Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Den här buren står på Mariatorgets tunnelbanestation, på perrongen in mot stan. Jag vet inte vad historien bakom den slitna pallen och de dammiga bollarna är, men det saknas bära en gråtande clown och en barnröst som säger ”welcome to the third place” för att det ska bli riktigt jävla skitläskigt. Framför allt runt midnatt en söndagskväll, när stationen är nästintill övergiven i övrigt.
Andra bloggar om: mariatorget, konst, installationer, twilight zone
Hej då Abercrombie & Fitch. Hej hej Franklin & Marshall.
Allt varumärkesbyggande handlar om att skapa en illusion. Precis som film. Och precis som med film så blir det så sjukt osexigt när man ser att det hela är filmat i en inomhusstudio i Los Angeles och inte en gata i New York. Abercrombie & Fitch anställde fel kille och inte ens affischpojkarna kan rädda den inblicken i de taffliga kulisserna. Ignorance IS bliss. Jag behåller min favorittröja, men hivar parfymen och lägger ner A&F.
Bye bye Brämhults. Hello Innocent.
Det är inte så mycket Brämhult som gör något fel (Blåbär-Hallon-smoothien är fortfarande galet god) som Innocent som gör allt rätt. Bara namnet i sig är fantastiskt. Samma produkt (färskpressad juice), men snyggare marknadskommunikation. Ben & Jerry’s kör med liknande tilltal och jag faller åh så hårt.
Auf wiedersehen Coca-Cola. Tschüß Pepsi.
En reklamkampanj som tagit det sämsta från Burger Kings ”I’m a man”-reklam och Dressmanns ”Grattis Prostökna!”. Inte bara det, etiketterna på flaskorna är så fula att bara det är en förolämpning mot alla ”riktiga män” värdig en duell i gryningen. Det som gör mig mest less är att SF i princip bara säljer Coca-Colas produkter. Som alltså är i utvisningsbåset eftersom de är mindre coola än kalsonger från Dressmann.
Andra bloggar om: innocent, brämhults, abercrombie & fitch, franklin & marshall, coca-cola, pepsi, varumärkesbyggande, marknadsföring, reklam
Jag har blivit utmanad av Bobby, Saom och Dexo på samma grej. Eftersom Dexos kommentarer på reglerna kring det hela var så bra så låter jag dem stå kvar.
Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv [Dexo: Alltså, vad räknas som underligt/egendomligt? I f-ing donno. Snacka om att världsbild = självbild. Anyhow. I will go for the bizarre.]. Bloggare som blir tagen [Dexo: Blir tagen?!] ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Slutligen väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit tagna [Dexo: blivit tagna] och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
1. Jag har druckit en hela Absolut en gång i mitt liv. Det var den 6 augusti 1994, jag drack den tillsammans med apelsinjuice och blev full som en kastrull. Men inte direkt. Jag hann ta mig ner till tunnelbanan och börja åka in för att möta mina kompisar, som väntade i Kungsträdgården (det var Vattenfestival). Jag klev av i Gamla Stan för att gå till Kungsan, men hamnade på några pallar på minitorget som ligger kring Skräddargränd. Jag slocknade där och kräktes. Sen kräktes jag lite till. Jag undvek mirakulöst nog att kräkas på mina apsnygga loggerstövlar i mocka, vilket är den enda tanke jag minns från pallarna. Jag vet inte hur jag hamnade på tunnelbanan, men någon gång kring halv fyra slänger tunnelbaneföraren av mig från tunnelbanan i Norsborg, för tåget ska tas ur trafik. Förvirrad och full (fortfarande som en kastrull) väntar jag in nästa tåg, där jag sätter mig och börjar kräkas. På tunnelbanan. I samma vagn sitter en äldre alkistant på en fyra lite längre bort. Tunnelbaneföraren kommer in i vagnen just som jag har en paus i fjortisspyandet. Han går igenom vagnen och jag tänker ”Åh nej”. Han kommer fram till alkistanten, som har fötterna på sätet mitt emot och säger barskt ”Ta ner fötterna från sätet”. ”ÅH NEJ” tänker jag. Tanten skriker ”Vad fan, han sitter ju där och kräks, då får jag ha fötterna på sätet”. ”ÅH NEJ!” tänker jag, följt av ”Tack för det, kärringjävel”. Sen kräks jag lite till. Tunnelbaneföraren tittar på mig, och säger sen ”Han sitter och spyr. Det kan jag inte göra något åt. Dina fötter kan jag göra något åt. Ta ner dem!”. Jag är än idag tacksam för hans resonemang.
