SJ och de saknade re-tweetsen: när kundtjänst via sociala medier misslyckas dubbelt

I helgen var det Sweden Social Web Camp, en icke-konferens om sociala medier. En av sessionerna handlade om huruvida man har ett ansvar för den dialog man startar som organisation/varumärke i sociala medier. Diskussionen var vansinnigt intressant (tack, Martin för att du initierade den) och konsensus var att ja, det har man.

SJ har lyckats bygga upp en hel del ”street-cred” i sociala medier tack vare sin (lyckade) närvaro på Twitter. De lyckades också rasera en stor del av det för två veckor sedan, både hos mig och hos andra. Då var jag ändå inte på något sätt påverkad av deras misstag, däremot är deras inställning ett tecken på att de trots allt inte förstår.

Svårigheten med att jobba med konversation i det sociala molnet är att man inte bara behöver ha koll på etikett och tonläge, man behöver också ha koll på verktygen och kontinuerligt hänga med i de nya funktionerna som introduceras. Annars kan det gå tokigt, vilket SJ har fått erfara.

Deras kundtjänst har funnits på Twitter i snart ett år. Under den här tiden har de utvecklats. Till exempel lärde de sig ganska snabbt att inte svara med statistik över hur punktliga de är när någon klagade på att tåget var försenat. Det hjälper inte mig att veta att SJ har x procents punktlighet när just mitt tåg är sent, och just då känns ett sånt svar mest som en örfil.

SJ har med jämna mellanrum kört retweet-tävlingar på Twitter. De skriver ett meddelande, och de första som retweetar det vinner. Bland annat kunde man på det sättet vinna en barnbok om tåg. Det fungerade uppenbarligen fint, eftersom man upprepade det här om veckan.

Skärmdump av SJ:s retweet-tävling om Sonicsphere-biljetter

Här börjar SJ:s problem. Twitter, liksom de flesta andra tjänster i det sociala molnet, vidareutvecklas ständigt. Nya funktioner introduceras, och tredjepartsverktyg hänger inte alltid med. SJ använder ett tredjepartsverktyg för att twittra: CoTweet, som underlättar när många personer ska twittra från samma konto.

SJ korade bland annat Peter och Rasmus som vinnare. Både Peter och Rasmus gjorde retweeten manuellt, vilket gör att de och inte @sj_ab står som avsändare. Notera Twitters egen tidsstämpel.

Peter retweetade SJ kl. 11.02
Peter retweetade SJ kl. 11.02

Rasmus retweetade SJ kl. 11.01"

Raz och Jacob var snabbare. De använde Twitters egen retweet-funktion, som bara kräver två klick. Här står också @sj_ab som avsändare. Notera även här tidsstämpeln. Uppdatering: som @filip (om du inte följer honom och är intresserad av användargränssnitt, språk och fyndigheter är han en guldgruva) påpekar är det originaltweetens tidsstämpel som syns nedan. Ordningen kan dock ses i en skärmdump av sökningen på Twitter, som Jacob förtydligat.

Jacob RT:ade SJ 11.00
Jacob RT:ade SJ 11.00
Raz RT:ade SJ 11.00
Raz RT:ade SJ 11.00

Här är det tydligt, till och med Twitter egen tidsstämpel Twitters eget sökgränssnitt visar att Raz och Jacob var snabbare. De vann dock inte, eftersom SJ inte var medvetna att ”RT” idag kan göras på två olika sätt – och att deras verktyg CoTweet inte visar retweets som gjorts på det sätt Raz och Jacob använde.

Här är första misslyckandet.

Andra misslyckandet är värre, eftersom det bygger på det första. SJ skyller fadäsen på tekniken i allmänhet och CoTweet i synnerhet. För alla som jobbar med kundtjänst är det förmodligen skämskuddepinsamt att läsa konversationen som följer mellan Raz och SJ.

