Ostraighta tips #2 (SAS bögar till sin sajt)

Jag kanske är den enda som missat att SAS numera öppet riktar sig till en ostraight målgrupp?

Hur som helst, SAS har öppet börjat rikta sig till en ostraight målgrupp. På sin webbsajt har de (länkar till) guider över gaylivet i Stockholm och Köpenhamn. Det hela ses bäst genom deras utländska sajter, som till exempel den brittiska. Kolla navigationen till vänster (via Aqurette)

För mig känns det här spontant som ett starkare (och med största sannolikhet billigare) ställningstagande än KLM:s sponsring av Stockholm Pride. Det enda man kan anmärka på är att man valt det politisk korrekta ”Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender/Transsexual” som rubrik, men i copyn används orden ”bög” respektive ”bøsse”. Det här visar på problematiken med att försöka klämma in allt som går utanför heteronormen under ett paraply.

När vi ändå är inne på flygbolag så gillar jag British Airways policy att piloterna ska vara mer personliga och mindre torra än piloterna på majoriteten av andra flygbolag. Och när vi är inne på flygbolag och personliga presentationer så är det här en av de roligaste säkerhetsgenomgångarna jag hört (och anledningen till att jag föredrar min cabin crew ostraight):

Andras blogginlägg om , , ,

Ostraighta tips #1 (Brüno bögar till cage fighting)

Sasha Baron Cohen, aka Ali G och Borat, gör en ny film som förhoppningsvis är lika rolig som just Borat. Jag har hört om folk som ramlat av stolen av skratt, men jag har alltid trott att det var mer ett talesätt tills jag såg hiss-scenen i Borat. Jag missade slutet på den för att jag låg på golvet i biosalongen och vred mig av skratt. Den nya filmen har ett lika långt namn som Borat (vars orginaltitel ju är ”Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan”): ”Brüno: Delicious Journeys Through America for the Purpose of Making Heterosexual Males Visibly Uncomfortable in the Presence of a Gay Foreigner in a Mesh T-Shirt

Precis som i Borat innehåller Brüno en hel del scener där deltagarna inte är medvetna om sitt deltagande. Några av dessa scener kommer förmodligen innehålla ”Arkansas cage fighting goes gay”. The Smoking Gun skriver om det hela, och det roligaste är (de ovetande) deltagarnas egna beskrivningar i kommentarerna på olika forum (via Aqurette)

Fler än jag är glada åt Brüno-filmen (betyder det här att du är tillbaka som bloggare, Polly? Yay isåfall!)

Andras blogginlägg om , , , ,

Något om skägg. Och klamydia i lungorna.

Det var varken lungpest eller H5N1, eller primärinfektion av HIV, utan typ klamydia i lungorna. Sexigt värre. Doxyferm, det antibiotika som skrivs ut mot den typen av lunginflammation, innebär att man måste hålla sig borta från solen. Brännblåsor och hudnekrolys låter inte som en partykväll direkt. Fjorton dagar ska jag alltså spendera utan att vistas i solen, så medan ni alla andra odlar hudcancer (nej nej, det är inte bitterhet, det är bara omtanke om din hälsa!) tänker jag fundera på om jag ska ha kvar det skägg jag odlat den senaste veckan eller inte.

Medan jag åkte tunnelbanan fram och tillbaka till stan för att köpa Indiana Jones Lego Adventure, som ska hjälpa mig att fördriva tiden, kollade jag på mäns ansiktsbehåring. Jag kom fram till att skägg fick de flesta att se tjockare ut i ansiktet. Tredagarsstubb är generellt ganska smickrande, men det där riktiga skägget är jag osäker på. På rak arm kan jag bara komma på två kändisar som är snygga i skägg: Sean Connery och Jake Gyllenhaal. Sen har vi en hel del större eller mindre katastrofer som Brad Pitt, Justin Timberlake och Mel Gibson som alla ser ut att vara varierande resultat av korsningsförsök mellan Hans Scheike, Saddam Hussein och 18-åring som odlar skägg för att få handla på Systemet.

