Barbro Westerholm (till vänster) och Robert Skoglund (till höger)
Seminariet om surrogatmödraskap hölls av Socialdemokraterna. I panelen satt Barbro Westerholm, som sitter i bland annat socialutskottet och Roberg Skoglund som blivit surrogatförälder tillsammans med sin man Fredrik.
Mycket intressant samtal, där Robert berättade om sin och Fredriks resa och hur de landade i att använda sig av surrogatmödraskap (som för övrigt i politiska termer kallas värdmördaskap, fick jag lära mig). De hade blivit godkända som adoptivföräldrar när lagen trädde i kraft, men under de två år som utredningen var giltig blev de aldrig valda som adoptivföräldrar. Då dök just värdmödraskap upp på deras radar via olika kanaler, bland annat organisationen Surrogat.nu. De började undersöka möjligheterna och utvärdera olika alternativ. För dem var det noga att allt gick rätt till och att surrogatmodern inte blev utnyttjad och att hon behandlades väl på surrogatkliniken. De gjorde noggrann research och valde till slut en surrogatklinik i Indien (som tydligen har många surrogatkliniker och lagstiftning redo att hantera surrogatmödraskap). Robert har läst Kajsa Ekis Ekmans bok där surrogatmödraskap jämställs med prostitution och känner inte igen bilden utifrån sin erfarenhet.
Varken utresa från Indien eller inresa i Sverige var något problem. Däremot hade socialtjänsten varken rutiner eller kompetens att hantera ärendet, och Robert (som inte är biologisk far) fick inte papper på sitt faderskap förrän efter drygt 7 månader. Robert efterlyste riktlinjer och kompetens hos socialtjänsten. De har gammaldags normer och värderingar som styr dem och berättade om ett annat konstigt bemötande: Robert och Fredrik erbjöd sig att bli värdfamilj eller fosterhem i en kommun som hade behov av fler såna. Som svar fick de att dessa ungdomar ju redan hade problem och inte behövde fler, och fick ingen placering. Lämpligheten i deras hem borde vara tydlig, då de tidigare genomgått en adoptionsutredning. Vid en sån undersöks såväl sociala som ekonomiska förhållanden på djupet.
Barbro berättade lite om arbetet och svårigheten med frågorna. Det görs ingenting aktivt i frågan, även om Statens Medicinsk-Etiska Råd håller ett öga på frågan. Surrogatmödraskap är inte förbjuden i lag, men det görs inte i Sverige. Frågor som ligger nära är till exempel donation av ägg (tillåtet), spermier (tillåtet) och embryon (ej tillåtet). Medicinska framsteg påverkar också området. I år kommer världens första livmoderstransplantation genomföras. Vilken hjälp ska ges till barnlösa par? Barbro tillägger också att barn till surrogatföräldrar är önskade barn och därmed har det bättre än barn i genomsnitt. Roberts formulering var ”man blir inte surrogatförälder på en Finlandsfärja”.
Barbro menar att även om frågan bevakas (till exempel kommer halva socialutskottet att åka till Indien och besöka surrogatkliniker i höst) händer inte så mycket så länge det inte finns opinion i frågan. Hon jämför med frågan om rökning, som låg still tills man fick en mängd organisationer som ”Läkare mot tobak”. Robert och Barbro är överens att så länge regeringen inte tillsätter en utredning i frågan så kommer inget hända.
Fredrick Federley, Maria Ferm, Joakim Berlin, Christian Antoni Möllerop och en representant från Justitieutskottet
Det här seminariet var väldigt intressant för mig som motståndare till nuvarande smittskyddslagstiftning som lägger allt ansvar på den som är smittad. Senast lagen reviderades var 2004 men upplysningsplikten försvann inte då. Jag tycker mig ha hört argumentation kring smittskyddslagen under varje Pridefirande sedan dess men debatten är inte speciellt stark eller hög. Federley satte fingret på något när han berättade att det är ungefär 5000 svenskar som är HIV-smittade. Gruppen är alltså inte så stor, och därför blir debatten inte så livlig.
Här i salen var den dock det, och det var intressanta aspekter som belystes. Till exempel pekade ledamoten (som jag tyvärr inte har namnet på) i Justitieutskottet på att svensk lagstiftning inte harmoniserar med utländsk lagstiftning och att det vore bra om den gjorde det. Han sa också att lagen är problematisk i domstol och att den faller mitt emellan Socialdepartementet och Justitiedepartementet. Federley pekade på att det finns ett ideologiskt fel i att lagstiftningen lägger allt ansvar för en sexparters hälsa på den som som har HIV, vilket jag håller med om. Maria Ferm pratade om att folk struntar i att testa sig eftersom du slipper ansvar så länge du inte vet. Hon fick mothugg av Staffan Hallin (publikdeltagare som länge jobbat med HIV-prevention) som menade att det är oklart hur många som väljer att inte testa sig av den anledningen.
