Rädda Barnen, Meter Television och TV3 förstår inte kritiken, att det inte handlar om ändamålet (att de hjälper barn) utan om medlen (att de stjäl en kampanj som är etablerad i HBT-samhället i Sverige och paketerar om den).
Därför startas nu svenska versionen av ”It Gets Better Project”: ”Det Blir Bättre”.
Tanken är att den här kampanjen ska regera sökmotorer och digitala medier, och där behövs din hjälp. Det du kan göra är sprida länken http://www.detblirbattre.se på Facebook, Twitter och i forum. Har du en egen blogg är det värt mycket om du länkar till ”Det Blir Bättre” från den. Ju fler som sprider länken och länkar till Det Blir Bättre, desto fler nås av budskapet.
Vill du bidra med en egen berättelse är det fantastiskt.
Kan du bidra med annat är du välkommen att höra av dig. Sajten är uppslängd på de få timmar jag har haft ledigt, och mycket återstår att göra. Hittar du fel och brister får du gärna påpeka dem. Tanken är att det här projektet ska vara öppet och ägas av HBT-samhället i stort. Min roll ser jag som moderator och sammanfattare.
Rädda Barnen stjäl en kampanj riktad till HBT-ungdomar och uppvisar därmed en taktlöshet och ett förringande av homo-, bisexuella och transpersoner i allmänhet, och HBT-ungdomar i synnerhet.
När jag jobbade som skolinformatör för RFSL och pratade i skolor om att vara ung och homosexuell hände det ofta att vi blev inbjudna i konstiga sammanhang. Som bäst var det ”kärleksveckor” och vårt 90 minuter långa besök fick symbolisera allt det ostraighta, vilket gjorde resten av veckan ”heterosexuell” får man förmoda. Som sämst var det en vecka i slutet av vårterminen när man klämde in allt man ”glömt”. En gång var det jag och en kollega som pratade HBT-frågor, Kriminellas Revansch i Samhället pratade om sin verksamhet och Brandförsvaret pratade om olyckor och bränder. Kontexten var givetvis väldigt märklig och jag funderar fortfarande på vilka signaler som skickades till HBT-ungdomar i dessa skolor: ”Ja, nu ska vi prata rehabilitering av kriminella och sen pratar vi om hur det är att vara homosexuell”. Nu gör TV3 och Rädda barnen teve med med liknande kontext.
En av de värsta sakerna med att vara ung HBT-person är att man oftast är osynlig. Många andra typer av minoritetstillhörighet syns utanpå (vilket inte nödvändigtvis är positivt alla gånger) men just osynligheten är en av sakerna som oftast beskrivs som en av de svåra sakerna. När man väl syns så gör man det ofta i fel perspektiv: man är bögen, fjollan, lebban. I Sverige uppger 60 procent av pojkarna att deras kompisar ofta är negativa till homosexuella. Huruvida någon har begått självmord på grund av det i Sverige finns ingen statistik på. Det man vet är att homosexuella män och kvinnor gör fler självmordsförsök än heterosexuella. I USA har dock under det senaste året sex unga personer tagit livet av sig på grund av omgivningens inställning till deras sexualitet eller könsöverskridande beteende. ”It gets better”, den ideella kampanj som skapades för att hjälpa de unga HBT-personer som vacklar på gränsen där döden ter sig som enda utvägen, den kapas nu av Rädda Barnen och görs klädsamt heterosexuell.
”It Gets Better” grundades av Dan Savage.