Jag gissar att jag tillhör den senare kategorin för alla som inte har skäggfetish, inte minst därför att Jake är till och med snygg i peruk och aftonklänning, medan jag, well, not so much. Därför behöver jag din hjälp. Ska jag spara skägget eller inte? Med skägg kan du se mig i livekameran, utan skägg ser jag ut ungefär så här. Får jag minst 50 röster innan helgen är slut, där majoriteten anser att jag ska behålla skägget så lovar jag att ha skägg i minst två månader. Sen beror det alldeles på raggfaktorn om jag rakar av det eller inte.

[poll id=”11″ type=”result”]

Andras blogginlägg om , ,

Jag vägrar att vara homosexuell

Jag har länge funderat på det absurda i att klassa sig som homosexuell. Inte för att det är mindre absurt att klassa sig som heterosexuell. Snarare tvärt om. Det är är absurt för att man lider av något slags översexuell/överemotionell störning om man verkligen ser potentiella partners i samtliga individer av ett visst kön. Sett i det här ljuset skulle bisexuella bara vara snäppet över ”jag tar vad som helst bara det har två ben, någorlunda kroppsvarmt och inte alltför drabbat av rigor mortis”.

I förrigår gick jag runt och räknade alla killar jag såg under en timma, och hur många av dessa som hade potential att bli engångsligg, pojkvänner eller någonstans däremellan. Genereröst räknat är det ungefär 15 av 100 som funkade. Nu kanske du tänker ”han är extremkräsen” eller ”alla snygga killar har såklart flytt Karlskrona och bara lämnat kvar de fula”. Jag tror att både min kräsenhet och Karlskronas fuckable vs two bags fugly-ratio är rätt genomsnittliga.

Att peka ut halva befolkningen som potentiella ragg, när majoriteten av dessa är lika ointressanta som vore de tjejer, är … trubbigt. Det är som att använda en slägga för att slå i småspik. Det är en grov lupp för att titta på något finmaskigt och intrikat, ett fack där man kan stoppa folk för att bringa en droppe ordning till det hav av kaos som livet är.

Bara så att det är tydligt: Jag har inte blivit straight. Jag har ännu inte varit i närheten av en fitta (jag har inte ens haft den runt halsen, då jag är kejsarsnittad) och som jag känner för tillfället så kan jag leva i trehundra år utan fittkontakt och dö sjukt onyfiken. Jag tänker inte klassa mig som icke-heterosexuell eller unstraight (även om jag gillar det sistnämnda ordet av andra anledningar). Jag skulle kanske kunna klassa mig som ”sexuellt annorlunda” om jag inte vore ganska vanilla i mitt sexuella utövande.

Ah. Såklart. Nu slog det mig. Jag är Jake-sexuell.

Andras blogginlägg om , , , ,

I’m not blond, but my sister is

Ja, majoriteten av våra människor vet verkligen ingenting. De vet inte ens vad de inte vet. De har ingen förmåga att uppskatta argument eller en givande diskussion. De är totalt meningslösa och jag tycker inte att de behöver finnas. Jag tycker att de ska ge plats för människor som faktiskt tillför någonting, människor som kan stava sitt namn och som vet när det är läge yttra sig eller låta bli.

Det finns faktiskt dumma människor som är smartare än ovan nämnda. De som accepterat sin brist och därmed väljer att hålla käften när andra, mer berikade människor talar. De som låter bli att ge sig in i en diskussion som de inte kan hantera, de som väljer att göra det bästa av det lilla de har. Hemskt mycket respekt till er.

Borta i bloggosfären pågår en diskussion om huruvida det är okej att skylta med sitt bimboskap eller inte. Jag tycker att debatten i sig är väldigt intressant, det är nämligen ett fenomen som jag själv reagerat väldigt starkt på det senaste året. Helt plötsligt finns det ingenting som är mer häftigt eller mer inne än att vara rakt igenom jättebimbo, är du inte blond så bör du i alla fall känna någon som är det och även om du egentligen inte känner personen alls så måste du låtsas som att det är din bästa vän. Då ser folk upp till dig, då tycker de att du är häftig och inne. Först då har du verkligen uppnått någonting här i livet.

