Kategori: Inlägg av privat natur

Dags för en HIV-lig debatt

Jag är på språng och ska snart iväg till mitt nya jobb (yay!) men jag tycker att den här frågan är galet viktig och behöver komma upp till debatt.

Kort sammanfattning: HIV ökar i Sverige. Preliminära siffror pekar på över 500 nysmittade under förra året, en siffra som ska jämföras med 242 nysmittade år 2000, 364 år 2003 och 392 år 2005. SR har en bra sammanfattning av nyheten, DN väljer att fokusera enbart på gruppen MSM (män som har sex med män). Det senare på gott och ont, eftersom ungdomar i Sverige kommer långt ner på listan över flitiga kondomanvändare och HIV har redan till mångt och mycket stämpeln att den drabbar personer med en viss sexuell läggning, snarare än personer med ett visst beteende.

Snabb reflektion: Sören Juvas, RFSL:s förbundsordförande, avslöjar i sitt uttalande till SR hur beroende RFSL är av politiska bidrag. Istället för att kritisera den svenska smittskyddspolitiken, som bär en stor del av skulden till ökningen, klagar han på att anslagen till förebyggande arbete inte är tillräckligt stora.

Läsvärt från andra bloggar:

Den livsviktiga och helt nödvändiga avstigmatiseringen av hiv-smittade får inte blandas ihop och överskuggas av en avdramatisering av hiv.

– Tor Billgren / Antigayretorik

[…] de flesta kommer någon gång att låta bli kondomen. Det har jag gjort. Om heterosexuella inte gjorde det då och då skulle det inte bli några barn. Men att systematiskt inte ha gummi då man har sex med okända är att bjuda in katastrofen. Den som kan komma på varför vi ändå gör det, har löst bögarnas 10 000-kronorsfråga för 00-talet.

– Henrik Tornberg

In the public debate on this issue, it’s assumed that a person with HIV is always a superhuman who never gets drunk, takes drugs, has one-night-stands, or offers sex for money. This is a potentially lethal naivety.

– Christopher Aqurette

Vi har valt att tro att hiv sprids av hivmän och hivkvinnor som med berått mod gör allt för att sprida viruset. Det hela bygger på en tankevurpa som dödsskräck och informationsplikt har planterat i oss alla. När folk får hiv ska de sluta ha sex. Om de ändå väljer att ha sex har de ansvar för alla andras hälsa. För hivpositiva dricker väl aldrig för mycket och vaknar bredvid någon de knappt minns namnet på? Hivpositiva går väl inte på videoklubbar?

– Tomas Hemstad / Bögjävlar

Jag återkommer med fler tankar i frågan, men nu måste jag dra.

Andras blogginlägg om , ,

Hundrade fallskärmshoppet

För drygt ett år sen berättade jag hur det var att hoppa fallskärm för första gången. Det jag inte berättade där var hur sjukt rädd jag var under hela utbildningen. Jag höll god min, för jag hade bestämt mig att ta certifikatet, men innerst inne tyckte jag att alla som njöt av att hoppa fallskärm var konstiga. De pratade om hur kul det var, själv kände jag bara ångest och skräck varje gång det var dags att hoppa ur planet.

Det var först när jag gjorde mitt första hopp tillsammans med en annan människa som jag insåg att fallskärmshoppning är galet roligt. Efter fyrtiofyra hopp, med tre kvar till certifierad fallskärmshoppare, upptäckte jag fallskärmshoppningen på riktigt. Friheten. Närvaron. Känslan av flow.

Att hoppa helt själv och ligga på mage och stirra på marken, vilket är ungefär vad man gör som elev på en konventionell utbildning, ger mig bara en känsla av att marken rusar snabbare och snabbare mot mig. Det är såklart en synvilla, eftersom hastigheten när man ligger på mage är rätt konstant. Det hela kändes lite ”var det inte mer än så här?”

Att hoppa tillsammans med någon annan ger fallskärmshoppningen en ny dimension. Där jag tidigare bara legat och fallit mot marken kunde jag nu justera min fart så att föll långsammare, eller snabbare. Alla rörelser, både de i höjd- och sidled hade helt plötsligt en referenspunkt.

