förväntar jag mig ingenting av, jag skulle knappt ha blivit förvånad om de valt att göra ett hyllningsprogram till bögknackare och förklätt det i lite lattjolajban-höhö-grabbhumor. Men Rädda Barnen förvånar mig med den smaklöshet och okänslighet som det här uppvisar.
Det här är som att göra ett teveprogram som heter ”Stockholm Pride” och handlar om ”mångfalden i samhället”, där nio av tio program inte handlar om HBT-frågor, för att inte exkludera alla heterosexuella.
Eller varför inte ett program som heter #jan25 och handlar om barn som far illa på grund av politiker så där i allmänhet, eftersom ett program som bara handlar om egyptiska barn kommer att exkludera alla icke-egyptiska barn.
Jag blir illamående av att se Rädda Barnen utnyttja Joel Burns video som promotionmaterial för en kampanj som exkluderar HBT-ungdomar. Exkluderar därför att så fort man breddar ett ämne så reduceras och urvattnas HBT-perspektivet. Exkluderar för att det faktum att rädda människor har problem med vem man blir kär i, eller vilket kön man anser sig ha, framställs i samma kontext som föräldrar som misshandlar varandra. Exkluderar därför att ni reducerar det obeskrivligt stora utanförskap som homo- och bisexualitet innebär och med en närmast Orwellsk nyspråksvurpa kallar det för ”inklusion”.
Rädda Barnen, TV3 och Meter Television hade lätt kunnat hitta på ett eget namn på kampanjen. Det finns miljarder av ordkombinationer man kan skapa med hjälp av det svenska språket. Här är några förslag på rak arm: ”Det kommer att bli bra”, ”Du kommer att överleva”, ”Jag var utsatt men det gick bra för mig”. Då bortser jag från det märkliga i att säga något av dessa till barn vars föräldrar misshandlar dem, vilket Rädda Barnen i nuvarande tappning gör. Det kanske mest lämpade förslaget jag kom på är ”Det Blir Hetero”. Konnotationen ”bättre” = ”hetero” är som hand i handske för de åsikter som mellan raderna förmedlas av hela denna historia.
Istället för att hitta på något eget stjäl man det som HBT-personer skapat och drivit. Sedan hävdar man att de som klagar ”monopoliserar ämnet”. Det Rädda Barnen gör är att sparka på någon som länge legat ner och nu är på väg att resa på sig.
Till Jonas Gardell och Peter Jöback, som medverkar i ”Det blir bättre” vill jag säga: grattis, jag hoppas att guldpengarna ni fick för att sälja ut konceptet är värda det. Jag hade tänkt att köra en repris på ”Bär något lila”, men det blir inte en lätt uppgift nu när inspirationen till kampanjen är kapad av heteros.
På ett personligt plan kommer jag aldrig mer att ge pengar till Rädda Barnen. Istället kommer jag att bidra till andra organisationer när jag vill stödja barn och ungdomar. Jag vill också uppmana dig som stödjer Rädda Barnen och bryr dig om HBT-ungdomar att hellre ge pengarna till någon av dessa organisationer (som alla hjälper barn ur olika perspektiv):
BRIS
Barncancerfonden
Min stora dag
Plan Sverige
Om du har läst ända hit vill jag be dig om en tjänst: låt inte Rädda Barnen och TV3 komma undan med det här i det tysta. Hjälp mig att sprida det här genom att dela med dig av det på Facebook och Twitter. Rädda Barnen och TV3 kommer inte att backa här, men den här stölden ska inte få ske i tysthet.
Jämställda sedlar och Pär Ström-feminister
Jag vet inte om Bonnie Bernström försöker lansera sig som ett slags feministisk motsvarighet till Pär Ström, men hon lyckas bra i sin senaste debattartikel på Newsmill. Att räkna på sedelvärdet och utifrån det hävda att Riksbanken ser kvinnor som mindre värda än män är snudd på foliehattsvarning.
Jag blev mest glad över Astrid Lindgren, som är min personliga favorit, hamnade på tjugokronorssedeln och inte på tusenkronorsdito som Bonnie uppenbarligen gärna sett. När använde du en tusenkronorssedel sist? Tjugolappen är betydligt vanligare tusenlappen. 31 december 2010 fanns 86 900 000 tjugokronorssedlar i omlopp, jämfört med 28 565 000 tusenkronorssedlar.