Dan Savage (till höger) och hans man Terry (till vänster) grundade ”It Gets Better”
Den fick mycket skjuts tack vare Joel Burns, en lokalpolitiker i Fort Worth, Texas. Hans spontana och rörande tal till ungdomar i hans stad lades upp på Youtube som en del av projektet och fick enorm spridning, förmodligen tack vare just det känslomässiga och nakna tal som är ovanligt för en amerikansk politiker. Har du inte sett det har du chansen nedan:
Nu gör TV3 och Rädda Barnen gemensam sak i att stjäla ”It Gets Better”. De kallar projektet för ”Det blir bättre”. Enligt Meter Television, som producerar programmet, har varken Dan Savage eller någon annan av grundarna av ”It gets better” tillfrågats om det svenska upplägget. Istället säger man sig ha pratat med Joel Burns, men han är varken grundare eller talesman för ”It Gets Better Project”. Det har Joel mig veterligen inte heller utgett sig för att vara. Såvitt jag förstår har varken TV3, Meter Television eller Rädda Barnen lagt någon som helst möda på att göra research kring den kampanj man nu stulit. Man anser inte heller att man gjort fel, då ingen ”äger rättigheterna” till formatet.
Redan från början var jag tveksam till att Rädda Barnen får så stor plats i ett program som baserar sig på idén om HBT-personers lika värde, med tanke på att de inte stödde Sveriges lagstiftning om samkönade pars adoptionsrätt förrän 2008. Det är först sex år efter att Riksdagen röstat igenom den. De hävdar själva, precis som de flesta motståndare mot samkönade pars rätt att adoptera, att de hade barnets bästa i åtanke. På vilket sätt ett adopterat barn som lever med två samkönade föräldrar får det bättre av att inte ha rätt till sin ena förälder som vårdnadshavare har de dock aldrig kunnat förklara.
Det var inte förrän jag läste Johanna Koljonens krönika i DN som jag insåg att svenska ”Det blir bättre” inte handlar om HBT-personers lika värde. Man har valt att sätta sexuell läggning i samma kontext som ”män som slår sina fruar och barn” och ”tvångsomhändertagande”. Rädda Barnen försöker bemöta kritiken genom att säga att HBT-ungdomar inte är de enda utsatta, och att man därför valt att bredda projektet. Istället för att belysa de många sätt som HBT-ungdomar är utsatta på vill man (citat) ”få fler att uppmärksamma brister och orättvisor”. HBT-ungdomars utsatthet är alltså inte tillräcklig viktig fråga i sig.
Rädda Barnens kommunikationsdirektör Nedjma Chaouche anser först att jag och andra som är upprörda över detta monopoliserar ”It Gets Better” …
… för att sedan hävda, underförstått, att man valt att heterofiera ”Det blir bättre” för att ”inte exkludera” (heterosexuella, får man då förmoda). Det här ska alltså förklara varför en HBT-kampanj nu ska handla om misshandlande föräldrar:
TV3 och Meter Television förväntar jag mig ingenting av, jag skulle knappt ha blivit förvånad om de valt att göra ett hyllningsprogram till bögknackare och förklätt det i lite lattjolajban-höhö-grabbhumor. Men Rädda Barnen förvånar mig med den smaklöshet och okänslighet som det här uppvisar.
Det här är som att göra ett teveprogram som heter ”Stockholm Pride” och handlar om ”mångfalden i samhället”, där nio av tio program inte handlar om HBT-frågor, för att inte exkludera alla heterosexuella.
Eller varför inte ett program som heter #jan25 och handlar om barn som far illa på grund av politiker så där i allmänhet, eftersom ett program som bara handlar om egyptiska barn kommer att exkludera alla icke-egyptiska barn.
Jag blir illamående av att se Rädda Barnen utnyttja Joel Burns video som promotionmaterial för en kampanj som exkluderar HBT-ungdomar. Exkluderar därför att så fort man breddar ett ämne så reduceras och urvattnas HBT-perspektivet. Exkluderar för att det faktum att rädda människor har problem med vem man blir kär i, eller vilket kön man anser sig ha, framställs i samma kontext som föräldrar som misshandlar varandra. Exkluderar därför att ni reducerar det obeskrivligt stora utanförskap som homo- och bisexualitet innebär och med en närmast Orwellsk nyspråksvurpa kallar det för ”inklusion”.