2. Jag jobbade tillsammans med en kille som aldrig drack och skulle testa hur det är en månad, men jag slant och det blev fem alkholfria år. Under de fem åren utgick några från att jag var vegetarian, några fler från att jag var religiös och rätt många från att jag var nykter alkoholist. Det var väldigt få som kunde föreställa sig att det var ett spontant val.
3. Kollar jag tre generationer tillbaka finns det fler alkoholister än icke-alkoholister i min släkt på min pappas sida. Finns det en alkoholistgen så har jag nog den. Ironiskt nog löper jag förmodligen mindre risk att bli alkis än medelsvensson, tack vare min bakfylleångest från helvetet. Det sista jag vill ha när jag har bakfylleångest är mer alkohol.
4. Jag har inte fyllesex sedan en incident då jag hade just det och a) somnade och b) fick flatlöss på köpet. Däremot hånglar jag gärna på fyllan.
5. Första gången jag köpte ut från systemet var jag 16. Det hjälpte förmodligen att jag hade arbetskläder från Din Sko, och att jag handlade till personalfesten vi skulle ha.
6. Jag har halsat en kvarting whisky, och talat sammanhängande i minst 40 minuter efteråt. Sedan tog videobandet slut, och jag gick och la mig. Vi var uppe i en kompis stuga, det var mitt i vintern och när jag senare på natten skulle kräkas (är huvudet dumt …) tyckte jag uppenbarligen att det var för kallt att gå ut. Istället öppnade jag dörren, stack ut huvudet och kräktes på verandan. Dagen efter var jag redigt bakfull, men baksmällan var inte en bråkdel av det straff jag förtjänade för att ha behandlat en fin whisky (The Balvenie) så illa, och för att ha låtit mina kompisar hacka frusna spyor.
”Jag ska nog investera i en ny dator nu när jag har nytt jobb” sa bästa Wille igår när vi hängde hos mig och pratade skit. Och kanske skulle han skaffa sig en sån där QX-sida också, ”för då får man ju ligga, har jag hört”.
För min inre blick såg jag plötsligt Wille i samma fack som stålmannen utan mantel, kattkvinnan utan piska och Linda Rosing utan media. Jag tog på mig safariguide-hatten, satte Wille framför min laptop och guidade honom genom Qruiser-djungeln. Micke to the rescue!
Under Willes jungfrutur bland QX-medlemmarna upptäckte jag en sak jag inte riktigt noterat förut: fotoalbumen på Qruiser är fulla med Zoolander-poser. Funkar det? Får man ligga mer om man gör en Zoolander på varje bild? Jag vet inte hur många album som såg ut ungefär så här:
Jag i Death Valley:
Jag i San Francisco:
Jag leder pass:
Vi kan ju göra en minienkät av det här: du kan väl säga till om det kittlar till lite extra någonstans när du ser bilderna. Du får gärna säga var och hur mycket. Det är väl viss skillnad på att bli kittlad i skrevtrakten och i kräkreflexen. Det är tur att killen som har skrivit det djupa citatet ”Kärleken är vårt Livs största Glädje och vårt Livs största sorg” inte hade några Zoolander-bilder, för det skulle vara den mentala motsvarigheten till att få bröstvårtona kittlade med ett guldpläterat rivjärn.
Wille hade lite svårt att komma över att det var så mycket kukbilder på Qruiser, själv är jag härdad och blev mer förvånad av killen som i sitt fotoalbum har 52 (!) bilder på sig själv i kronologisk ordning: från bebis, till barn, tonåring och vuxen. Jag var enormt fascinerad av bilderna där han ser ut som en tonårsvariant av Rick Astley möter synthare med lugg på speed. Jag har bilder på mig själv från högstadiet, men jag äter hellre mask än lägger upp dem på Qruiser. Jag vill absolut inte ligga med nån som tänder på de bilderna.
