Kategori: Inlägg av privat natur

Ensamma Vargen i Barcelona

Jag läste mycket som barn, och en bokserie jag hade en specifik förkärlek för var böckerna om Ensamma Vargen. De var skrivna som rollspel, med korta kapitel – sällan ängre än något stycke. I slutet på kapitlen fick man välja vad huvudpersonen, som alltså hette Ensamma Vargen, skulle göra härnäst. Ett mycket enkelt rollspel i bokform.

Som en hommage till dessa böcker, som för mig utgjorde bryggan mellan historieberättande i bokform och dito i spelform, där jag fastnade i spel som ”King’s Quest”, ”Monkey Island” och ”Willow”, skriver jag detta inlägg som ett kapitel i en Ensamma Vargen-bok; Du väljer fortsättningen.

Vandrarhemmet jag bodde på var mer ett mycket spartanskt hotell än ett vandrarhem. Mitt dubbelrum-med-eget-badrum var rent, upplyst av ett enda lysrör placerat vid sängen så att det också fick agera sänglämpa. Det innehöll bara det alldra nödvändigaste: ett skrivbord, en garderob och två enkelsängar, bäddade på det kontinentala sättet med ett lakan vikt över en filt vilket fick mig återigen att tänka på att påslakan verkar vara ett relativt okänt koncept utanför norra Europa.

Ingen teve, inget internet och de trådlösa nätverk som omgav hotellet var nedlåsta. Det kändes nästan klosterlikt.

När andra dagens möten var avklarade hade jag en kväll för mig själv. Jag inventerade mina alternativ: gå ut och flanera på stan. Området jag bodde i erbjöd en labirynt av trånga gator där det oturistiga vardagslivet kunde observeras. Eller så kunde jag gå bort till Placa Cataluna och kolla in turiststråket och ta en sväng med tunnelbanan. Jag älskar fungerande kollektivtrafik och försöker alltid att prova kollektivtrafiken i en stad, om tillfälle ges. Jag blev också påmind om att Barcelona, till skillnad från Stockholm, har bastuklubbar. Jag har aldrig varit på en bastuklubb, vilket är den homokulturella allmänbildningens motsvarighet till att tro att man är popkulturellt bevandrad när man aldrig har tittat på TV-shop. Ett sista alternativ var att ta tillfället i akt: utan störningsmoment skulle jag kunna läsa ut ”Generation X” som jag börjat läsa om på flyget hit.

(Det funkar alltså så här: ett inlägg om det alternativ som fått flest röster vid pass imorgon fredag 18.00, kommer att postas senast på lördag)

[poll=10]

(Och här är den önskade fortsättningen)

Andras blogginlägg om , , ,

Jag brukar låtsas (aka En dattande presentation)

Ibland får jag frågan vad det är som är så fantastiskt med mitt jobb. Här är ett exempel:

Vi är ett gäng som befinner oss i varierande stadier av ”ny på jobbet”. Förra veckan träffades vi allihop för första gången, och en av de första punkterna var att presentera oss för varandra. Istället för att köra den gamla vanliga visan som är avklarad på en pisskvart (”Jag är x år gammal och har jobbat med x på företag y”) ägnade vi lite mer än en halv dag åt presentationer av tio personer. Vi fick ett antal förslag på saker som vi kunde berätta om: ”Vad behöver jag för att trivas på jobbet?”, ”Varför jobbar jag på Hyper Island?” och ”Vad triggar mig (både i positiv och negativ bemärkelse)?”

Mina favoriter var ”Vad brukar jag låtsas?” och ”Ett lyckande och ett misslyckande i livet”. Det var också de här som var svårast att svara på.

Ett lyckande i livet var inte lätt därför att jag har så många att välja bland. Vilket ska jag lyfta fram? Jag har fantastiska vänner. Som jag kan berättta allt för. I min bok är det ett enormt lyckande. Jag har bytt bransch radikalt en gång, trots att jag fick gå ner i lön och börja om från scratch, och lyckats jobba upp mig i den branschen. Det är ett lyckande. Jag tog fallskärmshoparcert fast jag hade ångest inför 40 av de 48 elevhopp jag gjorde. Jag tog Bodyjam-licensen trots att jag egentligen var för stel och fyrkantig och kuggades på första utbildningen jag gick. Det ena exemplet efter det andra radades upp i mitt huvudet.

