En stor anledning till att jag har ett mobilabonnemang med data när jag är i USA (tipset hur du skaffar ett kontantabonnemang med data finns här) är att jag med iPhones kart-app alltid vet var jag är, hur jag hittar dit jag ska och dessutom kan hitta företag, butiker och restauranger antingen via namn, ämnesområdet eller nyckelord. Det är ett utmärkt komplement till appar/tjänster som Yelp (bara tillgänglig i USA).
Här är ett exempel: jag söker på ”asian” i kartvyn där jag befinner mig. Jag får upp en massa företag och platser runt omkring mig. Dessutom får jag upp restauranger som serverar sushi utan att de har ordet ”asian” i varken beskrivningen eller i namnet. Jag kan söka på ämnesområden som ”hardware” eller ”wine”.
Sökning efter "asian" i iPhones kart-app
En annan intressant sak som jag aldrig förut sett är att det också finns sponsrade länkar i kartsökningen. Det är så klart briljant att kunna köpa vissa sökord när folk söker via kartor. Har du ett café som säljer gelato på somrarna är det smart att kunna bli hittad på ”gelato” och inte bara ”kaffe” eller ”café”.
Här är sökningen för ”apple store” här i Cleveland.
Jag har lekt runt lite med min iZettle och jag gillar upplevelsen. Med den förvandlas min iPhone till ett kassasystem med kvittohantering. Att som privatperson sälja saker på Blocket eller en loppmarknad och kunna acceptera kort är fantastiskt. Jag lade ut pengar för biobiljetter för mina vänner, och kunde via iZettle få pengar från dem utan att de behövde gå på bankomaten. Det går betydligt snabbare att betala med iZettle över 3G-nätet, än med många kortterminaler.
Med det sagt så skulle jag inte säga att iZettle är till för vem som helst, i alla fall inte dongeln. Som privatperson kommer man förmodligen inte bära runt på dongeln hela tiden, så när kompisarna ska betala tillbaka 140:- som jag lagt ut för biobiljetter så kommer jag förmodligen köra med enbart appen och mata in kortnummret. Till skillnad från amerikanska Square är iZettles avgift densamma såväl med som utan kortläsare. Jag gissar att många, till skillnad från mig, inte kommer att tycka att det är värt 1:50 + 2,75% att få in pengarna på kontot istället för att få dem som kontanter. I fallet 140:- hade det alltså kostat mig 5:35 kronor.
Det är främst när jag som privatperson säljer saker till främlingar, till exempel på loppmarknader eller på Blocket som dongeln kommer väl till pass. För småföretagare har iZettle en självklar nytta, framför allt om man till exempel bara bedriver verksamhet vissa tider på året eller bara under helger och hanterar mindre summor.
Här kommer en genomgång av ett köp i form av screenshots:
Så fort jag startar appen på min iPhone är det denna skärm som visas. Jag gillar verkligen pedagogiken i att en bild på säljaren visas. Bilden kommer från Facebook då jag kopplade mitt iZettlekonto med mitt Facebook-dito, men jag kan byta ut den mot vilken bild jag vill på iZettles sajt. Till exempel till en logotyp om jag är hade registrerat mitt företag. Har jag inte i iZettle-enheten kan jag välja att fylla i kortnummer manuellt.Jag fyller i summan som ska betalas och skriver en beskrivning av det som säljs. Jag kan också välja att ta ett foto på varan, som i så fall bifogas i kvittot. Köparen kan sen själv stoppa in sitt kort och trycka på "Pay" uppe i hörnet. iZettle känner automatiskt igen kortet (kort som fungerar just nu är Visa, Mastercard och Maestro)När köparen klickat på "Pay" kopplar appen upp sig, verifierar och slutför köpet.Efter en liten stund kommer "purchase approved" upp (om köpet blev godkänt). Köparen uppmanas att ta ut sitt kort ur läsaren.När köparen tagit ut sitt kort växlar appen automatiskt till signatur. Köpet signeras med ett finger på skärmen. iZettle använder signatur eftersom kod inte tillåts av branschen på enheter som iPhone och iPad.Sista steget är att köparen kan välja att få ett kvitto mailat till sig, och fyller i så fall i sin e-postadress.Så här ser mailet med kvittot ut. Det har en länk så jag kan få upp ett kvitto med ännu mer informationFöljer jag länken i det mailade kvittot får jag ett mer detaljerat kvitto än jag någonsin tidigare fått. Utöver det uppenbara, belopp och textbeskrivning av vad jag köpt får jag också foto på varan, signaturen på köpet, säljarens bild och en karta över var köpet skedde.
