marknadsföring – Being Micke Kazarnowicz

Ett problem för mobiloperatören Tre (och de flesta andra organisationer)

En av de aspekter jag mest tycker om med det nya paradigm som ”sociala medier” innebär är att mördande reklam och oärlighet inte längre fungerar lika bra som för 10 år sedan. Så gott som alla har tillgång till de digitala kanalerna, och om företagen har större budgetar och möjlighet att sprida sitt budskap bredare så har privatpersoner en viktigare sak: förtroende hos sina vänner. En rekommendation från vänner är mer värd än det mesta ett företag kan hitta på.

Det gör att man inte längre kan sälja en produkt som är medelmåttig och låtsas som om den är i världsklass.

Mobiloperatören Tre är intressant ur det här perspektivet: jag skulle vilja påstå att deras sätt att använda sin Facebook-sida är bland de bästa jag sett hos svenska företag. Framför allt är det inställningen hos Erik Hörnfeldt: jag har sett honom hantera allt ifrån riktigt ilska, orättvist behandlade kunder till personliga påhopp på ett konstruktivt sätt. Av de mer kända PR-personerna är Erik, tillsammans med Brit Stakston och Niclas Strandh de jag uppfattar som mest kompetenta på ”sociala medier”.

Utifrån min erfarenhet är Tre:s kundtjänst bättre på Facebook än den man når via telefon. Vilket är en tillgång, men också ett problem för organisationen. Tre är dock inte ensamma, alla ”gamla” organisationer står inför utmaningen att integrera och få en föreståelse för ”sociala medier” i hela organisationen istället för hos enstaka individer.

Med det sagt är sociala medier dock ett större problem än tillgång för Tre. Anledningen? Deras produkt är undermålig.

Gör man en sökning på ”tre täckning” hos Google får man, i en grov indelning, två kategorier träffar:
– tidningar/magasin som kör ”täckningstester” och ger Tre (tillsammans med Telia) utmärkt betyg
– foruminlägg och bloggposter från privatpersoner som upplever en dålig täckning med Tre

Jag upplever själv att Tre har undermålig täckning i Stockholmsområdet med såväl iPhone 3GS som iPhone 4. Jag blev nyfiken på det här: är det ett problem med iPhone, eller med Tre? Hur kan de få så höga betyg i tidningars tester? Jag gjorde ett eget empiriskt test. Det testet visar att problemet ligger i kombinationen iPhone/Tre. Det är troligt att även andra märken och modeller av mobiltelefoner har samma problem hos Tre. Kort version av problemet: Tre har inget 2G-nät att falla tillbaka på, vilket alla andra operatörer har, vilket också ger dem en bättre täckning inomhus.

Det här är Tre:s dilemma: de är medvetna om att deras nät är det sämsta valet för storstadsbor med iPhone, ändå väljer de att sälja den med argumentet att ”iPhone 4 är bäst med 3”. Med tanke på den gigantiska efterfrågan iPhone 4 genererade har jag förståelse för beslutet, framför allt i en säljorganisation driven av kvartalsresultat. Kunderna köper och är till en början lyckliga när deras efterlängtade iPhone 4 dyker upp. När nyhetens behag har lagt sig blir de istället missnöjda och sitter då fast i 18- eller 24-månaderskontrakt. Det resulterar i ett sänkt varumärke, badwill och inlägg i forum, bloggar och sociala nätverk om hur dålig täckning Tre har. Det kan inte ens den mest sociala medier-kompetenta kommunikationschef rätta till.

Det här problemet är inte lättlöst. Det är ett strukturproblem i organisationen som nu kommer till ytan: man säljer en sak och marknadsför en annan (brist på självinsikt). Den transparens som sociala medier tvingar fram drar ner byxorna på organisationen. Vi kommer att få se fler exempel på det i framtiden. Inte minst för att det finns många organisationer som behandlar ”sociala medier” med strutsmetoden, eller med en symbolisk ”social media manager”. Mitt bästa tips till organisationer som vill förändra: skicka medarbetare och chefer på någon typ av utbildning. Förändring kräver insikt. Ett tips: Hyper Island anordnar så kallade ”Master Classes” som är en bra början (disclaimer: jag har jobbat på Hyper Island, som projektledare för långtidsutbildningarna och jag har föreläst på några Master Classes).

Absolut Vodka pushar till Facebook istället för sin egen sajt

Simon Sundén tipsade om något intressant, nämligen att Absolut Vodka överger sitt domännamn och pushar istället för sin Facebook-sida i sina printannonser. Domännamnet som en del i det digitala varumärkesbyggandet har i det nya landskapet reducerats till en kloss snarare än ett fundament.