Även jag gav mig in, eftersom det för mig var självklart att det var SJ:s egen kompetens som brustit, och inget annat. SJ gav mig samma svar. När jag några dagar senare följde upp och frågade Raz om han hört något om kompensation från SJ fick jag ett DM från SJ:

DM från SJ där de återigen skyller på tekniken
DM från SJ där de återigen skyller på tekniken

De ber om ursäkt för att tekniken strulade. Sedan slutar SJ följa mig, vilket är en intressant markering från deras sida.

Så vad skulle SJ gjort? Får man inte misslyckas i sociala medier? Jodå. Det handlar om hur man hanterar det. SJ hade bara fem biljetter till Sonicsphere, vinnarna var utsedda och man kunde inte gärna ta tillbaka dem. Så här hade jag skött det:

Först hade jag skickat ut en tweet:
”Förlåt. Vi inser att en brist i vår kunskap om twitter gjort att vi korat fel vinnare. Vi ska försöka kompensera er som drabbats.”

Det hade inte varit rättvist att ta biljetterna ifrån de korade vinnarna, lika lite som det är rättvist att skylla på tekniken i det här fallet. Men egentligen handlar det inte om biljetterna. Det handlar om att göra rätt för sig. Därför hade jag skickat ett presentkort på en tågresa till de fyra personer som faktiskt varit snabbast.

Vad säger du? Hur hade du hanterat historien? Tycker du att SJ har gjort rätt?

(Läs även Raz och Jacobs egna inlägg om det här)

Min e-postadress är värdelös för dig, även om du får den

Jag är förvånad över hur många som fortfarande, 2010, samlar in e-postadresser bara för att de kan. De tänker uppenbarligen inte på att det oftast är ineffektivt och i vissa fall kontraproduktivt.

Låt oss titta på tre exempel:

Exempel 1: En ”gratis” guide till budgetresande i PDF-format
För ett tag sedan twittrade bloggen ”Budgetresande” följande:

Gratis nybörjarguide till billigt flyg http://bit.ly/c20DuQ RT:a gärna!
Gratis nybörjarguide till billigt flyg http://bit.ly/c20DuQ RT:a gärna!

Länken leder till ett blogginlägg där du ombeds lämna din e-postadress så kommer guiden (en PDF-fil) att skickas till dig. Att samla in e-postadresser utan vidare förklaring luktar spamfälla lång väg, vilket jag också påpekade för personen bakom twitterkontot. Förklaringen var att man också fick ett nyhetsbrev (som nästan ingen någonsin avprenumererat från) på köpet. Det framgick ingenstans (dock är sidan nu uppdaterad så att det framgår). Om vi bortser från det korkade i att använda PDF:er på webben, det snåla i att inte erbjuda en direktlänk till PDF:en i fråga och det naiva i att be ett nätverk av personer att RT:a något som man inte kan avgöra värdet på återstår det korkade i att samla in e-postadresser bara för att.

Exempel 2: Elaine Bergqvist och kommunikation

Elaine Bergqvists nyhetsbrev
Elaine Bergqvists nyhetsbrev

Här om dagen fick jag e-post från Elaine Bergqvist om hennes nya sajt i samarbete med reklambyrån Soft. Det utskicket skickades till min privata e-postadress, utan någon vidare förklaring till varför jag fått det. Jag kan mycket väl tänka mig att jag någon gång skrivit upp mig nåstonstans, men det gjorde mig inte mindre irriterad över reklamutskicket. Jag är nämligen säker på att jag inte uttryckligen bett om att få nyhetsbrev från varken Soft eller Elaine Bergqvist. Däremot kan jag säkert ha missat att bocka av någon ruta när jag registrerat mig för något annat. (Att Soft sedan har ett system där webbversionen av nyhetsbrevet har adressen http://www.soft.se/softspam/newsletter/view.php är ett exempel på ogenomtänkt URL-strategi. Spam vill väl ingen seriös leverantör av e-postutskick förknippas med?).