En titt bakom kulisserna, några screenshots från iZettles webbplats när man är inloggad som användare:
På webben kan jag se alla transaktioner, när nästa utbetalning till mitt konto kommer ske och hur mycket jag får efter iZettles avgifter. (Under testfasen utgår inga avgifter, därför är summan jag får ut samma som summan som betalats in.)Jag kan klicka mig in på saker jag sålt och få upp kvittot. Intressant är att köparens adress är hemlig för mig (vilket är bra ur integritetssynpunkt, köparen lämnar sin adress för att få ett kvitto, inte för att jag ska kunna skicka nyhetsbrev till henom). Jag har dock valet att skicka om kvittot till köparen, vilket är utmärkt. Här kan jag också se att det är förberett för moms, ifall jag skulle sälja som företagare.Jag kan också se historik över mottagna betalningar direkt i appen (uppenbarligen köpte en av mina kompisar "bajs" av mig)
Jag gillar att betalningsprocessen är designad så att jag som säljare först fyller i belopp, beskrivning av vad betalningen avser och eventuellt lägger till foto innan köparen tar över och slutför processen. På det sättet behöver jag som säljare aldrig röra kortet, köparen stoppar själv in det och drar ut det.
Alla som testat den blev dock lite förvånade över att det inte kom något slags verifikationstillfälle från det att man stoppat in kortet och klickat på ”pay” tills dess att köpet var klart. Jag tror att en summeringsskärm, med en tydlig ”godkänn”-knapp skulle göra det hela tydligare för köparen. En annan sak som vore intressant är en indikator på hur många steg processen har. ”Purchase approved”-skärmen kan ses som avslut på köpet, men det finns egentligen två steg till. ”Step x of y” med en fin indikator vore trevligt.
En sak jag direkt tänkte på var vilken skön storytelling kvittot kunde bjuda på: att få foto och namn på personen som betjänade mig, till exempel. Det förutsätter dock att iZettle har stöd för olika profiler i samma företagskonto, vilket jag hoppas att de gör. Om jag som restaurangägare normalt har fyra servitörer skulle jag kunna skippa kassadisk och ha sittplatser där istället, och låta varje servitör ha en iPod Touch med en iZettle: effektivisering av både tid och yta. Lägg till ett ordersystem i iPoden, så att ordern åker direkt in i köket så har man effektiviserat bort ytterligare dyr utrustning.
Som det är nu kommer iZettle ge ut dongeln gratis. Baserat på min erfarenhet med appen så skulle jag inte göra så om jag vore dem, då dongeln kommer att vara oanvänd i många fall när det gäller privatpersoner. Istället skulle jag sälja den för en summa, säg 250:-, som användaren sen fick räkna av från avgifterna första året. På det sättet kan de som vill ha en dongel, men inte använder den, få en men stå för kostnaden själva. De som använder den får den gratis i slutändan.
Något att se fram emot är också att iZettle kommer att släppa API, som gör att andra kommer att kunna utveckla applikationer som bygger på iZettle-data. En konkret sådan vore till exempel automatisk export av verifikationer från iZettle in i ekonomiprogram. Till en början kommer man kunna exportera data i Excel och CSV-format för att underlätta för bokföring och annan administration.
EDIT: Jesper Mårtenson kom med en relevant kommentar, att det borde följa med en stylus-penna som man kan signera med på skärmen, eftersom det är väldigt otympligt att signera med pekfingret (dessutom blir signaturen en helt annan med finger än med penna). En annan fråga som ställdes är: vad händer om köparen betalar med ett stulet/upphittat kort? Jag har ställt den till iZettle och återkommer med svaret.
