Jag har ju egentligen aldrig varit i London på riktigt. Jag har bara sett det på film, ”Notting Hill” till exempel. Det är illavarslande, för verkligheten har en tendens att inte kunna leva upp till filmens bild av sig själv. Los Angeles lyckades inte alls för sex år sedan. Milano föll också rätt platt. Paris gjorde visserligen ett framgångsrikt försök men London … London lyckas hittills fullt ut och mer därtill.
En bidragande orsak är att jag bor på Kensington Park Road, i samma hus som The Travel Bookstore från Notting Hill. En annan är att jag har världens coolaste D. som värd och guide. Just nu är han på jobbet, och jag sitter på ett Vänner-style-café, dricker en latte och skriver av mig de första intrycken innan de drunknar i det myller av upplevelser som jag tror den här helgen blir.
På flyget tänkte jag att det är stor skillnad på brittiska och svenska piloter. ”Good evening, ladies and gentlemen, this is your captain speaking” är en fras som får till och med mig att stänga öronen, trots att jag är långt ifrån en van flygresenär. Men piloten på British Airways-flyget igår pratade på ett personligt sätt, lovade att förmedla resultaten i den pågående fotbollsmatchen och skojade till det lite grann redan under introduktionen. Inte bara det, när vi hade landat och fick vänta en halvtimma innan vi kom till gaten och sen ytterligare tio minuter medan rampen krånglade, då fick han alla att sitta kvar lugnt och stilla genom att på ett lättsamt sätt berätta vad som var fel och hur länge det kunde dröja (”I see now that the engineer is kicking the ramp, we’ll see if that solves the problem. If it doesn’t, we have stairs on their way”)
Senare berättade D. att British Airways har det som policy för piloterna: professionell och personlig. Briljant idé. Jag vet inte hur mycket min flygrädsla lättat på grund av fallskärmshoppningen, men det finns någon flygrädsla kvar så lyckades pilotens personliga sätt få mig att känna mig fullständigt trygg.
Jag missade att det finns ett snabbtåg från Heathrow in till stan à la Arlanda Express och tog tunnelbanan. Det var i och för sig en vinstlott på sitt sätt, för jag fick sällskap av Harry. Föreställ dig Abercrombie&Fitch möter huvudrollsinnehavaren i skön romcom. Lägg till charmig självsäkerhet, en glimten i ögat och en brutal omedvetenhet om sitt utseende. Då har du en bild som i jämförelse med Harry ser ut som en krumryggig neanderthalare. Han hade t-shirt, slitna jeans och kom till och med undan med sexighetsdödaren nummer två: flip-flops (nummer ett är midjeväska).
Redan här började upplevelsen av att ha klivit in i en film: här hade vi en kille som annars bara ses i collegefilmer. Jag pratade min halvkackiga engelska och var mycket medveten om att vi svenskar bara är bra på engelska i jämförelse med befolkningen i isolerade Rumänska bergsbyar. Jag vet att jag har en tendens att prata fortare när jag blir stressad, och försökte hålla ner tempot vilket gjorde min svenska accent ännu värre. En del av mig ville bara rusa av på första bästa station, en annan ville hångla upp honom mot väggen. En mycket schizofren upplevelse som lämnade mig lite darrig, halvförvirrad och fick mig att missa min nästa anslutning. Jag kunde bara tänka två saker: ”Varför tog jag inte ett kort på honom?” och ”Var fan är bögbomben när jag behöver den?”
När jag gått och lagt mig fortsatte de schizofrena känslorna. En del av mig skämdes för att jag låtit D. övertala mig att sova i sängen medan han tog soffan, den andra delen fantiserade om att stöta på Harry under fredagen, vilket leder till en fika på ett skönt café som följs av instant kärlek och sedan kris av typen romcom (”Mike, I have a fiancée back home”. Självklart reder vi ut problemen även om det ett tag ser illa ut och vi bägge vandrar i regniga miljöer och tittar olyckligt på lyckliga förälskade par. Men kärleken vinner och vi lever lyckliga i alla våra dagar. Jag menar, är jag i filmernas version av London så är jag. Nu ska jag undersöka exakt vilken genre av film jag har hamnat i.
Andra bloggar om: film, london, resor, reseskildring