Jag känner mig fortfarande knäckt efter att ha sett Bent, den fantastiska filmen om två homosexuella män som hamnar på Dachau. Den ene bär en judestjärna, den andre en rosa triangel. På sitt sätt är det en enormt vacker kärlekshistoria, men mest av allt en plågsam skildring av hur provocerade människor kan bli av kärlek mellan två vuxna människor.
Jag vet inte varför jag har ett så starkt förhållande till andra världskriget. Kanske är det för att jag, när jag var sex år gammal, besökte Westerplatte. Jag har fragmentariska minnen av min uppväxt i Polen, men bland alla glimtar av ögonblick står minnet av Westerplatte-besöket ut. Jag minns varken min lärare eller mina klasskamrater som jag var där med, men jag minns fortfarande Schleswig-Holstein. Det är namnet på det tyska fartyg som var på officellt (fredligt) besök, och som 1 september 1939 började skjuta mot militärförläggningen på Westerplatte. Jag minns pansarvagnen som stod uppställd, bunkrarna med kulhål i betongen, det faktum att den polske befälhavaren fick behålla sin sabel när polackerna till sist gav upp. Minnena är inslagna i vördnad, beundran och en sexårings längtan efter äventyr. På sitt sätt var Polen lika präglat av andra världskriget som Tyskland är än idag.
Jag hade en förkärlek för filmer på temat ”andra världskriget” hela vägen fram till högstadiet. ”Örnnästet” och ”Kanonerna på Navarone” var två av mina favoritfilmer, och jag ville så gärna ha såna där vad-höga stövlar med klackar som lät mot golvet.
Förra hösten var jag nere i München tillsammans med kollegerna från mitt förra jobb. Oktoberfest är en företeelse jag inte tänker uppleva frivilligt igen. Det är som ett extra starkt koncentrat av alla bilder du får i huvudet när du hör någon skråla ”bira, bira, bira, bärs, bärs, bärs”. Gillar du det så ska du definitivt åka dit. Själv sväljer jag hellre en taggtråds-ände, drar ut den ur arslet och tandtrådar mig till döds.
Vi gjorde en utflykt till Dachau under en av dagarna, något som jag hade hoppats skulle rädda resan. Dachau är förebilden som alla koncentrationsläger byggdes efter. Tyvärr är Dachau är mer en replika än ett minnesmärke. Barackerna där fångarna förvarades, har efter krigets slut varit både fängelse för krigsförbrytare och nödboende för flyktingar från Östtyskland. Därefter har samtliga baracker rivits. En av barackerna har byggts upp, och därinne har olika perioder i lägrets historia återskapats. I övrigt är gaskamrarna, huvudbyggnaden och vakttornen det enda som finns kvar.
Så här såg det ut precis innan de allierade befriade lägret:
Och så här ser det ut idag:
En bisarr detalj var att tvättställen som fångarna använde, idag används som önskebrunnar av besökare. Hur tänker man då?
Det starkaste minnet av Dachau är monumentet som symboliserar ”internationell solidaritet” med dem som suttit i koncentrationslägret. Förutom att man kan ifrågasätta vad ”internationell solidaritet” betyder och fyller för syfte så saknas det tre symboler i detta potpurri:
De symboler som saknas är: rosa triangeln (homosexuella), svarta triangeln (”antisociala element”) och gröna triangeln (återfallsbrottslingar). De flesta som hade svart triangel var hemlösa, psykiskt sjuka eller efterblivna. Också prostituerade och alkoholister fick detta märke. Eller som guiden uttryckte det ”när monumentet skapades [1968] ansåg man att vissa som satt här, inte gjorde det helt oförskyllt”.
Monumentet i Dachau är alltså ett monument som symboliserar ”internationell solidaritet, men inte med såna som får skylla sig själva”.
Andra bloggares inlägg om dachau, andra världskriget, rosa triangeln, koncentrationsläger, homorelaterat