Bästa kommentaren kom från Joakim Berlin, att smittskyddslagen bygger på tanken att man har ett intellektuellt samtal innan ett one night stand. Lagen är baserad på en teori som knappast fungerar i praktiken. En annan bra sak var Staffan Hallins påpekande att HIV-preventionen i Sverige lämnat HIV-positiva i sticket, mycket som en konsekvens av lagstiftningen. HIV-preventionen fokuserar idag enbart på HIV-negativa.
Siffror kring kondomanvändning som är nyttiga: 7 av 10 män som har sex med män använder kondom vid tillfälligt sex. Mellan 7 och 8 av 10 män som har sex med män använder inte kondom i en fast relation.
Robert Eriksson, Storstockholms Brandförsvar, Karl Sandberg, Svensk Bevakningstjänst och Elisabeth Månsson från Polisen
Ett panelsamtal om (vissa) uniformsyrken som traditionellt förknippas med män och hur de jobbar med mångfaldsfrågor. För mig var det framför allt Svensk Bevakningstjänst och brandförsvaret som gav något nytt. Därmed inte sagt att Polisens representant inte sa något bra, däremot att jag har bättre koll på hur polisen jobbar än de andra två.
Karl Sandberg var transparent kring interna processer. Till exempel belyste han vikten av att ett mångfaldsarbete har två delar: dels den utåt, där man rekryterar och informerar allmänheten, dels den inåt där man jobbar med existerande organisation. Den senare är nog så viktig om man vill att organisationen ska fortsätta fungera. Han berättade att vanlig kritik från internt håll i hans organisation är att man vill vara PK och att det är bra ur ett PR-perspektiv, och att sprida kunskap och förståelse för varför organisationen jobbar med mångfald är viktigt. Han berättade också motståndet mot mångfaldsfrågor internt i hans erfarenhet är mer farhågor än verklighet.
Robert från Storstockholms Brandförsvar berättade att deras definition av mångfald var ”olika typer av kompetens” och menade att allt annat var reglerat i avtal och lagar. Han berättade också att ett av problemen med till exempel könsfördelning på brandstationerna är att de flesta gamla brandstationer inte har separata duschutrymmen/omklädningsrum för könen.
Det fick mig att ställa frågan kring huruvida det verkligen behövs. Frågan om könsseparata omklädningsrum/duschar tangerar frågan om till exempel homosexuella brandmän som duschar tillsammans med straighta. Roberts svar var väldigt pragmatiskt: han trodde att det säkert fanns många personer i organisationen som inte hade problem med det, men att det inte kunde införas förrän det fungerade för alla.
Storstockholms Brandförsvar har jobbat i fyra år med att bredda rekryteringen och få in kvinnor. Fyra år efter start är antalet kvinnor som jobbar med utryckning noll. Jag frågade varför, och Roberts svar var att det till största del beror på utformningen av de fysiska testerna under rekrytering. De är dessutom tydligen (delvis) definierade i lag.
Robert kom också med ett intressant inlägg att ”mångfaldsarbete aldrig får vara ett projektarbete” utan bör bara ett långsiktigt arbete med enskilda aktiviteter i form av projekt.
Allt som allt var det hoppfullt, även om jag önskar att man till exempel haft med brandmän och väktare och poliser som kunnat berätta om attityder och hur det faktiskt ser ut bland personalen.
Hierarkier, makt och ideal i hbt-världen med moderator Anna-Maria Sörberg, Fredrik Apollo Asplund, Maria Lönn och Carlos Diaz
Makt och ideal är ett intressant ämne som jag och Carlos diskuterade förra året i Pride House, då ur ett bög-perspektiv. Att vara åtrådd innebär att man har makt, och det finns många olika faktorer som gör dig åtrådd: vältränad kropp, ungdom, etnicitet. Att folk använder den makten på konstiga sätt, till exempel genom uttalad rasism, visas till exempel på bloggen Douche Bags of Grindr (Grindr är en raggnings-app för iPhone, där du kan lägga upp en profil och se profiler på andra som är nära dig).