Tittar vi ytterligare på sedlarna så fanns
24 880 000 femtiokronorssedlar (kommer att ha en man, Evert Taube)
94 140 000 hundrakronorssedlar (kommer att ha en kvinna, Greta Garbo)
116 226 000 femhundrakronorssedlar (kommer att ha en kvinna, Birgit Nilsson)
Nu är det svårt att beräkna vad som händer med hundra- och femhundralapparna när en tvåhundralapp introduceras, men med dagens siffror innebär det i runda slängar 297 miljoner sedlar med kvinnor på och 53,4 miljoner med män på. Även om det skulle komma 100 miljoner 200-kronorsedlar, och motsvarande antal tas bort i 100- och 500-kronorsvalörer har männen 153 miljoner sedlar, och kvinnorna 197 miljoner.
Och skulle det vara så att Bonnie ändå inte är nöjd finns alltid 40 000 000 000 000-kronorssedeln:
PS. Pär Ström, om du läser det här så innebär detta inte att män är diskriminerade på de nya sedlarna i Den Verkliga Världen. Det är bara i ditt huvud!
(Tack till Rasmus Wiman för sedeln!)
Snyggaste Nigeriabrevet hittills
Gmail har blivit riktigt bra på att sortera bort de flesta Nigeriabreven. Faktum är att Facebook är det stället där jag oftast får Nigeriabrev numera. Idag slank dock ett mail igenom, och det är riktigt välgjort. Hade jag varit med i ”Diversity Visa lottery”, alltså det visumlotteri som amerikanska staten anordnar varje år, och haft mindre kunskaper om Nigeriabrev och teknik så hade det varit lätt att gå på detta. Inte minst just därför att Gmail blivit så bra på att sortera bort scam-mail att just att det slipper igenom är lite av en kvalitetssäkring i sig.
Mailet kan du se nedan. Det som är avancerat är att de har både mitt namn, mitt mobilnummer och min födelsestad. Det skulle inte förvåna mig om det ligger manuell research bakom det här. Det är väformulerat. Det enda som avslöjar det vid en första anblick är, förutom det faktum att jag inte är med i lotteriet, adresserna. Amerikanska myndigheter har .gov och inte .com. Löftet om ”bostad, hälsoförsäkring och garanterat jobb” lite för bra för att vara sant, men på det hela förstår jag om någon skulle gå på det här.
GAY SIN
Jag älskar den här videon. Att sätta hatfyllda, homofoba monologer över det livsbejakande fotot och sceneriet i denna video gör homofobin än mer absurd och främmande. ”Untitled 3” av Sigur Rós väver ihop dessa på ett bögiskt sätt. Du kan kombinera vilka två som helst av de tre ingredienserna och det blir bra. Tillsammans blir melankolin nästan så stark att det gör ont.
Polska skolan: En porrnovell för Jan Björklund
Macej Zaremba skriver i DN om skolor, skolpersonal och skolpolitik som fallerar. Bland annat ”Så sänkte skolan kravet på läskunnighet” och ”Så vandaliserade kommunen en skola”. Det handlar så vitt jag förstår om bilder av hur det svenska skolväsendet (inte) fungerar i tider när temat ”katederundervisning” skapar höga debattvågor. Jag vet för lite om hur den svenska skolan fungerar idag för att ta ställning till huruvida den är bra eller inte. Det finns säkerligen många anledningar att göra en översyn och förändra. Men där Macej ser sin tid i polsk skola som ett exempel på framgångsrik skola, har jag annorlunda erfarenheter.
Jag är född i Polen. Där bodde jag också fram tills jag var sju år gammal, vilket innebär att jag gick ett och ett halvt år i grundskolan där. Man började skolan när man var sex år gammal i det som kallades för ”nollan”. Första klass var alltså för sjuåringar, ungefär som i Sverige.
Bedömingar, betyg, ordning, reda och katederundervisning var rutin ända från första skoldagen. Inte bara i slutet av terminen – vi hade en liten blå bok i vilken läraren kommunicerade med vårdnadshavarna.
Vi fick gå i skola i skift. Jag kan varken minnas eller utläsa exakt hur länge vi gick, men morgonskiftet började 07.30 och eftermiddagsskiftet gick på någon gång runt klockan 13. Dagarna för eftermiddagsskiftet slutade någon gång 17.30-18.00. Schemat ändrades från vecka till vecka, mycket av kommunikationen i häftet verkar handla om att lektioner flyttas och schemat ändras.
Det var ordning, reda och motion: på rasten fick vi inte gå ut. Istället fick vi gå runt i en ring inne i skolans entréhall. Vi gick parvis, men prat och skratt var förbjudet. En lärare var utsedd att vaka så att motionen skedde ordningsamt. Jag vet inte hur det var med lagstiftningen kring barnaga i Polen på den tiden, men att bli luggad eller dragen i örat var inte ovanligt för dem som inte skötte sig. Lika stolt som jag blev över hedersfemman nedan, lika förkrossad blev jag den gången jag blev hårt luggad för att jag pratat med en av mina bänkgrannar.