Lars Thomsen föreslår att man ska kunna lägga till flera rader beskrivning ifall man säljer flera saker, typ ”Vara X 100 kr, Vara Y 50 kr”, vilket jag helt håller med om.
Vad: Ben the Bodyguard, iPhone-app
Binärrecension: 0
Splash-screen från Ben the Bodyguard
När jag för länge sen såg sajten som annonserade att Ben the Bodyguard skulle komma som app blev jag kär. Sajten är briljant, den integrerar design, storytelling och interaktionsdesign på ett sätt som jag bara kan lyfta på hatten för. Jag hoppades att det fanns lika mycket substans i appen som i tänket kring sajten.
Mina förväntningar kom kraftigt på skam.
Faktum är att jag aldrig ångrat ett köp på iTunes lika mycket som just den här appen. 38 kronor kostar den, men till och med 7 hade känts som en besvikelse med tanke på hur sällan jag kommer att använda den. Kanske säger det mer om mina förväntningar på vilka problem Ben the Bodyguard skulle lösa, men för mig är appen mest ett exempel på när man lägger för mycket tid på design och för lite på genomtänkta funktioner.
Screenshot från Ben the Bodyguard
Första problemet med Ben the Bodyguard är att det är en egen app med mycket lite integration i telefonen. Det är en överdesignad app där du kan lagra lösenord, foton, anteckningar och kontakter. Den häftigaste funktionen är att du kan importera och exportera foton från ditt vanliga fotoalbum. I övrigt är den mest irriterande, det första man måste göra är stänga av ljudet från den trötta deckarröst som stup i kvarten pratar ur appen.
Det stora problemet med iPhone smarttelefoner och surfplattor är att man är inloggad i en massa appar. Facebook-appen, Twitter-appen, Foursquare-appen, Instagram-appen och så vidare. Jag hade hoppats att Ben the Bodyguard gjorde något åt just det problemet, inte försåg mig med ett serietecknat valv där jag kan lagra kontakter till älskare/älskarinnor och nakenfoton på dem.
Till och med om man har behov av att lagra vissa foton krypterat så tror jag att det finns bättre appar än Ben the Bodyguard för det.
UPPDATERAT 2012-03-26 Nu går det att få 3G-data i USA via AT&T!
Du behöver 1 GoPhone-abonnemang, en iPhone (funkar fint på 4 enligt källor, och min 4S funkar utmärkt) och wifi vid aktiveringen, för att fixa inställningarna.
Gör så här:
Gå in i en AT&T-butik. Be att få köpa enbart ”a GoPhone kit” utan telefon. Säg inte att det ska vara till en iPhone, då kommer du bara att få en massa argument om att det inte fungerar. Jag fick frågan och sa att jag hade en Android-telefon hemma som jag tänkte använda. Du kan inte få ett micro-SIM, så du kommer att behöva klippa till SIM-kortet för hand.
Det finns fyra alternativ:
fritt med 10 cent/minut i samtalskostnad och 20 cent per sms, kostnaden dras från en förköpt pott
2 USD per dag du använder (ringer/sms:ar), fria samtal och sms den dagen. Kostnaden dras från en förköpt pott
25 USD för 250 fria minuter, fria sms. Gäller i 30 dagar.
50 USD för obegänsat med samtal och fria sms i 30 dagar.
Du måste lägga till ett datapaket . Det bästa är 25 USD för 500 MB data.
Jag valde alternativ 2) så för 50 USD (eller drygt 57 med skatt i New York) fick jag 250 minuter, fria sms och 500 MB data.
Jag åkte hem, stängde av ”cellular data” under inställningar, klippte till kortet och stoppade in det i telefonen.
Via wifi surfade jag sedan till unlockit.co.nz/unlockit/ i Safari på min iPhone. Där valde jag att ändra inställningarna till USA – AT&T och installera profilen som sajten gav mig.
Jag gick in och satte på ”cellular data” och voila: fungerande 3G på kontantkort.