Min kompis är blond.
Hennes syster är blond.
De är två av de mest underbara människor jag känner, men de hade de varit oavsett sin blondhet. Jag har inte och har aldrig haft några som helst fördommar mot bimbos. Jag är uppfostrad av den minst främmandefientliga familj du kan hitta och blivit präglad av allas likas värde så långt tillbaka jag kan minnas. Nu när ni vet detta, är det då okej att jag yttrar mig? Känns det acceptabelt att jag uttalar en negativ åsikt om det uppenbarligen-mer-känsliga-än-vi-låtsasom-ämnet? Jag tycker inte att det är okej att driva en blogg som helt och hållet bygger på hur blond skribenten är och hur många bimbosaker hon har gjort. Hur många bimbogrejer hon tycker om och hur många blonda åsikter hon har. Jag tycker att det är pinsamt och framför allt är det enormt påfrestande. Varför? Därför att hon påverkar alla sina 14,15,16 och 17-åriga läsare. Hon målar upp en bild av att alla blonda människor förväntas vara på ett visst sätt, att de är ytliga, pratar konstigt, gillar rosa och tycker att Paris Hilton bara är så hiimla cool. Jag kräks på fucking yllet. Jag tar fram rakbladen. Upp och hoppa, ut och upplev! Öppna ögonen och skaffa er för i helvete egna åsikter. Gör inte bimboskapet till en modefluga, förlöjliga inte ett fenomen som för många är väldigt viktigt och minst sagt seriöst.
Väx upp och kamma till er.

Äh, skoja bara. Jag älskar att vi har white trash i Sverige. Älska Yllets formulering:

Min morbror är gay.
Hans pojkvän är gay.

Remember kids: Det är inte våldtäkt om bägge är gay. Det enda jag älskar mer än white trash är straight white trash, och det finns det tack och lov gott om: macho-wannaben och hans vapendragare till exempel, påhejade av 17-årig (hoppas jag!) bög

White trash är det nya lolcatz. CAN I HAZ SENS SLAPD IN2 MEE?

Andra bloggares inlägg om , , ,

Det fanns bögar i Dachau, de bara räknades inte

Jag känner mig fortfarande knäckt efter att ha sett Bent, den fantastiska filmen om två homosexuella män som hamnar på Dachau. Den ene bär en judestjärna, den andre en rosa triangel. På sitt sätt är det en enormt vacker kärlekshistoria, men mest av allt en plågsam skildring av hur provocerade människor kan bli av kärlek mellan två vuxna människor.

Jag vet inte varför jag har ett så starkt förhållande till andra världskriget. Kanske är det för att jag, när jag var sex år gammal, besökte Westerplatte. Jag har fragmentariska minnen av min uppväxt i Polen, men bland alla glimtar av ögonblick står minnet av Westerplatte-besöket ut. Jag minns varken min lärare eller mina klasskamrater som jag var där med, men jag minns fortfarande Schleswig-Holstein. Det är namnet på det tyska fartyg som var på officellt (fredligt) besök, och som 1 september 1939 började skjuta mot militärförläggningen på Westerplatte. Jag minns pansarvagnen som stod uppställd, bunkrarna med kulhål i betongen, det faktum att den polske befälhavaren fick behålla sin sabel när polackerna till sist gav upp. Minnena är inslagna i vördnad, beundran och en sexårings längtan efter äventyr. På sitt sätt var Polen lika präglat av andra världskriget som Tyskland är än idag.

Jag hade en förkärlek för filmer på temat ”andra världskriget” hela vägen fram till högstadiet. ”Örnnästet” och ”Kanonerna på Navarone” var två av mina favoritfilmer, och jag ville så gärna ha såna där vad-höga stövlar med klackar som lät mot golvet.

Förra hösten var jag nere i München tillsammans med kollegerna från mitt förra jobb. Oktoberfest är en företeelse jag inte tänker uppleva frivilligt igen. Det är som ett extra starkt koncentrat av alla bilder du får i huvudet när du hör någon skråla ”bira, bira, bira, bärs, bärs, bärs”. Gillar du det så ska du definitivt åka dit. Själv sväljer jag hellre en taggtråds-ände, drar ut den ur arslet och tandtrådar mig till döds.