Betyg gavs i ämnena man läste, samt i uppförande. Betygen gavs dels som siffror från 1-5 där 5 var bäst, och dels som omdömen. Sifferbetygen kunde vara många, till exempel fick jag 19 stycken sifferbetyg i ”polska”. Det handlade ett betyg för varje prov, läxförhör och hemarbete. Matematik är det ämne jag minns mest. Dels för att det är det enda ämne som jag kunde jämföra mellan ettan i polen och ettan i Sverige (jag kom hit i februari 1985 och gick således halva ettan här), dels för att kontrasten mellan nivåerna i Polen respektive Sverige var enorm. I Polen började man med förstagradsekvationer redan i ettan. Plus, minus och gångertabellen var bokstavligt talat lekskolenivå. Extra intressant var att vi var tvungna att skriva med bläckpenna i såväl matte som alla andra ämnen. Blyertspennor var förbjudna, då dessa kunde suddas ut. Vi skulle skriva prydligt och rätt redan från början.
Vad fick jag ut av det här? Jag kunde redan läsa och skriva när jag kom till skolan, och kunde således hänga med i tempot. Jag är helt övertygad om att polska skolan som den såg ut på den tiden fostrade individer som redan i sjätte klass slog svenska gymnasielever i ren faktakunskap. Jag är också övertygad om att den fostrade invidider som är sällsynt dåliga på att arbeta i grupp och kreativitet var inte intressant. Det fanns visserligen kreativa ämnen, men det är svårt att vara verkligt kreativ när man är beroende av dikotomin Rätt och Fel. Om Fel inte är något du kan lära dig av, utan något tabu som du inte får göra kommer du aldrig att våga ta ut svängarna. Den skolan skapade individer som satte stor tilltro till auktoriteter och sällan tänkte kritiskt.
Allt det här får följder för självkänslan. Egenvärdet blir direkt kopplat till antal gånger man gjort rätt/fel. Jag är glad att jag hade den mentala kapaciteten att spring i den takt som krävdes och att jag fick börja min skolgång med ett halvår i Polen. Det gav mig ett försprång som jag behöll i princip hela skolgången. Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte haft förmått att lära mig saker i den takt som krävs när man i första klass förväntas stava rätt och skriva prydligt, att läsa förstagradsekvationer och lära sig saker i den takt skolan krävde.
Jag kallar det ”katederskada”; känslan att jag är mindre älskvärd som människa, som infinner sig varje gång jag gör fel. Jag vet att den inte enbart kan skyllas på polska skolan; katolicismens skuldbeläggande uppfostran (söndagsskola med nunnor var snudd på obligatoriskt vid den här tiden också) har sin beskärda del av det, liksom andra faktorer. Jag vet att katederskadan hade blivit än mer påtaglig för varje år i det polska skolväsendet anno 1984.
Jag känner mig inte som ett offer. Jag skulle inte vilja göra något ogjort. Men om jag skulle få barn så skulle jag aldrig någonsin utsätta dem för den skolan jag gick i.
Jag är säker på att det finns många fel på skolan i Sverige idag. Jag tror absolut på att ställa krav på barn och ungdomar och att man kan lära sig väldigt mycket mer som sjuåring än vad svenska sjuåringar gör idag. Men att romantisera ”den andra sidan” är inte lösningen. Man ska vara försiktig med hur mycket styrka man applicerar när man vill slå över en pendel som slagit för långt åt ett håll; det är lätt att man tar i så hårt att man istället hamnar på andra sidan. Ur askan, i elden som det brukar heta.
En katederskadad faller fritt på twitter
Jag har två anledningar att gilla Paulina Neuding trots att jag aldrig träffat henne: för det första är hon chefredaktör för Magasinet Neo, som är galet bra om man är intresserad av samhälle och är någorlunda liberal.
För det andra är hon en av få personer som förstår den ångest som infinner sig i mig när jag skriver en tweet och stavar fel i den. Eller på något annat sätt gör Fel. Just kopplingen mellan självkänsla och att göra Fel är för mig delvis ett resultat av skolgången, därav ”katederskada” eller ”Tyska Skolan-trauma”. Idag har jag lyckats bearbeta det så pass mycket att ångesten blir hanterbar, men det kommer att dröja något hundratal år till innan jag är helt kvitt det brännande självföraktet varje gång jag inte gör Rätt.
