iZettle, så funkar den

iZettle och iPhone

Jag har lekt runt lite med min iZettle och jag gillar upplevelsen. Med den förvandlas min iPhone till ett kassasystem med kvittohantering. Att som privatperson sälja saker på Blocket eller en loppmarknad och kunna acceptera kort är fantastiskt. Jag lade ut pengar för biobiljetter för mina vänner, och kunde via iZettle få pengar från dem utan att de behövde gå på bankomaten. Det går betydligt snabbare att betala med iZettle över 3G-nätet, än med många kortterminaler.

Med det sagt så skulle jag inte säga att iZettle är till för vem som helst, i alla fall inte dongeln. Som privatperson kommer man förmodligen inte bära runt på dongeln hela tiden, så när kompisarna ska betala tillbaka 140:- som jag lagt ut för biobiljetter så kommer jag förmodligen köra med enbart appen och mata in kortnummret. Till skillnad från amerikanska Square är iZettles avgift densamma såväl med som utan kortläsare. Jag gissar att många, till skillnad från mig, inte kommer att tycka att det är värt 1:50 + 2,75% att få in pengarna på kontot istället för att få dem som kontanter. I fallet 140:- hade det alltså kostat mig 5:35 kronor.

Det är främst när jag som privatperson säljer saker till främlingar, till exempel på loppmarknader eller på Blocket som dongeln kommer väl till pass. För småföretagare har iZettle en självklar nytta, framför allt om man till exempel bara bedriver verksamhet vissa tider på året eller bara under helger och hanterar mindre summor.

Här kommer en genomgång av ett köp i form av screenshots:

screenshot från iZettles iPhone-app
Så fort jag startar appen på min iPhone är det denna skärm som visas. Jag gillar verkligen pedagogiken i att en bild på säljaren visas. Bilden kommer från Facebook då jag kopplade mitt iZettlekonto med mitt Facebook-dito, men jag kan byta ut den mot vilken bild jag vill på iZettles sajt. Till exempel till en logotyp om jag är hade registrerat mitt företag. Har jag inte i iZettle-enheten kan jag välja att fylla i kortnummer manuellt.
screenshot från iZettles iPhone-app
Jag fyller i summan som ska betalas och skriver en beskrivning av det som säljs. Jag kan också välja att ta ett foto på varan, som i så fall bifogas i kvittot. Köparen kan sen själv stoppa in sitt kort och trycka på "Pay" uppe i hörnet. iZettle känner automatiskt igen kortet (kort som fungerar just nu är Visa, Mastercard och Maestro)
screenshot från iZettles iPhone-app
När köparen klickat på "Pay" kopplar appen upp sig, verifierar och slutför köpet.
screenshot från iZettles iPhone-app
Efter en liten stund kommer "purchase approved" upp (om köpet blev godkänt). Köparen uppmanas att ta ut sitt kort ur läsaren.
screenshot från iZettles iPhone-app
När köparen tagit ut sitt kort växlar appen automatiskt till signatur. Köpet signeras med ett finger på skärmen. iZettle använder signatur eftersom kod inte tillåts av branschen på enheter som iPhone och iPad.
screenshot från iZettles iPhone-app
Sista steget är att köparen kan välja att få ett kvitto mailat till sig, och fyller i så fall i sin e-postadress.
kvitto från iZettle via mail
Så här ser mailet med kvittot ut. Det har en länk så jag kan få upp ett kvitto med ännu mer information
kvitto från iZettle
Följer jag länken i det mailade kvittot får jag ett mer detaljerat kvitto än jag någonsin tidigare fått. Utöver det uppenbara, belopp och textbeskrivning av vad jag köpt får jag också foto på varan, signaturen på köpet, säljarens bild och en karta över var köpet skedde.

 

En titt bakom kulisserna, några screenshots från iZettles webbplats när man är inloggad som användare:

iZettle på webben
På webben kan jag se alla transaktioner, när nästa utbetalning till mitt konto kommer ske och hur mycket jag får efter iZettles avgifter. (Under testfasen utgår inga avgifter, därför är summan jag får ut samma som summan som betalats in.)
iZettle bakom kulisserna
Jag kan klicka mig in på saker jag sålt och få upp kvittot. Intressant är att köparens adress är hemlig för mig (vilket är bra ur integritetssynpunkt, köparen lämnar sin adress för att få ett kvitto, inte för att jag ska kunna skicka nyhetsbrev till henom). Jag har dock valet att skicka om kvittot till köparen, vilket är utmärkt. Här kan jag också se att det är förberett för moms, ifall jag skulle sälja som företagare.
screenshot från iZettles iPhone-app
Jag kan också se historik över mottagna betalningar direkt i appen (uppenbarligen köpte en av mina kompisar "bajs" av mig)

 

Jag gillar att betalningsprocessen är designad så att jag som säljare först fyller i belopp, beskrivning av vad betalningen avser och eventuellt lägger till foto innan köparen tar över och slutför processen. På det sättet behöver jag som säljare aldrig röra kortet, köparen stoppar själv in det och drar ut det.