Jag blev biten, och nästa sommar hade jag egen utrustning, köpt för pengarna jag tjänat genom att jobba som en liten gnu hela hösten. Jag spenderade fem veckor på hoppfältet. När det var dags för det hundrade hoppet tänkte jag slå två flugor i en smäll.

Inom fallskärmshoppningen finns en tradition, att man vid vissa givna punkter i sin hoppkarriär bjuder sina närmaste hoppkompisar på öl (oftast, även om andra typer av alkohol förekommer). Traditionen kallas att ”case:a”, efter engelskans ”case [of beer]”. I praktiken går det till så att man ställer ut en platta öl, ropar ”CASE!” varefter alla i närheten springer till plattan för att få tag i en öl. Tillfällen när man traditionellt case:ar är till exempel när man tar licens, vid hundrade hoppet, första reservdraget eller första åttamannaformationen.

Jag hade under mina första hundra hopp klarat sexmannaformationer, men aldrig testat en åttamanna. Så vid det hundrade tänkte jag klämma dit en åttamanna också, så blev det två case på en gång. Så här gick det:

Andras blogginlägg om , ,

Welcome to the real world. It sucks. You’re gonna love it.

”Det finns en mening med allt” är en replik jag fått höra ganska ofta på sistone. Varje gång någon säger det ryser min hjärna lite grann. Det är snudd på fatalism, tron att allt är förutbestämt. Att vi har ett Öde.

I min värld är fatalism bara ett sätt att kunna lasta en del av ansvaret för sina val på en tredje part. Gud, ödet, livet eller det där ”något” som många tror på. Om något är meningen spelar det ju ingen roll vilka val jag gör, eftersom det ändå kommer inträffa. (Som ett sidospår: Insidan i Svenska Dagbladet har idag en intressant artikel om att vår tro på den fria viljan påverkar vår hederlighet – ju mindre tro på fri vilja, desto ohederligare är vi)

Granne med fatalismen bor tanken som Alanis Morissette sjöng om i ”Ironic”:

Well life has a funny way of sneaking up on you
When you think everything’s okay and everything’s going right
And life has a funny way of helping you out when
You think everything’s gone wrong and everything blows up
In your face

Jag kommer ihåg hur tröstande jag tyckte att just den textraden i ”Ironic” var när jag var yngre. Ungefär som om det fanns en förutbestämd mängd skit jag kunde få av livet. Efter att ha utstått en viss nivå av skit skulle jag automatiskt kompenseras med något bra. När jag var som mest tonårslabil, vilket höll sig en bra bit in på andra sidan tjugoårsstrecket, tyckte jag att jag vadade omkring i skit till midjan och undrade ständigt när mr Right skulle dyka upp med min miljonvinst på lotto som kompensation.

Jag trodde också på det motsatta, det där att när det väl gick bra så kunde jag ge mig fan på att något skulle hända för att förstöra det. Det var först långt senare som jag förstod hur skrämmande tanken egentligen är, att det skulle finnas en begränsad summa lycka som kunde tilldelas varje individ innan en olycka drabbar henom. Med den livssynen blir det svårt att njuta av stunder när livet är fantastiskt.

Som nu.

När jag sa upp mig den fjärde januari kändes det fantastiskt. Jag hade bestämt mig, jag skulle hitta ett jobb jag brann för på riktigt. Jag var (nästan) aldrig orolig inför framtiden, men galet nyfiken på vad som skulle hända.

Det som hände var att jag kort därefter fick jobbet jag letade efter. På tisdag börjar jag på Hyper Island för att jobba med deras utbildningar. Det är en riktig Askungesaga.

Som grädde på moset fick jag för någon vecka sedan ett meddelande som gjorde mig glad. Och förvånad över att jag blev så glad. Det var Mr P som skrev att han kommit hem från sin utlandsturné, och jag har en rain check på en dejt. Jag hoppas att det regnar snart.

Andras blogginlägg om , ,

Vid alkemistens grav satte jag mig ner och bestämde mig för att dö som en riktig karl

Eftersom Arna på Bloggvärldsbloggen tycker att det är fantastiskt att Paulo Coelho bloggar och speciellt rekommenderade ett av inläggen som fick henne att dra på munnen tänkte jag att hon kommer att se ut som om hon sovit med en klädhängare i munnen när hon läser En Riktig Karl.