Ämnet är alltså både intressant och aktuellt. Tyvärr höll den här sessionen sämst nivå av alla jag var på under Pride. Den gav få analyser men jag fick i alla fall med mig lite frågor att fundera på. Sessionens låga nivå berodde inte på att panelen var ointressant. Tvärt om var panelen kompetent och intressant, och hade mycket att berätta. Problemet var att så fort man snuddade något intressant gick man vidare istället för att gräva. Apollo fick inte utveckla sina tankar speciellt mycket mer än ”araber exotiseras och ses som den farlige som man blir påsatt av”, Maria förde ett resonemang som bara det i sig förmodligen krävt 30 minuter för att berättas om och Carlos hade några poänger men de krävde frågor från publiken för att bli väldigt tydliga.
Jag tror helt enkelt att kombinationen ovan moderator och kort om tid för varje ämne (sessionen som helhet landade på ungefär en timme).
Med det sagt så gick jag inte därifrån helt lottlös. Några formuleringar satte ord på tankar jag haft tidigare, till exempel när Maria Lönn sa att många HBT-personer ser marginaliseringen som en ursäkt att inte ta ansvar för [den makt ens vithet innebär]. Det var också intressant när Carlos påpekade att ”vithet” är en tolkningsbar och ibland relativ term. Jämfört med någon som är svart är både folk från norra och södra Europa vita, men man kan även göra vissa rangordningar inom Europa.
Maria Lönn pratade om att programmera om vad man tänder på, vilket jag ifrågasatte i en fråga. Då ändrade hon det till att vara medveten om att det vi tänder på formas av vår kultur och vårt samhälle. Det senare håller jag med om, det ger oss verktyg att förändra kultur och samhälle på sikt. Att däremot politisera mitt sexliv genom att börja titta på saker jag inte finner attraktiva är snudd på poänglöst. Lite som att försöka fixa klimatproblemen genom att sluta andas istället för att se till att vårt samhälle får processer som är hållbara ur klimatsynpunkt.
Bäst: problematisering av öppenheten var också intressant. Till exempel kan den i sig kan utlösa konflikter till exempel vem som får vara öppen: fjollan vs machokillen, vaniljsex vs BDSM. Öppenhet kan också skapa hierarkier baserat på vem som är mest öppen (=mest modig).
Sämst: tävlingen i vem i panelen som var minst utbildad när en publikdeltagare kritiserade panelen för att använda krångliga ord och ett språk som inte var öppet och inkluderande.
Jag gillar att förstå hur min kropp funkar. Det är därför jag har varit försöksperson i medicinska studier, det är därför jag försöker hitta de bästa sätten att mäta allt jag kan. När jag fick chansen att kartlägga mitt DNA var valet enkelt.
Nu är labbtesterna klara. Det var med skräckblandad förtjusning jag klickade mig in på resultaten för min nedärvda risk för hudcancer, Alzheimers, Parkinsons och dr Houses favoritsjukdom: sarkoidos. Under den här processen har jag vid många tillfällen tänkt på filmen ”Gattaca”
Ethan Hawke i Gattaca
Gattaca är en framtidsvision inbäddad i sextiotalsminimalistisk science fiction-estetik. Dess namn kommer från ett anagram av de fyra bokstäverna GATC (en av fyra baser i levande organismers DNA, alla våra gener består av två av dessa bokstäver). I Gattaca finns två varianter av människor: de som fötts som det slumpmässiga resultatet av ett samlag och de som designats genetiskt att få de bästa möjliga egenskaperna.
Du kan redan idag gå till fertilitetskliniker som låter dig välja barnets kön. Minst en har öppet deklarerat att man även arbetar fram metoder för att låta föräldrar välja utifrån gener som påverkar ögonfärg, hårfärg och andra faktorer. Det, tillsammans med faktumet att man redan idag känner till kopplingar mellan specifika gener och icke-verbal IQ (vilket är snarlikt Mensas definition på intelligens) gör det lätt att se en värld som i Gattaca:
23andme refererar till våra 23 kromosompar och är namnet på en tjänst som kartlägger ditt DNA. För 207 dollar plus frakt1 får du ett testkit med bud, som du sedan budar tillbaka med DHL. Testkitet består i princip av returförpackning, ett provrör och instruktioner. Du fyller provröret med saliv, och när du stänger det blandas det med ett ämne som hjälper till att bevara provet.
Provrör från 23andme
Det mest dramatiska är faktiskt påsen som provet först läggs i, innan det läggs i DHL-kuvertet. Den internationella symbolen för smittämnen ser jag mest annars i filmer och på sjukhus.
Testkit från 23andme, redo att stoppas i DHL-kuvert och skickas tillbaka
Sex veckor efter att du budat över provet har du ditt DNA kartlagt och pedagogiskt upplagt i 23andme:s webbtjänst. Det är nu det spännande börjar.