Använder du det här rekommenderar jag starkt att du Flattrar originalkällan (jag var den första som Flattrade det inlägget trots att det är 10 månader gammalt) och/eller ger en liten slant till upphovspersonen bakom Unlockit (kan göras genom att surfa från en desktop till sajten). ᔥ
Gamla tipset (funkar fortfarande om du inte vill testa AT&T)
Det är fortfarande T-Mobile som gäller, men nu heter deras kontantabonnemang ”S70 Loose Activation Kit”. Det finns med 0.5 GB data och 2 GB data. Det senare kostar 70 USD (76.21 inkl. skatter), det förra är 20 USD billigare. I bägge ingår ”unlimited calls and text messages”.
Det lustiga är att jag var inne på T-Mobilebutiken på 700-nånting Broadway och möttes där av ”yeah, we don’t have that anymore” när jag frågade om det gamla abonnemanget. När jag frågade om något liknande så sa hon att det inte fanns något såvida jag inte var student och hade ett studentvisa. Jag gick nedslagen därifrån och tänkte att jag var utlämnad till wifi på Starbucks, men bestämde mig för att ge en annan T-Mobilebutik en chans eftersom samma sak hände förra gången.
I nästa butik var tjejen extremt hjälpsam, sa att det jag ville ha inte fanns men det fanns ett liknande (det jag skaffade). Kontentan: lita inte på någon i butikerna i USA. Ser de lite trötta och ointresserade ut så är chansen stor att de inte vet. Inte ens om de är ”manager”.
UPPDATERING:
Det går att köpa kit även hos Radio Shack, se kommentaren från Magnus Svedberg nedan.
Har du ett kort som köpts för mindre än tre månader (90 dagar sedan) och inte har några pengar (de 70 dollar du fyller på gäller i 30 dagar) kan du fylla på det via telefonen med hjälp av ett kreditkort. På det sättet kan du ha tillgång till nät direkt när du kliver av planet. Det är också ett bra sätt att återanvända kort och slippa jaga rätt på T-Mobile/Radio Shack-butiker.
Stoppa in SIM-kortet.
Ring upp nummer *233
Följ instruktionerna. Du behöver ett kredit/betalkort (både siffrorna, giltighetsdatum och cvc-kod). Du behöver också veta vad faktureringsadressen för kortet är, och telefonnumret som kortet är registrerat på (det vill säga ditt nummer hemma i Sverige, inte det amerikanska nummer du ska fylla på). Jag fick slå in mitt telefonnummer två gånger, första gången påstod den att numret inte var detsamma som kortföretaget hade. Andra gången fungerade det. För dig som vill behålla ditt amerikanska nummer är tipset att fylla på kortet inom tre månader från sista påfyllning även om du inte är i USA (kan göras via T-Mobiles sajt)
Jag är kund hos Binero. De bjöd mig på första året för att jag skulle testa dem när jag var missnöjd med Loopia. Binero levererade i 11 månader, sen började strulet även hos dem. I dagsläget rekommenderar jag dig som letar att välja något annat. De kan inte leverera till sina existerande kunder.
Det är oftast inte långa stunder som saker ligger nere. 15 minuter här, 20 minuter där. Men många bäckar små … Jag började använda Pingdom för att övervaka min webb, eftersom min tillit till Binero nötts ner. Så här ser rapporten ut för perioden 2 december – 24 januari:
I snitt kan alltså sajten ligga nere 5 minuter varje dag. Idag låg den nere 20 minuter under prime time.
Numera kan jag Bineros rutin för när en tjänst går ner: ”vi ber om ursäkt för det inträffade”. Problemet är att ursäkter i längden blir tomma. Helt frankt så ger jag inte ett ruttet lingon för hur ledsna ni är, Binero. Jag är i ett stadie där jag vill se löften. De kommer, men de är tomma: ”vi ska över till ett bättre system i vår”. Närmare specifikation vill man inte ge. Hade det inte varit så mycket jobb inblandat i att flytta en webb så hade jag tagit den och flyttat. Jag pröjsar gärna mer än vad Binero tar, jag är inte intresserad av lågpris utan av kvalitet.