Personligen hoppas jag att Paulo Coelho drabbas av lepra i könsdelarna, och en riktig karl kan gärna få en släng av det han med.

Andras blogginlägg om , ,

Beatrice Ask offrar MS-sjuk på sitt politiska altare

Multipel Skleros är är en sjukdom med symtom som smärta, nedsatt muskeltyrka, spasmer, nedsatt koncentrationsförmåga, koordinationsproblem bland många andra. Den drabbar framför allt kvinnor, män utgör ungefär en tredjedel av de som insjuknar. MS är idag en obotbar sjukdom, men de flesta kan med rätt mediciner, hjälpmedel och stöd leva ett drägligt liv.

Såvida man inte gör misstaget att medicinera sig själv med av svenska staten inte godkända preparat. Då spelar det ingen roll att man blir hjälpt av något som staten inte tycker om, det finns inga förmildrande omständigheter i Sverige när det gäller narkotika.

Susanne Eriksson är ett av offren som slaktats på den svenska narkotikapolitikens altare. Som svårt MS-sjuk läste hon att det i flera andra länder finns en medicin som används för smärt- och symtomlindring för folk med obotbara sjukdomar som MS, cancer, AIDS och bältros. Medicinen är unik, det är nämligen ingen syntetiskt framställd substans. Istället kommer den aktiva substansen från cannabis-plantan. Sativex, som preparatet heter, är godkänt av Läkemedelsverkets motsvarigheter i Kanada, Storbritannien och Katalonien. I USA ligger man i slutfasen för ett godkännande.

Susanne bestämde sig för att testa, och det visade sig att hon blev hjälpt av marijuana. Hon hade en liten cannabisodling för eget bruk hemma. Hon fick hjälp av en vän, Mikael, att sköta den eftersom hennes MS gjorde det omöjligt för henne att vattna och pyssla om plantorna. Någon tipsade polisen, som gjorde en husrannsakan och en rättegång senare är både Susanne och hennes vän dömda till ett års fängelse för att ha framställt narkotika till försäljning. Bara här finns en hel del frågetecken, vilket kan utläsas av Susannes och Mikaels egenhändigt författade historia.

Men den här debatten handlar inte om huruvida det är rätt eller inte att döma en person som odlar cannabis till fängelse. Den handlar om att Sverige inte har nåd för någon som brukar narkotika. Den handlar om vår inhumana politik, som idag tar sig skepnad i form av justitieminister Beatrice Ask.

Susannes MS har blivit betydligt värre sedan hon slutat med sin egenmedicinering. Det är osäkert om hon kan få hjälp av en assistent på fängelset, trots att hon knappt kan klara av ett toalettbesök utan hjälp. Det är osäkert om hon kan få behålla sin (av svenska staten godkända) medicin, eftersom den är narkotikaklassad. Hon blir med stor sannolikhet av med sin lägenhet under sin ettåriga fängelsevistelse, eftersom socialen inte går med på att betala hyran medan Susanne avtjänar sitt straff.
Isobel Hadley-Kamptz uppmärksammar fallet i en ledare i Expressen.

Susanne har sökt om formell benådan hos regeringen, på grund av dessa omständigheter samt följande två faktum:
1) Odlingen har skett för medicinskt syfte. Det finns gott om vetenskapliga belägg för cannabis lindring av smärta och symtom.
2) Odlingen har skett för eget bruk, och inte för att sälja.

Beatrice Ask avslog nådeansökan utan kommentar.

Susanne försökte då få avtjäna straffet med fotboja. Det skulle innebära att hon slapp bli hemlös, kunde få hjälp av en assistent och ha tillgång till sina mediciner. Även den ansökan har avslagits.

Sverige 2008: vi skickar inte bara en svårt sjuk, rullstolsburen, person i fängelse för ett brott där det finns klara förmildrande omständigheter. Vi dömer henne samtidigt till hemlöshet och den ovisshet och förtvivlan det innebär att inte veta om hon ens kommer få mediciner starkare än Alvedon eller hjälp att gå på toaletten under fängelsetiden.

Det här handlar inte om narkotika. Det handlar om den blinda fundamentalism och orimlighet som genomsyrar det svenska rättsväsendet så fort narkotika är inblandat, oavsett vad omständigheterna i övrigt är.

