Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
John Travolta är på krigsstigen mot Gawker.com, en nyhets/skvallerblogg av det större slaget. Gawker skrev om en bok som beskriver hur Travolta har sex på ”bathhouses”. Nu vill Travoltas advokat att sajten tar bort inlägget och skriver ett ”otvetydigt och eminent tillbakadragande av de falska och nedsättande påståendena”.
Travolta själv kunde inte kommentera för att han var upptagen med att hälsa på sin ”vän”.
(via härliga Towleroad)
Jag fick tips om Path, en app för iPhone som är ett mellanting mellan en bilddagbok och ett sätt att dela med sig av sitt liv till sina närmaste vänner. Jag var lite skeptisk först, vän av transparens och att dela med sig som jag är. När jag för första gången startade denna app var min första tanke ”Eh, kan man inte koppla ihop den med Facebook?”
Men efter att ha smält den lite så gillar jag den skarpt, och kommer använda den som en personlig dagbok om inte annat. Varför? Enkelheten och ett snygg och överskådligt resultat.
Så här ser resultatet ut i en webbläsare:
Att lägga till grejer är supersimpelt. När man startat appen, tar man ett foto och kan sen lägga till en mening. Meningen kan innehålla tre saker: en kort beskrivning (things), en plats och en eller flera personer.
Klickar jag på places får jag upp en lista över ställen i närheten. Finns inte mitt ställe med, kan jag lägga till det.
För att lägga till en beskrivning klickar jag på ”things”. Jag får upp förslag som jag och andra lagt till tidigare, och kan skriva in nya saker:
När jag är klar med att lägga till platser, personer och saker ser det ut så här:
Så här ser slutresultatet för mig ut på min iPhone:
Jag gillar simpelheten. Jag tror att det här kan slå, därför att vissa saker vill man inte dela med sig av till sitt stora nätverk för att de helt enkelt inte är intresserade. Att jag är på en fest, eller att jag städar hemma är intressant för de närmaste men inte för mina 1300 Twitterföljare. Det här är ett sätt att skapa ett filter där jag delar med mig av saker på en relevant arena.
Vad tycker du? Tror du att det kommer att slå?
Här är några av veckans fynd jag gjort på Youtube:
Katt mot katt mot kråkor. Hur läskiga är inte de här fåglarna? Tack till fina Åsk för tipset.
Varför tycker vi att saker är vackra? På grund av evolutionen. Mycket intressant TED-talk som lägger fram en teori om att ”vackert” är en universell, kulturellt oberoende företeelse för människor. Sen kan man argumentera huruvida yx-argumentet håller, men det här är första teorin jag hittat som förklarar varför vi tycker att vackra saker från andra kulturer är just vackra. Hittad via Nononicoclolasos.
Stå upp-komiker brukar säga att man inte kan roasta någon man inte gillar. Det krävs kärlek för att kunna roasta någon. Det gäller även pastischer. Det har gjorts många Lady Gaga-pastischer, men denna är en av de bästa.
Jag har har egentligen inte funderat så mycket på träningskallingar annat än att jag aldrig tränar i samma kallingar som jag bär till vardags. Till vardags är det bomullskallingar som gäller, på träningen föredrar jag syntetmaterial som torkar snabbare och inte suger åt sig lika mycket vätska som bomull. I övrigt har jag inte funderat så mycket på det. Ända tills jag för provade riktiga funktionskalsonger: material som andas och aktivt leder bort fukt, lite längre ben, och ficka för paketet.
Extra intressant är det eftersom jag för tre år sedan sågade Frigos kalsonger med just en ficka för paketet. Då var det dock mer kvaliteten på kallingarna än själva funktionen, även om den senare var omständlig med dragsko-konstruktionen. Här är funktionen enklare, det är en ficka utan dragskor eller inställning som separerar paketet från kroppen.
Just fickan håller paketet på plats utan att klämma in det, mycket på samma sätt som jag föreställer mig att en bra tränings-BH gör för tjejers bröst. En annan bonus här är att de sitter kvar på plats efter två tuffa pass, även om man som jag har fotbollslår. Samtidigt smiter de inte åt för hårt runt låren.
Igår hände dock en intressant sak. Fickan lyfter även upp paketet, och under andra passet så hamnade det lite snett. Shortsen jag hade på mig var ett par Nike i ett tunt tyg med ganska tungt fall. Konturer syns igenom väldigt bra. Det resulterade i att sista halvan av passet såg mitt skrev väldigt mycket ut som Julius skrev gör i bilden nedan (Julius är killen i röda Rufskin-byxorna, fotot från senaste numret av V Man och är signerat Mario Testino – det är värt att kolla in hela fotoserien) 
Jag kunde inte gärna ställa mig och gräva i byxorna inför tjugotalet Bodypump-deltagare, så jag fick vackert försöka låtsas som ingenting. Nå, jag rev i alla fall inte sönder byxorna den här gången.
