Inlägg av privat natur – Sida 70 – Being Micke Kazarnowicz

Qruiser – för Zoolanders och deras vänner

”Jag ska nog investera i en ny dator nu när jag har nytt jobb” sa bästa Wille igår när vi hängde hos mig och pratade skit. Och kanske skulle han skaffa sig en sån där QX-sida också, ”för då får man ju ligga, har jag hört”.

För min inre blick såg jag plötsligt Wille i samma fack som stålmannen utan mantel, kattkvinnan utan piska och Linda Rosing utan media. Jag tog på mig safariguide-hatten, satte Wille framför min laptop och guidade honom genom Qruiser-djungeln. Micke to the rescue!

Under Willes jungfrutur bland QX-medlemmarna upptäckte jag en sak jag inte riktigt noterat förut: fotoalbumen på Qruiser är fulla med Zoolander-poser. Funkar det? Får man ligga mer om man gör en Zoolander på varje bild? Jag vet inte hur många album som såg ut ungefär så här:

Jag i Death Valley:

Jag i San Francisco:

Jag leder pass:

Vi kan ju göra en minienkät av det här: du kan väl säga till om det kittlar till lite extra någonstans när du ser bilderna. Du får gärna säga var och hur mycket. Det är väl viss skillnad på att bli kittlad i skrevtrakten och i kräkreflexen. Det är tur att killen som har skrivit det djupa citatet ”Kärleken är vårt Livs största Glädje och vårt Livs största sorg” inte hade några Zoolander-bilder, för det skulle vara den mentala motsvarigheten till att få bröstvårtona kittlade med ett guldpläterat rivjärn.

Wille hade lite svårt att komma över att det var så mycket kukbilder på Qruiser, själv är jag härdad och blev mer förvånad av killen som i sitt fotoalbum har 52 (!) bilder på sig själv i kronologisk ordning: från bebis, till barn, tonåring och vuxen. Jag var enormt fascinerad av bilderna där han ser ut som en tonårsvariant av Rick Astley möter synthare med lugg på speed. Jag har bilder på mig själv från högstadiet, men jag äter hellre mask än lägger upp dem på Qruiser. Jag vill absolut inte ligga med nån som tänder på de bilderna.

Andra bloggar om: qruiser, zoolander, raggning, qx

Checklista

Det var inte en morbid plan att sista inlägget innan en sjukt hektisk period skulle rubriceras ”Idag blir jag överkörd”. Det var snarare livets ironi. Här är min checklista för de senaste två veckorna:

Gå på anställningsintervju för ett jobb som innebär tjänstebil och därmed körkort – CHECK. Vi konstaterade att ett problem var att jag inte hade körkort.
Vinna 113 miljoner på lotto.
Inte bli överkörd – CHECK.
Få ett jobb som innebär tjänstebil och kräver körkort, trots att jag inte har något – CHECK. Körkortet ska fixas, sporrad av Pojkfröken och min lillebror tänker jag ta en kurs i Mora. Bonus och tjänstebil, hur vuxet är inte det?
Säga upp mig från IBM (eller rättare sagt, Manpow… förlåt, Addici) – CHECK. Att säga upp sig från ett jobb man trivs på är som att göra slut med någon. Skillnaden är att det är okej att säga upp sig via e-post.
Hålla mina vanliga sex pass i veckan och träna in de nya – CHECK. Fyra timmar koreografi med sparkar och slag, knäböj och bänkpress, step touch och speedstep, och inte minst krump, jive och swing ska sitta i ryggmärgen. Minst en timmes träning om dagen i 20 dagar i sträck är galet. Galet. Inte friskt. Kids, don’t do that at home. Jag har kört Bodyjam i sömnen, Bodypump i kön på Hemköp och Bodycombat på perrongen i Slussen.
Klösa ögonen ur det våpiga slynludret. ”Legally blonde”? Bullshit. Snarare ”legally dead”.
Få reda på att min tvättstuga stänger för totalrenovering i 8 (!) veckor från och med vecka 10 – CHECK. Lite extra krydda är att klockan 20.30 en söndag kväll inse att vecka tio börjar om sisådär fyra och en halv timma och jag har kläder som skulle göra en välsorterad sportbutik stolt i tvättkorgen.
Testa min Axbo S.P.A.C. Jag har visserligen använt den, men varit så sluttränad (galet, I tell you!) att jag sovit oroligt och därför vaknat på sköna tider som 04.32 eller 05.17 och inte riktigt kunnat somna om. De få morgnar jag verkligen vaknat av den verkar lovande. Recension kommer nästa helg!
Älta koreografi varje ledig stund – CHECK. På bussen. På tunnelbanan. På Saltsjöbanan. I matbutiken. Det ser nog så där friskt ut när någon med hörlurar helt plötsligt börjar trampa runt lite på stället med introvert blick, innan han ser förvirrad ut, bläddrar i ett häfte och sedan börjar trampa igen. Tur att Långbro mentalsjukhus byggts om till bostadsrätter, annars hade jag skrivit det här från en madrasserad cell nära Fruängen.
Inse att jag är en lesbisk kvinna fångad i en bögs hjärna – CHECK. Jag går runt och nynnar på ”’Cuz I can”, ”Not dead yet” och ”U + ur hand” mest hela tiden, och gillar att det är så många Pink-låtar i koreografierna jag ska träna in. Jag tycker inte att Måns Zelmerlöw är det snyggaste svenska ligget just nu. Jag tror inte ens jag vill hitta en tredje grej, för då måste jag hångla upp Angelina Jolie sen.
Hitta ny favvodrink – CHECK. Gör man alltid en strawberry daiquiri på frysta jordgubbar som isbitar, eller är det en grej de gör på Hotellet? Sjukt gott är det i alla fall. Men den är gammal, den nya favvodrinken heter amaretto sour. Lika god som Martin Rolinski är snygg (och han var sjukt snygg där på Hotellet i fredags).
Inte läsa dagstidningar – CHECK. Just nu har jag nio böcker, över 500 blogginlägg, tre nummer av National Geographic och ett nummer av Forskning och Framsteg på min läslista. Jag vet inte vad som har hänt med Sverige, världen eller mina älsklingar.

Vad har ni gjort?

Idag blir jag överkörd

Hundratretton miljoner jackpot på Lotto.

Två av mina arbetskamrater ingick en pakt, som går ut på att de ska vinna potten. Jag hängde på, och påpekade samtidigt att ingen av oss spelat på samma rader vilket gör just det där att vi alla ska vinna lite svårare. Dessutom är det högre risk att vi blir överkörda alla tre på samma dag, än att någon av oss vinner.

Ända sedan dess har vi alla drabbats av paranoia och går runt som personerna i ”Final Destination” och letar efter saker som kan köra över, eller på annat sätt döda, oss. När vanliga människor spelar på lotto drömmer de om vad de ska göra med pengarna. Jag blir paranoid och tror att jag ska få fågelskit i ögat, snubbla och bli spetsad på den passerande pensionärens dobbar.

Lyckas jag bara överleva till klockan två så är förbannelsen bruten. Nu ska jag in till gymmet och köra pass, såvida inte bussen välter på motorvägen och jag dör i det brinnande infernot.

Andra bloggar om: lotto, paranoia

Jehovas mormoner

Häromdagen var jag på hälsokontroll inför smärtstudien jag ska vara med i. När jag kommit uppför de långa rulltrapporna som leder från Flemingsbergs pendeltågstation upp till Södertörns Högskola blev jag lite överraskad. Högst upp stod en välkomstkommitté i form av fem välpolerade ynglingar. Så välpolerade att jag tänkte ”Eh? Mormoner? Här?”

Sekunden senare såg jag vad de höll i händerna: Vakttornet och Vakna! (när jag ser den tidningen tänker jag alltid på Phoebe i Vänner när hon ska se Joeys pjäs ”Freud!”: ”The exclamation mark scares me. It’s not just ”Freud”, it’s ”FREUD!”) .

Jag antar att dessa Hitlerjugend light var något slags målgruppsanpassning av budbärarna. Att de tänker att det är lättare för studenter att ta emot budskapet från unga män med välpolerade, inställsamma leenden istället för från medelålders tanter med vädjande, sorgsna blickar.