Vi gjorde en utflykt till Dachau under en av dagarna, något som jag hade hoppats skulle rädda resan. Dachau är förebilden som alla koncentrationsläger byggdes efter. Tyvärr är Dachau är mer en replika än ett minnesmärke. Barackerna där fångarna förvarades, har efter krigets slut varit både fängelse för krigsförbrytare och nödboende för flyktingar från Östtyskland. Därefter har samtliga baracker rivits. En av barackerna har byggts upp, och därinne har olika perioder i lägrets historia återskapats. I övrigt är gaskamrarna, huvudbyggnaden och vakttornen det enda som finns kvar.

Så här såg det ut precis innan de allierade befriade lägret:
Dachau innan de allierade befriade lägret

Och så här ser det ut idag:
Dachau idag

En bisarr detalj var att tvättställen som fångarna använde, idag används som önskebrunnar av besökare. Hur tänker man då?
Tvättställ eller önskebrunn?

Det starkaste minnet av Dachau är monumentet som symboliserar ”internationell solidaritet” med dem som suttit i koncentrationslägret. Förutom att man kan ifrågasätta vad ”internationell solidaritet” betyder och fyller för syfte så saknas det tre symboler i detta potpurri:
Monument som symboliserar internationell solidaritet

De symboler som saknas är: rosa triangeln (homosexuella), svarta triangeln (”antisociala element”) och gröna triangeln (återfallsbrottslingar). De flesta som hade svart triangel var hemlösa, psykiskt sjuka eller efterblivna. Också prostituerade och alkoholister fick detta märke. Eller som guiden uttryckte det ”när monumentet skapades [1968] ansåg man att vissa som satt här, inte gjorde det helt oförskyllt”.

Monumentet i Dachau är alltså ett monument som symboliserar ”internationell solidaritet, men inte med såna som får skylla sig själva”.

Andra bloggares inlägg om , , , ,

En reflektion kring bögars syn på HIV och bareback-sex

Jag hade sex med killar långt innan jag kom ut. När jag var liten pratades det inte om homosexuella, och sällan om AIDS. Men små grytor har också öron, och barn och ungdomar är suveräna på att läsa mellan raderna och uppfatta budskap, så jag visste att AIDS var en ”bögsjukdom”.

Det var AIDS som var sjukdomen, inte HIV, och jag hade egentligen ingen aning om hur det smittade. Hade jag haft det så hade jag nog inte alls nojat lika mycket över att jag kanske hade det. Jag minns att jag hittade på en historia om hur jag stuckit mig på en använd kanyl i trapphuset ifall det vid ett läkarbesök skulle visa sig att jag hade AIDS, för AIDS var också en knarkar-sjukdom. Jag minns att jag berättade historien för flera personer vid olika tillfällen för att ha ett alibi. Det var smidigt, för jag behövde varken vara knarkare eller bög (men hade jag varit tvungen att komma ut som något så hade knarkare legat närmare till hands).

Jag tror att vi som är födda under andra halvan av sjuttiotalet är de sista som var medvetna under de sista sviterna av första HIV-vågen. Det talades aldrig öppet om vad Jacob Dahlin och Ebbe Carlsson dog av, men även de små grytornas öron uppfattade viskningarna.

I samband med att preliminära siffror som pekar på en dramatisk ökning av HIV skrev Henrik om de sista årens ökning av bareback-klubbar, och ökningen av folk som söker bareback-sex på communities som till exempel Qruiser. Jag har samma känsla, och undrade om det är jag som hängt för mycket på Qruiser och har selektivt minne, eller om det verkligen är så att det sker en attitydförändring bland män som har sex med män.

Innan jag skriver vidare vill jag poängtera att jag inte lägger någon moralisk aspekt i att ha bareback-sex. Jag tycker att det är helt upp till samtyckande vuxna att välja om de vill använda kondom eller inte. Jag tror däremot att en del av personerna som har one night stands utan kondom har en naiv syn på könssjukdomar i allmänhet, och HIV i synnerhet.