Alla som testat den blev dock lite förvånade över att det inte kom något slags verifikationstillfälle från det att man stoppat in kortet och klickat på ”pay” tills dess att köpet var klart. Jag tror att en summeringsskärm, med en tydlig ”godkänn”-knapp skulle göra det hela tydligare för köparen. En annan sak som vore intressant är en indikator på hur många steg processen har. ”Purchase approved”-skärmen kan ses som avslut på köpet, men det finns egentligen två steg till. ”Step x of y” med en fin indikator vore trevligt.

En sak jag direkt tänkte på var vilken skön storytelling kvittot kunde bjuda på: att få foto och namn på personen som betjänade mig, till exempel. Det förutsätter dock att iZettle har stöd för olika profiler i samma företagskonto, vilket jag hoppas att de gör. Om jag som restaurangägare normalt har fyra servitörer skulle jag kunna skippa kassadisk och ha sittplatser där istället, och låta varje servitör ha en iPod Touch med en iZettle: effektivisering av både tid och yta. Lägg till ett ordersystem i iPoden, så att ordern åker direkt in i köket så har man effektiviserat bort ytterligare dyr utrustning.

Som det är nu kommer iZettle ge ut dongeln gratis. Baserat på min erfarenhet med appen så skulle jag inte göra så om jag vore dem, då dongeln kommer att vara oanvänd i många fall när det gäller privatpersoner. Istället skulle jag sälja den för en summa, säg 250:-, som användaren sen fick räkna av från avgifterna första året. På det sättet kan de som vill ha en dongel, men inte använder den, få en men stå för kostnaden själva. De som använder den får den gratis i slutändan.

Något att se fram emot är också att iZettle kommer att släppa API, som gör att andra kommer att kunna utveckla applikationer som bygger på iZettle-data. En konkret sådan vore till exempel automatisk export av verifikationer från iZettle in i ekonomiprogram. Till en början kommer man kunna exportera data i Excel och CSV-format för att underlätta för bokföring och annan administration.

EDIT: Jesper Mårtenson kom med en relevant kommentar, att det borde följa med en stylus-penna som man kan signera med på skärmen, eftersom det är väldigt otympligt att signera med pekfingret (dessutom blir signaturen en helt annan med finger än med penna). En annan fråga som ställdes är: vad händer om köparen betalar med ett stulet/upphittat kort? Jag har ställt den till iZettle och återkommer med svaret.

Lars Thomsen föreslår att man ska kunna lägga till flera rader beskrivning ifall man säljer flera saker, typ ”Vara X 100 kr, Vara Y 50 kr”, vilket jag helt håller med om.

Denna genomgång finns även på engelska. Relaterat: Johan Hedbergs tankar om sitt test av iZettle

Ett enklare kontantlöst liv

De tio dagarna utan kontanter är till ända. Idag är sista dagen. (Det är bara tidig morgon här i Kalifornien, så tekniskt har jag hela sista dagen framför mig.)

Det är inte svårt att leva utan kontanter i Sverige (eller Los Angeles, för den delen). På sin höjd småirriterande, och det skulle kunna bli mer friktionsfritt. Under de här tio dagarna har jag sett ett gäng punkter som skulle göra livet enklare för oss som aldrig har cash:

  • Möjlighet att få kvitton elektroniskt när jag betalar med kortet – en av anledningarna till att jag inte ids med kontanter är att de tar plats. Med kort räcker ett tunt fodral där jag har Visa-kortet, körkortet och SL-kortet. Om jag ska samla på alla kvitton försvinner hela den här vinsten. Papperskvitton tappas bort, bleknar, slits. Elektroniska är för evigt.
  • Enklare småsummehantering – en av anledningarna till att vissa önskar kontanter framför kort är att kort tar lite längre tid i hanteringen. De nya korten med chip har informationen krypterad, vilket är bra ur säkerhetssynpunkt. Problemet är att vissa terminaler är lite långsamma på dekrypteringen, vilket gör att det skulle gått snabbare att läsa magnetremsan. Lägg till momentet ”slå in kod” eller ”skriv under” och det kan ta längre tid. Ta bort all verifikation på köp under, säg, 100 kronor på samma sätt som 7-eleven och Starbucks i Los Angeles gör. Inför biometrisk verifikation istället för kod för köp över 100:-
  • Luffartecken för kontantlösa – Jag skulle älska om Visa tryckte upp klistermärken med luffartecken som man kunde sätta upp på dörrposter till ställen för att berätta för kommande kontantlösa vilket bemötande de kan räkna med.
  • Integrera ID-kort i Visa-kortet – Jag kan få ett ID-kort utfärdat av min bank. Jag kan få ett Visa-kort utfärdat av min bank. Det bästa vore om dessa två integrerades i ett. Det skulle bli svårare att utnyttja någon annans kort, och plötsligt skulle man klara sig med ett kort mindre.