Jag minns att Binero under SSWC bjöd på kaffe. Jag älskade den gesten, och den får mig att minnas hur mycket jag gillade er under de första 11 månaderna. Jag har också hört att ni inte tror på PR, ni ska jobba hårdare istället sades det, men uppenbarligen jobbar ni inte hårt nog. Vid det här laget måste ni ta till just PR. PR som i ”vårda relationen med era kunder”. Era tekniker och twittrande personal har inget förtroende kvar. För gammal vänskaps skull ger jag er ett råd om hur ni ska hantera den här soppan:
1. Ge alla existerande kunder ett löfte om åtgärder med tidsplan.
2. Se till att varje nedtid hädanefter får konsekvenser för ledningen. Ett tips är att snegla på Tele2; deras chefer vågade satsa ett bad med kläderna på om deras trådlösa internet gick ner. Just nu skulle jag faktiskt vara mindre arg om jag såg en film på hur era högsta chefer får bada isvak med kostymera på för de 20 minuter min sajt låg nere när jag skulle jobba med den.
3. Se till att varje brutet löfte får allvarliga konsekvenser. Om ni inte vågar satsa på att ni kommer hålla era löften, varför ska då någon annan tro på er?
Nu väntar jag mig en reaktion från er som visar att ni har förstått.
Om du som läser det här jobbar på ett annat webbhotell som stödjer wordpress-bloggar: är ni intresserade av en ny kund som ofta får frågor om var man ska lägga sin webb och var man ska köpa sin domän så är ni välkomna att kontakta mig: antingen @kazarnowicz på Twitter eller kazarnowicz snabel-a gmail.com. Hinner ni ge mig ett löfte jag tror på innan Binero reagerar så är jag er.
En av de aspekter jag mest tycker om med det nya paradigm som ”sociala medier” innebär är att mördande reklam och oärlighet inte längre fungerar lika bra som för 10 år sedan. Så gott som alla har tillgång till de digitala kanalerna, och om företagen har större budgetar och möjlighet att sprida sitt budskap bredare så har privatpersoner en viktigare sak: förtroende hos sina vänner. En rekommendation från vänner är mer värd än det mesta ett företag kan hitta på.
Det gör att man inte längre kan sälja en produkt som är medelmåttig och låtsas som om den är i världsklass.
Mobiloperatören Tre är intressant ur det här perspektivet: jag skulle vilja påstå att deras sätt att använda sin Facebook-sida är bland de bästa jag sett hos svenska företag. Framför allt är det inställningen hos Erik Hörnfeldt: jag har sett honom hantera allt ifrån riktigt ilska, orättvist behandlade kunder till personliga påhopp på ett konstruktivt sätt. Av de mer kända PR-personerna är Erik, tillsammans med Brit Stakston och Niclas Strandh de jag uppfattar som mest kompetenta på ”sociala medier”.
Utifrån min erfarenhet är Tre:s kundtjänst bättre på Facebook än den man når via telefon. Vilket är en tillgång, men också ett problem för organisationen. Tre är dock inte ensamma, alla ”gamla” organisationer står inför utmaningen att integrera och få en föreståelse för ”sociala medier” i hela organisationen istället för hos enstaka individer.
Med det sagt är sociala medier dock ett större problem än tillgång för Tre. Anledningen? Deras produkt är undermålig.
Gör man en sökning på ”tre täckning” hos Google får man, i en grov indelning, två kategorier träffar:
– tidningar/magasin som kör ”täckningstester” och ger Tre (tillsammans med Telia) utmärkt betyg
– foruminlägg och bloggposter från privatpersoner som upplever en dålig täckning med Tre
Jag upplever själv att Tre har undermålig täckning i Stockholmsområdet med såväl iPhone 3GS som iPhone 4. Jag blev nyfiken på det här: är det ett problem med iPhone, eller med Tre? Hur kan de få så höga betyg i tidningars tester? Jag gjorde ett eget empiriskt test. Det testet visar att problemet ligger i kombinationen iPhone/Tre. Det är troligt att även andra märken och modeller av mobiltelefoner har samma problem hos Tre. Kort version av problemet: Tre har inget 2G-nät att falla tillbaka på, vilket alla andra operatörer har, vilket också ger dem en bättre täckning inomhus.