När det gällde misslyckande var det svårt därför att jag inte kom på något. Jag insåg snabbt att det var för att jag satte likhetstecken mellan ”misslyckande” och ”något jag ångrar”. Varje gång jag gjort något som inte blivit helt lyckat har jag lärt mig en ny sak. Varje sak jag gjort har varit ett steg på vägen dit jag är idag, och jag är grymt nöjd med Kan det vara ett misslyckande om det tagit mig till ett fantastiskt ställe?

Vad låtsas jag? Jag låtsas allt för ofta att jag kan, eller att jag vet. Storebror som jag är – som dessutom alltid fått beröm och bekräftelse för mina kunskaper – kan jag vara en jävla besserwisser. Jag jobbar på att hålla tyst, på att inte ha alla svar.

Jag låtsas ibland att jag fixar det, vad ”det” än är, fast jag helst av allt vill krypa ihop i fosterställning och sova tills taggtrådsbollen av ångest är borta från magen. Att ge upp, känna mig besegrad eller erkänna att jag inte fixar något är något av det svåraste jag vet. Just nu jobbar jag på att lära mig att säga ”nej”. Det går ganska bra ibland, och sämre ibland.

Nu vill jag veta vad du lyckats med, vad du misslyckats med och vad du låtsas. Jag dattar Elin, Sandra, Pär, Tätortstimotej-Anna och Henrik.

Andras blogginlägg om , , ,

Clownsex = Skräckporr

Är inte det här bara snäppet under att göra en porrfilm där Freddy Krueger sätter på mrs. Vorhees iklädd full psychomundering? Clowner är läskiga. (Fast det är inte utan att jag blir nyfiken på vad Fred, the wonder chicken, har för roll i filmen)

(Cred till Amo för fyndet)

Andras blogginlägg om , ,

Jag vägrar att vara homosexuell

Jag har länge funderat på det absurda i att klassa sig som homosexuell. Inte för att det är mindre absurt att klassa sig som heterosexuell. Snarare tvärt om. Det är är absurt för att man lider av något slags översexuell/överemotionell störning om man verkligen ser potentiella partners i samtliga individer av ett visst kön. Sett i det här ljuset skulle bisexuella bara vara snäppet över ”jag tar vad som helst bara det har två ben, någorlunda kroppsvarmt och inte alltför drabbat av rigor mortis”.

I förrigår gick jag runt och räknade alla killar jag såg under en timma, och hur många av dessa som hade potential att bli engångsligg, pojkvänner eller någonstans däremellan. Genereröst räknat är det ungefär 15 av 100 som funkade. Nu kanske du tänker ”han är extremkräsen” eller ”alla snygga killar har såklart flytt Karlskrona och bara lämnat kvar de fula”. Jag tror att både min kräsenhet och Karlskronas fuckable vs two bags fugly-ratio är rätt genomsnittliga.

Att peka ut halva befolkningen som potentiella ragg, när majoriteten av dessa är lika ointressanta som vore de tjejer, är … trubbigt. Det är som att använda en slägga för att slå i småspik. Det är en grov lupp för att titta på något finmaskigt och intrikat, ett fack där man kan stoppa folk för att bringa en droppe ordning till det hav av kaos som livet är.

Bara så att det är tydligt: Jag har inte blivit straight. Jag har ännu inte varit i närheten av en fitta (jag har inte ens haft den runt halsen, då jag är kejsarsnittad) och som jag känner för tillfället så kan jag leva i trehundra år utan fittkontakt och dö sjukt onyfiken. Jag tänker inte klassa mig som icke-heterosexuell eller unstraight (även om jag gillar det sistnämnda ordet av andra anledningar). Jag skulle kanske kunna klassa mig som ”sexuellt annorlunda” om jag inte vore ganska vanilla i mitt sexuella utövande.