Exempel 3: SJ och ljudboken
Tredje exemplet på samma sak är SJ och ljudboken. Inför midsommar har SJ en goodwillkampanj: de ger bort Mordet på Orientexpressen som ljudbok. Ett smart drag: många åker någonstans över midsommar och en ljudbok är ett utmärkt tidsfördriv. Alla, oavsett om de är kunder eller inte, kommer att tänka på SJ när de lyssnar på boken. Dels finns en naturlig koppling då orientexpressen är ett tåg, dels tror jag att man gör en positiv koppling till SJ under lyssnandet, eftersom man fått boken från dem. Problemet är att man för att få boken måste godkänna användarvillkoren. För att godkänna dem måste man också gå med på att få ett nyhetsbrev.

Konstiga villkor från SJ
Konstiga villkor från SJ

Om du vill samla in e-postadresser, ha en sida/en ruta på sin sida där du tydligt ger användaren möjlighet att lämna sin e-postadress för att få uppdateringar från dig. Du kommer att få in färre e-postadresser än SJ och Budgetresande i exemplen ovan, men de du får in kommer på riktigt vara intresserade av att få ditt nyhetsbrev. De kommer inte att känna sig irriterade över att du skickar nyhetsbrev till dem, eller undra varför du mailar dem och hur du fick deras e-postadress.

Omvänt, om du gör som i exemplen ovan så använder du samma princip som spammare. Det enda som skiljer dig är att du med ganska småaktiga metoder fått användarens godkännande, vilket säger att du agerar på rätt sida om lagen. Etiskt däremot är du inget annat än en spammare.

Det jag skulle ha gjort om jag vore Budgetresande är att lägga ut informationen på min blogg. Det är vad sociala medier handlar om: generositet och att dela med sig utan att ställa krav på förhand. Om jag vore SJ hade jag haft en separat checkruta, obockad som standard, för nyhetsbrev så att användarna kunde välja att bara ladda hem boken utan att få spam på köpet. Om du ska ge bort något, ge antingen bort det som en bonus till dina befintliga prenumeranter, eller ge bort det till alla. En köpt e-postadress är inte värd något, även om du köpt den av ägaren.

I Elaine Bergqvists fall hade jag valt att skriva varför personerna jag skickar nyhetsbrevet till får det. (Och dessutom valt en reklambyrå som, 2010, inte gör sajter helt i Flash. Är Soft Farfars spöke, måntro?)

Nästa: Katrineholm

Det känns riktigt civiliserat att det numera finns tillgång till internet på SJ:s X2000-tåg. även om det kostar 109 spänn för en resa på två och en halv timme. Såvida man inte åker första klass, då ingår det. El är dock gratis även i andra klass.

Det känns konstigt att ha något slags guck i håret. De senaste sex åren har Jag har snaggat mig så fort håret blivit tillräckligt långt för att få en tillstymmelse till sängrufs på morgnarna. Nu håller jag på och sparar ut hår för att skaffa något slags frisyr. Jag insåg att jag måste börja med något som håller manen i schack när mina polisonger fick erbjudande om att vara stand-ins för Hugh Jackmans i Wolverine: The Movie. Dessutom har jag … fluffigt hår.

Det kändes hemskt att se sig själv i spegeln klockan halv sex i morse, när jag klev upp för att göra mig i ordning inför dagen. Först trodde jag att jag somnat igen och såg något slags bastardson till Gollum och Wolverine i spegeln, men det var bara jag som var blek, glåmig och finnig. Dålig början när man samma dag ska stå och föreläsa inför 145 personer. Jag gjorde en fet mental anteckning om att köpa något bra puder när jag kollar in nya Grooming-butiken imorrn bitti.

Det känns trist att tredje säsongen av The O.C. tar slut just när jag tyckte att den började närma sig sin forna glans. Vad är förrresten dealen med femmans säsongnumrering? Säsong 6? Hur som helst är det uppenbarligen en del avsnitt kvar i svensk teve, så jag ska inte prata något om slutet. Nu är det dags att börja kolla pä Strangers with Candy (serien alltså) som jag fått låna för länge sen och bara haft liggande på hyllan.

Det känns fantastiskt att stå i en överfull föreläsningssal och prata om normer, kön och sexualitet på ett teoretiskt plan och känna att deltagarna hänger med. Och skrattar på rätt ställe. Även om man själv känner sig blek, glåmig och finnig.