Testet redovisar resultat i två huvudområden:
hälsa
disease risk (vilka sjukdomar du genetiskt löper högre eller lägre risk att utveckla)
carrier status (huruvida du är bärare av genetiska markörer för ärftliga sjukdomar com t ex cystisk fibros)
drug response (hur din kropp klarar och hanterar olika typer av mediciner)
egenskaper (t ex ögonfärg, hårtyp, chans att bli 100 år gammal)
health labs (olika uträkningar baserat på ditt DNA och undersökningar bland 23andme:s medlemmar)
släkt/arv
maternal line (vilken Haplogrupp din biologiska moders gener tillhör)
paternal line (samma som ovan fast för den biologiska fadern)
relative finder (hitta andra medlemmar som kartlagt sitt DNA och som du är släkt med)
ancestry painting (hur stora delar av dina kromosomer som kommer från olika geografiska regioner)
global similarity (hur lik du är genomsnittliga personer från olika världsdelar)
ancestry labs (olika uträkningar baserat på ditt DNA och undersökningar bland 23andme:s medlemmar)
Jag gillar transparens och har berättat det mesta om mig själv. Att dela med mig av mina DNA-sekvenser känns fullt logiskt. Jag är medveten att det i vissa fall, till exempel av försäkringsbolag, skulle kunna användas mot mig. Jag ser fram mot att i så fall ta det till en rättslig instans, eftersom jag tror att en publik debatt kring DNA och vad som är tillåtet och inte behövs.
Släkt/arv Om vi börjar med släkt/arv så är det mest kuriosa. Inget av det här var läskigt att få reda på, och mycket är överkurs. Visst är det kul att veta att min mammas gener kommer från haplogrupp J1c som är 38 000 år gammal, medan min pappas kommer från en betydligt yngre grupp, R1a1a, som ”bara” är 12 000 år gammal. Men vad ska jag göra med denna kunskap?
Min mammas haplogrupp, J1c, är 38 000 år gammal
Likaså är det med de övriga delarna under släkt/arv. Det är nog bara Sverigedemokraterna och deras gelikar som gläds åt att jag är 100% europé (eller kanske inte, med tanke på att jag inte är straight). Den här kunskapen är dock lite relevant eftersom jämförelserna när det gäller hälsa ofta handlar om statistiska undersökningar på större eller mindre befolkningsgrupper.
Ancestry painting från 23andme. Jag är tydligen 100% europé.
”Relative finder” var den enda som kanske var relevant här. Enligt den har jag 22 fyrmänningar (kusiner i tredje led) som finns på 23andme. Här finns också en möjlighet att se genetiska släktingar som är närmare än tremänning. Det är dock något du aktivt måste välja, eftersom det finns en risk att släktingar du inte visste att du hade kan avslöjas (tänk otrohetsaffärer hos föräldrar/farföräldrar t ex).
Hälsa Om släkt/arv mest var kuriosa var det här desto mer intressant och läskigt. Jag hade redan från början bestämt mig för att jag ville veta allt. Är jag genetiskt predisponerad för en hög cancerrisk kan jag välja att göra mer frekventa kontroller relaterade till just den cancertypen. Löper jag hög risk att få Parkinsons är det bättre att jag vet det nu. Pensionssparande känns inte speciellt prioriterat om jag löper risk att dö ung. Oavsett vad förändras inte faktumet att jag har predisposition för vissa saker av att jag vet det. Jag har full respekt för att många väljer att inte veta, och det har även 23andme. Viss information, framför allt de som även påverkar andra, är dold och kräver ett aktivt val från dig för att avslöjas. Det gäller till exempel risken för Alzheimers, Parkinsons och huruvida man har varianter av den aggressiva cancer-gen som markant ökar risken för bröstcancer hos kvinnor och prostatacancer hos män. Jag valde att klicka fram dem, och just de klicken var de läskigaste av dem alla.
”Disease risk” listar huruvida du löper högre, mindre eller genomsnittlig risk att drabbas av vissa sjukdomar. Det är baserat på mängdstudier och statistik, och lägre risk innebär inte att man är immun liksom högre risk inte automatiskt innebär att man får sjukdomen ifråga. Det jag egentligen ser är hur säker forskningen på området är, genomsnittlig risk att drabbas och min risk. Till exempel löper en genomsnittlig europé 27,2% risk att få förmaksflimmer, medan min risk är 41,6%.
Mina resultat ger mig uppenbarligen ökad risk för förmaksflimmer, psoriasis, reumatoid artit, Crohns och strup- och magcancer. Psoriasis debuterar oftast innan man fyllt 30, vilket egentligen bara lämnar förmaksflimmer och artrit. Nåt att hålla koll på, uppenbarligen.
Listning över vilka sjukdomar jag genetiskt löper högre risk för.