Adressen som annonser pushar för är facebook.com/absolut

Det är också ett dilemma för många, hur får man personer att ta digitala länkar från analoga sammanhang och sen följa dem? Smartphones har minskat tröskeln, men den finns fortfarande där. I väntan på att förstärkt verklighet blir just verklighet finns olika strategier. Att registrera en ny domän för alla ändamål är ett sätt. Ett annat är att använda sig av URL-förkortningstjänster, som Nepa och SF gör på lapparna som finns vid godisdiskarna på Filmstaden Sergel:

Notera webbadressen, som är en URL-förkortare och inte ett eget domännamn

Fördelarna är flera: enklare – du behöver inte registrera domännamn, billigare – det kostar inget att använda en URL-förkortare, snabbare – du är igång på 30 sekunder.

Ett tips till Edvard Unsgaard

Vid det här laget kan Edvard Unsgaards fadäs med arbetslinjen, invandrarkvinnan och trapphusbajset inte ha undgått speciellt många. Det finns många olika åsikter i frågan, du hittar dem prydligt sammanställda hos Sagor från livbåten.

Hade jag varit Edvard hade jag absolut berättat om vilken fantastisk service jag fått av mitt städbolag. Men jag hade inte gjort politik av det. Jag hade helt enkelt lämnat ute ”arbetslinjen”. Det är nämligen här det blir tokigt: Evard försöker plocka en poäng av politiken som hans parti för, och suddar ut gränserna mellan sig själv som privatperson som som politisk representant.

Principen för att få trovärdighet är densamma inom politik som för varumärken generellt, och kan sammanfattas i ett citat ”Don’t tell me you’re funny. Tell me a joke.” Edvard gör det förra.

Så här såg Edvards uppdatering ut:
”Tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade inatt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb.”

Så här borde den sett ut:
”Någon idiot hade inatt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag fixade inte riktigt att städa upp det och ringde mitt städbolag, som på en halvtimme fick fram en städare som sanderade trappen. Det är service det, att leverera ett bra städjobb på en halvtimme en söndag.”

I det här fallet hade hans status inte orsakat den storm i ett vattenglas som den nu blev.

En annan partikamrat som under en längre tid har fått löpa gatlopp i digitala medier är Anton Abele, vilket sammanfattas i det här Youtubeklippet:

Jag har ett tips till honom också och återkommer till det i ett annat inlägg.

(För övrigt har Mymlan, som oftast är ganska klartänkt, gjort flera tankevurpor i sitt inlägg kring Unsgaard. För det första är det skillnad på yrkeskategorier som kräver en specifik kompetens (brandman, ambulansförare, eller för den del hantverkare som Edvard själv drog till med) och uppgiften ”att torka upp bajs. För det andra kommer kritiken inte bara från politiska motståndare. Många liberaler och alliansvänner har kritiserat Edvard.)

Det sociala molnet, inspirationsföreläsning för marknadsförare

Min andra föreläsning i helgen, ”Det sociala molnet”, var en inspirations- och trendföreläsning för studenterna på marknadsföringskursen på Berghs. Vi pratade ”mobilt” och ”geografisk position” som trender. Intressant är jämförelsen mellan @sj_ab och @SASgroup som bägge har lika många followers, men helt olika strategi. @sasgroup är förloraren, eftersom de dels har en större målgrupp då de twittrar på engelska, och dels har funnits ett halvår längre, vilket är evigheter i Twittermått mätt. Presentationen är tillgänglig under Creative Commons BY-SA:
.

Det Sociala Molnet

View more presentations from kazarnowicz.

Ifall den du har inte räcker till, kan vi ge dig mera

En lärare på en svenskkurs kallas svensklärare. En lärare på en biologikurs kallas biologilärare. En lärare på en ångestkurs kallas …?

(ur Stockholm City 16/4)

Andras blogginlägg om ångest, ångestkurs, kommunikation

Findus reklam säljer Felix-produkter

Jag har inte haft tevekanaler på snart två år. Inte ens ettan, tvåan och fyran. Jag hade massor med kanaler när jag flyttade in, det ingår i hyran. En morgon fanns kanalerna inte där, och jag har inte riktigt orkat ta tag i projektet att fixa det. Jag använder min teve för att kolla på dvd och spela tv-spel. (Påminn mig någon gång om att blogga om det konstiga i att dödsknarket Oblivion ännu inte varit med på löpsedlarna. Jag anar en konspiration.)

På senare tid har jag gått i tankarna att jag kanske vill kolla på teve i alla fall. Det är rätt frustrerande att upptäcka supersköna serier som O.C. eller Desperate Housewives, och försöka berätta för andra om storheten i dessa serier för att bli bemött med ungefär den här attityden. Jag har ännu inte sett ett enda avsnitt av Lost eller Prison Break.