Rädda Barnen, TV3 och Meter Television hade lätt kunnat hitta på ett eget namn på kampanjen. Det finns miljarder av ordkombinationer man kan skapa med hjälp av det svenska språket. Här är några förslag på rak arm: ”Det kommer att bli bra”, ”Du kommer att överleva”, ”Jag var utsatt men det gick bra för mig”. Då bortser jag från det märkliga i att säga något av dessa till barn vars föräldrar misshandlar dem, vilket Rädda Barnen i nuvarande tappning gör. Det kanske mest lämpade förslaget jag kom på är ”Det Blir Hetero”. Konnotationen ”bättre” = ”hetero” är som hand i handske för de åsikter som mellan raderna förmedlas av hela denna historia.
Originalsajten ”It Gets Better”
Istället för att hitta på något eget stjäl man det som HBT-personer skapat och drivit. Sedan hävdar man att de som klagar ”monopoliserar ämnet”. Det Rädda Barnen gör är att sparka på någon som länge legat ner och nu är på väg att resa på sig.
Till Jonas Gardell och Peter Jöback, som medverkar i ”Det blir bättre” vill jag säga: grattis, jag hoppas att guldpengarna ni fick för att sälja ut konceptet är värda det. Jag hade tänkt att köra en repris på ”Bär något lila”, men det blir inte en lätt uppgift nu när inspirationen till kampanjen är kapad av heteros.
På ett personligt plan kommer jag aldrig mer att ge pengar till Rädda Barnen. Istället kommer jag att bidra till andra organisationer när jag vill stödja barn och ungdomar. Jag vill också uppmana dig som stödjer Rädda Barnen och bryr dig om HBT-ungdomar att hellre ge pengarna till någon av dessa organisationer (som alla hjälper barn ur olika perspektiv): BRIS Barncancerfonden Min stora dag Plan Sverige
Om du har läst ända hit vill jag be dig om en tjänst: låt inte Rädda Barnen och TV3 komma undan med det här i det tysta. Hjälp mig att sprida det här genom att dela med dig av det på Facebook och Twitter. Rädda Barnen och TV3 kommer inte att backa här, men den här stölden ska inte få ske i tysthet.
Jag blev mest glad över Astrid Lindgren, som är min personliga favorit, hamnade på tjugokronorssedeln och inte på tusenkronorsdito som Bonnie uppenbarligen gärna sett. När använde du en tusenkronorssedel sist? Tjugolappen är betydligt vanligare tusenlappen. 31 december 2010 fanns 86 900 000 tjugokronorssedlar i omlopp, jämfört med 28 565 000 tusenkronorssedlar.
Tittar vi ytterligare på sedlarna så fanns
24 880 000 femtiokronorssedlar (kommer att ha en man, Evert Taube)
94 140 000 hundrakronorssedlar (kommer att ha en kvinna, Greta Garbo)
116 226 000 femhundrakronorssedlar (kommer att ha en kvinna, Birgit Nilsson)
Nu är det svårt att beräkna vad som händer med hundra- och femhundralapparna när en tvåhundralapp introduceras, men med dagens siffror innebär det i runda slängar 297 miljoner sedlar med kvinnor på och 53,4 miljoner med män på. Även om det skulle komma 100 miljoner 200-kronorsedlar, och motsvarande antal tas bort i 100- och 500-kronorsvalörer har männen 153 miljoner sedlar, och kvinnorna 197 miljoner.
Och skulle det vara så att Bonnie ändå inte är nöjd finns alltid 40 000 000 000 000-kronorssedeln:
PS. Pär Ström, om du läser det här så innebär detta inte att män är diskriminerade på de nya sedlarna i Den Verkliga Världen. Det är bara i ditt huvud!
Jag älskar den här videon. Att sätta hatfyllda, homofoba monologer över det livsbejakande fotot och sceneriet i denna video gör homofobin än mer absurd och främmande. ”Untitled 3” av Sigur Rós väver ihop dessa på ett bögiskt sätt. Du kan kombinera vilka två som helst av de tre ingredienserna och det blir bra. Tillsammans blir melankolin nästan så stark att det gör ont.