Det finns några saker jag alltid har i träningsväskan: hänglås, vattenflaska, sladd så jag kan koppla iPhone till en stereo och numera vaselin.
Jag svettas mycket (se bevis A respektive bevis B). Nackdelen med det är att jag inte kan ha på mig dubbla lager (eller enkla lager av, säg, merino-ull) under sommaren, att jag alltid måste tänka på att gå hyfsat lugnt, och att svetten rinner ner i ögonen. Det senare är smärtsamt, får mig att se galen ut och gör att jag inte ser deltagarna på passen. Någon gav mig tipset att stryka vaselin ovanför ögonbrynen, och jag testade igår. Helt fantastiskt. Jag svettades mängder, men inget hamnade i ögonen.
Enkelt och snyggare än pannband (såvida man inte ser ut som en ung Björn Borg).
(Detta inlägg innehåller en bild som är NSFW)
Jag har snart bott i min lägenhet i ett år. Förutom ny säng i sovrummet och takbelysning i detsamma har jag det mesta på plats. Hyllor i badrummet? Check! Det är de där små sakerna som saknats: konstverk, inredning, prydnadsföremål. Jag har länge funderat på vad jag ska fylla mina bokhyllor med för prydnadsföremål. Buddhastatyer? Dalahästar? Pierrotfigurer i porslin? Ingendera är speciellt jag. Jag vill gärna ha något slags relation till det jag har i bokhyllan. Buddhismen är för mig en större bluff än någon annan religion (även om jag gillar delar av zen-filosofin). Dalahästar är visserligen fina men en dalahäst fyller ingen bokhylla. Pierrotfigurer är nästan lika illa som vissa fondväggar i sovrummet.
Egentligen hade jag svaret hela tiden. Jag är popkultur mer än något annat. Filmer, tevespel, reklam, konsumentprodukter. Sedan tidigare hade jag en alienfigur (Alien-quadrilogin ligger definitivt på min topp-10-lista). Denna är inköpt i en leksaksbutik.
I Turkiet köpte jag 2007 två aluminiumflaskor från en begränsad upplaga av Coca-Cola-flaskor. Dessa går att hitta bland annat på eBay De flesta är tomma, vilket för mig är ointressant. De ska så klart ha originalprodukten i sig. Jag har lyckats köpa ytterligare tre stycken, bland annat en av Karl Lagerfeld, som snart borde landa i min brevlåda:
I New York var jag inne på Kidrobot och köpte en Munny (som jag tänkte köpa kritor till och måla):
För två veckor sedan hittade jag kronan på verket via Julia Skott. En konstnär i USA restaurerar gamla (och nya) Ken-dockor. Bland annat målar hon om deras ögon, ser till att de får ordentliga bröstvårtor och ger dem anatomiskt korrekta underliv. Jag hittade två stycken med böjbara armbågs- och knäleder och numera har jag en ekivok popkulturell installation i min bokhylla. Mattel stämde popgruppen Aqua för ”Barbie girl”. Jag undrar vad de tycker om mina Ken-dockor? (Notera den spännande skuggeffekten från Alien-figuren)
Facebook Places har länge varit en snackis, och det har i mitt twitterflöde ofta uttryckts besvikelse över att det inte går att köra i Sverige. Men det gör det – så länge du surfar från ett amerikanskt IP-nummer. Jag checkade in i Skrapan för ett tag sedan via just Facebooks egna ”Places”:
Jag gjorde det via min iPhone och tjänsten BlackVPN. Så här gör du:
1. Skaffa ett amerikanskt konto hos BlackVPN (eller ett som funkar för alla regioner). Använder du koden UESRDES får du tre månader till priset av en (du betalar då 5€ för 3 månader och jag får 2 veckor extra). Kontot kan också användas för att kolla på t ex Hulu.com och andra tjänster som är spärrade, och samma konto kan användas både på iPhone, iPad och laptop/stationär dator. Det här funkar också från USA till Europa om man till exempel vill köra Spotify (men då så klart med access till europeiska servrar hos BlackVPN). EDIT: som Björn och Fredrik påpekar i kommentarerna kan du göra detsamma gratis via Hot Spot Shield.
2. När du fått mailet med användaruppgifter, följ bara instruktionerna för att konfigurera din iPhone. Inga nya appar behövs.
3. Slå på VPN mot den amerikanska servern, och starta sen Facebook-appen. När du nu väljer ”Places” borde du få upp en lista med ställen satt checka in på, istället för sidan som säger att tjänsten inte är tillgänlig just nu. Checka in, skriv meddelanden och tagga vänner.
Försök att checka in utan VPN igång:
Försök att checka in med VPN igång:
Brasklapp: jag hade Facebook places aktiverat sedan tidigare eftersom jag använt min iPhone i USA. Jag är dock 95% säker på att det här kommer att aktivera Facebook Places även för dig. Om du testar och får det att funka (eller inte) får du gärna kommentera här.