Det liksom inte bonuspoäng och fringisar som billigare hyrbil som är det intressanta. Det är enkelheten.

Andras blogginlägg om , , ,

Korthantering, LA style

Jag har döpt The GPS Lady till Cynosura.

Det bästa med Cynosura att hon är grymt lösningsorienterad. Istället för att bli sur när jag missar en avfart eller högersväng så konstaterar hon torrt ”Recalculating” och ger mig den nya rutten. Jag hade inte tänkt ta en GPS från början. Förmodligen hade det kostat mig två-tre timmars extra bilkörning per dag i Los Angeles.

Saker som har förändrats sedan jag senast var här: det är lättare att äta hälsosamt. Igår, när jag trött, groggy och jetlaggad behövde middag på kvällen var ”Jerry’s Diner” det enda alternativet som inte krävde bil. Eftersom jag riskerade att somna bakom ratten var bilen inte ett alternativ. Alltså: en diner i en bowlinghall. Jag såg framför mig friterad ost med gräddsås och knaperstekt bacon, och andra varianter av friterad mat. Jag hade inte räknat med att de skulle ha grillat kycklingbröst med salsa, avocado och ångade grönsaker. (”Low fat”-alternativet på Virgin Atlantic var förresten stekt kycklingbröst utan sås eller kryddning, med ångkokta grönsaker. Low-fat, no-taste.)

Att klara sig utan kontanter i Los Angeles är inte svårare än i Stockholm, med undantag för dricks som inte betalas i samband med en nota. Jag var lite orolig för parkering, eftersom de fortfarande har gammaldags myntmatade, individuella parkeringsmätare på många ställen. Det var dock inga större problem: jag hittade en parkering som tog betalt med kort, och på ett fiffigt sätt. Jag noterade bara vilket nummer min parkeringsruta hade, matade in numret i parkeringsautomaten, drog mitt kort och behövde sedan inte gå tillbaka till bilen med en biljett. Nästan som att använda kortet som parkeringsbiljett.

7-Eleven tog kort utan att ta signatur, kod eller legitimation. Det gjorde Starbucks också. Andra ställen tog både leg och signatur (möjligen för att jag svarat ”No, I don’t live in the States” på frågan ”Would you like a membership card?”). Jag gillar enkelheten i Starbucks- och 7-eleven-fallet, men jag gissar att kortutgivarna och bankerna inte är lika nöjda.

Dagens roligaste: lyckokakan jag fick på den japanska lunchrestaurangen sa ”You will travel far and wide”. Nu är det dags att släpa mig ner till hotellgymmet för att inte somna. Min kroppsklocka envisas med att klockan är strax efter fyra på morgonen, men hon är i själva verket bara drygt sju på kvällen.

Andras blogginlägg om , , ,

Korthistorier

Ovan: mitt livs första parkeringsbiljett. Betalad med kort, såklart.

Nu när jag inte ens behöver mynt för att kunna parkera, började jag fundera på vad jag kan och inte kan betala med kort, och på vilka problem kortbetalare i Sverige egentligen stöter på. Mina läkarbesök betalar jag med kort. Alla mina körkortskotstnader är betalade med kort (well, utom avgifterna till Vägverket). Om man är lagd åt det hållet kan kollekten betalas med kort (i ett monster till möbel, kallad kollektomat) och till och med sex kan köpas med kort i (lagliga) bordeller i Las Vegas.

Så vad är problemet?

Jag sökte runt på nätet. Förutom många historier om småbutiker, frisörer och pizzerior som inte tar kort – och det senare kan vara ett nog så stort problem en bakissöndag när närmaste bankomat är stängd – så är det bara köp av bil som verkar vara knepigt; Varken kort eller kontanter är välkomna, postväxel är istället det vanligaste betalningsmedlet.

På den (göteborgs-)humoristiska sidan kan vi konstatera att fotografer inte tar kort, i alla fall inte på fotomässan i Nacka Strand 2007.

En ännu roligare historia hittade jag på ett nätforum:

”Min flickvän har precis fått VISA kort och efter dragit kortet så har står det ”VISA KORT”, alltså att man har just ett VISA. Men hon höll fram kortet och visade kassören.. hon trodde att hon skulle visa kortet helt enkelt och detta har tydligen gjort flera gången innan jag sa åt henne.”