Tittar man på listan över sjukdomar jag löper lägre risk än genomsnittet att få känns det som ett rättvist byte; Alzheimers, diabetes, malignt melanom och kronisk njursvikt. De här är listade på samma sätt, den genomsnittliga risken för en europé och min risk.
Sjukdomar jag löper lägre risk än en genomsnittsperson att få
Klickar jag in mig på ett resultat får jag djupare information kring sjukdomen i fråga: förklaringar på vad sjukdomen innebär, hur den utvecklas, hur jag eventuellt kan förebygga den, hur min risk är uträknad och vilka gener som berörs och vilka studier som ligger bakom. Så här ser det ut när jag klickar in mig på Alzheimers:
Djupare information kring Alzheimers på 23andme
Ungefär likadant ser det ut när jag kollar min ”carrier status”, alltså huruvida jag är bärare av gener för ärftliga sjukdomar man kan spåra. Skillnaden är att det här redovisas huruvida jag bär på genmutationen i fråga eller inte. Det här kan också visa att jag bär på en ärftlig sjukdom som kan debutera senare i livet (till exempel prostata- eller bröstcancer).
"Carrier status", vilka gener för ärftliga sjukdomar jag bär på
Ett klick på någon av sjukdomarna ger även här djupare information kring sjukdomen, men istället för att visualisera risken redogörs min bärarstatus:
Min bärarstatus för Gauchers sjukdom
”Drug response” är ganska användbar ifall jag skulle bli sjuk och behöva någon av medicinerna som listas där. Till exempel kan jag se att jag inte är överkänslig mot Abacavir (en bromsmedicin mot HIV) , att jag inte tillhör dem som har förbättrade chanser att svara bra på antidepressiva medel och att jag bryter ner koffein snabbt.
23andme:s listning över hur jag svarar på vissa mediciner
Just informationen om koffeinet är det enda som är aktuellt för mig just nu. Förmodligen är det också anledningen till att jag kan dricka en stor latte vid niotiden på kvällen och ändå somna som en stock. Koffein ökar inte risken för hjärtattack för personer med mina gener. Så här ser det ut när jag klickar mig in på koffein-metabolisering:
Det här kan man utläsa ur mitt DNA om koffeinmetabolisering
För mig som gillar kuriosa och förstå hur min kropp funkar var sista delen, ”Traits”, den med mest godis. Jag har alltid trott att jag är immun mot ”vinterkräksjukan” då jag aldrig haft den, men det är jag inte. Jag är inte heller resistent mot HIV, däremot är risken lägre att jag blir smittad med lepra. Min genetik gör att jag bättre lämpar mig som sprinter än maratonlöpare (vilket väl stämmer med min fysik). Episodiskt minne, icke-verbal IQ, läsförmåga, inlärningsförmåga och huruvida man nyser av starkt ljus (fotisk reflex) är andra saker som 23andme kan läsa ut ur generna.
Egenskaper utlästa ur mitt DNA
Den jag dock blev gladast för var ”longevity”, möjligheten att leva tills man blir 100. Jag har ökad chans tack vare mina gener. Så här ser det ut när man klickar in sig på en specifik rapport i listan över egenskaper
23andme om mina chanser att bli 100 år utifrån mitt DNA
Avslutningsvis kan man säga att det var läskigare än jag trodde att sitta framför rapporten och läsa ut den. Samtidigt tror jag att det här är nödvändigt, och kommer att bli allt vanligare i framtiden. Genom att vara medvetna om vilka risker våra gener ökar och minskar kan vi göra mer informerade val kring vår livsstil. Och till sist är det vad som spelar roll: vad vi gör med den lott vi dragit i det genetiska lotteriet. Det finns få garantier och det mesta kan påverkas i hög grad av miljön och hur vi lever. Medicinen kan ännu inte förklara varför placebo-effekten fungerar: viljan är ibland mäktigare än pillret.
199 dollar för test-kit + 108 dollar (9 dollar i månaden) för webbtjänsten. Frakten är drygt 72 dollar för första kitet och 45 dollar för ytterligare kit. Går man ihop fem personer får man frakt för dryg 50 dollar per person. Fraktkostnaden inkluderar både frakt av testkit till dig, och frakt från dig till labbet med DHL. Full disclosure: jag hann beställa under en drive där 23andme gav testkit gratis mot att man tecknade sig för ett årsabonnemang.
Godwins lag är blott tvåa när det gäller diskussions-urspårning så fort jämställdhet mellan könen och/eller sexuell läggning diskuteras. När det gäller könsbeteenden och sex så ska djuren plötsligt vara våra förebilder (och det här ska inte utläsas som att jag förespråkar att Nazityskland borde vara det istället).