Jag gjorde två snabba sökningar på Qruiser: en på klubbar som har bareback-sex som ett av sina syften, och en på på medlemmar som söker bareback-sex. Grafen visar hur många av dessa som registrerats varje år mellan 2002 och 2007.

Bareback-trend

Utifrån denna helt ovetenskapliga undersökning pekar trenden uppåt, precis som känslan säger. Men frågan är om 52 profiler där folk söker bareback-sex är ett utslag av att fler har oskyddat sex, eller om det är ett resultat av ”jag är redan smittad och kan därför strunta i kondom”. I många av profilerna berättar personerna bakom att de är HIV-positiva. I ett fåtal säger personen att ”jag är frisk, och tänker så förbli, därför måste du vara frisk”. Smittskyddlagsinducerad HIV-naivitet.

Ett annat intressant faktum är att majoriteten av profilerna som söker bareback-sex är äldre än mig, och inte yngre. Jag hade förväntat mig det senare, just därför att de flesta som är födda på den här sidan 1980 inte har samma relation till HIV.

Jag vet inte vad man ska göra med den här informationen. Det är bra att vara medveten om att attityderna förändrats, och jag tror att arbetet med HIV-prevention behöver förändras så att det tar hänsyn till attitydförändringarna. Smittskyddslagen behöver definitivt göras om, och jag är mycket nyfiken på varför varken Sören Juvas eller Ulrika Westerlund nämner smittskyddslagen när de talar om bakgrunden till ökningen. Kan det vara så att man inte vill nafsa efter den hand som sitter på eventuella ökade bidrag?

Andras blogginlägg om , , ,

Dags för en HIV-lig debatt

Jag är på språng och ska snart iväg till mitt nya jobb (yay!) men jag tycker att den här frågan är galet viktig och behöver komma upp till debatt.

Kort sammanfattning: HIV ökar i Sverige. Preliminära siffror pekar på över 500 nysmittade under förra året, en siffra som ska jämföras med 242 nysmittade år 2000, 364 år 2003 och 392 år 2005. SR har en bra sammanfattning av nyheten, DN väljer att fokusera enbart på gruppen MSM (män som har sex med män). Det senare på gott och ont, eftersom ungdomar i Sverige kommer långt ner på listan över flitiga kondomanvändare och HIV har redan till mångt och mycket stämpeln att den drabbar personer med en viss sexuell läggning, snarare än personer med ett visst beteende.

Snabb reflektion: Sören Juvas, RFSL:s förbundsordförande, avslöjar i sitt uttalande till SR hur beroende RFSL är av politiska bidrag. Istället för att kritisera den svenska smittskyddspolitiken, som bär en stor del av skulden till ökningen, klagar han på att anslagen till förebyggande arbete inte är tillräckligt stora.

Läsvärt från andra bloggar:

Den livsviktiga och helt nödvändiga avstigmatiseringen av hiv-smittade får inte blandas ihop och överskuggas av en avdramatisering av hiv.

Tor Billgren / Antigayretorik

[…] de flesta kommer någon gång att låta bli kondomen. Det har jag gjort. Om heterosexuella inte gjorde det då och då skulle det inte bli några barn. Men att systematiskt inte ha gummi då man har sex med okända är att bjuda in katastrofen. Den som kan komma på varför vi ändå gör det, har löst bögarnas 10 000-kronorsfråga för 00-talet.

Henrik Tornberg

In the public debate on this issue, it’s assumed that a person with HIV is always a superhuman who never gets drunk, takes drugs, has one-night-stands, or offers sex for money. This is a potentially lethal naivety.

Christopher Aqurette

Vi har valt att tro att hiv sprids av hivmän och hivkvinnor som med berått mod gör allt för att sprida viruset. Det hela bygger på en tankevurpa som dödsskräck och informationsplikt har planterat i oss alla. När folk får hiv ska de sluta ha sex. Om de ändå väljer att ha sex har de ansvar för alla andras hälsa. För hivpositiva dricker väl aldrig för mycket och vaknar bredvid någon de knappt minns namnet på? Hivpositiva går väl inte på videoklubbar?

