Being Micke Kazarnowicz

När det pratas om elit i sociala medier blir jag alltid skeptisk. Så även igår, när jag läste Anna Nilssons ”Varför elitdebatten fortfarande behövs”. Jag avfärdade och började i huvudet snickra på ett blogginlägg som tog strid för poängen om att inte finns någon ”elit”. Sen började jag titta runt i mina cirklar och plötsligt såg jag lite av det Anna beskrev.

Det handlar om #flickjox, ett internskämt som blev spritt utanför den internkrets där det var roligt. Anna Raftsjö har gjort en liten Storify av delar av  diskussionen.

Det som är olyckligt med stundens hetta blandat med 140 tecken är att det lämnar mycket utrymme för tolkningar, framför allt om man som jag har en tendens att vara raljant. Mina tweets blev tolkade som att jag ville peka ut en syndabock, eller att jag höll upphovspersonerna för skämtet ansvariga. Det är jag uppriktigt ledsen för, det har aldrig varit min mening.

Problemet är inte #flickjox, i alla fall inte ursprungligen. Problemet uppstod när skämtet började leva ett eget liv i publika forum (som Twitter ändå är), kombinerat med att det var just ett internskämt och därmed pratades om av människor som har klout inom området det skämtas om, kombinerat med att folk utanför den interna kretsen började utveckla skämtet till att handla lite mer om att folk inte fattade att #flickjox inte var på allvar. Bara det att direkta frågor om #flickjox bemöttes av tystnad eller undvikande svar är ett tecken på att något är konstigt.

Det handlar om kontext och olyckliga kombinationer.

Att säga exakt när skämtet gick från att vara roligt till att bli elakt är som att säga exakt när en trådstump blir ett snöre eller som att specificera exakt hur många snöflingor som krävs innan det blir en snöboll. När jag läser Nikkes förklaring kring #flickjox så ser jag den varma internhumorn i det. Jag ser den gemensamma storytellingen, det är som en kul pjäs som utspelas inför en införstådd publik. Jag ser också att om det här vore det enda jag visste om #flickjox, så skulle jag vara en av de mest militanta försvararna av skämtet (och här blir jag än mer fascinerad av @jockes ödmjuka hållning där han försöker förstå, jag hade snarare avfärdat och tyckt att kritiken var ytterst fånig). Men det är inte det #flickjox jag såg i mitt flöde.

Det jag såg i mitt flöde var storytelling som börjat utspelas inför en publik som inte förstod skämtet, och där det blev en poäng just att folk inte förstod. Istället för att förklara när folk ställde frågor bemötte man dem med tystnad. Kanske var det för som en revanschlusta, att man själv gått på skämtet och ville att andra också skulle göra det. Kanske var det för att man inte ville vara den tråkiga typen som förstör skämtet genom att avslöja det. Kort sagt: istället för att handla om metahumor började det handla om exklusion.

Det hela var en drift med hur inbjudningar till Google+ funkar. En viktig poäng i det här fallet är att Google+ skapat en osäkerhet i sociala medier sedan lansering. Jag har full förståelse för att de och andra liknande tjänster väljer att bjuda in personer med klout¹ först, av många anledningar. Jag ser också att det i sig skapar en viss separation i nätverken: de som har tillgång och de som inte har. Ofta är det samma personer som får först, också av anledningar som jag ser som uppenbara och självklara. Det gör delvis att systemet reproducerar sig självt: idag är information värdefull – att ha klout och få tidig tillgång till information ger mer klout och än mer tillgång till information.

Det skapar också en känsla av utanförskap hos dem som inte har tillgång. Ansvaret för den känslan ligger helt och hållet hos dem som har den. Men om man skapar den i någon annan med ett skämt så håller jag i alla fall skämtaren delvis ansvarig. Det är det #flickjox jag såg. Det hade genomgått en crowdsourcad transformation och blivit något mystiskt som ingen ville berätta om. Samtidigt pratade skaparna av internskämtet vidare (återigen – ingen skugga på dem, de hade inte sett transformationen, de spelade fortfarande pjäsen inför en införstådd publik) och gav skämtet liv och klout. Det är här det blev ett ”vi” och ”ni”. Det är här elitismen började synas för mig: ”Om ni inte fattar så tänker inte vi förklara”

Sen kan man argumentera ”du ska inte tro allt du läser och hör på internet” och ”bli mer kritisk”. Det är för mig hål i huvudet att höra de argumenten från folk som varit med och drivit #flickjox framåt – det är som att säga ”du ska inte tro på allt jag säger, för ibland kommer jag att medvetet ljuga”.

Det #flickjox jag såg bestod av personer med tung klout inom sociala medier i en pjäs med många andra hangarounds. En pjäs som handlade om något nytt och stort – och viktigt med tanke på att det pratades så mycket att det blev ett trending topic (och därmed nådde ytterligare en större publik). Det fanns sedan tidigare en osäkerhet hos alla som ännu inte fått tillgång till Google+. Publiken, som bestod av många av ”de som inte har” fick (inga) svar från hangarounds, som gjort en egen tolkning av manus och poäng. En tolkning där publikens osäkerhet kring huruvida det var på riktigt var en viktig del av pjäsen och storytellingen. Jag kan tycka att man måste kunna skratta åt sig själv, men jag tycker att det är lite magstarkt att skämta med personers osäkerhet och sen kräva att de ska skratta åt skämtet de inte förstod från början.

Återigen – jag tycker inte att någon direkt skugga faller över upphovspersonerna. Jag är inte heller intresserad av att peka ut någon/några syndabockar. Jag ser vilka olyckliga omständigheter som ledde till det här. Jag ser att ingen (eller väldigt få) hade intentionen att vara elaka, men resultatet blev ändå ett ganska elakt skämt. Det som är intressant är att de flesta som reagerade negativt inte tillhör dem som har mest klout. Bara det i sig säger en del.

Jag är mest glad över att jag inte hängde på #flickjox, för det hade kostat mig mycket förtroende bland mina följare, och det är något jag jobbat hårt på att bygga upp.

Relaterat är även Mia Ankawalls analys om mekanismen bakom reaktionerna och Davids sammanfattning. Se även @jockes videoursäkt. Även Malin Crona har tankar kring #flickjox

¹ Klout är namnet på en tjänst, klout.com, som enligt sina egna kriterier mäter en persons inflytande i sociala medier. Namnet kommer från ”clout” som betyder just ”(politiskt) inflytande” på engelska. Jag gillar stavningen med k eftersom den känns svenskare.