Mördande osann reklam
Det här är Tre:s dilemma: de är medvetna om att deras nät är det sämsta valet för storstadsbor med iPhone, ändå väljer de att sälja den med argumentet att ”iPhone 4 är bäst med 3”. Med tanke på den gigantiska efterfrågan iPhone 4 genererade har jag förståelse för beslutet, framför allt i en säljorganisation driven av kvartalsresultat. Kunderna köper och är till en början lyckliga när deras efterlängtade iPhone 4 dyker upp. När nyhetens behag har lagt sig blir de istället missnöjda och sitter då fast i 18- eller 24-månaderskontrakt. Det resulterar i ett sänkt varumärke, badwill och inlägg i forum, bloggar och sociala nätverk om hur dålig täckning Tre har. Det kan inte ens den mest sociala medier-kompetenta kommunikationschef rätta till.
Det här problemet är inte lättlöst. Det är ett strukturproblem i organisationen som nu kommer till ytan: man säljer en sak och marknadsför en annan (brist på självinsikt). Den transparens som sociala medier tvingar fram drar ner byxorna på organisationen. Vi kommer att få se fler exempel på det i framtiden. Inte minst för att det finns många organisationer som behandlar ”sociala medier” med strutsmetoden, eller med en symbolisk ”social media manager”. Mitt bästa tips till organisationer som vill förändra: skicka medarbetare och chefer på någon typ av utbildning. Förändring kräver insikt. Ett tips: Hyper Island anordnar så kallade ”Master Classes” som är en bra början (disclaimer: jag har jobbat på Hyper Island, som projektledare för långtidsutbildningarna och jag har föreläst på några Master Classes).
I helgen var det Sweden Social Web Camp, en icke-konferens om sociala medier. En av sessionerna handlade om huruvida man har ett ansvar för den dialog man startar som organisation/varumärke i sociala medier. Diskussionen var vansinnigt intressant (tack, Martin för att du initierade den) och konsensus var att ja, det har man.
SJ har lyckats bygga upp en hel del ”street-cred” i sociala medier tack vare sin (lyckade) närvaro på Twitter. De lyckades också rasera en stor del av det för två veckor sedan, både hos mig och hos andra. Då var jag ändå inte på något sätt påverkad av deras misstag, däremot är deras inställning ett tecken på att de trots allt inte förstår.
Svårigheten med att jobba med konversation i det sociala molnet är att man inte bara behöver ha koll på etikett och tonläge, man behöver också ha koll på verktygen och kontinuerligt hänga med i de nya funktionerna som introduceras. Annars kan det gå tokigt, vilket SJ har fått erfara.
Deras kundtjänst har funnits på Twitter i snart ett år. Under den här tiden har de utvecklats. Till exempel lärde de sig ganska snabbt att inte svara med statistik över hur punktliga de är när någon klagade på att tåget var försenat. Det hjälper inte mig att veta att SJ har x procents punktlighet när just mitt tåg är sent, och just då känns ett sånt svar mest som en örfil.
SJ har med jämna mellanrum kört retweet-tävlingar på Twitter. De skriver ett meddelande, och de första som retweetar det vinner. Bland annat kunde man på det sättet vinna en barnbok om tåg. Det fungerade uppenbarligen fint, eftersom man upprepade det här om veckan.
Här börjar SJ:s problem. Twitter, liksom de flesta andra tjänster i det sociala molnet, vidareutvecklas ständigt. Nya funktioner introduceras, och tredjepartsverktyg hänger inte alltid med. SJ använder ett tredjepartsverktyg för att twittra: CoTweet, som underlättar när många personer ska twittra från samma konto.