Tomas Hemstad / Bögjävlar

Jag återkommer med fler tankar i frågan, men nu måste jag dra.

Andras blogginlägg om , ,

Poetiskt om kroppsöppningar

Cuntstunts tipsar om Tobias Struck, som verkar vara en … intressant man. Hans teorier om onödig (onaturlig) kontra oundviklig (naturlig) homosexualitet är klart underhållande. Inte så pålästa, men underhållande. Nu finns det många personer med spännande teorier och åsikter om homosexualitet, men det är få som kombinerar det med en poetisk ådra:

Kroppens öppningar är som portar i en borg eller gränser runt en nation. De sluter sig mot fiender och öppnar sig för vänner. De kastar dessutom ut fiender som har trängt sig in och bildar nyttiga relationer med sina vänner.

Tobias teori går ut på att en del homosexuella är oundvikligt homosexuella eftersom de är (eller har?) ”en ande [som fötts] med fel kropp” och en del är onaturligt homosexuella eftersom de råkat ut för övergrepp i barndomen och sedan lever ut övergreppen som homosexualitet med inslag av BDSM.

Nu skulle jag kunna argumentera mot Tobias med argument som att övergrepp som upprepas i vuxen ålder inte är kopplade till sexuell läggning, att BDSM inte har så mycket med övergrepp att göra överhuvud taget, eller att ”en ande [som] föds med fel kropp” snarare handlar om könsidentitet än sexuell läggning. Men det känns så futilt att komma dragandes med såna argument när en kommentator redan sammanfattat det hela:

[… ] du behöver ju inte försöka göra homosexualiteten rumsrent när det i själva verket är extremt perverterat. […] Tänk på all den karma som alla homosexualla får när de går emot universum. Och du bryr dig inte ett dugg.”

Andra bloggar om: , ,

Levi’s flörtar med bögar

QX skriver om Levi’s nya reklamfilm med rubriken ”Levi’s goes gay”. Sanningen är att Levi’s sedan nittiotalet med jämna mellanrum har flörtat med bögar, flator och bin. I amerikansk kampanj från slutet av nittiotalet, med temat ”What’s true”, användes en affisch där en tjej håller upp en skylt med texten ”Don’t tell my girlfriend I’m gay …”.

Levi’s-annons: Don

I samma kampanj gjordes också en reklamfilm med en kille som berättar en historia om ett samtal med sin pappa. Intressant att notera är att CommercialCloset.org, en sajt som listar reklamkampanjer med gaytema, anser att Dustin, som killen heter ”may not be a model representation”.

Hur som helst, år 2000 gjordes en serie reklamfilmer för Levi’s Engineered Jeans för Australien, Nya Zeeland och Europa på temat ”Free to move”. I en av filmerna hoppar två killar hopprep, ena av dem identifieras som ”Kevin, Pittsburgh” som blev ”Attacked in the street” … ”for being gay”. Tyvärr funkade inte filmen på den europeiska testpubliken, och vi fick istället ”Twisted to fit”, en kampanj som alla hyfsat frekventa biobesökare bör minnas.

Fler exempel på flirtar med gaypubliken är kampanjen ”Different fits for you” där en tjej hånglar med sig själv (!).

Levi’s-annons: Different fits for you

Den nya reklamfilmen filmades i två versioner, en straight för massmarknaden och en bögversion som hade premiär på MTV-ägda Logo.

Vanilla:

Fruity:

I svensk teve kan jag bara minnas två reklamfilmer med något slags gayanknytning: Hyundai-reklamen där ett heterosexuellt par vänstrar med varsin kille, och SEB-reklamen (möjligen för pensionssparande) där man får se olika människor prata om vad de skulle göra annorlunda med sitt liv. En gammal kvinna säger något i stil med ”Jag skulle ha legat med fler män” och en stund senare säger en gammal man samma sak. Någon som minns nån annan?

När jag ändå är inne på reklamfilmer med gaytema kan jag inte undgå att nämna två reklamfilmer som rör ungdomsupplysning. Den norska är fin i sin enkelhet, och den israeliska är jäkligt bra på att undvika vanlig kille vs fjolla-fällan.

Andra bloggar om: , , ,