Macej Zaremba skriver i DN om skolor, skolpersonal och skolpolitik som fallerar. Bland annat ”Så sänkte skolan kravet på läskunnighet” och ”Så vandaliserade kommunen en skola”. Det handlar så vitt jag förstår om bilder av hur det svenska skolväsendet (inte) fungerar i tider när temat ”katederundervisning” skapar höga debattvågor. Jag vet för lite om hur den svenska skolan fungerar idag för att ta ställning till huruvida den är bra eller inte. Det finns säkerligen många anledningar att göra en översyn och förändra. Men där Macej ser sin tid i polsk skola som ett exempel på framgångsrik skola, har jag annorlunda erfarenheter.
Jag är född i Polen. Där bodde jag också fram tills jag var sju år gammal, vilket innebär att jag gick ett och ett halvt år i grundskolan där. Man började skolan när man var sex år gammal i det som kallades för ”nollan”. Första klass var alltså för sjuåringar, ungefär som i Sverige.
Bedömingar, betyg, ordning, reda och katederundervisning var rutin ända från första skoldagen. Inte bara i slutet av terminen – vi hade en liten blå bok i vilken läraren kommunicerade med vårdnadshavarna.
Betygs- och kommunikationshäfte från en polsk skola anno 1984
Vi fick gå i skola i skift. Jag kan varken minnas eller utläsa exakt hur länge vi gick, men morgonskiftet började 07.30 och eftermiddagsskiftet gick på någon gång runt klockan 13. Dagarna för eftermiddagsskiftet slutade någon gång 17.30-18.00. Schemat ändrades från vecka till vecka, mycket av kommunikationen i häftet verkar handla om att lektioner flyttas och schemat ändras.
Schema nedskrivet av mig som sjuåring. Notera den prydliga handstilen och att det är skrivet med bläckpenna. Blyerts fick inte användas.
Det var ordning, reda och motion: på rasten fick vi inte gå ut. Istället fick vi gå runt i en ring inne i skolans entréhall. Vi gick parvis, men prat och skratt var förbjudet. En lärare var utsedd att vaka så att motionen skedde ordningsamt. Jag vet inte hur det var med lagstiftningen kring barnaga i Polen på den tiden, men att bli luggad eller dragen i örat var inte ovanligt för dem som inte skötte sig. Lika stolt som jag blev över hedersfemman nedan, lika förkrossad blev jag den gången jag blev hårt luggad för att jag pratat med en av mina bänkgrannar.
En röd urklippt femma med en krona, beröm för att jag skött mig föredömligt. Läraren satt och handklippte dessa. Jag minns att jag var stolt som en tupp när jag fick den. Texten under är min mamma som ber läraren att jag ska slippa gymnastiken för att jag hade gjort illa foten.
Betyg gavs i ämnena man läste, samt i uppförande. Betygen gavs dels som siffror från 1-5 där 5 var bäst, och dels som omdömen. Sifferbetygen kunde vara många, till exempel fick jag 19 stycken sifferbetyg i ”polska”. Det handlade ett betyg för varje prov, läxförhör och hemarbete. Matematik är det ämne jag minns mest. Dels för att det är det enda ämne som jag kunde jämföra mellan ettan i polen och ettan i Sverige (jag kom hit i februari 1985 och gick således halva ettan här), dels för att kontrasten mellan nivåerna i Polen respektive Sverige var enorm. I Polen började man med förstagradsekvationer redan i ettan. Plus, minus och gångertabellen var bokstavligt talat lekskolenivå. Extra intressant var att vi var tvungna att skriva med bläckpenna i såväl matte som alla andra ämnen. Blyertspennor var förbjudna, då dessa kunde suddas ut. Vi skulle skriva prydligt och rätt redan från början.
Betyg från första klass i Polen. Detta är ett samlat omdöme från läraren. Betyget ovan är "väldigt bra" i samtliga ämnen och "exemplariskt" i uppförande. Jag vet inte vad skalorna var här.Betyg i siffror från första klass i Polen, 1984. Siffrorna anger resultat på prov, läxförhör och hemarbeten i respektive ämne.