Det var fascinerande att se blandningen av helig överlägsenhet (”Vi kommer komma till paradiset, och inte ni som bara passerar oss”) blandat med … skam? Förlägenhet? De var rätt uppenbart att de inte var helt bekväma med situationen. De gjorde heller inga direkta försök att kontakta oss som kom klev av rulltrapporna på väg mot en grådaskig onsdagmorgon.

Varje gång jag ser Jehovas Vittnen blir jag påmind om Mats. Min barndomskompis, en schyst och lite osäker kille. Han var Orup-fantast och kunde alla texter, hade alla skivor och gillade till och med det engelska materialet. Han är anledningen till att jag än idag kan texten till ”Stockholm” och ”Då står pojkarna på rad”.

Mats pappa var en otroligt grå tjänsteman som skåpsöp, vilket alla kände till men få pratade om. Jag tror att hemlighetsmakeriet stigmatiserade familjen mer än själva alkoholismen, eftersom pappan var en vardagsfunktionell alkoholist, i alla fall utåt. Mats svepte ofta om sig en hård yta som var för tunn och genomskinlig för att dölja den osäkra och känsliga pojken inuti. Han var kär i en tjej som var för cool och annorlunda för att tolereras i förorten, och därmed blev föremål för häcklande och glåpord. Han hakade på, hårdare än de flesta. Det är lättare att köra över någon snabbt och brutalt. Det gör mindre ont. För en själv.

Mats hade två systrar. Hans äldsta syster, som var fyra-fem år äldre, blev en dag frälst av Jehovas Vittnen. Som den nyfrälsta, goda rekryt hon var missionerade hon för att rädda andra själar. Jag diskuterade ofta med henne som något slags ateistiskt svar på hennes missionering. Hon misstog det för intresse. Jag vet inte hur många gånger jag kom hem och hittade Vakttornet och Vakna! på min säng eller på mitt skrivbord. Det mest otäcka med dem var de pastellfärgade teckningarna på ariska kärnfamiljer omgivna av grönska och djur och regnbågar.

Jehovas Vittnen var som ett virus som tog sig in i familjen via henne. Det spred sig till nästa familjemedlem, och nästa. Ju fler det infekterade, desto snabbare gick det för resten att bli frälsta. En dag var hela familjen Jehovas Vittnen. Och vänskapen mellan Mats och oss andra upphörde, för vi var de som inte skulle få följa med till paradiset.

Jag träffade Mats en gång i vuxen ålder. Jag hade precis blivit skolinformatör för RFSL, och var på väg till en ungdomsgård någonstans längs med gröna linjen. Vi såg varandra på Hötorget, och inledde det där obekväma samtalet man har med någon man tappat kontakten med en gång. Han var ute och missonerade för Jehovas Vittnen, och jag berättade om var jag var på väg. Jag kommer fortfarande ihåg hans välmenande leende och hans sista kommentar:

”Tänk så det blev. Vi är bägge två ute och missionerar. Jag för det goda och du för … ditt”

Andra bloggar om: jehovas vittnen, anekdoter, missionering, religion

Axbo S.P.A.C: the unpacking

Rubriken får det här att låta som något slags spoof på Star Trek. Det är det inte. Men lite sci fi-faktor har det allt.

Jag berättade att jag beställt en klocka från Axbo. En stor del av själva köpupplevelsen är uppackningen, och den här var rätt tillfredsställande. Här är en bildserie på uppackningen:

Spontana reflektioner:
– Klockan är okej-snygg. Det är lite funkis-deisign möter Gattaca över det hela.
– Det känns enormt sci-fi att kunna trycka på sändaren för att aktivera ljuset på klockan
– Knappen på sändaren är inte speciellt lätt att hitta
– Knappen är också rätt svår att trycka ner
– Relaxljuden är sköna om man gillar cikador eller porlande vatten
– Klockan kan väcka med (inspelat) fågelkvitter. Corny, men det påminner mig om sommar och jag gillar det.
– Klockan går på (inbyggda) batterier. Dessa laddas via en sladd som har USB-kontakt i ena änden, vilket borde innebära att man kan ladda den via USB-porten.
– Installationen är enkel, och själva manövreringen är föredömligt enkel: två knappar och en ratt, that’s it.

Jag återkommer med recension när jag hunnit testa den ett tag.