Det var inte en morbid plan att sista inlägget innan en sjukt hektisk period skulle rubriceras ”Idag blir jag överkörd”. Det var snarare livets ironi. Här är min checklista för de senaste två veckorna:
Vad har ni gjort?
Rubriken får det här att låta som något slags spoof på Star Trek. Det är det inte. Men lite sci fi-faktor har det allt.
Jag berättade att jag beställt en klocka från Axbo. En stor del av själva köpupplevelsen är uppackningen, och den här var rätt tillfredsställande. Här är en bildserie på uppackningen:
Spontana reflektioner:
– Klockan är okej-snygg. Det är lite funkis-deisign möter Gattaca över det hela.
– Det känns enormt sci-fi att kunna trycka på sändaren för att aktivera ljuset på klockan
– Knappen på sändaren är inte speciellt lätt att hitta
– Knappen är också rätt svår att trycka ner
– Relaxljuden är sköna om man gillar cikador eller porlande vatten
– Klockan kan väcka med (inspelat) fågelkvitter. Corny, men det påminner mig om sommar och jag gillar det.
– Klockan går på (inbyggda) batterier. Dessa laddas via en sladd som har USB-kontakt i ena änden, vilket borde innebära att man kan ladda den via USB-porten.
– Installationen är enkel, och själva manövreringen är föredömligt enkel: två knappar och en ratt, that’s it.
Jag återkommer med recension när jag hunnit testa den ett tag.
Andra bloggar om: axbo, sömn, s.p.a.c., väckarklockor, väckning
Jag skrev tidigare att jag saknar ett bra svenskt uttryck för ”razor burn”. Andra engelska uttryck som jag gärna skulle se en exakt svensk motsvarighet till är ”pet peeve”, ”procrastinate” och ”How VERY dare you?”.
Amerikanerna har, i varje fall på västkusten, ett annorlunda kösystem många ställen. I Sverige bildar vi en kö till varje kassa på bio till exempel, medan det där inte är ovanligt med en och samma kö till alla kassor. Man ropas helt enkelt fram till första lediga kassa när det är ens tur. Enda stället jag sett såna köer på i Stockholm är Urban Outfitters. Det känns som om amerikanarnas sätt att köa är effektivare. Framförallt som det i Stockholm börjar bli allt vanligare med att par eller större sällskap delar upp sig och ställer sig i två eller flera köer när köerna är ungefär lika långa. Sedan sluter hela gruppen upp runt den första person som kommer fram till sin kassa. Det medför en del förvirring i alla köer. Jag fattar inte att svenskar, som är så rädda för att välja fel och sticka ut på fel sätt, inte anammat det amerikanska kösystemet – som förutom att vara effektivare, också undviker situationer där man kan tappa ansiktet i förvirringen.
På tal om Urban Outfitters: där jobbar en kille som är så sjukt charmsnygg att jag bara vill grabba tag i hans hängslen, trycka upp honom mot väggen och turbohångla upp honom i brygga. Jag hoppas bara att han är smartare än den snygga tjejen på MQ som rekommenderade min kompis att köpa en sorgslips när han skulle ha tag i en svart, smal vardagsslips. Sorgslips kommer aldrig bli coolt eller kreddigt eftersom det bara vittnar om att man har dålig koll. Dessutom trodde jag att det var kutym att sälja sorgslipsar utan någon större förtjänst, men MQ skulle ha över 200 för sin. Slipsgossen tog 120 när jag köpte min.
Vissa taxiförare är idioter, och jag har träffat deras ledare. Igår gick jag över vägen i mitt bostadsområde när en taxibil från Taxi Stockholm kom farande uppför backen. Istället för att sakta ner gasade han och tutade. Hade jag inte hoppat åt sidan så hade han klippt mig rätt snyggt. Han är på väg mot en återvändsgränd, förmodligen för att hämta upp en körning. Med adrenalinnivåer jag inte varit i närheten av sen mitt första fallskärmshopp drar jag upp dit han parkerat och frågar vad han han håller på med, han höll ju på att meja ner mig. Hans svar var ”Vadådå, du står ju här nu?”. Hade jag haft aningens sämre impulskontroll så hade jag dragit ur honom ur bilen och nitat honom. Istället tog jag registreringsnumret på bilen och hans namn. Sen ringde jag Taxi Stockholm. Tjejen i växeln tog uppgifterna och sa att hon skulle ”anmäla honom”. Vi får väl se vad det innebär. Tills jag hör något från Taxi Stockholm kommer jag välja något av de andra stora bolagen.