SJ korade bland annat Peter och Rasmus som vinnare. Både Peter och Rasmus gjorde retweeten manuellt, vilket gör att de och inte @sj_ab står som avsändare. Notera Twitters egen tidsstämpel. Peter retweetade SJ kl. 11.02
Raz och Jacob var snabbare. De använde Twitters egen retweet-funktion, som bara kräver två klick. Här står också @sj_ab som avsändare. Notera även här tidsstämpeln.Uppdatering: som @filip (om du inte följer honom och är intresserad av användargränssnitt, språk och fyndigheter är han en guldgruva) påpekar är det originaltweetens tidsstämpel som syns nedan. Ordningen kan dock ses i en skärmdump av sökningen på Twitter, som Jacob förtydligat.
Jacob RT:ade SJ 11.00Raz RT:ade SJ 11.00
Här är det tydligt, till och med Twitter egen tidsstämpel Twitters eget sökgränssnitt visar att Raz och Jacob var snabbare. De vann dock inte, eftersom SJ inte var medvetna att ”RT” idag kan göras på två olika sätt – och att deras verktyg CoTweet inte visar retweets som gjorts på det sätt Raz och Jacob använde.
Här är första misslyckandet.
Andra misslyckandet är värre, eftersom det bygger på det första. SJ skyller fadäsen på tekniken i allmänhet och CoTweet i synnerhet. För alla som jobbar med kundtjänst är det förmodligen skämskuddepinsamt att läsa konversationen som följer mellan Raz och SJ.
Även jag gav mig in, eftersom det för mig var självklart att det var SJ:s egen kompetens som brustit, och inget annat. SJ gav mig samma svar. När jag några dagar senare följde upp och frågade Raz om han hört något om kompensation från SJ fick jag ett DM från SJ:
DM från SJ där de återigen skyller på tekniken
De ber om ursäkt för att tekniken strulade. Sedan slutar SJ följa mig, vilket är en intressant markering från deras sida.
Så vad skulle SJ gjort? Får man inte misslyckas i sociala medier? Jodå. Det handlar om hur man hanterar det. SJ hade bara fem biljetter till Sonicsphere, vinnarna var utsedda och man kunde inte gärna ta tillbaka dem. Så här hade jag skött det:
Först hade jag skickat ut en tweet:
”Förlåt. Vi inser att en brist i vår kunskap om twitter gjort att vi korat fel vinnare. Vi ska försöka kompensera er som drabbats.”
Det hade inte varit rättvist att ta biljetterna ifrån de korade vinnarna, lika lite som det är rättvist att skylla på tekniken i det här fallet. Men egentligen handlar det inte om biljetterna. Det handlar om att göra rätt för sig. Därför hade jag skickat ett presentkort på en tågresa till de fyra personer som faktiskt varit snabbast.
Vad säger du? Hur hade du hanterat historien? Tycker du att SJ har gjort rätt?
Jag är förvånad över hur många som fortfarande, 2010, samlar in e-postadresser bara för att de kan. De tänker uppenbarligen inte på att det oftast är ineffektivt och i vissa fall kontraproduktivt.
Gratis nybörjarguide till billigt flyg http://bit.ly/c20DuQ RT:a gärna!
Länken leder till ett blogginlägg där du ombeds lämna din e-postadress så kommer guiden (en PDF-fil) att skickas till dig. Att samla in e-postadresser utan vidare förklaring luktar spamfälla lång väg, vilket jag också påpekade för personen bakom twitterkontot. Förklaringen var att man också fick ett nyhetsbrev (som nästan ingen någonsin avprenumererat från) på köpet. Det framgick ingenstans (dock är sidan nu uppdaterad så att det framgår). Om vi bortser från det korkade i att använda PDF:er på webben, det snåla i att inte erbjuda en direktlänk till PDF:en i fråga och det naiva i att be ett nätverk av personer att RT:a något som man inte kan avgöra värdet på återstår det korkade i att samla in e-postadresser bara för att.