Andra bloggar om: axbo, sömn, s.p.a.c., väckarklockor, väckning

Kan man vänstra med en dildo?

Häromdagen bjöd Teknikmagasinets tillskott av sexleksaker in till en intressant diskussion på lunchen: kan man vänstra med en dildo?

Teknikmagasinet har ju hårdlanserat sin ”Clone-a-willy”, ett kit för att göra en gummikopia av ”ditt favoritorgan” (vilket för övrigt är en intressant formulering om man råkar heta Hannibal och har en fetisch på levrar). Hur som helst, ponera att man ber en kompis göra en avgjutning på sin pojkväns gigantiska kielbasa och sen använder denna – är man då otrogen mot sin egen partner? Är pojkvännen, vars enorma kabanoss stått original för gummiversionen som fyller kroppsöppningar hos en tredje person, otrogen? Är det prostitution att sälja kopior, avsedda för sexuellt bruk, av ”sitt favoritorgan”? Varför har det ännu inte gjorts en sketch där en mormor får en cloned-a-willy av sitt barnbarn istället för de där vanliga handavtrycken i gips?

Okej, allt raljerande åt sidan: skulle du ge en kopia av din killes åderpåle till en kompis? Är det hög icky-faktor på denna, eller är det jag som är pryd?

Andra bloggar om: clone-a-willy, teknikmagasinet, sexleksaker, otrohet

Den enes biffighet, den andres spinknoja

Jag vill alltid vara snabbare, starkare, snyggare, mer pedagogisk, mer påläst. BÄST. Och när jag nått dit vill jag bli ännu mer. Så har det varit hela livet.

Efter Bodyjampasset idag träffade jag lilleman som hade varit och styrketränat. Vi pratade om hur man tittar på andra och jämför oss. Jag tycker att det är rätt coolt att vara 18 år och sätta ord på den där känslan av värdelöshet såna jämförelser leder till. Det är framför allt modigt att våga prata om det.

Ett vanligt ställe för den här företeelsen är gymmet. Andra personer som lyckats med något jag själv kämpar med, accentuerar bara det jag inte lyckats uppnå. Jag är nöjd med mina ben, och jämför sällan benmuskler med någon annan. Skulle någon annan ha större ben än jag så känner jag inte alls samma grej som när någon har större axlar, eller större bröstmuskler, eller plattare mage eller något annat jag själv inte är (helt) nöjd med.

När jag jobbade i friskvårdsbranschen lärde jag mig att desarmera den här känslan av misslyckande som en jämförelse med andra förr innebar. Det var antingen det, eller att göra en Britney. (Alltså inte raka av sig håret, utan bli lite wacko light)

Jag måste samla mina tankar i det här ämnet, eftersom jag håller på med en text till en antologi om kroppssyn och ätstörningar, men just nu är jag så trött att jag inte tänker klart. Att försöka tänka är som att försöka fiska upp kokande spaghetti med en tesked. Varje gång jag får fatt i en tanke och försöker dra upp den, glider den tillbaks ner i grytan och blandar sig med de andra.

Nu ska jag sova. Imorrn har jag coachingdag med coacherna.

Andra bloggar om: kroppssyn, träning, nojor, overachievers, gym

Dags att sälja kroppen igen

Det är dags för smärtstudie igen. Den här gången är det nånting med hud, bedövningsmedel och adrenalin.

7,5 timmar på försöksavdelning, 2900 kronor. Jag är lite orolig för hur grova kanylerna som ska stoppas in under huden egentligen är, när det ska träs slangar igenom kanylerna. Fast nu får jag veta ungefär hur det känns att bli sydd när man inte fått bedövning.

Andra bloggar om: försökspersoner, smärtstudier, medicinska försök

Sci fi-väckning / Zombiemorgnar

Vissa morgnar ”vaknar” jag inte fullt lika mycket som jag ”stiger upp från de döda”. När väckarklockan ringer inträffar samma förvirring som när jag vaknar av ett telefonsamtal mitt i natten. ”Var är jag?” är första förvirrade tanken, som en kort sekund föregås av ”Vem är jag?” och sedan följs av ”Vad fan är klockan?”