Det finns en annan sida av myntet också, och det är älskvärdheten som infinner sig när jag får högt betyg, en guldstjärna eller något annat som tyder på att jag gjort Rätt. När jag överträffar mina egna förväntningar. Jag blev förvånad hur stark den känslan var när jag här om dagen fick tillbaka resultaten från IELTS-testet jag gjorde i april. Låt mig säga så här: det är inte mitt fel att Sverige är sämst i Skandinavien på engelska.
IELTS är ett internationellt erkänt test på engelskakunskaperna. Det testar tal, hör- och läsförståelse samt skrift. Resultaten kommer tillbaka i form av betyg för respektive del, och ett samlingsbetyg. Skalan är 1-9, där 9 är ”expert user: has fully operational command of the language: appropriate, accurate and fluent with complete understanding” och 1 är ”Non user: essentially has no ability to use the language beyond possibly a few isolated words”. Mitt sammanfattade resultat blev 8.5. Det intressanta är att jag var mer bestört över att få en 7:a i skrift än jag var nöjd med 9:an i tal eller totalen 8.5.
Nå. Nu förstår du lite av min situation, vilket är en förutsättning för att förstå följande konversation. Jag hade på Facebook blivit tipsad av Fredrik, som i sin tur blivit tipsad av Johan Norberg, om remixen av Daft Punks soundtrack till TRON Legacy. Den var så bögiskt bra att jag var tvungen att tipsa om det på twitter. Tyvärr blandade jag ihop Johan Norberg med Johan Ingerö, som jobbar på Magasinet Neo.
Hur jobbigt det här än var så har jag dock varit med om värre.
Anmärkningsvärt 4 april 2011
- To Pitch Or Not To Pitch? Classic Blogger Outreach Difficulties — Doktor Spinn
– Jerry sammanfattar på ett bra sätt diskussionen som uppstod efter (den urkassa) glassmaskinspitchen på Söta Saker. Han sätter huvudet på spiken varför det i just detta fall var gratis annonsering byrån bad om. Jag gillar också Jerrys tips till PR-byråer om hur sånt har ska hanteras. Läsvärt om man jobbar med marknadsföring och/eller PR. - Konferens-transparens. Tankar kring en baksida. | judithwolst.se
– Tänkvärt av Judith om att det digitala avståndet gör att vi lättare uttrycker saker vi inte skulle uttryckt analogt. Det blir ett slags ”prata om” och inte ”prata med”, trots att forumet är sådant att personen vi pratar om kommer att höra det. Jag tror att vi behöver tänka mer på att ”prata med” helt enkelt. Ta till exempel tweeten om ICA:s draging. Tänk vad simpelt om personen istället gjort en @-mention på talaren och givit konstruktiv kritik ”@xxx din dragning hade gett mig mer om yyy”. - How to Become a Superhero (Or…Why I Would Never Donate to a Major Charity)
– Riktigt bra om välgörenhet och att vara en riktig superhjälte. Jag ser paralleller till mikrolån som Kiva i hans resonemang. Läsvärt! - Personalized Gmail Ads
– Google ska börja personalisera annonser i Gmail. Jag gillar hur Google fokuserar på att annonser ska vara relevanta. Det gör att jag som konsument blir positivt inställd till annonser, och att jag som annonsör känner mig tryggare i att mina annonser visas för rätt målgrupp. - Johan Ingerö: FP kräver EU-skatt
– Tre folkpartister (Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström) kräver att EU får ta ut skatt av medborgarna. Man kan tro att det är en ironisk grej signerad Grotesco, men det är verklighet. Johan Ingerö sopar banan med dem på ett sätt som nästan gör mig till EU-motståndare (jag blir definitivt motståndare till nuvarande EU-administration) - Pictogram movie posters – a set on Flickr
– Galet snyggt! Filmaffischer i form av pictogram. Psycho är riktigt snygg, liksom Hajen och Exorcisten. Via @johanhedberg - Foursquare Check In Activated Dog Treats! | Digital Buzz Blog
– Smart användning av Foursquare för att marknadsföra hundmat! - Fokus » En svensk censurskandal
– väldigt sansat och genomtänkt i Fokus om Simon Lundström, serietecknaren som fälldes för barnpornografibrott för att han hade mangaserier på datorn. Lundström förlorade sedermera sitt jobb som översaättare på grund av domen. Hur många barn som räddats eller skyddats av denna dom? Noll. - När Abbe kom till världen – DN.SE
– Fint exempel på alternativ familjebildning. Det skulle vara himla intressant att vara en fluga på väggen när till exempel Jimmie Åkesson och Björn Söder läser den här artikeln. Eller valfri KD-representant i Riksdagen. Jag gissar att pappers-DN har betydligt fler bilder. - Att ta godis från främlingar « Same Same But Different
– Mycket läsvärt om PR-byråer, bloggare och ett klantigt försök att köpa sig något som borde förtjänas. Min gissning är att PR-byrån i fråga har mest erfarenhet av blgogar längre ner i ”långa svansen”, som blir glada att någon uppmärksammar dem och tänkte att ”det här funkar ju”. - Så hanterar jag mailmonstret (GTD mail) | jardenberg unedited
– Smart av Jocke om hur han håller sin inbox nere på 0.