Det finns ett gäng personer som har förståelse för biologi och genetik på en Anna Skipper-nivå, och som försöker applicera valda delar av djurbeteenden på människor när djurens beteenden passar världssynen. Eva Sternberg och Pär Ström är redan hedersmedlemmar i denna klubb, och nu aspirerar Ann Charlott Altstadt på att göra dem sällskap.
Schimpanser räddar varandra från att drunkna, tar hand om skadade, den apa som får mindre i belöning än sin kompis vägrar delta i experiment och den apa som fått sin mat lättvindigt känner att den måste dela med sig mer.
Schimpansen på bilden har inget med Altstadt att göra, förutom att den (uppenbarligen) är hennes förebild. Foto: Patries71 på Flickr.
Det är oklart hur Altstadt vänder sig mot att schimpanser våldtar varandra (och grodor!), mördar såväl varandra som begår artmord (eller är det ”folkmord” med Altstadts logik?) på andra apor, och för regelrätta krig mot andra stammar.
För den som vill ha koll på hur sadistiska våra artkusiner är rekommenderas ett besök på Armémusem, där uställningen börjar man med krigets ursprung och krig mellan apstammar. Jag undrar om Altstadt med den kunskapen hade framhållit schimpanserna som föredöme:
”Eftersom människan delar cirka 98 procent av arvsmassan med [schimpanser] så kan vårt ursprung inte per automatik förklara eller försvara strikt heterosexualitet, manligt machoutövande eller våld.”
(Notera att hon prickar såväl jämställdhet som sexuell läggning här)
Baserat på den logiken så borde Altstadt inte ha några problem att ligga på havsbotten i ett korallrev och äta småpartiklar 16 timmar per dygn, med tanke på att människor delar 70% av sitt DNA med tvättsvampar.
Jag har vänner som är både högersympatisörer och vänsterdito. En av dem har faktiskt en hjärnskada, men den påverkar inte hans empati negativt. Tvärt om uppfattar jag honom som både mer empatisk, intelligent och hederlig än Ann Charlott Altstadt. Altstadt använder kvasibiologi för att få skriva ”högeranhängare är dumma i huvudet”. Jag behöver inte ta steget över djurvärlden för att berätta att Altstadt har grav otur när hon tänker.
(I övrigt är det här inget ställningstagande i vänster-högerskalan. Jag hyser ett stort förakt för de flesta politiker oavsett färg, och jag hyser ett ännu större förakt för imbecilla resonemang.)
Jag ångrar absolut ingenting, att ångra är att hata sig själv en smula och det har jag förbjudit mig själv att göra. Egenkärlek är en plikt. Och det heter sexarbete och inte prostitution. Det finns fler prostituerade i Sveriges riksdag än det någonsin funnits på Malmskillnadsgatan. Att prostituera sig är att sälja sin själ för pengar och framgång. Att sälja sexuella tjänster är något helt annat.
– Alexander Bard i senaste Magasinet Neo på frågan om att han bland annat varit sexsäljare i Amsterdam och om han ångrar något han inte gjort.
Jag gillar verkligen Magasinet Neo. Den innehåller alltid intressanta vinklar på aktuella ämnen och är härligt fri från moraliserande. Om du inte redan prenumererar på det så rekommenderar jag den skarpt!
Jag är inte speciellt känd. Skulle jag bli det är det lika bra att jag erkänner direkt: jag är gravt korprofil (det var inte Claes Elfsberg, det var jag). Jag är kvinnohatare. Jag gillar inte män heller, och har flera gånger uttryckt en önskan om att lemlästa såväl småbarn och värnlösa djur. Jag har fläckvis pedofila tendenser. Jag är potentiell massmördare av judar, personer med CP och bögar. Jag bedriver tidelag, incest och säljer gärna mina syskon till högstbjudande. Jag är personen som skulle få dig att hellre sova sked mellan Hannibal Lecter och Juha Valjakkala än att ta mig i hand.
Allt ovanstående skulle framstå som sant om du skulle citera sånt jag sagt i slutna sällskap med vänner, utan att samtidigt förmedla kontext, vilken jargong jag och mina vänner har sinsemellan eller hur vi resonerar i övrigt. Givet är att jag inte skulle säga de flesta av dessa saker i mer publika forum, på samma sätt som jag inte skulle ha sex på Sergels Torg (men gärna har det på mer privata ställen). Det finns saker som jag aldrig skulle skriva på Facebook eller Twitter, men som jag gladeligen skriver på slutna mailinglistor. I stundens hetta kan jag uttrycka min frustration och ilska på sätt som varken är konstruktiva eller salongsfähiga, och vänner emellan behöver jag aldrig förklara att ”helvetesjävlafittmargitkukarsel” inte innebär att jag hatar kvinnokön, manskön, rumpor eller personer som heter Margit.