Vad fick jag ut av det här? Jag kunde redan läsa och skriva när jag kom till skolan, och kunde således hänga med i tempot. Jag är helt övertygad om att polska skolan som den såg ut på den tiden fostrade individer som redan i sjätte klass slog svenska gymnasielever i ren faktakunskap. Jag är också övertygad om att den fostrade invidider som är sällsynt dåliga på att arbeta i grupp och kreativitet var inte intressant. Det fanns visserligen kreativa ämnen, men det är svårt att vara verkligt kreativ när man är beroende av dikotomin Rätt och Fel. Om Fel inte är något du kan lära dig av, utan något tabu som du inte får göra kommer du aldrig att våga ta ut svängarna. Den skolan skapade individer som satte stor tilltro till auktoriteter och sällan tänkte kritiskt.
Allt det här får följder för självkänslan. Egenvärdet blir direkt kopplat till antal gånger man gjort rätt/fel. Jag är glad att jag hade den mentala kapaciteten att spring i den takt som krävdes och att jag fick börja min skolgång med ett halvår i Polen. Det gav mig ett försprång som jag behöll i princip hela skolgången. Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte haft förmått att lära mig saker i den takt som krävs när man i första klass förväntas stava rätt och skriva prydligt, att läsa förstagradsekvationer och lära sig saker i den takt skolan krävde.
Jag kallar det ”katederskada”; känslan att jag är mindre älskvärd som människa, som infinner sig varje gång jag gör fel. Jag vet att den inte enbart kan skyllas på polska skolan; katolicismens skuldbeläggande uppfostran (söndagsskola med nunnor var snudd på obligatoriskt vid den här tiden också) har sin beskärda del av det, liksom andra faktorer. Jag vet att katederskadan hade blivit än mer påtaglig för varje år i det polska skolväsendet anno 1984.
Jag känner mig inte som ett offer. Jag skulle inte vilja göra något ogjort. Men om jag skulle få barn så skulle jag aldrig någonsin utsätta dem för den skolan jag gick i.
Jag är säker på att det finns många fel på skolan i Sverige idag. Jag tror absolut på att ställa krav på barn och ungdomar och att man kan lära sig väldigt mycket mer som sjuåring än vad svenska sjuåringar gör idag. Men att romantisera ”den andra sidan” är inte lösningen. Man ska vara försiktig med hur mycket styrka man applicerar när man vill slå över en pendel som slagit för långt åt ett håll; det är lätt att man tar i så hårt att man istället hamnar på andra sidan. Ur askan, i elden som det brukar heta.
Min handstil i början av första klass. Det dröjde inte länge innan jag skrev som på fotot med schemat längre upp.
Jag har två anledningar att gilla Paulina Neuding trots att jag aldrig träffat henne: för det första är hon chefredaktör för Magasinet Neo, som är galet bra om man är intresserad av samhälle och är någorlunda liberal.
För det andra är hon en av få personer som förstår den ångest som infinner sig i mig när jag skriver en tweet och stavar fel i den. Eller på något annat sätt gör Fel. Just kopplingen mellan självkänsla och att göra Fel är för mig delvis ett resultat av skolgången, därav ”katederskada” eller ”Tyska Skolan-trauma”. Idag har jag lyckats bearbeta det så pass mycket att ångesten blir hanterbar, men det kommer att dröja något hundratal år till innan jag är helt kvitt det brännande självföraktet varje gång jag inte gör Rätt.
Det finns en annan sida av myntet också, och det är älskvärdheten som infinner sig när jag får högt betyg, en guldstjärna eller något annat som tyder på att jag gjort Rätt. När jag överträffar mina egna förväntningar. Jag blev förvånad hur stark den känslan var när jag här om dagen fick tillbaka resultaten från IELTS-testet jag gjorde i april. Låt mig säga så här: det är inte mitt fel att Sverige är sämst i Skandinavien på engelska.