Edit: Det funkar att aktivera Places på det här sättet.
Edit 2: Anders Eriksson har skrivit om just det här redan 9 november och Resumé skriver om det ett par timmar efter mitt inlägg (gissningsvis utifrån det här blogginlägget då tajmingen är sådan, och terminologin i Resumés artikel). Jag vill dock påpeka att jag använder ”hack” som i ”mecka runt” och inte som i ”datorintrång”. Det är definitivt inte ett säkerhetshål.
Edit 3: Resumé säger själva att det är andra källor som ligger till grund för deras artikel. Här ser vi problemet med gammelmedias ovilja att redovisa och länka till blogginlägg de hämtar nyheter från – trovärdigheten i det hade varit högre om de redan från början redovisat de ”andra källorna”.
Näst efter Micke Kazarnowicz-Gyllenhaal1 kommer dessa två.
Rad Heroman. Soldat. Frågor på det?
Jed I Knight. Det är kanske det coolaste namnet i historien.
1 Jag vet att man inte skriver dubbelnamn med bindestreck i Sverige. Men så har jag inte heller planerat att bo kvar när när jag gifter mig med Jake. Svensk film är ju så kackig att svenska skådisar som kan skådespela (=inte uttalar alla repliker som stod de på Dramatens scen) rymmer till USA så fort de får chansen. Det skulle jag också ha gjort.
Jag vet inte vilka kretsar Christoffer Granfelt rör sig i, eftersom han finner män mer lättillgängliga. Män som rör sig i gammaldags styrelserum är uppenbarligen så homosociala att en bögklubb ter sig som rena jämställdhetskonferensen. Jag tänker alltid att då mitt umgänge är ganska homosocialt (hey, jag är ju bög) så borde jag vara sämre än random affärsman, eftersom deras jobb är att ha koll på talang. Därför blir jag så förvånad när jag gör en snabb inventering av kompetenta kvinnor som lätt platsat i en jury vars uppgift är ”to honor excellence in online communication, business practice and technology, recognize the individuals and organizations responsible and inspire the Internet industry of the North to world-class performance.”, och utan att anstränga mig hittar 7 stycken.
Utan att tänka speciellt länge, och utan inbördes rangordning:
Julia Skott. Multitalang som bland annat är med och kör Lillagumman.se, en tekniksajt för tjejer.
Sofia Mirjamsdotter. Gör bland annat fantastiska veckosammanfattningar över vad som hänt överlag i ”sociala medier” och medievärlden varje söndag på Same Same but Different.
Annika Lidne. CEO på Disruptive Media och en viktig pusselbit i mitt filter inom ”sociala medier” på Twitter.
Kristin Heinonen. SSWC – det är allt jag behöver säga.
Brit Stakston. En av få PR-konsulter som verkligen förstått sociala medier – och som lever i dem (det är mycket synd att Paul Ronge, som inte har någon koll på sociala medier, så ofta tillfrågas när Brit finns)
Therese Reuterswärd. Egenföretagare som jobbar med sociala medier och som, precis som Annika, är en del av mitt mänskliga filter kring nyheter inom området.
Lisa Lindström. Vass affärshjärna och har varit med och grundat Doberman där hon är VD.
Den här listan består av personer som ligger top of mind hos mig. Den tog mig 5 minuter att slänga ihop (okej, 10 med motiveringar). Det dessa har gemensamt är att de är doers, många av dem gör saker på sitt sätt och på det nya sättet och inte det gamla. Jag kan lätt se att den som rör sig i gammelvärldens homosociala styrelsekretsar kommer att tycka att dessa kvinnor ”inte åstadkommit något lika bra som de 18 nuvarande jurymedlemmarna”. Den som tänker så och anordnar en konferens som SIME bör se sig om efter ett nytt jobb.
Så klart har Rättviseförmedlingen ännu fler namn. Det handlar alltså inte om tillgänglighet, det handlar om att inte ha koll och inte våga titta utanför sina egna kretsar där män är mest tillgängliga.
Det är tur för Christoffer Granfelt att det sedan i måndags är offentligt att det är bögarnas fel. ”Det” varandes allt från att schlagerfestivalen inte vill ta slut till kriget i Afghanistan och lapplisor.
Jag har tagit på mig rollen som Bög-Judas och erbjudit en tjänst där jag pekat ut personliga synda-bögar till alla som haft problem. Så även i denna fråga.
Nu är Christoffer lite mer subtil än Grotesco, och säger till Dagens Media att ”Män är lättare tillgängliga”. Alla som någonsin försökt greppa en kvinna i skrevet vet att det Christoffer säger är sant; det är lättare att greppa nåt som sticker ut. Hur greppar man ett hål liksom?
Män som vill ha tillgängliga män är bögar. Ergo: bögarnas fel. Synda-bögen i det här fallet är John Travolta.