Såna här morgnar kliver jag upp och stapplar likt en zombie mot badrummet. Jag vågar inte sitta ner och pinka av rädsla att somna om. Tröttheten har borrat in sig i märgen och själen som en helkroppsfästing, och varken kallt vatten, hett kaffe eller starkt ljus kan jaga bort den.

Dessa morgnar är min våtaste dröm en fantasi om en port in i en annan dimension. En dimension där det finns stora täcken och fluffiga kuddar, där tiden går mycket långsammare än här. Ett sömnens Narnia, där jag kan gå in och sova en vecka för att komma ut i min egen värld, där bara en minut passerat.

Det knäppa är att dessa zombiemorgnar inte verkar vara direktrelaterade till hur mycket jag har sovit. Jag kan vakna hyfsat pigg efter sex timmars sömn. Jag kan stiga upp från de döda efter åtta.

Nu finns det hjälp.

Tydligen har det att göra med var i sömncykeln man
befinner sig när man vaknar. Två forskare har gjort en metaanalys på forskning kring sömn och kommit fram till att man med olika metoder ganska exakt kan hålla reda på var i sömncykeln någon befinner sig. Utifrån det här har de konstruerat en väckarklocka som väcker en på rätt ställe; När man sover som ytligast.

Priset? Du vet inte exakt när du kommer bli väckt. Du anger den senaste tiden du måste vara uppe, men klockan kan väcka dig upp till en halvtimma tidigare. Det, och så dryga 2000 spänn. Det är vad Axbo, väckarklockan som håller reda på dina sömncykler, kostar. Med den följer ett frottéarmband som du sätter runt handleden på natten. Armbandet håller reda på hur du rör dig, och skickar datat till klockan som räknar ut när du ska väckas. Dessutom lär sig datorn i klockan dina sömncykler bättre när du använder den regelbundet.

Axbo är så säkra på sin produkt att den inte har någon snooze-knapp.

Om den funkar på riktigt? Det får vi se. Jag har beställt en, och rapporterar tillbaka så fort jag hunnit testa den. Under tiden kan du kolla hur den funkar, DN har en artikel tillsammans med förklarande grafik.

Andra bloggar om: axbo, sömn, väckarklockor, prylar

Gå bort-presenter

Det värsta med att vara hembjuden till någon på middag är den där lilla, lagom prissatta presenten man behöver hitta. Den som säger mycket om din fantasi och din koll och/eller en hel del om din uppfattning om värdparet. Att ge bort en Alladin-ask, till exempel, säger att man antingen är totalt fantasilös, eller att man tycker att värdparet är så tråkiga att fröken ur somnar varje gång de ringer. En ask ”Merci” säger i princip detsamma, men med en antydan om noll koll och smaklöshet. Rödtjut är okej om man går upp några prisklasser, men ger få kreativitetspoäng, medan en krukväxt kan vara allt från genidrag till osmickrande antydningar om värdparets sexliv.

Boken ”Tidningsankor” ((ISBN 9185476390)) uppfyller alla kriterier för en gå bort-present, samtidigt som den effektivt undviker de flesta av ovanstående fällor. Jag läste den på tunnelbanan och skrattade så att tårarna rann och medresenärerna lämnade lite extra utrymme kring mig, vilket kanske är klokt i dessa vi-sparar-pengar-på-psykiatrivården-tider.

Boken innehåller rubriker och formuleringar som förekommit i svenska tidningar och tidskrifter. Några guldkorn:

”Många som köper Harley Davidson är rika. Väldigt många har också varit tjejer de senaste åren.” (DN)

”All köttfärs skall slängas i Norge” (också DN)

”Hundratals människor protesterade igår mot Israels bombningar i Brunnsparken” (Göteborgs-Posten)

”Potensmedel stals från kåta” (Norrbottens-Kuriren)

”Våldtäkt – lär dig rätta knepet.” (Expressen)

”25-åring uppträdde våldsamt, ordningsvakt satte på honom och kallade på polis” (Tidningen Ångermanland)

”Säljes: Lovande taxvalpar. Strävhårig, gärna till jägare och långhårig dvärg.” (Enköpings-Posten, annons)

”Tidningsankor” finns för under en hundring hos flera internetboklådor.

Andra bloggar om: humor, tidningsankor, språk, språkgrodor