Sen hittade jag det jag sökte efter. Det mest pikanta av alla historier om ställen som inte tar emot kort:

Nordea utfärdar Visa-kort, och ett av försäljningsargumenten är kortet kan användas på 24 miljoner inköpsställen över hela världen. Nordeas egna kontor räknas uppenbarligen inte dit.

Andras blogginlägg om , , ,

Dame Edna was here

Jag väntar på en kompis, och slank in på ett café på Odengatan för att maila lite. I kassan möts jag av denna skylt:

Jag tänkte börja argumentera, men så hörde jag att en kille försökte växla på vilket tjejen i kassan svarade ”Vi får inte öppna kassan” och förstod att det inte var någon idé. Så jag köpte en te och en läsk, signerade kvittot på 61 kronor med ”XOXO Dame Edna” och funderade på att rista in det här luffartecknet i deras dörrpost:

Andras blogginlägg om , , ,

Kontantlös i Stockholm – den verkliga utmaningen

Bor man i en storstad i Sverige är det en utmaning i sig att hitta utmaningar i att leva kontantlöst. Jag har nästintill aldrig kontanter på mig, och enda gången det ställt till problem för mig det sista halvåret (fritt ur minnet) är

Kiropraktorbesöket. Det här faller lite i gråzonen mellan att köpa något från ett företaget och att köpa något från en privatperson. I det senare fallet måste man ha kontanter eller möjligen köra banköverföring. Här skulle jag vilja se en möjlig lösning för att använda mitt Visa-kort för att betala de där 300:- för grejen jag köper från nån random person på blocket.se, eller för all del kunna låna ut en hundring till min kompis utan att behöva göra en banköverföring eller (ännu värre) gå till bankonomaten.

Toalettbesök i Gallerian. Det som irriterar mig här är mängden jobb jag behöver lägga ner för att betala struntsumman 5:- för att få pinka. Att plocka ut 100 spänn ur bankomaten för och sedan växla hundringen till sedlar och mynt kräver att jag är sprickfärdig av kissnödighet. Plus att jag sen har den värsta formen av kontanter i fickan: mynt. Att NK tar ut fem spänn för ett toalettbesök i toaletten högst upp i varuhuset är ännu värre. NK försöker hålla sig borta från billighetsstämpeln, och inget säger ”billigt” som att ta ut 5 spänn för ett toalettbesök. Till och med Ryan Air som tar betalt för allt hade ”nu inför vi toalettavgift” som ett aprilskämt.

Inträdet på klubbar. Jag tänker främst på Lino och G, men jag gissar att det gäller de flesta ställen med inträde. Det här irriterar mig varje gång. Jag kan betala med kort på stället, men inte i dörren.

Garderobsavgifter. Senast Det här är också en fjuttig summa och ett typexempel på när man sätter sin egen bekvämlighet som företagare framför service till gästerna. Baka in den här struntsumman i inträdet istället.

Det här är egentligen inga problem. Utmaningen med att leva kontantlöst är snarare motståndet jag får utstå när jag ska betala en mindre summa med kort. I vissa fall kommer motståndet indirekt i form av skyltar som önskar kontanter (och då är ändå en lunch inte en struntsumma), i andra fall i form av djupa suckar och sura miner när jag räcker fram kortet. En annan variant är en extra avgift när jag betalar med kort om summan understiger ett visst belopp.

Vilket förresten påminner mig om något än mer bisarrt: vissa nätbutiker tar ett påslag när jag betalar med kort – som om det skulle finnas ett alternativ. CDON.com gör det för sina ”downloads”, Virgin Atlantic tar en summa för kortbetalningar och likaså gör Flygstolen.se. Att få betala för att få betala är möjligen rimligt om man kommer med en ovanlig valuta, typ zimbawesiska dollar, inte när man använder ett av västvärldens vanligaste betalningsmedel som dessutom är valutaoberoende.

För i tiden använde sig luffarna av tecken (”luffartecken”) som ristades in på dörrposter och staket för att berätta för nästkommande luffare om eventuella faror som hundar, om vilka som bor i huset och vilket mottagande man kan förvänta sig.

Här är en konkret idé till Visas PR-folk: ge ut klisterlappar med ett modernt kortbetalarspråk, som kan klistras på dörrposterna och dörrarna till caféer, tobaksbutiker och andra etablissemang så att jag kan berätta för nästkommande kortbetalare om vilket mottagande hen kan förvänta sig när hen ska betala sin 12-kronorskaffe eller 15-kronors chokladkaka med kort. Ett märke för ”inga problem med kortbetalningar” ett för ”kortbetalningar funkar, men personalen blir grinig” och ett för ”kontantlösa göre sig icke besvär”.

Det skulle göra mitt liv som kortbetalare enklare och lite roligare.

Andras blogginlägg om , , , ,