IELTS är ett internationellt erkänt test på engelskakunskaperna. Det testar tal, hör- och läsförståelse samt skrift. Resultaten kommer tillbaka i form av betyg för respektive del, och ett samlingsbetyg. Skalan är 1-9, där 9 är ”expert user: has fully operational command of the language: appropriate, accurate and fluent with complete understanding” och 1 är ”Non user: essentially has no ability to use the language beyond possibly a few isolated words”. Mitt sammanfattade resultat blev 8.5. Det intressanta är att jag var mer bestört över att få en 7:a i skrift än jag var nöjd med 9:an i tal eller totalen 8.5.
Nå. Nu förstår du lite av min situation, vilket är en förutsättning för att förstå följande konversation. Jag hade på Facebook blivit tipsad av Fredrik, som i sin tur blivit tipsad av Johan Norberg, om remixen av Daft Punks soundtrack till TRON Legacy. Den var så bögiskt bra att jag var tvungen att tipsa om det på twitter. Tyvärr blandade jag ihop Johan Norberg med Johan Ingerö, som jobbar på Magasinet Neo.
Jag gjort en räd på Amazon på hyfsat nyutgivna filmer med bögtema som jag recenserar här på bloggen. Först ut var ”Is it just me?”. Ironiskt nog är den bästa filmen jag sett på riktigt länge inte ett av mina inköp på Amazon, utan en present från David (aka Dexo). Det var länge sen en film berörde mig så. Jag är fortfarande rödgråten trots att jag såg klart den för 45 minuter sen.
”Undertow” är en väldigt vacker historia. Den utspelar sig i en liten peruansk fiskarby, där fiskaren Miguel har en höggravid hustru och en hemlig relation med konstnären Santiago, som i sin tur är besökare i byn.
”Undertow” är en film om kärlek. Om definitionen på manlighet. Om samhällets förväntningar och priset ickestraighta betalar vare sig de lever upp till dem eller bryter mot dem. Det är en film om konsekvenserna av både valen du gör och de du inte gör.
Tyvärr är svenska filmbutiker antitesen till ”välsorterade” när det gäller homofilmer. Varken Ginza eller Cdon.com har ”Undertow”, och ingen av onlinetjänsterna Headweb eller Voddler har den i sitt utbud. Brittiska Amazon har den för dryga 7 GBP exkl. frakt. Jag tycker absolut att du ska stödja filmskaparna och köpa filmen – såna här filmer är sällsynta och bör uppmuntras.
Default-utseendet på den manliga huvudkaraktären i Mass Effect
Bioware, företaget som ligger bakom rollspel som Baldur’s Gate, Mass Effect och Dragon Age är ett av få bolag som har bättrat på sitt track record när det gäller att även tillhandahålla innehåll och karaktär för kvinnliga spelare, samt för manliga icke-straighta spelare. I Mass Effect var storyn till exempel neutralt skriven, så att man kunde spela såväl man som kvinna. Även videosekvenserna renderas med din karaktär, så du alltid får vara huvudpersonen. Du kan också skräddarsy karaktärens utseende, även om jag tycker att John Shepard i standardutseende är helt liggbar och följaktligen spelade med det. Det enda som är lite trist att enda homosexuella relationen man kan ha i både Mass Effect 1 och 2 är just som kvinna. I Dragon Age gick man längre, i första delen var vissa karaktärer bisexuella och både manliga och kvinnliga karaktärer kunde ha sex med bägge kön (man kunde också köpa prostituerade, frågan är dock hur länge till det är lagligt i Sverige). Det kanske inte är ett ”Fable”, men på god väg.
En kärleksscen mellan huvudkaraktären och Zivan, en av följeslagarna, i Dragon Age Origins
I Dragon Age 2 finns tydligen manliga följeslagare som är exklusivt homosexuella. Det retade upp en snubbe så pass mycket att han (tydligen upprepade) gånger postat på Biowares forum och skrivit långa texter om hur Bioware sviker ”the straight male gamer”. Hans argumentation bygger på att majoriteten är heterosexuella och att man inte ska lägga tid på att utveckla saker som bara tillför något för en minoritet. Hur han ställer sig till kvinnliga karaktärer utifrån det här är oklart, då han hävdar att ”the straight male gamer” är 80% av fan-basen för Dragon Age. Notera att Dragon Age 2 (självklart) innehåller heterosexuella romanser (dessa faller dock inte personen i smaken). Det är alltså inte frånvaron av heterosexuella möjligheter som stör personen, utan närvaron av homosexuella diton.