Jag anpassar också min kommunikation. När jag är med mina vänner behöver jag aldrig förklara skillnaden mellan ”pedofili” och ”sexuella övergrepp på barn” och därmed kan våra diskussioner hållas på en nivå som jag inte skulle hålla på en fest där jag bara är ytligt bekant med de flesta. Det gäller oavsett om det sker digitalt eller analogt.
Ganska liknande text skrev jag när DN och Mustafa Can använde fikarumssnack mellan en begränsad mängd kända och okända människor för att skapa en nyhet. Nu kör Nyheter24 samma grej mot Alexander Bard. Jag trodde att jag gillade Nyheter24, men nu blir det tydligt att jag gillade ”Nyheter24 under Aaron Israelssons ledning”. Det går snabbt utför sedan han avgick som chefredktör. Det är ett djupt ohederligt grepp att smygläsa någons e-post, välja några mail från en privat konversation och citera dem ur sitt sammanhang, för att sedan erbjuda personen man hängt ut att skriva en (gratis) debattartikel för att bemöta uthängningen av den privata konversationen.
Full disclosure: jag är medlem på Elit, även om jag varit lite avsomnad ända tills det här uppenbarade sig. Jag har också gjort ett par skribentjobb för Nyheter24. Jag hatar varken män eller kvinnor, har aldrig skadat eller fantiserat om sex med barn och/eller smådjur. Jag har dock slagits ett antal gånger med min lillebror när vi var barn. Min relation till avföring är högst osexuell. Huruvida min person är mer eller mindre karismatisk än Juha Valjakkalas eller Hannibal Lecters låter jag betraktaren avgöra.
För ett tag sedan läste jag något tänkvärt om donationer. James Altucher skriver att de småslantar han kan ge till, säg, cancerforskning är en piss i Vättern jämfört med de 100 miljarder dollar som Bill Gates och Warren Buffett spenderar på att just bota och utrota sjukdomar som cancer, AIDS och malaria. Sen kan man visserligen argumentera om ”den långa svansen” och att den förmodligen kan bidra med mer pengar än både Gates och Warren. Altucher’s poäng är dock inte att man ska sluta donera. Han förespråkar istället att göra en skillnad lokalt. Läser du om någon som utförsäkrats och har svårt att klara sig, hjälp dem på något sätt. Istället för att ge pengar till Cancerfonden hjälper du en cancerpatient. Jag gillar den tanken. Det är därför jag älskar KIVA.
PS: Kan du inte bidra med 100 kronor eller mer, men har Flattr – flattra detta inlägg. Jag lovar att ge alla Flattr-pengar för detta inlägg till Andreas insamling, och blir det inte 100 kronor eller mer så fyller jag i det som saknas.
Nyhetsmorgon i TV4 uppvisade i söndags mellan raderna en attityd gentemot hbt-ungdomar och sociala medier som mest hör hemma i förra millenniet.
EDIT: Lisa Magnusson och Richard påpekar i kommentarer här på bloggen och på Twitter att jämförelsen är indirekt, och att vinkeln därmed blir ohederlig. Jag ser deras poäng, och reviderar inlägget lite. Originalformuleringarna är kvar, överstrukna, för transparensens skull. Det är alltid intressant och bra att få möjlighet att ändra sig, även om det är plågsamt för någon som är katederskadad som jag.
Tilde de Paula och Parisa Amiri var rörande överens: att vara hbt-ungdom är jämförbart indirekt jämförbart med att vara barn med tarmcancer och det är problematiskt när vem som helst får tycka på Twitter och Facebook.
Parisa Amiri och Tilde de Paula jämför hbt-ungdomar med barn med tarmcancer i Nyhetsmorgon
Osmakligheten i att jämföra vilket kön man blir kär i, med en dödlig sjukdom och den tragedi sjukdomen innebär för alla inblandade, är så låg att jag blir förvånad när Tilde de Paula bara nickar och håller med.
Osmakligheten i att jämföra en kampanj som rör självmordsförebyggande i en minoritetsgrupp, med kampanjer för att samla in pengar till forskning kring en dödlig sjukdom, är så låg att jag blir förvånad när Tilde de Paula bara nickar och håller med.
I grund och botten är det här en fråga om kompetens. Eller snarare brist därpå. Att Tilde de Paula inte har koll på sociala medier är i sig inget konstigt. Hennes roll är att sammanfatta och leda. Det är därför man tar in personer med expertkunskaper. Det är inte heller konstigt att Tilde de Paula håller med sin expert.