Knuff har en bra sammanfattning över andra bloggkommentarer till fallet Susanne Eriksson.

Andra bloggar om: , , , , ,

Monstret i fittan

Det här är bisarrt. Det har gjorts en film som handlar om en sjuttonårig flicka utrustad med något slags levande vagina dentata som aktiveras när hon känner sig hotad. Det känns väldigt Larry Clark möter Wes Craven, alternativt ”Ireen von Wachtenfeldt, Gudrun Schyman och regissören till Frostbiten” gör feministisk skräckfilm.

Hur som helst kommer ”Teeth”, som filmen heter, förmodligen inte få någon premiär i Sverige. Inte ens på DVD. Men om den får det vill jag rekommendera distributören att kalla filmen ”Monstret i fittan”, eftersom ”Vagina dentata” låter så kliniskt.

Trailern för filmen

För övrigt har jag sån galen nackspärr att jag undrar om jag kanske haft huvudet i den där Dawns underliv i natt? Det skulle förklara smärtan.

(Cred för tipset går till Johan)

Andra bloggar om: , , , ,

Liza Marklund: i sandlådan, utan ordbok

Vad är väl debatten om homosexuella äktenskap mot upphovsrättens vara eller inte? Sist ut är Liza Marklund som i Expressen sätter sig i sandlådan istället för att föra debatten framåt (via Beta Alfa):

Att ladda ner en film, bok eller skiva utan att betala är exakt samma sak som att gå in i en videobutik eller bokhandel och stjäla den.

Jag inser det problematiska med upphovsrätten, och jag ser gärna en intelligent debatt kring dess vara eller inte vara. Problemet är att merparten av bägge läger har förskansat sig i sina respektive sandlådor och kastar ett fåtal argument fram och tillbaka, utan att vara intresserade av att närma sig varandra och komma fram till en lösning.

Om Liza verkligen varit intresserad av debatten snarare än omsättningen för sitt förlag (Piratförlaget, som förra året omsatte 100 miljoner kronor) så hade hon varit så påläst att hon aldrig tagit till argumentet ”piratkopiering är stöld”. Det är nämligen fel, såväl ur laglig synvinkel som i folkmunsbetydelse. Med det argumentet skulle det vara stöld när en duktig målare målar av Mona Lisa, eftersom man då framställer en nästintill exakt kopia av ett verk som någon annan äger. Den enda skillnaden är att kopian skapas av en mänsklig hand istället för av en dator.

Ett av de största argument jag har mot fildelning är att kopiering orsakar upphovspersonen ekonomisk skada. Information, vare sig det är i form av en artikel, en film, ett musikstycke eller receptet till en medicin, har ett ekonomiskt värde. Informationens värde baseras på hur många som har tillgång till den. Varje gång informationen kopieras till någon annan minskar den i ekonomiskt värde. Om upphovspersonen valt att släppa informationen fri, är det här inget problem. Om upphovspersonen vill ha ersättning borde det rimligen vara upp till henom att bestämma vad rimlig ersättning är. Den som är i behov av informationen kan sedan avgöra om priset är rimligt i förhållande till behovet.

Det finns de som tycker att det behövs mer debatt om homosexuellas äktenskap. Personligen tycker jag att det vore mer önskvärt med en sansad och ärlig debatt kring upphovsrätten, med debattörer som inser att bägge sidor har relevanta argument. Och som kan erkänna det. Till exempel som Svend Dahl, som har skrivit en vettig och sansad ledare kring (Moderaternas inställning till) upphovsrätten hos Expressen (via Aqurette).

Andra bloggar om: , , , ,

PS. En annan som sitter i sandlådan är Pär Ström. Där Liza verkar mest lite blint girig, verkar Per lite sorgligt desperat. Jag föreställer mig att han blivit ordentligt sårad av en kvinna och nu ska ge igen på något makroplan, alternativt att känner sig förbisedd i sitt engagemang mot övervakningssamhället. Jag känner att jag inte har så mycket att tillägga när välformulerade personer som Eric och Duktiga Tanja sagt sitt. Jag undrar om Pär själv inser att det här gör att hans trovärdighet i alla debatter, även den kring övervakningssamhället, blir lidande?