David Gaider, lead writer på Dragon Age och Dragon Age 2, svarar på ett utmärkt sätt. Han avslutar med något som sammanfattar det hela ganska bra: ”And the person who says that the only way to please them is to restrict options for others is, if you ask me, the one who deserves it least. And that’s my opinion, expressed as politely as possible.”
Uppenbarligen har Bioware slagit in på ett spår som de tänker följa. Jag tänkte hur som helst köpa Dragon Age 2 och nu känns det köpet än mer klockrent.
Earth Hour påstås vara en ”miljömanifestation” som ska ”skicka en signal till världens beslutsfattare om att ta klimatfrågan på allvar”. Det ironiska i det hela är att denna miljömanifestation bidrar till större koldioxidutsläpp under en timme än om folk skulle haft lamporna tända.
Varför? För att folk börjar tända stearinljus istället.
90% av ”stearinljus” som säljs är tillverkade av paraffin. Paraffin utvinns av olja, till skillnad från stearin som utvinns ur animaliskt eller vegetabiliskt fett. Ett paraffinljus som brinner i en timme bränner bidrar med ungefär 16 gram koldioxid. En 60 watts glödlampa (vanlig, inte energilampa) bidrar under samma tid med 20 gram koldioxid. Det senare förutsatt att du enbart köper el från kolkraftverk. Köper du från renare energikällor, som vind- vatten- eller kärnkraft, kan ljuset aldrig tävla med lampan.
I Sverige kommer ca 1% av elen från kolkraft. Resten kommer från just renare energikällor.
Dessutom förutsätter det här att man ersätter varje lampa med ett enda ljus, vilket sällan är fallet då det krävs minst 30 paraffinljus för att ge samma ljusstyrka som en 60-wattslampa.
Så fort du börjar tända paraffinljus istället för att tända lampor påverkar du alltså klimatet negativt. Jag har inte hittat siffror för stearinljus, men min gissning är att även stearinljus inte kan tävla mot glödlampor i Sverige.
Här kommer förespråkarna för Earth Hour med en invändning: ”Ja, men det är inte för att spara energi vi gör det här. Vi gör det för att manifestera!”
Att släcka ljusen för att göra makthavarna uppmärksamma på något är ungefär som att stävja gatuvåld genom att starta en Facebookgrupp mot det (det senare är dock perfekt om du vill bli riksdagsrepresentant senare). Bizarro sammanfattar det hela väl i en enda seriestripp:
Earth Hour är lika bra för miljön som en Facebookgrupp är mot en zombieattack
Earth Hour har dock potential. Att byta ut sin 60 watts glödlampa mot en energilampa skulle innebära att en brinntimme producerar 5 gram koldioxid – om du enbart köpte kolkraft. LED-lampor drar än mindre energi och producerar således mindre koldioxid per brinntimme.
Hade jag varit WWF hade jag inte uppmanat folk att bara släcka. Jag hade bett folk att släcka alla vanliga glödlampor och bara ha energilampor tända. Bilderna som visar hur städer släcks ner hade då blivit en indikator på hur många som skaffar energilampor, framför allt från år till år. Det hade också kunnat ge en skjuts åt övergången till LED-lampor (som är mycket bättre än så kallade lågenergilampor som innehåller kvicksilver). För lösningen ligger inte i Tolkienromantikens anti-industriella hållning; att att släcka, stänga ner och gå tillbaks till lägereldarna i grottorna. Lösningen ligger i att bli mer energieffektiva och få klimatsmartare energikällor – och ge mer energi till världens folk.
Först och främst argumenterar Niclas utifrån att det skulle finnas en konflikt mellan att ta ställning/ansvar på riktigt och att tjäna pengar. Den konflikten är fiktiv. Man kan göra både och, ingendera eller bara ena av dem. Det finns flera vägar att gå, och bara där sker per definition ett ställningstagande.