Problemet är experten: Parisa Amiri. Det förakt hon uppvisar mot den demokratisering av samtalet som sociala medier innebär, är tragiskt. Den liknelse som ligger närmast till hands, är att Nyhetsmorgon skulle ha expertkommentator om riksdagsvalet, som beklagar sig över att ”vem som helst får rösta”.
Amiris värdering av vad som är ”viktigt i sociala medier” baserar sig på om det skrivits om det i traditionella tidningar (om än i digitalt format). Elin Grelssons krönika i Aftonbladet om kritiken mot ”Det Blir Bättre”, som Amiri hänvisar till, är toppen på ett isberg. Att en expert på sociala medier inte ens ids googla ämnet hon bedömt som veckans största snackis är så beklämmande att ”inkompetent” inte räcker. Amiris sätt att sammanfatta Elins krönika kan bara tolkas hon inte läst den, än mindre satt sig in i debatten. Poängen i såväl Elins krönika, SVD:s ledarblogg, Isobel Hadley-Kamptz blogg, Johanna Koljonens krönika i DN, Jon Lax inlägg på Rodeo och den överväldigande majoriteten av kommentarer och blogginlägg som mitt eget blogginlägg (där även Rädda Barnens PR-ansvariga kommenterar och blir bemött) för fram är denna: Rädda Barnen och TV3 gör en bra sak på helt fel sätt. Amiri framställer det som att debatten handlar om ändamålet.
Att Amiri sen inte förstår skillnaden mellan en potentiellt dödlig sjukdom och sexuell läggning är bara pricken över i:et.
Amiris brist på kompetens får henne att dra slutsatser som i sin tur resulterar i att Nyhetsmorgon och Tilde de Paula framstår som unket konservativa. Mitt tips till Nyhetsmorgon: Det finns en uppsjö av tjejer och killar som är riktigt bra på sociala medier och som skulle få Tilde att framstå som påläst och Nyhetsmorgon som ett nyanserat program. Vill ni ha tips ställer jag gärna upp.
Klippet kan ses nedan. Det är de första tre minuterna som är aktuella. En transkribering finns längre ner.
Transkribering av delen som handlar om ”Det blir bättre”:
Parisa: Det jag har tänkt mest på är ”Det blir bättre”. [förklaring om ”It Gets Better”-kampanjen] … roten till det [=Rädda Barnens/TV3:s version av ”Det blir bättre”] som i Sverige är till för alla barn. Reaktionen mot det är att man tycker att det bara borde varit hbt-ungdomar, att det här att det är till alla barn exkluderar barn i den sektorn liksom
Tilde: Men alltså är inte det lite snålt? Kan man inte liksom … de barn som känner att de behöver stöd …
Parisa: Ja … Nån sa väldigt träffande att det är som att säga att Barncancerfonden exkluderar barn med tarmcancer när de vänder sig mot alla med cancer. Det är liksom inte hållbart …
Tilde: Du har tagit fram en krönika här …
Parisa: Ja, av Elin G:sson, som är en fantastisk skribent, absolut, som lyfter den frågan om att det bara borde varit hbt-ungdomar … och i allmänhet på twitter och facebook om man kollar sina statusfeeds, så har man tyckt att det varit väldigt bra initiativ ändå som lyfter frågan om mobbing som fortfarande finns i skolan. Man minns ju själv när man var liten och gick in på friends-mottagningen och såg fula bilder på kändisar som var töntiga i högstadiet. Men du var kanske cool i högstadiet?
Tilde: näähej, jag var en av de fula känn-igen-disar som du har sett på bild
Parisa: men vem vet, det kanske kommer nåt sånt exempel i ”Det blir bättre” framöver. Det är alltid så här i början av säsongen så dömer man hela programmet på förhand på ett program. Men jag tror att det kan lyfta …
Tilde: Alltså så här är det, om man bara ska dra med den stora penseln istället för den där lilla detaljpenseln: är det någonsin fel att försöka hjälpa människor som upplever att de har det svårt?
Parisa: Nej det är det det inte är. Det här har verkligen varit så här … det här visar verkligen på hur det går till när vem som helst får tycka. Vem som helst är inte Elin G:sson, hon är ju fantastiskt duktig, men jag menar bara när det här lyfter en fråga på twitter så att man glömmer den viktiga frågan.
Tilde: Det här landar vid sidan av lite grann
Parisa: Det är så många som får hjälp tror jag, som känner bättre av det här med det här programmet, att det finns liksom en framtid. Det är klyschigt men det är faktiskt så det är.
Tilde: Man får vara klyschig så länge man är snäll.