När Facebook blockerade mig för pornografiskt innehåll
En av mina operativa arbetsuppgifter är att sköta Björn Borgs internationella Facebook-sida. Det är lärorikt och intressant ur många aspekter, kanske främst för att det är en av få kanaler där vi direkt kan prata med konsumenterna utan filter som återförsäljare och distributörer.
En av våra plattformar kallas för ”Swedish Exports”. I korthet går det ut på att våra fans kan ta foton på sig själva för att visa sin personlighet i Björn Borg-underkläder, och har då chansen att vinna priser varje månad. En av sakerna jag är extra nöjd med är att vi istället för att använda våra imagebilder med professionella modeller, som denna:
… istället använder veckans Swedish Export, som vi korar varje måndag, som profilbild. Här är några exempel på foton vi använt:
Dessa fotografier modereras så klart. Det är förvånansvärt få pornografiska eller olämpliga fotografier som skickas in, och totalt sett under mitt år på Björn Borg har jag nekat en handfull fotografier. Veckans vinnande bidrag tycker jag är lekfullt och vågat. Väldigt lite ”porr” och väldigt mycket ”glimten i ögat”. Ska jag jämföra med underklädesreklam generellt så är denna väldigt lite ”sex”. Det mest pornografiska är att man ser sidan av bägge killarnas skinkor.
Våra fans älskade bilden. Trots 35 000 ”likes” är det sällan vi får så många kommentarer och gillningar på så kort tid som denna bild fick. Facebook däremot, tyckte att den var stötande (läs: pornografisk). Igår kväll fick jag ett meddelande att bilden raderats. Det intressanta är att det var mitt personliga konto som blev blockat tills jag (på två olika ställen, och tre gånger totalt) bockat för en ruta där jag lovar att jag läst Facebooks riktlinjer kring fotografier och lovat att i framtiden inte ladda upp fler ”stötande” fotografier. Dessutom bröts samtliga Facebook Connect-kopplingar jag hittills gjort (bara det i sig är ett stort jobb att återställa).
Det här är pudelns kärna kommer: Facebook gör uppenbarligen helt andra bedömningar än vi kring vad som är ”pornografiskt innehåll”. Det finns inget definierat, och när man är ett varumärke som sysslar med underkläder blir denna gränsdragning väldigt luddig och ibland godtycklig. Vad är ”stötande” här? Liksom andra stora företag (hej Google!) är Facebook en ansiktlös jätte som man aldrig kan prata med. Policies och riktlinjer appliceras utifrån ett knepigt godtycke som många gånger baserar sig i amerikansk mainstreammoral. I det här fallet är Facebook väldigt luddiga kring konsekvenserna om det här skulle upprepas igen. Kommer mitt personliga konto bli permanent blockat? Eller kommer de att radera Björn Borgs Facebooksida, som vi har investerat pengar i på flera sätt? Att i det läget få gehör för ett överklagande känns svårare än att boka en möte med Barack Obama. I det senare fallet vet jag hur jag skulle börja. Jag skulle framför allt få svar på mina förfrågningar. Facebook och Google är omöjliga att få någon riktig kontakt med (och med ”riktig kontakt” menar jag kontakt med personer som kan göra något och inte bara säga ”det är vår policy”). Små varumärken (med små menar jag mindre än Starbucks, NIKE och H&M) har väldigt lite att säga till och och får väldigt lite gehör hos Facebook. Det är något som behöver diskuteras och något som Facebook måste ta tag i.
Ett annat, mer akut problem, är att våra fans riskerade att tro att det var vi som raderat bilden, tillsammans med alla deras kommentarer.
Så här valde jag att lösa situationen. Jag skapade först en Facebook-vänlig version av bilden och gjorde sen en uppdatering med en liten glirling till Facebook:
Relaterat: Konstnären Anders Zorn är censurerad på Facebook. Det är på allvar dags att diskutera den amerikanska kulturimperialismen som vi får på köpet med Facebook och andra (amerikanska) jätteföretag. Tipstack till @anderseriksson