Han missar totalt att IKEA inte bara tar ställning för homosexuella; de svär i kyrkan. Italien är ett katolskt land och har en konservativ syn på familj. Att i ett sånt klimat annonsera med ett homopar och säga (ungefär, översatt från italienska):
”Vi välkomnar alla familjer. Hos oss kommer du att känna dig hemma. Vi vill göra livet enklare för alla, alla familjer, alla par, vem de än är.”
är ett ganska radikalt ställningstagande som öppnar för en massiv proteststorm. (Faktum är att en av Italiens största dagstidningar kallar kampanjen för ”svensk imperialism”)
Han utgår också från att man tjänar mer pengar på att att sticka ut från normen än att följa den. Inte heller det är sant. Vi kan ta sajten Familjeliv.se (som verkar på en av världens mest progressiva marknader, Sverige) som exempel: hade de varit lite edgy hade de sagt att de var ”Sveriges största mötesplats för föräldrar”. Det ställningstagandet skulle vara långt ifrån ”queer”, det skulle på sin höjd vara neutralt. Istället väljer de ett konservativt ställningstagande: ”Sveriges största mötesplats för kvinnor”. Femtiotalet ringde och ville ha sin syn på kvinnorollen tillbaka, men Familjeliv.se är för upptagna att prata med annonsörer för att svara i telefonen.
Faktum är att när man tittar på reklam som på något sätt skildrar homosexuella, och undantar organisationer som jobbar med homosexuella eller företag som exklusivt riktar sig till en homosexuell målgrupp, så utkristalliserar det sig snabbt ett mönster: homosexuella – såväl personer som situationer – är oftast källan till ”the comic relief”. Det finns också få länder i världen där företag kommer undan med uttalad gayreklam som skildrar homosexuella ur ett neutralt eller positivt perspektiv. Ta till exempel Heinz kampanj i Storbritannien, som blev indragen sedan tittare ringt och klagat på att den var stötande. I USA har Disney blivit utsatta för bojkott när de gav samma rättigheter till homosexuellas partners som heterosexuellas länge haft.
Ett av de modigaste varumärkena när det gäller gayreklam, Absolut Vodka, ville inte köra en kontroversiell reklam som stod upp såväl för kvinnors som för homosexuellas rättigheter. Istället blev det Björn Borg som vågade nappa på idén och körde den (nu jobbar jag visserligen för Björn Borg sedan ett år tillbaka, men jag tyckte redan innan att just denna reklamfilm är en av de bästa homoinkluderande reklamfilmerna som någonsin gjorts). Jag vet inte om Absolut tackade nej för att det inte passade deras varumärke, eller för att den helt enkelt är för kontroversiell, men jag lutar åt det senare. Den här hade lett till en proteststorm och bojkotter om den visats på tv i USA. Tittar man på kommentarerna så är det från västländer som de mest hatiska kommer. USA, Polen. Jag har svårt att tro att Italien, ett av Europas mer religiösa länder, har en mer progressiv syn på homosexualitet.
Det är ofta, och i de flesta länder, mycket lättare att göra reklam som driver med homosexualitet, eller där heterosexuella män råkar göra något med homosexuella undertoner för att de älskar, säg, Doritos.
För varje reklam där homosexuella framställs i neutral eller positiv dager, kan jag visa dig tre av samma slag som Doritosfilmen ovan, eller värre. Faktum är att företag kan välja att vara direkt homofoba och tjäna pengar på det, som Cachaça Magníficas reklam från förra veckan:
Om din son är bög så behöver du stark sprit
Min huvudsakliga poäng är denna: företag ska tjäna pengar, annars är de ”non-profit organizations”. Företag kan marknadsföra sig, för att tjäna pengar, på samma sätt som Cachaça Magnífica eller Doritos; genom att driva med homosexuella och främja homofobi. Eller så kan de göra det som IKEA, Ben & Jerry’s, Google och Apple. Att säga att det inte är ett ställningstagande är att leva i en homosexuell bubbla som är väldigt liten och ytterst få förunnad.