Ah. Såklart. Nu slog det mig. Jag är Jake-sexuell.

Andras blogginlägg om , , , ,

Harry Jones eller Indiana Potter?

När jag var på Rigoletto i helgen såg jag att de satt upp affischer och promotion-material för nya Indiana Jones-filmen. Fast det verkar som om distributören blandat ihop promotionmaterialet för Indiana Jones och Harry Potter, för ”… och Kristalldödskallens Rike” är inte en undertitel värdig Indiana Jones.

Andras blogginlägg om ,

Jag vann på lotto, men jag tappade kupongen. Är jag en vinnare?

Jag önskar det funnes någon bra översättning för ”bummed out” på svenska. Det är en väldigt precis beskrivning av hur jag känner mig idag.

Planen igår var en lugn kväll. Samla ett gäng, käka och ta ett par drinkar någonstans och sen se en film. ”Någonstans” visade sig vara TGIF, och ”en film” blev Iron Man. Som alltid när Andy och Wille är med, blev det stundtals en jargong som var väldigt ”How I Met Your Mother”. På det hela taget skulle det ha varit en av de där riktigt bra vårkvällarna, mm det inte vore för samtalet med mr P..

Han skulle egentligen ha varit med, men blev tvungen att ställa in. Jag överraskade mig själv med att säga ungefär så här:
”Vet du, jag träffar dig jättegärna, men som det är nu känner jag mig alldeles för på. Och vi känns alldeles för av. Det har snart gått elva månader sen vi träffades, och i år har vi setts två gånger. Jag tycker att det är kul att det händer bra saker i ditt liv, du förtjänar det. Jag fattar att du måste skörda det du sått under en lång tid. Men jag måste parkera bollen hos dig. Som jag sa, jag träffar dig gärna, men du får höra av dig när du har tid på riktigt.”

Wille och Sofia tyckte att jag var bra, tydlig och vänlig samtidigt som jag lämnade dörren öppen för honom. De korade mig till ”vinnare” i det hela. Well, jag antar att man teoretiskt sett kan klassas som ”vinnare” efter att ha fått sju rätt på lotto bara för att se kupongen blåsa iväg i vinden.

Teoretiskt sett kanske jag kan hitta den där kupongen om jag bara har tålamod, men jag tills dess tänker jag fortsätta spela på nya lottorader.

Andras blogginlägg om , ,

Dagens citat (eller: … men är du lakrits får du vara ifred)

Jag skulle inte vilja vara en kyckling hemma hos dig.

– en anonym övervakare, som sett mig lemlästa äta (en hel) grillad kyckling till middag, pratar med mig på chatten.

Det är korrekt: Man ska inte vara grillad kyckling, en Ben & Jerry’s-förpackning eller Jake Gyllenhaal hemma hos mig, för då blir man uppäten.

Andras blogginlägg om , ,

PRESSRELEASE: Facebook-grupp stoppar barnamord

Barnamorden har minskat drastiskt sedan Facebookgruppen ”Bevara oss från barnamördare” skapades. Gruppen är 91 aktivister stark, och dessas engagemang i samhället har alltså bidragit till en minskning. Sedan gruppen bildades har inga barn mördats i Sverige. Ännu en framgång för medborgaraktivism på Facebook!

Grundaren av ”Bevara oss från barnamördare” vill rikta ett stort tack till inspiratören och medborgaraktivisten Anton Abele. Han visade att Facebook kan göra en skillnad: enligt ett uttalande av Anton Abele i Svenska Dagbladet, har våldet minskat med 7 procent sedan han satte igång med Facebookgruppen ”Bevara oss från gatuvåldet”. Framgången för ”Bevara oss från barnamördare” är alltså ännu större, då inga barnamord skett sedan gruppen bildades.

Nätverket BoBaM (Bevara oss från Barnamördare) söker fortfarande aktivister och gråterskor. Kanske finns där också ansvarstagande, inkännande företag som vill sponsra kampen mot barnamord på samma sätt som Nikon sponsrar Anton Abeles initiativ?

För mer information, vänligen besök vår sida på Facebook.

Andra bloggares inlägg om , , , , , ,