Nu har Populärkultursjunkien gjort funderingen till ett fundamentalt val av typen Neo i Matrix. När jag läste inlägget om Osympatiska Reklampersoner mindes jag varför jag inte saknade tevekanalerna.

För att fortsätta på Matrix-temat: After two years, you know what I realize? Ignorance is bliss. (Det sista sagt med en munfull blodig stek)

Jo, Cypher har rätt. Det är dödsskönt att inte veta. Det är tack vare att jag inte har teve som jag kan använda Vanish Oxygel. Jag har egentligen inga riktiga principer. Men jag har ett (skruvat) sinne för estetik. Eftersom reklamen är här för att stanna så kan jag som konsument bara göra en sak: bojkotta produkter med kackig reklam som gör att jag måste ha skämskudde framför teven. Eftersom vi bevisligen påverkas av reklamen och oftast hugger det märke vi sett mest av (oavsett vad vi gillade reklamen) så är risken stor att man måste begå seppuku när någon upptäcker en Ajax Fete-de-Fleur i ens städskåp. Ska jag bli hjärntvättad så vill jag bli det på ett estetiskt vis.

Jag har inte köpt en Risifrutti sen Pillan glömde starta loppet för att hon inte ätit mellanmål. Ariel var länge en produkt jag inte tog i med tång på grund av ”Det blir inte bara rent, utan ultra-rent”. Jag köpte bara Colgate-tandkräm ett tag när de hade sin tecknade reklam med starka tänder, bara för att något av tandkrämsmärkena slutat med dubbad, tysk fulreklam. Jag var en aktiv reklamkonsument. Jag var det ända fram till Populärkulturjunkiens inlägg fick mig att rannsaka mig själv och inse att jag idag är en clueless reklamkonsument. Jag kollar ju inte på reklam.

Oanandes vad som väntade mig följde jag länken och kollade på Findus reklamfilmer på deras sajt, och nu blir det inga mer Findusprodukter på minst tre år. Grattis Felix!

Jag har inte vågat kolla på Vodafone-blir-Telenor-reklamen, för då måste jag troligen byta telefonabonnemang och det verkar skitjobbigt.

Fler produkter jag bojkottar:
Tom Cruise (En äkta Scientologi-produkt. Jag kan inte sponsra det här.)
Aquafresh (Kommer du ihåg familjen från helvetet som sa ”Det känns så … FRÄÄÄÄÄÄÄSCHT”?)
Boxer (Damien kan slänga sig i väggen. Robert är satans sanne son.)
Dressmann (Långt bortom skämskudden. Att skära sig i handlederna är ungefär rätt avledningsmanöver.)
Riesen (Kom hit så ska du få sportdelen uppkörd så långt i arslet att du kommer ha trycksvärta på halsmandlarna, ungjävel!)
Jamba (Alla inblandade borde få rektoskopi, där kameran är monterad på en pneumatisk borr doppad i saltsyra.)
Red Bull (Hm, vad rimmar på vingar? Kväljningar, kräkningar, hjärnförslitningar. Just det, det är ungefär vad reklamen ger mig.)
Webaid (Jag käkar hellre Bilar tills jag bajsar en ljusgrön krämig sötdoftande gegga än ger pengar till er. Och jag gillar inte Bilar!)
Lutherhjälpen (Ge fan i att fucka upp mitt samvete. Jag köper det dyrt med autogiro till Amnesty och Plan International.)
Philadelphia (Jag äter hellre kukost med rövsmör på än stödjer skiten.)

Vilken reklam hatar du? Och ska jag ta det röda eller det blå pillret?

Shit vad jag har hatat i det här inlägget. Visst är hat en underbar känsla, men jag vill balansera upp det med lite kärlek. Här har ni kärlek, i den här videosnutten. Kan man bli dömd till besöksförbud för att man stalkar någon i en blogg? Jag kanske ska fråga Karolina Lassbo. (Tack Ellen, för länken till videon.)

SL gillar inte engelska tuttar

SL gillar inte frasen ”We love boobs!” som Lindex har i sin nya kampanj. Frasen är enligt Sipp-Stockholms Lokaltrafiks pressjour ”stötande för vissa”. Det är inte helt klart vilka som avses med ”vissa”: de tutt-lösa, de med tuttar, de engelsktalande eller de som hatar tuttar.

De enda som skulle kunna uppfatta det som stötande är väl de välmanikyrerade, vattenkammade, propra amerikanska mormonpojkarna som missionerar i Stockholm. Under missionstiden får mormoner vare sig ha sex eller dra en handtralla. Jag antar att det då kan vara ”stötande” att få kåtslag.

Här är ett vettigt uppdrag för alla klottrar-kids därute: skriv ”I love boobs!” på alla Lindex-affischer i tunnelbanan.