Andra bloggar om: språk, kösystem, köer, urban outfitters, mq, slipsar, sorgslips, taxiförare, taxi stockholm
What’s gay today har ännu inte listat det, men här är två tips på vad som kommer dyka upp i framtiden:
Keys are gay. Eller min nyckel är det i alla fall:
Notes on the subway are gay. Jag gillar den här lappen som satt i en vagn på Mörbylinjen:
Och, sist men inte minst:
Being gay is … well, gay. Gangster har tipsat om en brittisk komediserie som ger upphov till årets uttryck i min vokabulär: ”How very dare you?”
Jag är inte död. Än.
Jag har inte ens bloggtorka.
Jag har bara haft massor med saker att fylla min tid med. Jag har till exempel gått Bodyjam-utbildningen. Jag har shoppat en stor fin teve, ett surroundsystem i en enda högtalare och kan numera spela Dead Rising i HDTV-läge.
Om du gillar filmer som Land of the Dead, 28 dagar senare och Braindead så är Dead Rising ett spel som lär falla dig i smaken. Det finns en viss terapeutisk effekt i att gå loss på en klunga zombies med en gräsklippare. Jag har inte haft så roligt med ett tevespel sedan God of War.
Jag har dejtat en amerikan, sett massor med filmer, varit på Venhälsan och testat mig och blivit barnsligt glad åt snön som fallit. Jag har läst ut ”Jaktsäsong” och skulle egentligen kunna skriva en massa om mina blandade känslor för den boken, men eftersom jag är på väg ut genom dörren för att spendera en helg i Dalarna hinner jag bara skriva att det är Brad Pitt och inte Johnny Knoxville som sa att han var ”hung like a hamster”. Och är verkligen en av karaktärerna en bögversion av Patrick Bateman?
”Hung like a hamster” är däremot inte min pojkvän Jake Gyllenhaal.
Jag har utvecklat lindriga shop-o-holic-symptom, jag har upptäckt att min favoritöl är Innis & Gunn och jag har saknat er allihop. Hur har ni haft det?
När mitt alter ego ändå sitter i biktstolen och har kommit ut som Geektant Prylbög (det är ett namn) så kan jag lika gärna berätta att Geektant Prylbög är från Göteborg. I alla fall när det gäller humor. Jag vet inte vad som gör mig lyckligare: fiffiga prylar, McSteamy’s käklinje och sängkammarblick eller ordvitsar. Notera dock att dessa inte nödvändigtvis är kompatibla. Tanken på sex med McSteamy medan han – eller någon annan – drar ordvitsar är som tanken på att äta Ben & Jerry’s Cookie Dough med laxnigiri i. Var för sig är det underbart, tillsammans ett libidots/smaklökarnas Hiroshima.
En gång i månaden har vår reklambyrå pubkväll för att smörja umgås med sina kunder. Varje kväll genomsyras av ett tema. Igår kväll var temat ”Tomater”, vilket innebar Bloody Marys i baren, tomater på borden, ”Attack of the Killer Tomatoes” på bioduken och tomatposters med tomatskämt på väggarna. Jag gick runt och skrattade förtjust åt den ena ordvitsen efter den andra. De tre bästa:
Q: Why did the tomato turn red?
A: Because it saw the salad dressing
Q:What goes up a fruid and comes down a vegetable?
A: The tomato. Throw it up and it comes down with a squash.
Q: A faucet, lettuce and a tomato were in a race. What happened?
A: The faucet was running, the lettuce was ahead, and the tomato was trying to ketchup.
Jag måste komma ihåg att berätta för dem om avocadoskäraren ifall de skulle ha avocadotema nån gång. Fast drinkar med avocado låter … kinky.
Hur som helst, rätt svar på frågan är alltså avocadoskärare. Direkt in på topp tre-listan över grejer man älskar att ha men aldrig använder. Jag är impad av Peter och Magnus som kunde svaret.
Andra bloggar om: köksredskap, avocadoskärare, ordvitsar