Exempel 2: Elaine Bergqvist och kommunikation
Elaine Bergqvists nyhetsbrev
Här om dagen fick jag e-post från Elaine Bergqvist om hennes nya sajt i samarbete med reklambyrån Soft. Det utskicket skickades till min privata e-postadress, utan någon vidare förklaring till varför jag fått det. Jag kan mycket väl tänka mig att jag någon gång skrivit upp mig nåstonstans, men det gjorde mig inte mindre irriterad över reklamutskicket. Jag är nämligen säker på att jag inte uttryckligen bett om att få nyhetsbrev från varken Soft eller Elaine Bergqvist. Däremot kan jag säkert ha missat att bocka av någon ruta när jag registrerat mig för något annat. (Att Soft sedan har ett system där webbversionen av nyhetsbrevet har adressen http://www.soft.se/softspam/newsletter/view.php är ett exempel på ogenomtänkt URL-strategi. Spam vill väl ingen seriös leverantör av e-postutskick förknippas med?).
Exempel 3: SJ och ljudboken
Tredje exemplet på samma sak är SJ och ljudboken. Inför midsommar har SJ en goodwillkampanj: de ger bort Mordet på Orientexpressen som ljudbok. Ett smart drag: många åker någonstans över midsommar och en ljudbok är ett utmärkt tidsfördriv. Alla, oavsett om de är kunder eller inte, kommer att tänka på SJ när de lyssnar på boken. Dels finns en naturlig koppling då orientexpressen är ett tåg, dels tror jag att man gör en positiv koppling till SJ under lyssnandet, eftersom man fått boken från dem. Problemet är att man för att få boken måste godkänna användarvillkoren. För att godkänna dem måste man också gå med på att få ett nyhetsbrev.
Konstiga villkor från SJ
Om du vill samla in e-postadresser, ha en sida/en ruta på sin sida där du tydligt ger användaren möjlighet att lämna sin e-postadress för att få uppdateringar från dig. Du kommer att få in färre e-postadresser än SJ och Budgetresande i exemplen ovan, men de du får in kommer på riktigt vara intresserade av att få ditt nyhetsbrev. De kommer inte att känna sig irriterade över att du skickar nyhetsbrev till dem, eller undra varför du mailar dem och hur du fick deras e-postadress.
Omvänt, om du gör som i exemplen ovan så använder du samma princip som spammare. Det enda som skiljer dig är att du med ganska småaktiga metoder fått användarens godkännande, vilket säger att du agerar på rätt sida om lagen. Etiskt däremot är du inget annat än en spammare.
Det jag skulle ha gjort om jag vore Budgetresande är att lägga ut informationen på min blogg. Det är vad sociala medier handlar om: generositet och att dela med sig utan att ställa krav på förhand. Om jag vore SJ hade jag haft en separat checkruta, obockad som standard, för nyhetsbrev så att användarna kunde välja att bara ladda hem boken utan att få spam på köpet. Om du ska ge bort något, ge antingen bort det som en bonus till dina befintliga prenumeranter, eller ge bort det till alla. En köpt e-postadress är inte värd något, även om du köpt den av ägaren.
I Elaine Bergqvists fall hade jag valt att skriva varför personerna jag skickar nyhetsbrevet till får det. (Och dessutom valt en reklambyrå som, 2010, inte gör sajter helt i Flash. Är Soft Farfars spöke, måntro?)
Ibland gör företag saker mycket svårare för sig själva – och sina kunder – än nödvändigt.
Idag får Taxi Stockholm vara exempel: de skickade ut en tweet om nyheten att en friåkare som snyltat på deras namn åker på miljonskadestånd.
Taxi Stockholms tweet med länk till DN via Facebook
Länken, som är förkortad med tjänsten Bit.ly, leder till Taxi Stockholms facebook-sida, där de postat länken till DN:s artikel. Facebook-sidan innehåller ingen mer information, inga kommentarer och tillför alltså inget mervärde. Det blir bara ett extra steg för mig som användare att ta mig förbi. Jag blir smått irriterad.
Jag vet inte om det är en önskan om att framstå som väldigt inne på sociala medier, eller om det är okunskap om teknik och/eller användarvänlighet, eller om det är något annat. I en konversation motsvaras det här att någon tipsar om en nyhet i tidningen och säger att den ligger i köket. När jag väl är i köket, finns där en lapp som säger ”Tidningen finns inte här, den finns i hallen”.
Dagens tips är alltså: länka direkt utan att använda mellansteg. Framför allt på Twitter, i kombination med URL-förkortare.
